L
Limitless
Varnar redan nu för att detta kan bli lite långt, men jag är så less och behöver råd, det börjar närma sig sista chansen för vår hund... 
Vi tar det från början. Förra sommaren tog jag och min sambo över en omplaceringstik, nu i sommar blir hon två år. Det var inget fel på henne men hon hade bott i hundgård ett tag då, tillsammans med ett gäng andra rottweilers. Hon var alltså ingen "hemmahund" även om hon bott inomhus tidigare.
Hon var inte riktigt rumsren men det kom ganska snabbt, hon har aldrig dragit i ett koppel, aldrig visat någon argsinthet eller liknande, hon skäller aldrig osv. Världens snällaste hund helt enkelt. En bekants treåring brukar leka med henne (under konstant uppsikt så klart) utan att det någonsin är några problem, för hon är så snäll och försiktig.
Hon är en väldigt lugn hund, hon vilar en hel del på dagarna, inte massor men en hel del, hon leker väldigt mycket också, men hon är väldigt försiktig.
Vi promenerar med henne flera gånger om dagen, ibland lite längre, ibland lite kortare. Första promenaden är någonstans mellan halv sex och halv sju på morgonen, om hon är vaken då vill säga. Sista runt elva på kvällen.
Då kommer vi till problemet, nätterna... Hon blir en riktig ragata och man skulle kunna avliva henne på plats. Hon sover fram till två, tre nån gång på natten, sen kan hon börja pipa, gräva och stånga sig i inredningen. Som det är nu är en mindre del av vårat enda rum avstängt för henne, och det är avspärrat med en metallgrind som sitter fast, denna stångar hon sig mot så det skallrar i hela huset och man vaknar alltid med huvudvärk.
Men det värsta är när hon gräver, hon gräver aldrig på dagen trots att vi har stor trädgård som hon går i så fort det är fint väder. Men hon gräver i golvet på nätterna, och även då ruskar hon om grinden så att det låter om huset ska rasa. Och hon gräver tills hon blir alldeles utmattad, som om hon är helt beroende av det, paralyserad.
Vi vet inte vad vi ska göra längre, vi får ingen sömn, och det tär på vår relation. Vi tycker inte att man ska skrika eller blir arg på djur egentligen men man orkar inte längre, man vaknar och blir skitsur rent ut sagt. De senaste nätterna har jag vaknat och kastat ut henne i hallen, där hon fortsatt att gräva. Inatt får hon nog börja natten där.
Det värsta är nästan att hon fortsätter pipa, gräva, bånka och stånka även efter att vi varit ut med henne och hon gjort sina behov, så det är inte därför. Annars skulle jag förstå det men inte nu...
Vi är båda mycket vana vid hundar, främst schäfer som vi haft tidigare. Så vi är inga dumma ungdomar som köpt en rottweiler utan att kunna nåt, vi är dessutom i visst behov av en vakthund. Även om hon inte är farlig så går man inte gärna emot en rottweiler som inbrottstjuv.
Så vad ska vi göra? Finns det något hopp för att det blir bättre med tiden eller är det något vi kan träna bort, hur i så fall? Vad skulle ni ha gjort? Har nån haft ett liknande problem?
Alla svar och nya infallsvinklar mottages tacksamt, innan det blir ett snabbt stopp vid veterinären eller en annons på blocket...
Vi tar det från början. Förra sommaren tog jag och min sambo över en omplaceringstik, nu i sommar blir hon två år. Det var inget fel på henne men hon hade bott i hundgård ett tag då, tillsammans med ett gäng andra rottweilers. Hon var alltså ingen "hemmahund" även om hon bott inomhus tidigare.
Hon var inte riktigt rumsren men det kom ganska snabbt, hon har aldrig dragit i ett koppel, aldrig visat någon argsinthet eller liknande, hon skäller aldrig osv. Världens snällaste hund helt enkelt. En bekants treåring brukar leka med henne (under konstant uppsikt så klart) utan att det någonsin är några problem, för hon är så snäll och försiktig.
Hon är en väldigt lugn hund, hon vilar en hel del på dagarna, inte massor men en hel del, hon leker väldigt mycket också, men hon är väldigt försiktig.
Vi promenerar med henne flera gånger om dagen, ibland lite längre, ibland lite kortare. Första promenaden är någonstans mellan halv sex och halv sju på morgonen, om hon är vaken då vill säga. Sista runt elva på kvällen.
Då kommer vi till problemet, nätterna... Hon blir en riktig ragata och man skulle kunna avliva henne på plats. Hon sover fram till två, tre nån gång på natten, sen kan hon börja pipa, gräva och stånga sig i inredningen. Som det är nu är en mindre del av vårat enda rum avstängt för henne, och det är avspärrat med en metallgrind som sitter fast, denna stångar hon sig mot så det skallrar i hela huset och man vaknar alltid med huvudvärk.
Men det värsta är när hon gräver, hon gräver aldrig på dagen trots att vi har stor trädgård som hon går i så fort det är fint väder. Men hon gräver i golvet på nätterna, och även då ruskar hon om grinden så att det låter om huset ska rasa. Och hon gräver tills hon blir alldeles utmattad, som om hon är helt beroende av det, paralyserad.
Vi vet inte vad vi ska göra längre, vi får ingen sömn, och det tär på vår relation. Vi tycker inte att man ska skrika eller blir arg på djur egentligen men man orkar inte längre, man vaknar och blir skitsur rent ut sagt. De senaste nätterna har jag vaknat och kastat ut henne i hallen, där hon fortsatt att gräva. Inatt får hon nog börja natten där.
Det värsta är nästan att hon fortsätter pipa, gräva, bånka och stånka även efter att vi varit ut med henne och hon gjort sina behov, så det är inte därför. Annars skulle jag förstå det men inte nu...
Vi är båda mycket vana vid hundar, främst schäfer som vi haft tidigare. Så vi är inga dumma ungdomar som köpt en rottweiler utan att kunna nåt, vi är dessutom i visst behov av en vakthund. Även om hon inte är farlig så går man inte gärna emot en rottweiler som inbrottstjuv.
Så vad ska vi göra? Finns det något hopp för att det blir bättre med tiden eller är det något vi kan träna bort, hur i så fall?
Vad skulle ni ha gjort? Har nån haft ett liknande problem? Alla svar och nya infallsvinklar mottages tacksamt, innan det blir ett snabbt stopp vid veterinären eller en annons på blocket...
