Misshandel i grannrummet på hotell, vad hade ni gjort?

[honung]

Här i Sverige utgör det inget brott trots att många människor uppvisar brist på civilkurage.

Undelåtenhet att hindra eller avslöja brott finns, jag är inte juridiskt kompetent nog att säga vad det innebär men jag antar att det då inte handlar om civilkurage-modellen utan något mer komplicerat.

Hade JAG varit kvinnan på rummet, hade min tro på mänskligheten varit en hel del svartsynt. Naturligtvis hörde även de att hotellet var lyhört, och att då bli misshandlad och veta att man är omgiven av folk som uppenbarligen hör men inget gör, nä fy fasen vilken smärta jag skulle känna i min tilltro till människan.

 

[Monstermom]

(Du kan googla Kitty Genovese - hon våldtogs och mördades i New York. Ingen ingrep, ingen larmade. Först lades mycket av skulden för detta på vittnena och på storstadsmiljön, men senare har man utifrån det fallet fått mycket insikter. En av de första insikterna var att människorna trodde att eftersom så många såg och hörde så måste någon annan redan ha larmat. Genom att inte skuldbelägga utan undersöka kan man ge människor verktyg att bryta mentala blockeringar och agera).

Fullt så enkelt tror jag inte Kitty Genovese-fallet är, från wiki:
"In September 2007, the American Psychologist published an examination of the factual basis of coverage of the Kitty Genovese murder in psychology textbooks. The three authors concluded that the story is more parable than fact, largely because of inaccurate newspaper coverage at the time of the incident.[16] According to the authors, "despite this absence of evidence, the story continues to inhabit our introductory social psychology textbooks (and thus the minds of future social psychologists)." One interpretation of the parable is that the drama and ease of teaching the exaggerated story make it easier for professors to capture student attention and interest.

Psychologist Frances Cherry has suggested the interpretation of the murder as an issue of bystander intervention is incomplete.[47] She has pointed to additional research such as that of Borofsky[48] and Shotland[49] demonstrating that people, especially at that time, were unlikely to intervene if they believed a man was attacking his wife or girlfriend. She has suggested that the issue might be better understood in terms of male/female power relations."

Jag har också bestämt för mig att grannarna (som lyssnade utan att ingripa) ansåg att Kitty var promiskuös och det fanns en ton av "hon hade själv försatt sig i situationen" - det var alltså inte bara att de inte förmådde sig att ingripa, utan i någon mån ansåg de att hon fick vad hon förtjänade...
Nu hittar jag dock inte var jag eventuellt läst det, så det kan också vara en del av myten. Hur som helst är det ett mycket intressant fall (och har helt klart likheter med det här fallet i tråden! ), och det var avstampet för mycket intressant psykologisk forskning oavsett.

Dessutom - och nu säger jag inte att det gäller för TS, men fler lär ju ha hört det som hände på hotellet plus att liknande saker händer över hela landet - tror jag det ofta är en faktor för i alla fall en del som lyssnar på kvinnovåld utan att ingripa: hon har ju valt den mannen, hon har valt att stanna, varför ska jag lägga mig i det liksom... Det finns nog många anledningar att folk inte ingriper, många är säkert inte helt medvetna om hur de resonerat heller. Men som någon ovan skrev (dagens i-landsproblem, hjärtskärande dumt att reta sig på i den här kontexten, men ändå: irriterande att man inte kan se tråden om man vill kunna förhandsvisa inlägg), det är viktigt att prata om sådant här och lyfta fram det i ljuset. För det händer ju, flera har skrivit om sin upplevelse från andra sidan här också.

 

[Sleepy]

Trots allt är det ett problem i samhället som vi måste våga prata om och problematisera mer.

Jag tror att det faktiskt är svårt att inse att en våldsam situation händer. Det är inte normalt.

Om händelsen är väldigt fjärran från den vardag man lever i och man inte varit med om nåt liknande tidigare, så tror jag man kan bli både chockad, rädd och rådvill. Då får man smälta det och bestämma sig för att agera nästa gång. Andra kanske har det alltför nära i sin vardag och blir avtrubbade eller inte vill bli inblandade av rädsla för att bli utsatta själva. Men så kan vi ju inte leva.

Lika självklart som att ringa brandkåren om man ser att det brinner måste det vara att ringa polisen när någon blir misshandlad.

 

[Philosophia]

Undelåtenhet att hindra eller avslöja brott finns, jag är inte juridiskt kompetent nog att säga vad det innebär men jag antar att det då inte handlar om civilkurage-modellen utan något mer komplicerat.

Precis, man kan dömas för att man inte avslöjat eller anmäla brott som är "å färde". Men med det avses brott i planeringsstadiet och brott som har påbörjats men som inte är fullbordade. Men när är en misshandel fullbordad? Redan vid första slaget eller först när gärningsmannen har slutat misshandla? Dessutom krävs det att anmälan kan göras utan risk för anmälaren. Om jag minns rätt så läste jag i en promemoria från Justitiedepartementet att man vad gäller risken inte utgår från någon objektiv risk, utan utifrån den underlåtandes subjektiva uppfattning om vilken risk som förelåg. Promemorian var skriven av Madeleine Leijonhufvud och handlade om Lindomemålet och hennes slutsats var - beträffande möjligheten att dömas för att inte ha avslöjat eller anmält brott - att lagen var i det närmaste verkningslös om den underlåtande hade uppfattat att det fanns risker för en själv eller anhöriga att anmäla brottet.

Det finns något hovrättsfall där en kvinna har dömts för att underlåta att avslöja eller anmäla brott. I det fallet var det en person som hade utsatts för mordförsök. Den dömda kvinnan hade gått in i lägenheten där den svårt skadade person - fortfarande vid liv - befann sig. Istället för att anmäla brottet och tillkalla ambulans så avvek hon från platsen.

 

[Philosophia]

Lika självklart som att ringa brandkåren om man ser att det brinner måste det vara att ringa polisen när någon blir misshandlad.

Fast det finns gott om folk som inte ringer brandkåren, eller försöker släcka, när de ser att något brinner. Jag har vid två tillfällen släckt brinnande papperskorgar som varit placerade invid husväggar som folk bara promenerat förbi. En gång brann det kraftigt ur en container. Den stod på en parkering och hotade möjligen bara några bilar, men även där var det ingen som reagerade. Jag gick in på en närliggande bensinmack (det här var före mobilernas tid) och bad dem ringa brandkåren. Jag fick svaret från personen som jobbade på macken att han tyckte att det var pinsamt att ringa för en sådan sak och bad att jag skulle ringa istället - om det nu var nödvändigt.

 

[Sleepy]

om det nu var nödvändigt.

... när det brann intill en bensinmack. Oh well.

 

[Philosophia]

... när det brann intill en bensinmack. Oh well.

Nej, det brann inte intill en bensinmack. Bensinmacken var det närmaste stället som jag kunde ringa ifrån. Det var som sagt före mobiltelefonernas tid. Macken låg kanske 100 meter fågelvägen från macken. Men oavsett det så var det en märklig kommentar från honom.

 

[BornAgain]

Fullt så enkelt tror jag inte Kitty Genovese-fallet är, från wiki:
"In September 2007, the American Psychologist published an examination of the factual basis of coverage of the Kitty Genovese murder in psychology textbooks. The three authors concluded that the story is more parable than fact, largely because of inaccurate newspaper coverage at the time of the incident.[16] According to the authors, "despite this absence of evidence, the story continues to inhabit our introductory social psychology textbooks (and thus the minds of future social psychologists)." One interpretation of the parable is that the drama and ease of teaching the exaggerated story make it easier for professors to capture student attention and interest.

Psychologist Frances Cherry has suggested the interpretation of the murder as an issue of bystander intervention is incomplete.[47] She has pointed to additional research such as that of Borofsky[48] and Shotland[49] demonstrating that people, especially at that time, were unlikely to intervene if they believed a man was attacking his wife or girlfriend. She has suggested that the issue might be better understood in terms of male/female power relations."

Jag har också bestämt för mig att grannarna (som lyssnade utan att ingripa) ansåg att Kitty var promiskuös och det fanns en ton av "hon hade själv försatt sig i situationen" - det var alltså inte bara att de inte förmådde sig att ingripa, utan i någon mån ansåg de att hon fick vad hon förtjänade...
Nu hittar jag dock inte var jag eventuellt läst det, så det kan också vara en del av myten. Hur som helst är det ett mycket intressant fall (och har helt klart likheter med det här fallet i tråden! ), och det var avstampet för mycket intressant psykologisk forskning oavsett.

Dessutom - och nu säger jag inte att det gäller för TS, men fler lär ju ha hört det som hände på hotellet plus att liknande saker händer över hela landet - tror jag det ofta är en faktor för i alla fall en del som lyssnar på kvinnovåld utan att ingripa: hon har ju valt den mannen, hon har valt att stanna, varför ska jag lägga mig i det liksom... Det finns nog många anledningar att folk inte ingriper, många är säkert inte helt medvetna om hur de resonerat heller. Men som någon ovan skrev (dagens i-landsproblem, hjärtskärande dumt att reta sig på i den här kontexten, men ändå: irriterande att man inte kan se tråden om man vill kunna förhandsvisa inlägg), det är viktigt att prata om sådant här och lyfta fram det i ljuset. För det händer ju, flera har skrivit om sin upplevelse från andra sidan här också.

Två gånger har jag reagerat och har blivit utsatt själv - båda gångerna var det män som slog på "sina" flickvänner. I båda fallen innebar mitt ingripande att jag blev en gemensam fiende - och i båda fallen kan jag förstå logiken. Jag kunde inte rädda kvinnorna/flickorna ur deras destruktiva relationer. Jag kunde bara bryta den akuta situationen. När mitt "hjältemod" var slut hade relationen fortsatt och hade kvinnorna då tagit en utomståendes parti hade deras situation blivit svårare (i dessa fall fanns inte räddningsplankan "ring polisen". I det ena fallet var det på en mycket isolerad plats, i det andra fallet var det ett mycket plötslig, våldsamt händelseförlopp).

Det är skitsvårt att agera när personerna i en våldsamsituation är i en relation. Om den utsatta personen inte vill ha/kan ta emot hjälpen - kan man ofta inte göra särskilt mycket. Det upplevda behovet av partnern (och rädsla för att han ska hämnas), svårigheterna att hitta nytt boende, svårigheter att lösa situationen med eventuella barn och husdjur, risken att inte få stanna i Sverige etc. Det kan alltså vara ganska jobbigt att vara granne/bekant etc och man behöver inte i grunden ha varken taskig människo- eller kvinnosyn för att inte förmå agera (och för att hitta konstiga argument för att rättfärdiga detta).

Nu tycker jag att omgivningen ska agera. Vi ska ringa Polisen (och det även om de inte alltid förefaller ta anmälningar på alvar). Vi ska fråga. Vi ska påpeka att man inte ska göra den man älskar illa. Men ibland är det piss att vara den där kärring-jvln som alltid lägger sig i. Vi ska prata OM våld och skaffa oss en verktygsväska (vad kan man göra? när? vart vänder man sig?) Trots TS misslyckande: en viktig tråd (och jag tror att de flesta här missat att agera i en situation där hen egentligen skulle ha gjort något)

 

[Luna10]

Om händelsen är väldigt fjärran från den vardag man lever i och man inte varit med om nåt liknande tidigare, så tror jag man kan bli både chockad, rädd och rådvill. Då får man smälta det och bestämma sig för att agera nästa gång. Andra kanske har det alltför nära i sin vardag och blir avtrubbade eller inte vill bli inblandade av rädsla för att bli utsatta själva. Men så kan vi ju inte leva.

Lika självklart som att ringa brandkåren om man ser att det brinner måste det vara att ringa polisen när någon blir misshandlad.

Lite så tror jag att det är.

Likaså tror jag att många, liksom jag och min sambo, är uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet eller i det här fallet slå dövörat till. Tyvärr. Det är ett problem. När jag växte upp så visst fanns det familjer där "alla" visste att våld förekom men INGEN pratade om det för att inte tala om att anmäla. Vad vuxna mänskor gör bakom stängda dörrar är deras ensak.
Var och en får stå sitt kast och har man gjort ett dåligt val är det bara att bita ihop.
O.s.v.
Det finns en orsak varför Finland toppar statistiken när det gäller kvinnor som utsätts för våld i parförhållanden. För att så många tänker precis så här.
Jag har heller inget minne av att det nånsin skulle ha tagits upp under skoltiden för 15-20 år sedan angående våld i parförhållanden och plikten att anmäla.
Jag antar att det är bättre på den fronten i Sverige, att alla har fått det inpräntat och har det i ryggmärgen.
Här är det inte så tyvärr. Fortfarande inte.

MEN jag har nu kommit till insikt om att man bör agera på annat sätt och det vill jag föra vidare till mitt barn så att han inte står och bara tittar på när medmänniskor far illa. Jag kommer att agera/ingripa nästa gång.

 

[Monstermom]

Två gånger har jag reagerat och har blivit utsatt själv - båda gångerna var det män som slog på "sina" flickvänner. I båda fallen innebar mitt ingripande att jag blev en gemensam fiende - och i båda fallen kan jag förstå logiken. Jag kunde inte rädda kvinnorna/flickorna ur deras destruktiva relationer. Jag kunde bara bryta den akuta situationen. När mitt "hjältemod" var slut hade relationen fortsatt och hade kvinnorna då tagit en utomståendes parti hade deras situation blivit svårare (i dessa fall fanns inte räddningsplankan "ring polisen". I det ena fallet var det på en mycket isolerad plats, i det andra fallet var det ett mycket plötslig, våldsamt händelseförlopp).

Det är skitsvårt att agera när personerna i en våldsamsituation är i en relation. Om den utsatta personen inte vill ha/kan ta emot hjälpen - kan man ofta inte göra särskilt mycket. Det upplevda behovet av partnern (och rädsla för att han ska hämnas), svårigheterna att hitta nytt boende, svårigheter att lösa situationen med eventuella barn och husdjur, risken att inte få stanna i Sverige etc. Det kan alltså vara ganska jobbigt att vara granne/bekant etc och man behöver inte i grunden ha varken taskig människo- eller kvinnosyn för att inte förmå agera (och för att hitta konstiga argument för att rättfärdiga detta).

Nu tycker jag att omgivningen ska agera. Vi ska ringa Polisen (och det även om de inte alltid förefaller ta anmälningar på alvar). Vi ska fråga. Vi ska påpeka att man inte ska göra den man älskar illa. Men ibland är det piss att vara den där kärring-jvln som alltid lägger sig i. Vi ska prata OM våld och skaffa oss en verktygsväska (vad kan man göra? när? vart vänder man sig?) Trots TS misslyckande: en viktig tråd (och jag tror att de flesta här missat att agera i en situation där hen egentligen skulle ha gjort något)

Absolut också en väldigt viktig poäng att ta upp! Om man pratar om ingripanden vid misshandel generellt så kan ju verkligheten sätta käppar i hjulet för vad man "självklart borde göra" - som att ringa polisen. Det blir lätt att diskutera lite enögt, att man omedvetet tillrättalägger scenarior för att ens tänkta lösningar ska fungera.

Vad gäller taskig syn så var det inte något jag avsåg att lägga på alla som inte ingriper, om jag fick det att låta så. Utan bara ytterligare en liten bit i pusslet. Jag tänkte bland annat på SDs Anna Hagwall när jag skrev om att vissa tycker misshandlade kvinnor mer eller mindre bara ska skärpa sig - en del har ju ungefär den synen tyvärr.

 

[Sleepy]

uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet eller i det här fallet slå dövörat till.

Påminner mig om det här klippet, notera citaten från en parlamentsledamot, en "spiritual leader" och en försvarsadvokat(!) vid 4.29...

https://www.ted.com/talks/meera_vijayann_find_your_voice_against_gender_violence#t-258029

Vi har kommit långt här när det gäller kvinnosyn, men vi har ff långt att gå.

 

[Pontevecchio]

Vi var ur sängen på 0,5 sekunder. Min dåvarande bankade på dörren tills mannen öppnade och hade ett samtal med honom om vad man gör och inte gör. Det skedde inte fler gånger så länge de bodde där.

 

[Gnist]

Likaså tror jag att många, liksom jag och min sambo, är uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet eller i det här fallet slå dövörat till.

Visst man har en grunduppfostran, men man har också ett eget ansvar eller är hela ditt liv ur alla aspekter styrt av vad dina föräldrar en gång i tiden uppfostrade dig som? Du har aldrig någonsin tänkt en egen tanke, bildat dig en egen uppfattning om något de sagt?

Man gör sina egna val och ni valde att inte göra någonting alls och vill du och andra kalla det för att sticka huvudet i sanden, det man inte låtsas om existerar inte? Fine, gör det då, men på något plan så signalerar ni faktiskt att beteendet, i just det här fallet misshandel är okej på nått vis fastän ni innerst inne vet att det är fel och det för mig är skrämmande, så NEJ! Jag köper inte resonemanget "Är uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet och slå dövörat till" faktiskt för att på något vis slå ifrån sig ansvaret för sitt eget agerande eller ickeagerande.

 

[Wysiwyg]

Lite så tror jag att det är.

Likaså tror jag att många, liksom jag och min sambo, är uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet eller i det här fallet slå dövörat till. Tyvärr. Det är ett problem.

Jag tycker aldrig man som vuxen kan skylla sitt beteende eller sina handlingar på sin uppfostran. Visst, alla har olika ryggsäckar och olika sätt att hantera problem men när man är vuxen har man ansvar för det man gör och säger ändå, alltid. Visst att man kan säga "jag har fått jobba med den här biten av mitt agerande för när jag var liten var det si och så" men aldrig bortförklara. Man får helt enkelt jobba emot sin uppfostran eller familjekultur när den varit galen.

 

[Wysiwyg]

Lite så tror jag att det är.

Likaså tror jag att många, liksom jag och min sambo, är uppfostrade att inte lägga sig i. Titta åt andra hållet eller i det här fallet slå dövörat till. Tyvärr. Det är ett problem. När jag växte upp så visst fanns det familjer där "alla" visste att våld förekom men INGEN pratade om det för att inte tala om att anmäla. Vad vuxna mänskor gör bakom stängda dörrar är deras ensak.
Var och en får stå sitt kast och har man gjort ett dåligt val är det bara att bita ihop.
O.s.v.

------

MEN jag har nu kommit till insikt om att man bör agera på annat sätt och det vill jag föra vidare till mitt barn så att han inte står och bara tittar på när medmänniskor far illa. Jag kommer att agera/ingripa nästa gång.

Just det första stycket kommer ni ju överföra till era barn om ni inte agerar på sådant framöver. Jättebra att du börjar tänka på det och tänker vara mer handlingskraftig om situationen uppstår en gång till!

 

[Mia_R]

Två gånger har jag reagerat och har blivit utsatt själv - båda gångerna var det män som slog på "sina" flickvänner. I båda fallen innebar mitt ingripande att jag blev en gemensam fiende - och i båda fallen kan jag förstå logiken. Jag kunde inte rädda kvinnorna/flickorna ur deras destruktiva relationer. Jag kunde bara bryta den akuta situationen. När mitt "hjältemod" var slut hade relationen fortsatt och hade kvinnorna då tagit en utomståendes parti hade deras situation blivit svårare (i dessa fall fanns inte räddningsplankan "ring polisen". I det ena fallet var det på en mycket isolerad plats, i det andra fallet var det ett mycket plötslig, våldsamt händelseförlopp).

Det är skitsvårt att agera när personerna i en våldsamsituation är i en relation. Om den utsatta personen inte vill ha/kan ta emot hjälpen - kan man ofta inte göra särskilt mycket. Det upplevda behovet av partnern (och rädsla för att han ska hämnas), svårigheterna att hitta nytt boende, svårigheter att lösa situationen med eventuella barn och husdjur, risken att inte få stanna i Sverige etc. Det kan alltså vara ganska jobbigt att vara granne/bekant etc och man behöver inte i grunden ha varken taskig människo- eller kvinnosyn för att inte förmå agera (och för att hitta konstiga argument för att rättfärdiga detta).

Nu tycker jag att omgivningen ska agera. Vi ska ringa Polisen (och det även om de inte alltid förefaller ta anmälningar på alvar). Vi ska fråga. Vi ska påpeka att man inte ska göra den man älskar illa. Men ibland är det piss att vara den där kärring-jvln som alltid lägger sig i. Vi ska prata OM våld och skaffa oss en verktygsväska (vad kan man göra? när? vart vänder man sig?) Trots TS misslyckande: en viktig tråd (och jag tror att de flesta här missat att agera i en situation där hen egentligen skulle ha gjort något)

Idag lägger inte polisen ner även om en kvinna väljer att lägga ner en amälan, det faller under allmänt åtal och polisen är skyldig att utreda och dokumentera ev skador. Det förutsätter förstås att någon gör en anmälan först ...

 

[BornAgain]

Idag lägger inte polisen ner även om en kvinna väljer att lägga ner en amälan, det faller under allmänt åtal och polisen är skyldig att utreda och dokumentera ev skador. Det förutsätter förstås att någon gör en anmälan först ...

Och att det finns något för Polisen att se... och inte en man och en kvinna som är rörande överens om att inget har hänt och den där grannen borde sköta sig själv och skita i andra... eller en övergiven skogsväg (vilket var platsen där jag stötte på det ena paret som gav sig på mig). Polisen har inte mycket att gå på om inte offret samarbetar eller om inte skadorna är så illa att de kräver sjukhusvård. Men det hindrar naturligtvis inte att man ska försöka (och om det är grannar etc kan man stötta genom att se folk och fråga efter dem)

(Senast jag ringde dem var Polisen på plats inom mindre än 10 min - å andra sidan stod jag nästan näck på balkongen och skrek "Jag har ringt polisen" så högt att jag var hes i två dagar medan jag ringde. Men jag vaknade av skrik på småtimmarna (och mitt fönster vetter mot en annan gata flera våningar upp). Jag trodde först att det var en fågel i lägenheten...jag trodde verkligen att han skulle slå ihjäl henne och att jag skulle stå där uppe på balkongen och se det hända utan att kunna göra något... vad jag vrålade. Men underligt nog såg jag inga ljus i några andra fönster - och tänk vilket statement det hade varit om hundra fönster bara hade tänts. Inga andra människor kom ut på sina balkonger. Ingen annan öppnade några fönster. Husen har över 300 lägenheter! Och jättemånga sovrum vetter mot gatan där det hände. Mina grannar pratar också mycket om vikten av civilkurage)

 

[Kattennizze]

Jag kan bara säga att om någon enda jävel hade reagerat så kanske jag och mina syskon hade sluppit växa upp i missbruk, misshandel och en enda lång jävla misär. Men nähä, alla tittade bekvämt åt andra hållet. Så skönt för dem att slippa det där jobbiga så att de kunde fortsätta sina egna mysiga och fantastiska liv.

 

[Kattennizze]

Har för övrigt inga kommentarer alls till hur man kan lyssna på misshandel av en annan människa i en timme utan att ens orka ringa receptionen och meddela det. Det finns inga ord bara. Inte ett enda.

 

[Kattennizze]

Jag anmäler så fort jag tror att det är befogat. Jag är en jobbig typ. Och kommer fortsätta att vara det.