Men har du inte fått någon annan hjälp än sjukskrivning? Jag var på väg in i väggen med dunder och brak förra året men istället för sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en ledig sommar framför mig, så bad jag om hjälp. Jag har träffat min KBT person regelbundet, jobbat med läxor och förändra tankesätt. För arbetsplatsen är den samma oavsett, alltså måste jag förändra hur jag hanterar den, helt öppet från början med att jag kanske inte kunde jobba kvar. Men med rätt verktyg och kunna låta bli att göra eller triggas igång av saker fungerar jag mycket bättre. Jag sätter mina gränser, med mina chefers goda minne, har inte dåligt samvete över lediga dagar osv.
Det är lite skrämmande att sjukvården och företag tror att det bara hjälper med sjukskrivning.
Läkaren jag har nu var bestämd med att sjukskrivning inte ska ges i onödan så han var strikt med en månad och inte mer. Erbjöd medicin som jag avböjde och då "drog" han iväg med mig till kuratorn för att ordna tid till honom och komma igång med KBT (igen, utöver blodprover förstås).
Min högpresterande hjärna kallar det för lathet, Chatgpt för att min hjärna ännu inte varvat ner helt än. Jag orkar eller klarar liksom inte av mina vardagssysslor eller gamla hobbies. Kan inte läsa, se film, lyssna på ljudbok, skriva eller pyssla liksom. Företagshälsovården hade inte heller samtalshjälp förrän min sista vecka med 100% sjukskrivning? Jag har väntat i veckor på den hjälpen så nu känns det nästan fånigt att prata med någon? "För sent" liksom? Min läkare ska kalla mig till möte när jag redan börjat jobba om jag förstår det rätt, så kan inte nämna den här ångesten.
Men jag kommer å andra sidan inte bli väldigt långvarig på min arbetsplats då vi flyttar till sommaren så tänker nu mest att jag måste bita ihop bara. Har ändå skett en del förändringar, tex har jag fått en kollega (som har en jättegullig hund som är med här på jobbet, hjälper väldigt bra mot min ångest).
