Nannyakuten - hur f*n står de ut?

[Alexandra_W]

Sett ett par avsnitt av Nannyakuten på TV nu (går just nu på Kanal 5) och jag blir ju mörkrädd. HUR STÅR DE UT? Föräldrarna alltså. Bara den lilla stund man får se kaoset på TV gör MIG (som ändå jobbat som barnflicka) utmattad. Och att då vara föräldrar och leva med det dygnet runt, vecka ut och vecka in. Hur sjutton står det ut? Och hur går det så himla snett?

 

[Silverkedjan]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Det får i alla fall min vilda treåring att framstå som ett väluppfostrat A-barn i jämförelse....

 

[Missestar]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag tål inte ens fem minuter av det där programmet....ett jäkla skrik är det och det är ju klart att kamerorna har fångat enbart när ungarna skriker... får huvudvärk!!!

 

[Alexandra_W]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag tål inte ens fem minuter av det där programmet....ett jäkla skrik är det och det är ju klart att kamerorna har fångat enbart när ungarna skriker... får huvudvärk!!!

Jag har ljudet lågt

Och även om de filmat ensidigt, så de där barnen skriker och stjoar ju inte normalt. De svär åt föräldrarna, de välter saker i huset, de får frispel såfort de blir tillsagda något och de gör inte mkt annat än pucklar på varandra.

Och om man filmat mig och min bror ensidigt skulle vi nog verkar rätt hemska MEN fortsätt filma när mamma eller pappa kom och sa till och man inser skillnaden mellan normalt vilda/trotsiga/skrikiga/egensinniga barn och barnen man ser i programmet..

 

[elbereth]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag och sambon såg just programmet och sitter i förundran, blandat med kommentarer av typen: "Ska du bli en sån mamma?" "Men hur kan man gööööra så!" "Sådan ska jag aldrig bli!"
Det är förståss lätt att förfasa sig när man inte själv har barn, men vi hoppas innerligt att vi ska lyckas bättre när det blir dags för det lilla livet att komma ut!

 

[Mimmi81]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Som sagt så är det lätt att sitta här och skriva när man inte har egna ungar men även om dom bara visar dom hemska stunderna och skippar dom fina så är det väl inte det där normalt?
Typ femton utbrott per dag, skrik en gång i kvarten och mordförsök på syskon?

Alltså, jag och min bror höll också på att ta livet av varann som små men jesus, dom ungarna ikväll försökte ju karata ner varandra hela tiden

För tillfället glad att mina p-stavar är djupt inopererade i armen, jag skulle åkt dit för barnmisshandel efter en dag i det där huset
(naturligtvis skulle jag inte slåss men jag skulle lätt behöva prozac )

 

[Alexandra_W]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag har jobbat med barn, dels med två flickor, 2 och 4 å, och så två lika gamla pojkar (olika familjer). Och visst skiljer det mellan flickor och pojkar, men det jag såg stor skillnad på var också vad UPPFOSTRAN gör. Nu skulle ingen av telingarna ha passat i Nannyakuten, kanske ska tilläggas. Även om pojkarna kunde riva huset ibland så sa man till dme på skarpen så sansade de sig.

Men just det där med uppfostran. Föräldrarna (eller snarare mamman, pappan var inte så närvarande) uppfostrade dem från scratch. Och de kunde vara små monster och puckla på varandra rätt friskt, ligga på golvet och skrika osv osv men de gick (när de lugnat sig) att PRATA med. De hade enda sedan de var små lärt sig att handling ger konsekvens (och INTE i form av slag). En så enkel sak som måltider. Flickorna tillfrågades om de ville ha köttfärssåsen på pastan eller vid sidan. Sa de på så fick de den på, och då kunde man inte ändra sig sen, utan hade man valt på så var den på.

Pojkarna tillfrågades med, men var vana med att man alltid kunde ändra sig om man bara skrek tillräckligt högt. Tex ang maten, sa man såsen ovanpå och ändrade sig så skrek man tillräckligt högt så fick man en ny tallrik. Deras föräldrar körde också väldigt mkt med omvänd psykologi (typ, nu ska jag gå på toaletten och du äter ABSOLUT INTE upp din mat under tiden!)

Och det jag sett i nannyakutsavsnitten är ju just det där att det alltid går att ändra saker. Man kan säga en sak, ändra sig och skrika sig till en annan sak. Och även om mamma/pappa säger nej så om man bara ställer till tillräckligt med liv ändrar de sig och man får som man vill..

Det var soms agt fascinerande att se skillnaden mellan de två uppfostringsmetoderna där jag jobbade men MEST fascinerande var att se att ungarna fort som örat lärde sig vad som funkade med MIG (barnflickan) och med föräldrarna. Jag vägrade t ex konsekvent göra ny mat/ny tallrik för de ångrat sig. (Och ja jag hade det förankrat hos föräldrarna). Och det tog dem bara några få gånger att inse att det inte funkade med Alex. Men de visste mycket väl att det funkade med mamma och pappa. Varför mamma/pappa fortsatte vara inkonsekventa förstår jag inte, mamman 'beklagade' sig ofta över att hon var så imponerad av hur 'vettiga' barnen var med mig, och kunde de inte vara så med henne?.. hmm..

 

[skjona]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Kommer ihåg att när vi skaffade vårt första barn (det är faktiskt sjutton år sedan nu)tänkte vi att vi fostrar väl det som vi gör med hundarna.Och även om det var barnsligt tänkt så var det nog inte så fel egentligen.Det allra viktigaste tror jag är är konsekvens.Det som är tillåtet eller förbjudet en gång måste alltid vara det.

 

[Snurrfian]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Åh jag älskar det, jag är en svuerän mamma i jämnförelse! Det är så himla skönt att se att en del faktiskt har det värre...

Skämt åsido, det verkar som om de familjer som hör av sig till Nannyakuten verkligen inte har förstått det här med att vara konsekvent... Och okej jag är inte världens bästa mamma på den fronten heller alla gånger men vissa saker håller jag hårt på och det vet elin alltså är det väldigt sällan vi diskuterar just det. Men sen kan jag vika mig andra gånger för tjat när jag tex har sagt nej fast det egentligen inte behövde vara ett nej utanför att det kom helt automatiskt av olika andledningar...

Men det var lite "lustigt" att se mamman i kvällens avsnitt som först efter att ungarna hade ritat på "soffan" som hon vakna till... Vilket var viktigast för henne liksom... Och sen att föräldrarna gjorde olika saker hela tiden, "nu får du gå till ditt rum - Nej du ska sitta här" undrar på att de blev förvirrade...

 

[Mimmi81]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Är väl lite med ungar som med djur, konsekvens är det enda som funkar.

Men jag kan nog förstå lite att mamma eller pappa vill vara "snälla" och rucka på en regel för barnet var så duktig tidigare eller nåt..
Alternativt att man känner att man kommer att få årets utbrott om dom säger ett pip till och att man ger efter för den skull?

Om jag tänker på hur trött jag kan vara i mina tröttaste stunder, multiplicerar med 10 (småbarnsföräldrar är väl knappast jordens mest utsövda släkte :smirk: ) och lägger till ett eller flera obstinata, griniga barn så skulle jag nog med göra vad som helst för att få tyst på dom

Nä, eloger till er föräldrar som fixar det

/Mimmi-som nu tänker ringa sin mamma och säga att jag älskar henne för att vi inte fick stryk när vi var små

 

[fjolltroll]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Dom står väl inte ut. Det är därför dom ber om hjälp.

Men det är tråkigt nog inte särskilt ovanligt att det spårar ur med barnen i väldigt många familjer.

 

[Alexandra_W]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Dom står väl inte ut. Det är därför dom ber om hjälp.

Men det är tråkigt nog inte särskilt ovanligt att det spårar ur med barnen i väldigt många familjer.

Jo, fast de har ju ändå stått ut ganska länge INNAN de ringde Nannyakuten, det jag inte fattar. Jag får lust att strypa ungarna bara av att se dem på TVi fem minuter Och då har jag ovanligt stort tålamod med barn.. Å andra sidan antar jag att man vänjer sig med det mesta, inkl kaos hemma, spec om mana ldrig lyckas få det till något annat.

Till den som skrev det - jag reagerade också på att mamma inte reagerade på att barnen bet varandra, slog varandra, svor åt föräldrarna, inte gjorde ett dugg de blev tillsagda etc, men de ritade på SOFFAN, nej nu jävlar! Och att hon minsann skulle köpa en ny soffa/soffgrupp (trots att den där inte ens var betald än). Jag vet inte, men de flesta barnfamiljer jag känner köper INTE svindyra skinngrupper så länge barnen är i en ålder där de har en tendens att förstöra det mesta..

/Alexandra - vars bror en gång klistrade fast frimärken för 500 kr (och det var rätt mycket pengar då jmf med nu) på väggen under sin säng, och jag själv låg bredvid och ritade hästar på väggen med krita. Hmm, det var INTE populärt kan jag meddela och det blev rätt trista konsekvenser..

 

[fjolltroll]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Det är väl så att det är lätt att man tycker att det inte är så farligt när barn är små.

Vad som väldigt lätt glömms bort är att uppfostran av barn startar tidigt för att det ska bli bra.

 

[eldhroka]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Det var precis vad vår första hunds uppfödare sa till mina föräldrar, fast tvärtom. Hon sa att de hade ju lyckats uppfostra tre barn så det var bara att göra likadant med hunden

 

[eldhroka]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Hur de står ut är en gåta för mig också. Jag har inga barn men tycker att det är intressant att se på Nannyakuten. Jag blir trött bara av att titta på det och igår kom jag på mig själv med att sitta och fnysa och sucka flera gånger.

Det som verkar vara vanligt är att föräldrarna motarbetar varandra och det är väl tyvärr sånt man ser till vardags också. Jag antar att det är lätt gjort, kan bara tänka tillbaka till när jag var liten. Mamma sa att jag inte fick sova över hos en kompis, då gick man till pappa och han sa ja..... Så var det med det mesta..

Jag hoppas att jag och sambon kan vara iaf någorlunda överrens om barns uppfostran om vi skaffar barn någon gång.

Mvh Anna

 

[Enya]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Ibland undrar man hur vissa föräldrar tänker. Jag uppfostrar just nu en pojke på snart 3 år och en på snart ett och ett halvt och det är tufft. Det gäller att vara konsekvent och stenhård i sina regler. För några dagar sedan var vi på ett kalas till min syster och där passade 3-åringen på att pilla sönder duken. Min man sa till två eller tre gånger utan att pojken lyssnade och då valde jag också säga till en eller två gånger. Han slutade inte trots alla tillsägelser och då tog jag och lyfte ner honom bestämt från stolen och ställde honom bakom och sa att han skulle stå där tills han sa förlåt och tack för maten ( som han också vägrade ). Allt gick bra och han stod en stund och sa sedan förlåt och tack för maten. Då fick han gå och leka och allt var ur världen. Nu i efterhand har jag fått veta att flera ungdomar och en vuxen hade reagerat på " att så gör man inte". Ingen av dem har barn. Och denna metoden fungerar på min son. Gjorde jag fel?

 

[eldhroka]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag tycker att du gjorde rätt. Att barnet forsätter med vad det gör fastän föräldrarna säger till och att det inte får några som helst konsekvenser tycker jag är bra mycket värre. Då ger man ju en signal om att du behöver inte bry dig för om du inte lyssnar så händer ändå ingenting.

Jag har ju som sagt var inte barn själv men min syster och hennes karl har två barn. De gör på samma sätt med sin 3,5-åring när han är trotsig.

Mvh Anna

 

[Enya]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

TACK! Som det är nu reagerade alla utom min man och jag på det här. Bör tilläggas att de som var på kalaset var flest under 20 och bara enstaka var över 20 och så var där en annan äldre vuxen och min mor. Och så vi. Till och mjed min mamma reagerade, " man gör inte så när man är borta" tyckte hon. Dessutom tycker hon att jag är för hård mot mina barn rent allmännt. Jag försöker att vara konsekvent mot mina barn, alla andra daltar med dem och följer inte våra regler så det känns viktigt att i alla fall vi håller på våra regler och visar att det mamma och pappa säger ändå är viktigast. Jag har sett resultatet av barn som får 110 % uppmärkssamhet, får göra som de vill och får allt de pekar på. De är inga trevliga unga människor! Jag vill inte att mina banr ska bli så och jag vet att enda vägen till väluppfostrade barn är att uppfostra dem (lagom uppmärksamhet, få komma i andra hand i bland, inte få som de vill ALLTID osv ).
Äsch, jag kan inte förklara hur jag menar, blev bara så besviken på mamma som rakt ut sa att jag är dålig på att ta hand om mina barn....hon tycker att jag är för hård och så gjorde jag fel på kalaset.

 

[fjolltroll]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Ta inte åt dig. Du gör ju helt rätt som markerar och visar ditt barn vad man får och inte får göra.

I dag möts man ofta av en otrolig slapphet när det gäller barnuppfostran som är skrämmande.

Sträck på dig och var stolt över dig själv istället.

 

[Alexandra_W]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

TACK! Som det är nu reagerade alla utom min man och jag på det här. Bör tilläggas att de som var på kalaset var flest under 20 och bara enstaka var över 20 och så var där en annan äldre vuxen och min mor. Och så vi. Till och mjed min mamma reagerade, " man gör inte så när man är borta" tyckte hon.

Jag tycker fö också du gjorde helt rätt och hade gjort lika.

Men jag får kalla kårar (trots att jag inte har barn) av dimmas kommentar att 'så gör man inte när man är borta'. Det är ju så man lär barn att det är fritt fram att bete sig hur som helst borta eftersom då gäller inga regler. Dessuto blir de ofta lite mer uppspelta och stojiga borta per automatik.

Nu kom jag förresten på en något kontroversiell sak mamma gjorde när jag (och min bror) var liten..

Vi var och handlade och jag var några år och tjatade mig blå om godis när vi stod i kön till kassan. Mamma sa nej. Jag tjatade. Mamma sa nej. Jag la mig ner på golvet och vrålade och skrek som barn gör att jag ville haaaaa godis. Varvid MAMMA la sig ner på golvet bredvid och låtsasskrek 'jag vill ooooockså ha godis'. Jag blev pintyst, reste mig och muttrade besvärat att 'mma, res dig, mamma!'.

Mamma fick en applåd av de andra småbarnsföräldrarna i kön och jag la mig aldrig mer ner i affären och skrek när jag inte fick vad jag ville