Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[Nepenthe]

Islandshästryttare är typ mina förebilder. De jag träffat har haft en för mig väldigt realistisk och trevlig syn på hästar och deras behov.

Så har det alltid varit för mig med. Det var bra om någon hade islandshäst i stallet eller om det fanns i grannstallet! Då hade man alltid någon att rida ut med som kunde visa alla ridvägar sen var de aldrig rädd för fart

 

[Nepenthe]

När någon säger "dressyrryttare" vilken bild får ni upp i huvudet då?

De vågar inte rida ut sin lite övergödda häst som är gigantisk och har en massa energi som mest uttrycker sig uppåt än framåt
Mycket matchande lindor och schabrak. Tjocka täcken..

 

[MiniLi]

Jag är definitivt inte rädd för min häst och jag blir inte heller rädd när jag rider, men min häst kan agera på ett sätt i vissa situationer som jag inte direkt uppskattar. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller min häst för onödiga risker och jag vill inte heller sätta min häst i situationer som hon inte reder ut. Inte heller vill jag att hon ska lära in oönskade beteenden så jag kör hellre på ett lugnare upplägg som ger henne lugna förutsättningar. Det kanske gör mig till en sån ryttare som spär på den där uppfattningen, men då får det väl vara så.

Det finns säkert de som hade hanterat just våra utmaningar på ett annat sätt, men jag är inte så säker på att det hade blivit så himla lyckat. Det passar iaf inte mig och just denna häst.

 

[MiniLi]

Jag tycker förövrigt att det är en rätt trist inställning på vissa håll även i den här tråden. Mycket antaganden utan att faktiskt veta vad som ligger bakom.
Min häst har haft samma beteende på uteritt oavsett hur hon har gått i hage. För hennes del är tex årstiden mer avgörande än hur hon går i hage.

 

[JohannaB]

Jag är definitivt inte rädd för min häst och jag blir inte heller rädd när jag rider, men min häst kan agera på ett sätt i vissa situationer som jag inte direkt uppskattar. Jag vill inte utsätta varken mig själv eller min häst för onödiga risker och jag vill inte heller sätta min häst i situationer som hon inte reder ut. Inte heller vill jag att hon ska lära in oönskade beteenden så jag kör hellre på ett lugnare upplägg som ger henne lugna förutsättningar. Det kanske gör mig till en sån ryttare som spär på den där uppfattningen, men då får det väl vara så.

Det finns säkert de som hade hanterat just våra utmaningar på ett annat sätt, men jag är inte så säker på att det hade blivit så himla lyckat. Det passar iaf inte mig och just denna häst.

Jag känner mig precis som du gör

Mina hästar får anpassningar på flera sätt, den första t ex är rädd för främmande människor i ansiktet så på den tiden fick man rosetten på prisutdelningen… och jag sa alltid att JAG tar rosetten, hade på henne den eller hade den på mig och red sedan ärevarv.
Inte för att jag var rädd för att hon skulle skygga, utan för att jag inte ville att hon skulle ha en otrevlig stund på en prisutdelning som bara var för att jag skulle sola mig i glansen av en lyckad tävling
Men jag vet att det säkert uppfattades som att jag var rädd.
Samma häst är mötesskygg så om hon stressade upp sig för mycket på framridningen hände det absolut att jag skrittade ut en stund medan det fick bli lite färre ekipage och lugnare ridning där inne. Inte för att jag var rädd utan för att det påverkade vår framridningen negativt vilket gjorde tävlingsmomentet sämre.

Absolut har jag blivit vuxnare med, jag bröt en hand för några år sedan och upptäckte då att man varken kan rida eller köra bil med en bruten hand och det tog TID att bli bra. Innan dess hade jag aldrig funderat på risken att göra illa sig när man åker av men efter det har jag definitivt tagit busen på lobegärliga någon gång innan uppsittning. Inte för att jag är rädd men för att det är väldigt mycket enklare att sitta kvar om man kan sitta upp på en uppvärmd häst och rida på kort tygel omedelbart.

Förresten för att bekräfta fördomarna ännu mer är båda hästar jättestora, tjocka och väldigt pigga. En är iofs mer ett ånglok som drar framåt men den andra går bara uppåt när han exploderar

Så nu kan man väl tro att jag är rädd då, jag är ju dressyrryttare, men faktiskt rider jag ju inte dressyr för att jag är rädd utan för att jag tycker dressyr är roligt.

Den dagen jag blir rädd är det en heeeelt annan typ av häst jag vill skaffa, men just nu älskar jag att ha de här känsliga, småknasiga och kinkiga SWB hästarna. Det är kul att det sprakar under sadeln. Det känns inte som en begränsning att jag inte kan rida gymkhana på dem för då skulle de dö
Men en dag blir man väl så pass gammal att man kanske inte längre vill leva med risken att åka av, och då finns det bättre hästar för mig.

 

[Nepenthe]

De vågar inte rida ut sin lite övergödda häst som är gigantisk och har en massa energi som mest uttrycker sig uppåt än framåt
Mycket matchande lindor och schabrak. Tjocka täcken..

Jag vill förtydliga att detta blev nog lite väl hårt från min sida. Tyvärr egna erfarenheter men jag tror verkligen inte merparten av dressyrryttare är så

 

[JohannaB]

De vågar inte rida ut sin lite övergödda häst som är gigantisk och har en massa energi som mest uttrycker sig uppåt än framåt
Mycket matchande lindor och schabrak. Tjocka täcken..

Jag tog inte åt mig alls för jag är den mest omatchade människan som finns
Enda anledningen att det inte syns hur usel jag är med färger är att jag köper allt som går i svart

Nä men vissa fördomar stämmer såklart, för att det blir modernt i en grupp människor att ha X eller Y.
Så att det finns fördomar som är korrekta är inte underligt.
Det är väl mer det där att tillskrivas att man gör saker för att man ÄR på ett visst sätt som känns personligt och därför skaver och är lite irriterande?

 

[MiniLi]

Jag känner mig precis som du gör

Mina hästar får anpassningar på flera sätt, den första t ex är rädd för främmande människor i ansiktet så på den tiden fick man rosetten på prisutdelningen… och jag sa alltid att JAG tar rosetten, hade på henne den eller hade den på mig och red sedan ärevarv.
Inte för att jag var rädd för att hon skulle skygga, utan för att jag inte ville att hon skulle ha en otrevlig stund på en prisutdelning som bara var för att jag skulle sola mig i glansen av en lyckad tävling
Men jag vet att det säkert uppfattades som att jag var rädd.
Samma häst är mötesskygg så om hon stressade upp sig för mycket på framridningen hände det absolut att jag skrittade ut en stund medan det fick bli lite färre ekipage och lugnare ridning där inne. Inte för att jag var rädd utan för att det påverkade vår framridningen negativt vilket gjorde tävlingsmomentet sämre.

Absolut har jag blivit vuxnare med, jag bröt en hand för några år sedan och upptäckte då att man varken kan rida eller köra bil med en bruten hand och det tog TID att bli bra. Innan dess hade jag aldrig funderat på risken att göra illa sig när man åker av men efter det har jag definitivt tagit busen på lobegärliga någon gång innan uppsittning. Inte för att jag är rädd men för att det är väldigt mycket enklare att sitta kvar om man kan sitta upp på en uppvärmd häst och rida på kort tygel omedelbart.

Förresten för att bekräfta fördomarna ännu mer är båda hästar jättestora, tjocka och väldigt pigga. En är iofs mer ett ånglok som drar framåt men den andra går bara uppåt när han exploderar

Så nu kan man väl tro att jag är rädd då, jag är ju dressyrryttare, men faktiskt rider jag ju inte dressyr för att jag är rädd utan för att jag tycker dressyr är roligt.

Den dagen jag blir rädd är det en heeeelt annan typ av häst jag vill skaffa, men just nu älskar jag att ha de här känsliga, småknasiga och kinkiga SWB hästarna. Det är kul att det sprakar under sadeln. Det känns inte som en begränsning att jag inte kan rida gymkhana på dem för då skulle de dö
Men en dag blir man väl så pass gammal att man kanske inte längre vill leva med risken att åka av, och då finns det bättre hästar för mig.

Exakt så! Och inte ens min kompis som är en sån galen och väldigt sadelfast hoppryttare är så himla sugen på att sitta upp på min häst längre efter att hon slängde av henne en gång i våras. Hade jag varit en rädd ryttare hade jag definitivt bytt häst för länge sedan

(Min häst är dessutom inte ens en sån modern eldig dressyrstammad typ utan har hopphäst som pappa)

 

[Piaff]

Haha dom flesta dressyr och hoppryttare tycker att jag är helt galen

Nån ska ju upprätthålla stereotyperna också!

 

[crazyrabbitlady]

Jag känner mig precis som du gör

Mina hästar får anpassningar på flera sätt, den första t ex är rädd för främmande människor i ansiktet så på den tiden fick man rosetten på prisutdelningen… och jag sa alltid att JAG tar rosetten, hade på henne den eller hade den på mig och red sedan ärevarv.
Inte för att jag var rädd för att hon skulle skygga, utan för att jag inte ville att hon skulle ha en otrevlig stund på en prisutdelning som bara var för att jag skulle sola mig i glansen av en lyckad tävling
Men jag vet att det säkert uppfattades som att jag var rädd.
Samma häst är mötesskygg så om hon stressade upp sig för mycket på framridningen hände det absolut att jag skrittade ut en stund medan det fick bli lite färre ekipage och lugnare ridning där inne. Inte för att jag var rädd utan för att det påverkade vår framridningen negativt vilket gjorde tävlingsmomentet sämre.

Absolut har jag blivit vuxnare med, jag bröt en hand för några år sedan och upptäckte då att man varken kan rida eller köra bil med en bruten hand och det tog TID att bli bra. Innan dess hade jag aldrig funderat på risken att göra illa sig när man åker av men efter det har jag definitivt tagit busen på lobegärliga någon gång innan uppsittning. Inte för att jag är rädd men för att det är väldigt mycket enklare att sitta kvar om man kan sitta upp på en uppvärmd häst och rida på kort tygel omedelbart.

Förresten för att bekräfta fördomarna ännu mer är båda hästar jättestora, tjocka och väldigt pigga. En är iofs mer ett ånglok som drar framåt men den andra går bara uppåt när han exploderar

Så nu kan man väl tro att jag är rädd då, jag är ju dressyrryttare, men faktiskt rider jag ju inte dressyr för att jag är rädd utan för att jag tycker dressyr är roligt.

Den dagen jag blir rädd är det en heeeelt annan typ av häst jag vill skaffa, men just nu älskar jag att ha de här känsliga, småknasiga och kinkiga SWB hästarna. Det är kul att det sprakar under sadeln. Det känns inte som en begränsning att jag inte kan rida gymkhana på dem för då skulle de dö
Men en dag blir man väl så pass gammal att man kanske inte längre vill leva med risken att åka av, och då finns det bättre hästar för mig.

Jag gör en del anpassningar för att ge hästen en bättre upplevelse med. Han bygger lätt upp stress i sig trots att han snäll och rätt stabil. Har han en grundstress i sig en dag eller period (pga vad som helst, nyår och raketer tex) så gör jag inte saker som bygger på den stressen. Det känns bara idiotiskt. Inte alla som ser den stressen i honom lika tidigt och tydligt så då undrar en del varför jag gör som jag gör.

Finns säkert de som trott att jag är rädd.

 

[Andromedae]

Spontant tänker jag att stereotyper ofta handlar om att vi vill att saker och ting ska vara enkelt. Vi ser alla anledningar och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att inte göra detsamma för andra människor.

Jag tror inte att dressyrryttare är ensamma om att bli placerade i ett stereotypt fack. Top of mind, några idéer som jag har stött på genom livet med hästar:

• Dressyrryttare vågar inte hoppa. Hästarna är alltid antingen skadade eller snart skadade.
• Hoppryttare rider aldrig dressyr utan vill bara springa i full fart. Hästarna sprutas i tid och otid för att kunna tävla varje helg.
• Islandshästryttare är rädda för stora hästar. Islandshästar blir inte skadade och är extremt viktbärande i förhållande till sin storlek.
• Ridskoleryttare kan inte rida.
• WE är för ryttare som inte vågar hoppa på riktigt.
• Travfolk bryr sig bara om pengar.
• Skogsmullar skrittar bara ut på lång tygel. Deras hästar är förmodligen halta men de är för okunniga för att lägga märke till det.
• Pleasure är för människor som är rädda för att rida fort. Kogrenar är lite knäppt. Övriga westerngrenar? Oklart vad de håller på med, mer än att de har skäckiga hästar.

Så enkelt är det förstås inte. Det kan säkret finnas korn av sanning i alla stereotyper - men de handlar kanske mer om vi är mänskliga än om att vi anser oss tillhöra en specifik subkultur inom ridsporten.

Vissa ryttare vill "knäcka koden" och uppnå prestationer.
Vissa ryttare vill få umgås med hästen, antingen för att de uppskattar den specifika hästen eller djuret som art.
Vissa ryttare göra bägge delar, mer eller mindre.

Alla ryttare har bagage. Vi har levt och lever olika liv, och våra erfarenheter kommer att påverka både vad vi gör och hur vi uppfattar det andra gör. I vissa fall tolkar andra vårt beteende och attribuerar det till den subkultur som de har placerat oss i. Är det sant, eller är det inte sant? Jag tror inte riktigt det handlar om sant eller falskt, utan det är bara en fråga om egna och andras uppfattningar.

Personligen upplever jag att det tar mindre energi av mig att bara notera vad andra gör, jämfört med att värdera det. Givetvis kommer jag att reagera om jag ser något som jag uppfattar som farligt för häst eller ryttare, men jag väljer generellt att bara tänka "Okej, det är din värld" om jag stöter på hästmänniskor vars hästeri skiljer sig mycket från mitt. Det har inget att göra med att vara en överdrivet tolerant person, utan det handlar bara om att minimera min egen känslomässiga engagemang.

Vad det gäller vad för hästmänniska jag ser mig själv som blir svaret "in the making". Jag är inte tillräckligt bra på någon gren för att jag ska definiera mig som grenspecifik, utan jag jobbar på mig själv och är intresserad. Ibland rider jag dressyrträning och känner mig som en riktig dressyrnörd, ibland klättrar vi runt offroad i skogen och jag njuter av att känna att hästen får gymnasticera sig medan jag bara är ute. Ibland rider jag långt trots att regnet står som spön i backen och njuter av att ha privilegiet att komma ut, ibland avskyr jag allt och sätter mig ute i lösdriften för att hänga lite. Ibland är jag tuff och tänker att fälttävlan, det hade säkert kunnat vara min grej! (dagen som jag är tillräckligt bra på något för att bli en gren-ryttare, haha). Andra dagar är jag låg och bestämmer mig för att gosa mule, det är det enda jag ska uppnå med mitt hästägande.

 

[JohannaB]

Vilket bra inlägg @Andromedae

Som tillägg är jag fascinerad av att nästan ingen tror att andra människor gillar andra saker än dem själva
Typiskt är ju att gillar Anna hästen Lukas så är Lukas drömhästen som alla EGENTLIGEN vill ha. När Emma då säger att Hampus är hennes drömhästen så VET Anna att så säger Emma bara för att hon antingen inte förstår hur mycket bättre Lukas är eller ljuger för att hon inte har möjlighet att få ha perfekta Lukas

Lite så känns det att tro att dressyr rider man för att man inte vågar hoppa och samma sak med de där fantastiska Hubertus ritterna eller att släppa hästarna över isen på en sjö. Alla vill EGENTLIGEN göra det men vågar inte?
Men det här gäller ju massor av saker, de som har (och älskar) barn kan tro att frivilligt barnlösa inte förstår det underbara med barn eller bara påstår att de inte vill ha barn. De som bor på landet tror att stackars stadsbor bor där för att de inte fattar friheten och enkelheten på landet eller är tvungna pga sitt jobb. Medan stadsborna inte kan fatta hur man kan bo utan en mataffär och restaurang i samma kvarter och tycker synd om lantisar för allt de missar

Det är så lätt att tro att vi är lika varandra, vill samma saker och tolka andra personer utifrån sina egna förutsättningar. Och det är nog en del i fördomarna, att man tror att man vet hur andra EGENTLIGEN tänker.

 

[warg]

Vilket bra inlägg @Andromedae

Som tillägg är jag fascinerad av att nästan ingen tror att andra människor gillar andra saker än dem själva
Typiskt är ju att gillar Anna hästen Lukas så är Lukas drömhästen som alla EGENTLIGEN vill ha. När Emma då säger att Hampus är hennes drömhästen så VET Anna att så säger Emma bara för att hon antingen inte förstår hur mycket bättre Lukas är eller ljuger för att hon inte har möjlighet att få ha perfekta Lukas

Lite så känns det att tro att dressyr rider man för att man inte vågar hoppa och samma sak med de där fantastiska Hubertus ritterna eller att släppa hästarna över isen på en sjö. Alla vill EGENTLIGEN göra det men vågar inte?
Men det här gäller ju massor av saker, de som har (och älskar) barn kan tro att frivilligt barnlösa inte förstår det underbara med barn eller bara påstår att de inte vill ha barn. De som bor på landet tror att stackars stadsbor bor där för att de inte fattar friheten och enkelheten på landet eller är tvungna pga sitt jobb. Medan stadsborna inte kan fatta hur man kan bo utan en mataffär och restaurang i samma kvarter och tycker synd om lantisar för allt de missar

Det är så lätt att tro att vi är lika varandra, vill samma saker och tolka andra personer utifrån sina egna förutsättningar. Och det är nog en del i fördomarna, att man tror att man vet hur andra EGENTLIGEN tänker.

Ja och det är säkert därför som det finns en stark röst som säger att det avlas på hästar som INGEN vill ha? För att de är för känsliga? Samtidigt så skulle ju hästarna bli osålda om ingen ville ha dem?

 

[nexxa]

Jag ser det om och om igen. Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar - och att det går ut över hästarnas välfärd. Vad kommer detta ifrån och hur har narrativet vuxit sig starkt? Och varför är det dressyren som drabbas hela tiden av den här typen av narrativ? Jag känner rätt många dressyrryttare och jag vet inte en enda som är rädd för sin häst. (Däremot har jag varit med om att ANDRA tyckt att mina relativt känsliga och reaktiva hästar är läbbiga, men det är ju en annan sak. Jag har valt den typen av hästar för att jag gillar det, om andra vill ha hästar med mindre reaktion är det helt ok för mig).
En besläktad reflektion är att dressyrhästar rids sämre och mindre varierat än andra hästar. Jag vill tvärt om hävda att dressyrryttarna oftare är medvetna om hur hästen behöver gymnastiseras och inte bara motioneras än genomssnittsryttaren - om man nu ska klumpa ihop och generalisera. Däremot går de troligen fler pass på ridbanan än vad t ex en ryttare som har sin häst för att komma ut i skogen väljer att göra - just för att gymnastiserandet ofta lämpar sig att göra på en slät yta med ett bra underlag. Varför tror ni att det låter så här i debatten?

De dressyrryttare jag känner är väl 50-50 när det kommer till att vara rädd för sina hästar men alla de jag känner är väldigt rädda och otrygga på ryggen. Ser mycket på våra dressyrtävlingar också att hästarna är väldigt tittitga och blir rädd för saker mina hästar inte reagerar på: kan vara allt från ljusinsläpp till själva domarbordet.

Upplever väl att de oftast håller sig i ridhuset och uteritter finns inte riktigt med på kartan. Jag tror generellt att mer miljöträning och ridning i annan miljö skulle mildra problemet. Det svåra här är ju rädslan ryttaren bär med sig - känner den sig otrygg smittar det ju direkt av sig på hästen. Ska man då miljöträna en rädd häst när man är rädd själv kan det ju lätt bli problematiskt. Kanske man kan ta hjälp här av någon annan?

Ser också en tydlig skillnad när vi har fälttävlan hos oss - helt annat lugn.

Med det sagt så är det erfarenheterna jag har från de jag känner och det gäller såklart inte alla.
För mig är det viktigt med just miljöträning. Har alltid försökt variera mellan ridhus, paddock och uteritter men också miljöträning på allt "läskigt" som kan tänkas finnas och jag tycker det ger väldigt mycket positivt i längden - både häst och ryttare slappnar av på ett annat sätt.

 

[warg]

De dressyrryttare jag känner är väl 50-50 när det kommer till att vara rädd för sina hästar men alla de jag känner är väldigt rädda och otrygga på ryggen. Ser mycket på våra dressyrtävlingar också att hästarna är väldigt tittitga och blir rädd för saker mina hästar inte reagerar på: kan vara allt från ljusinsläpp till själva domarbordet.

Upplever väl att de oftast håller sig i ridhuset och uteritter finns inte riktigt med på kartan. Jag tror generellt att mer miljöträning och ridning i annan miljö skulle mildra problemet. Det svåra här är ju rädslan ryttaren bär med sig - känner den sig otrygg smittar det ju direkt av sig på hästen. Ska man då miljöträna en rädd häst när man är rädd själv kan det ju lätt bli problematiskt. Kanske man kan ta hjälp här av någon annan?

Ser också en tydlig skillnad när vi har fälttävlan hos oss - helt annat lugn.

Med det sagt så är det erfarenheterna jag har från de jag känner och det gäller såklart inte alla.
För mig är det viktigt med just miljöträning. Har alltid försökt variera mellan ridhus, paddock och uteritter men också miljöträning på allt "läskigt" som kan tänkas finnas och jag tycker det ger väldigt mycket positivt i längden - både häst och ryttare slappnar av på ett annat sätt.

Men bara för att hästen är tittig och reaktiv så behöver ju inte ryttaren vara rädd?

 

[MiniLi]

De dressyrryttare jag känner är väl 50-50 när det kommer till att vara rädd för sina hästar men alla de jag känner är väldigt rädda och otrygga på ryggen. Ser mycket på våra dressyrtävlingar också att hästarna är väldigt tittitga och blir rädd för saker mina hästar inte reagerar på: kan vara allt från ljusinsläpp till själva domarbordet.

Upplever väl att de oftast håller sig i ridhuset och uteritter finns inte riktigt med på kartan. Jag tror generellt att mer miljöträning och ridning i annan miljö skulle mildra problemet. Det svåra här är ju rädslan ryttaren bär med sig - känner den sig otrygg smittar det ju direkt av sig på hästen. Ska man då miljöträna en rädd häst när man är rädd själv kan det ju lätt bli problematiskt. Kanske man kan ta hjälp här av någon annan?

Ser också en tydlig skillnad när vi har fälttävlan hos oss - helt annat lugn.

Med det sagt så är det erfarenheterna jag har från de jag känner och det gäller såklart inte alla.
För mig är det viktigt med just miljöträning. Har alltid försökt variera mellan ridhus, paddock och uteritter men också miljöträning på allt "läskigt" som kan tänkas finnas och jag tycker det ger väldigt mycket positivt i längden - både häst och ryttare slappnar av på ett annat sätt.

Vad hästen blir rädd för på tävling behöver ju dock inte vara samma saker som den blir rädd för hemma. Min häst har tex varit JÄTTERÄDD för domaren på några av våra tävlingar. Har vi pay n ride på hemmaplan bryr hon sig inte alls om att det sitter en domare i ridhuset. Det är ju hela situationen (inte bara ryttaren) som gör att de kan reagera på saker de annars inte reagerar på.

Det är väl generellt kanske klassiskt med hästars rädslor. Det är inte säkert att man fattar logiken. Min häst är fullkomligt orädd för traktorer, byggarbetsplatser, kor, bilar, hundar mm. Men om det blåser lite i björklöven på en "dålig" dag kan hon balla ur fullkomligt
(Och nej, det är inte jag som smittar henne med några rädslor)

Vilket bra inlägg @Andromedae

Som tillägg är jag fascinerad av att nästan ingen tror att andra människor gillar andra saker än dem själva
Typiskt är ju att gillar Anna hästen Lukas så är Lukas drömhästen som alla EGENTLIGEN vill ha. När Emma då säger att Hampus är hennes drömhästen så VET Anna att så säger Emma bara för att hon antingen inte förstår hur mycket bättre Lukas är eller ljuger för att hon inte har möjlighet att få ha perfekta Lukas

Lite så känns det att tro att dressyr rider man för att man inte vågar hoppa och samma sak med de där fantastiska Hubertus ritterna eller att släppa hästarna över isen på en sjö. Alla vill EGENTLIGEN göra det men vågar inte?
Men det här gäller ju massor av saker, de som har (och älskar) barn kan tro att frivilligt barnlösa inte förstår det underbara med barn eller bara påstår att de inte vill ha barn. De som bor på landet tror att stackars stadsbor bor där för att de inte fattar friheten och enkelheten på landet eller är tvungna pga sitt jobb. Medan stadsborna inte kan fatta hur man kan bo utan en mataffär och restaurang i samma kvarter och tycker synd om lantisar för allt de missar

Det är så lätt att tro att vi är lika varandra, vill samma saker och tolka andra personer utifrån sina egna förutsättningar. Och det är nog en del i fördomarna, att man tror att man vet hur andra EGENTLIGEN tänker.

Verkligen!
Som alla som tycker synd om ryttarna som mest rider i ridhus för att de inte vågar rida ut eller att det borde vara tråkigt att ha köpt "mer reaktiv häst än man kan hantera" - varför anta att ryttarna egentligen helst hade velat rida ut?

Jag kan absolut uppskatta uteritter men jag tycker att det är mycket mycket roligare att trimma dressyr på ridbanan. Det är inte det minsta synd om mig i de perioder vi rider ut lite mindre. Och nej, jag är inte ute och galopperar på fälten i fullt sken. Åter igen, det är liksom inget jag saknar och det gör mig ingenting att våra uteritter är rätt lugna. Tycker det är mysigt att lulla lugnt i skogen.
Min häst vågar förövrigt knappt galoppera på uteritter i vissa perioder. Hon är en sån typ som vill ta det långsamt när hon blir rädd. Hon kommer säkert våga hålla ett högre tempo på okänd mark i framtiden, men det får ta den tid det tar. Om jag tvingar upp henne i ett högre tempo än hon känner sig bekväm med är det rätt stor risk att hon antingen bli istadig eller ballar ur fullständigt för att stressen blir för hög. Inte gynnsamt för någon av oss.

 

[Mia_R]

Vad hästen blir rädd för på tävling behöver ju dock inte vara samma saker som den blir rädd för hemma. Min häst har tex varit JÄTTERÄDD för domaren på några av våra tävlingar. Har vi pay n ride på hemmaplan bryr hon sig inte alls om att det sitter en domare i ridhuset. Det är ju hela situationen (inte bara ryttaren) som gör att de kan reagera på saker de annars inte reagerar på.

Det är väl generellt kanske klassiskt med hästars rädslor. Det är inte säkert att man fattar logiken. Min häst är fullkomligt orädd för traktorer, byggarbetsplatser, kor, bilar, hundar mm. Men om det blåser lite i björklöven på en "dålig" dag kan hon balla ur fullkomligt
(Och nej, det är inte jag som smittar henne med några rädslor)


Verkligen!
Som alla som tycker synd om ryttarna som mest rider i ridhus för att de inte vågar rida ut eller att det borde vara tråkigt att ha köpt "mer reaktiv häst än man kan hantera" - varför anta att ryttarna egentligen helst hade velat rida ut?

Jag kan absolut uppskatta uteritter men jag tycker att det är mycket mycket roligare att trimma dressyr på ridbanan. Det är inte det minsta synd om mig i de perioder vi rider ut lite mindre. Och nej, jag är inte ute och galopperar på fälten i fullt sken. Åter igen, det är liksom inget jag saknar och det gör mig ingenting att våra uteritter är rätt lugna. Tycker det är mysigt att lulla lugnt i skogen.
Min häst vågar förövrigt knappt galoppera på uteritter i vissa perioder. Hon är en sån typ som vill ta det långsamt när hon blir rädd. Hon kommer säkert våga hålla ett högre tempo på okänd mark i framtiden, men det får ta den tid det tar. Om jag tvingar upp henne i ett högre tempo än hon känner sig bekväm med är det rätt stor risk att hon antingen bli istadig eller ballar ur fullständigt för att stressen blir för hög. Inte gynnsamt för någon av oss.

Det är inte ryttarna jag tycker synd om utan hästarna. Jag skulle aldrig tillåta att min häst inte reds ut utan enbart reds i ridhus eller på utebana om jag hade medryttare igen. Ingen har pratat om att flårida någon häst i sken, varierad ridning på varierat underlag ger hållbara hästar och ett bättre mentalt mående.

 

[MiniLi]

Det är inte ryttarna jag tycker synd om utan hästarna. Jag skulle aldrig tillåta att min häst inte reds ut utan enbart reds i ridhus eller på utebana om jag hade medryttare igen. Ingen har pratat om att flårida någon häst i sken, varierad ridning på varierat underlag ger hållbara hästar och ett bättre mentalt mående.

Fast en del uttrycker att det skulle vara synd om ryttarna som köpt "för mycket häst" och därför inte rider ut så mycket. Flera i den här tråden har ju skrivit om de mesiga dressyrryttarna som bara rider lugnt och kontrollerat på uteritter osv.
Jag håller såklart med om att alla hästar mår bra av att ridas ut. Jag rider ut regelbundet men det varierar i perioder hur ofta vi rider ut och vad vi gör på uteritter. Det måste vara ganska sällsynt med hästar som aldrig får lämna ridhuset.

 

[crazyrabbitlady]

Jag blev påmind om en grej nu. 2023 var första året som det gick att ha islandshästtävlingar parallellt med storhästtävlingar på GHP. Minns inte exakt varför det inte gått tidigare? Något om att islandshästarna leds i grimma?

Premiärhelgen var det iaf dressyrtävling lördag-söndag samtidigt som det var SM-kval i sport på ovalen båda dagarna. Det var lite pysslande med tider och islandshästarna fick tajma passgrenarna så att ingen kom i full kareta mot dressyrbanan samtidigt som det var starter där, mycket informerande om att man inte fick rida fram var som helst, pusslande med parkeringsvaktet så vi inte beblandade oss osv. Men på det stora hela tror jag att det gick bra. Jag var där hela ena dagen och såg/hörde inget om ngt som hänt. Samarbetet mellan arrangörerna verkade funka ok med.

Jag hörde däremot att det var en hel del som hade strykt sig från dressyren när de fått veta att det var islandshästtävling samtidigt. Rädsla? Jag vet inte

 

[MiniLi]

Jag hörde däremot att det var en hel del som hade strykt sig från dressyren när de fått veta att det var islandshästtävling samtidigt. Rädsla? Jag vet inte

Jag kan nog komma på en hel rad anledningar som inte handlar om rädda ryttare.