Ni med erfarenhet av kuratorer

[Trott]

Kuratorn låter helt gränslös. Tror du får mer ut av onlinemöte än att fortsätta hos den där. Jag har iof bara haft 2 olika, men jag tror inte ens jag vet ålder på nån av dom, mer än vad jag skulle kunna gissa mig till, kommer knappt ihåg vad dom heter och då har hag ändå tyckt dom var bra, på olika sätt.

 

[manda]

Jag har ändå haft helt ok hjälp av VCs kurator. Inte så jag känt att det varit ett värdefullt pågående behandling/stöd, men med proffsiga och inkännande insatser när det krisat. Vad du beskriver låter dels gränslöst, dels som att det inte är hjälpsamt för dig varken praktiskt (vilket min främst hjälpt med) eller måendemässigt.

Jag håller med om att det inte är ditt ansvar att ta upp det med henom. Däremot att lyfta det med chefen kan ju kanske ge DIG bättre vård.

Jag som inte kan ta mig hemifrån tycker att Mindler (eller liknande onlinetjänst) varit användbart. Jag var rätt tydlig med att jag inte trodde att jag behövde eller skulle ha kapacitet för kognitiv beteendeterapi, vilket är deras standard, och hon kunde möta mig i det. Hos dem går det också att läsa om de olika terapeuterna och välja någon som verkar ha rätt kompetens/intresseområden (där många beskriver inriktning mot arbetsrelaterad stress och ohälsa) och som dessutom kan matcha hyfsat personlighetsmässigt. Det kostar 100kr/gång upp till frikort men är såklart inte samma sak som fysiska möten. Dock korta sessioner vilket kan vara fördel (eller nackdel) när ork och fokus brister.

 

[Elo]

Jag hade också en fantastisk kurator, och det enda personliga jag kan säga om henne är att hon var gift (även om hon aldrig sa med vem) och att hennes föräldrar gått bort (jag mötte henne efter min mamma gått bort så lite relevant var det).

Fick ingen behandling eller diagnos av kuratorn, diagnosen (även för mig depression) var redan satt av psykolog/psykiatriker?

Vi pratade. Kuratorn ställde ibland ledande frågor men målet verkade mest vara för mig att ha någon jag kunde prata med om de jobbiga sakerna, de där tankarna som man kanske inte vill erkänna för andra. Samt att försöka reda i vad jag egentligen kände.

Min kurator var (ursäkta uttrycket) en gullig tant, och det var lätt att prata med henne. Samtalen hjälpte utifrån att de var samtal, inte på något sätt en aktiv behandling? Hon pushade mig dock ett par gånger till att göra saker som jag tyckte var svåra/läskiga där jag behövde stöttning för att tro att jag kunde lösa det.

TS kurator låter helt gränslös?

 

[Twihard]

Du kan söka förebyggande sjukpenning från Försäkringskassan om du är borta minst 25 procent av din arbetstid under en arbetsdag. Restid till och från mottagningen räknas in i tiden.

https://www.forsakringskassan.se/pr...jukpenning-rehabilitering-eller-planerad-vard

Förövrigt låter din kurator gränslös och verkar ha fokus på fel saker.

Tack jag ska kolla upp sådant. Jag är sjukskriven 25% men nästa vecka måste jag börja jobba 100%. Men ska kolla upp ditt tips

Jag har ändå haft helt ok hjälp av VCs kurator. Inte så jag känt att det varit ett värdefullt pågående behandling/stöd, men med proffsiga och inkännande insatser när det krisat. Vad du beskriver låter dels gränslöst, dels som att det inte är hjälpsamt för dig varken praktiskt (vilket min främst hjälpt med) eller måendemässigt.

Jag håller med om att det inte är ditt ansvar att ta upp det med henom. Däremot att lyfta det med chefen kan ju kanske ge DIG bättre vård.

Jag som inte kan ta mig hemifrån tycker att Mindler (eller liknande onlinetjänst) varit användbart. Jag var rätt tydlig med att jag inte trodde att jag behövde eller skulle ha kapacitet för kognitiv beteendeterapi, vilket är deras standard, och hon kunde möta mig i det. Hos dem går det också att läsa om de olika terapeuterna och välja någon som verkar ha rätt kompetens/intresseområden (där många beskriver inriktning mot arbetsrelaterad stress och ohälsa) och som dessutom kan matcha hyfsat personlighetsmässigt. Det kostar 100kr/gång upp till frikort men är såklart inte samma sak som fysiska möten. Dock korta sessioner vilket kan vara fördel (eller nackdel) när ork och fokus brister.

Tack för tipset. I början har jag varit anti korta möten, men min kurator ger också bara 30 minuter per patient för mer hinner hen inte ge någon. Jag ska kolla upp Mindler lite mer

Jag hade också en fantastisk kurator, och det enda personliga jag kan säga om henne är att hon var gift (även om hon aldrig sa med vem) och att hennes föräldrar gått bort (jag mötte henne efter min mamma gått bort så lite relevant var det).

Fick ingen behandling eller diagnos av kuratorn, diagnosen (även för mig depression) var redan satt av psykolog/psykiatriker?

Vi pratade. Kuratorn ställde ibland ledande frågor men målet verkade mest vara för mig att ha någon jag kunde prata med om de jobbiga sakerna, de där tankarna som man kanske inte vill erkänna för andra. Samt att försöka reda i vad jag egentligen kände.

Min kurator var (ursäkta uttrycket) en gullig tant, och det var lätt att prata med henne. Samtalen hjälpte utifrån att de var samtal, inte på något sätt en aktiv behandling? Hon pushade mig dock ett par gånger till att göra saker som jag tyckte var svåra/läskiga där jag behövde stöttning för att tro att jag kunde lösa det.

TS kurator låter helt gränslös?

Din kurator låter trevlig. Min är snäll ja, men jag får liksom ingen hjälp. Sen gashlightar jag mig själv kanske att tänka "du kan inte ta emot hjälp".

Förra gången sa min kurator typ "Nu syns det på dig att du är mycket mindre stressad!" Jag satt då där och mådde sämre än på länge. Så jag svarade "Det är ju för att jag gett upp".

 

[Elo]

Förra gången sa min kurator typ "Nu syns det på dig att du är mycket mindre stressad!" Jag satt då där och mådde sämre än på länge. Så jag svarade "Det är ju för att jag gett upp"

Förlåt men hen låter lite som ett stolpskott

 

[Twihard]

Förlåt men hen låter lite som ett stolpskott

Hen blev tyst och sa sedan (och det är väl fint sagt) "Gett upp har du ju inte, du kommer ju hit". Ja jo. Jag känner att jag behöver hjälp, men känner att hjälpen inte funkar. En kollega till mig hyllade idag kuratorn för att hen är så mänsklig, kollegan förstår inte hur jag inte känner likadant. Men jag vill inte direkt betala 250kr för 30 minuter där jag får lyssna på anekdoter från kuratorns liv.

Det tog tid för mig att våga be om hjälp, och nu känns det nästan värre än innan

 

[cambodia]

Jag håller med övriga, din kurator låter både gränslös och oprofessionell och jag tycker verkligen du ska avbryta om du inte tycker det känns bra. Även visa ditt första inlägg för ansvariga - om du orkar!

 

[Twihard]

Jag håller med övriga, din kurator låter både gränslös och oprofessionell och jag tycker verkligen du ska avbryta om du inte tycker det känns bra. Även visa ditt första inlägg för ansvariga - om du orkar!

SKa kolla upp mina möjligheter

 

[Enya]

Min terapeut berättar lite om sig själv (han har barn, han kommer från ett annat landskap än där vi bor, man pratade mycket i familjen om känslor osv när han växte upp, han har haft hund osv), men det har ju varit i kontext i det vi samtalat om (och visa på hur onaturligt/fel det har varit det jag har upplevt) och även ett sätt att få mig att prata då jag sitter tyst och inte kan prata. På så sätt har det för mig varit lättare att öppna mig gissar jag. Och det har allt kommit naturligt och på intet sätt tagit över eftersom det ju inte alls är meningen.

Så själva grejen, att dela med sig något, är i sig inte fel, men det låter som om kuratorn verkligen har missat vem som ska prata när du är där och vad som behöver sägas från hens sida egentligen. Och framför allt, om det är ett sätt som du behöver för att kunna prata själv.

Jag håller med övriga som säger att ta upp det med verksamhetschefen, du ska inte behöva ta det med kuratorn själv, är man deprimerad tänker jag att man har nog med sig själv och ska inte behöva tänka på behandlaren, det får hens chef ta.

 

[soom]

Det finns ingen annan inom en timmes resväg. Kan iof pröva online men föredrar möten irl. Våra erfarenheter låter väldigt olika.





Jag får leta online då för jag har inte råd med en timmes enkel resväg för en kurator, ta ledigt så många timmar från jobbet osv. Men ska kolla upp det. Ni har nog rätt alla att vi inte är kompatibla.



Vad härligt att känna sådan tillit till din kurator. Jag känner mig mest ledsen när jag går från min. Innan är jag "normalt apatisk", men efteråt nedstämd eftersom jag inser att jag kanske är långt bortom räddning liksom.



Jag ville träffa psykolog men nekades remiss till psykiatrin och privat är det för dyrt tyvärr.

1 kan du prata med läkaren igen och säga att kuratorskontakten inte fungerar och att du vill ha en annan samtalskontakt (förslagsvis då en remiss till psykiatrin)
2 i Skåne finns nåt som kallas vårdval psykoterapi, vilket innebär remiss från vc till valfri psykoterapeut. Kanske finns nåt liknande där du bor?

 

[Twihard]

1 kan du prata med läkaren igen och säga att kuratorskontakten inte fungerar och att du vill ha en annan samtalskontakt (förslagsvis då en remiss till psykiatrin)
2 i Skåne finns nåt som kallas vårdval psykoterapi, vilket innebär remiss från vc till valfri psykoterapeut. Kanske finns nåt liknande där du bor?

Min läkare är anti att jag ska till psykiatrin och säger att de inte lär ta sig an mig för jag är "inte sjuk nog". Han sa också att han lämnar över allt psykiskt till kuratorn då det inte är hans område. Jag sa att jag fick tre samtal på företagshälsan som flaggade rött, då log han lite och sa "att alla har lite issues". Jag har fått övertala min läkare att inte bara vara hemma 4 veckor. Jag fick ta med mig chefen dit för att få mina 50% förlängda med en vecka innan jag gick upp på att jobba 75. Så läkaren känns inte vidare intresserad heller. Jag stressar redan över hur han s aatt han planerar att jag inte får på på mina antidepressiva längre än till i september. För då borde jag vara frisk - och "såhär bra" har jag inte mått på 15 år som nu på medicinen. Inte för jag mår superbra men mindre uselt liksom. Jag hade hoppats få ha medicinen såsom mina vänner får ta dem "tills vidare". Nu gick jag iof lite off topic, men tror inte läkaren kan hjälpa mig och det finns ingen annan samtalskontakt i mitt samhälle.

Ska kolla det där sista du skrev. Jag har aldrig hört talas om det. Tack för tipset

 

[Snurrfian]

@Twihard Det där är inte KBT, jag fick arbetsuppgifter att jobba med mellan varje träff, jag vet i stort sett noll om min terapeut, att hon inte kan sticka och tycker att psykisk hälsa är viktigt. Vi hade 45 min /besök, oftast irl men även några digitalt för att det passade bättre.

Men jag fick många bra verktyg, förändrade mitt eget tankesätt och sätter mer gränser runt mig själv i betydligt större utsträckning.

 

[soom]

Min läkare är anti att jag ska till psykiatrin och säger att de inte lär ta sig an mig för jag är "inte sjuk nog". Han sa också att han lämnar över allt psykiskt till kuratorn då det inte är hans område. Jag sa att jag fick tre samtal på företagshälsan som flaggade rött, då log han lite och sa "att alla har lite issues". Jag har fått övertala min läkare att inte bara vara hemma 4 veckor. Jag fick ta med mig chefen dit för att få mina 50% förlängda med en vecka innan jag gick upp på att jobba 75. Så läkaren känns inte vidare intresserad heller. Jag stressar redan över hur han s aatt han planerar att jag inte får på på mina antidepressiva längre än till i september. För då borde jag vara frisk - och "såhär bra" har jag inte mått på 15 år som nu på medicinen. Inte för jag mår superbra men mindre uselt liksom. Jag hade hoppats få ha medicinen såsom mina vänner får ta dem "tills vidare". Nu gick jag iof lite off topic, men tror inte läkaren kan hjälpa mig och det finns ingen annan samtalskontakt i mitt samhälle.

Ska kolla det där sista du skrev. Jag har aldrig hört talas om det. Tack för tipset

Det låter som att även läkaren lämnar en del att önska. Det är inte möjligt att få en annan läkare? Den här verkar ju inget vidare.

Generellt är jag positiv till att man är restriktiv med antidepressiva, men då främst i aspekten att man inte sätter in dem det första man gör. Att tvinga nån som inte vill att sluta verkar skitdumt (själv har jag ätit såna i mer än halva mitt liv, de sattes in lättvindigt men är svåra att sätta ut. Jag har aldrig haft några problem att få ut recept trots några byten av vc, det har snarare varit för enkelt, läkare som aldrig ens pratat med mig skriver snällt ut).

Nu spånar jag bara, men skulle du kanske kunna testa nån digital läkare för att få remiss vidare? Jag har aldrig testat så vet inte om det skulle funka, men det är ju betydligt enklare att få recept på tex antibiotika och hostmedicin via såna vårdgivare. Depression borde ju vara ännu enklare att hantera digitalt.

Håller tummarna att det finns nån väg framåt för dig!

 

[Twihard]

Det låter som att även läkaren lämnar en del att önska. Det är inte möjligt att få en annan läkare? Den här verkar ju inget vidare.

Generellt är jag positiv till att man är restriktiv med antidepressiva, men då främst i aspekten att man inte sätter in dem det första man gör. Att tvinga nån som inte vill att sluta verkar skitdumt (själv har jag ätit såna i mer än halva mitt liv, de sattes in lättvindigt men är svåra att sätta ut. Jag har aldrig haft några problem att få ut recept trots några byten av vc, det har snarare varit för enkelt, läkare som aldrig ens pratat med mig skriver snällt ut).

Nu spånar jag bara, men skulle du kanske kunna testa nån digital läkare för att få remiss vidare? Jag har aldrig testat så vet inte om det skulle funka, men det är ju betydligt enklare att få recept på tex antibiotika och hostmedicin via såna vårdgivare. Depression borde ju vara ännu enklare att hantera digitalt.

Håller tummarna att det finns nån väg framåt för dig!

Tack Jag ska kolla upp det. Jag bytte till denna läkare efter att en annan var ännu värre. Så får se om jag kan finna en annan, men ska kolla upp det du sa om digital läkare. Jag förstår att man inte alltid ska gå på medicin, men känns ändå för fort att avbryta den liksom, nu när jag inte får hjälp ordentligt "utöver" medicinen.

 

[Lillefrun]

Har du funderat på att byta vårdcentral? Jag tror också att man i hela Sverige kan göra egenremiss, så du kan skriva remiss själv till psykiatrin. Så fungerar det här i alla fall.

Hur mycket man vet om psykolog, kurator och terapeut tror jag beror lite på hur länge man känt varandra och person till person.

Jag har haft liknande dig där till kuratorn öste över allt på mig, en som sa att hon inte lyssnade för att hon planerade vad hon skulle handla och laga till middag, att jag som 16 åring skulle leva så i resten av mitt liv och att jag aldrig skulle bli frisk, att dom träffat tjejer som har riktiga problem och jag var inte en av dom. Jag har blivit jämförd med deras barn och att dom är glada att dom inte var som mig. Dom har jag inte vetat något om och dom har känts lite ”blanka”

Jag föredrar en balans där. Att man vet lagom mycket. Och så blir det annorlunda när man går till någon länge. Jag har haft flera vårdkontakter i 8-10 år i sträck som jag jobbat intensivt med. Fast jag brukar inte fråga om riktigt privata frågor och dom säger lagom privata delar. Fast efter så lång tid förändras dynamiken lite.

Som vuxen har jag vågat ifrågasätta min behandling och avslutat behandlingar som är skadliga eller inte leder någonstans flertalet gånger, det är inget kostigt.

Och med mediciner brukar det ju rekommenderas att man fortsätter behandlingen minst ett halvår efter att man är stabil och frisk i ett halvår.

 

[Fjordfrälst]

Oj nej. Visst den jag hade senast kom på sig själv att han kanske råkade nämna lite fööör mycket om sin syn på politik och kunde nämna lite om sig själv men ändå inget som störde mig. Jag blev ju hjälpt av kontakten som var helt annorlunda mot den som arbetade på min vc innan som absolut inte nämnde nått om sig själv men som jag tyckte nästan var lite "flum flum" med lugn och ro övningar....(hen uttryckte så själv).

 

[Twihard]

Har du funderat på att byta vårdcentral? Jag tror också att man i hela Sverige kan göra egenremiss, så du kan skriva remiss själv till psykiatrin. Så fungerar det här i alla fall.

Hur mycket man vet om psykolog, kurator och terapeut tror jag beror lite på hur länge man känt varandra och person till person.

Jag har haft liknande dig där till kuratorn öste över allt på mig, en som sa att hon inte lyssnade för att hon planerade vad hon skulle handla och laga till middag, att jag som 16 åring skulle leva så i resten av mitt liv och att jag aldrig skulle bli frisk, att dom träffat tjejer som har riktiga problem och jag var inte en av dom. Jag har blivit jämförd med deras barn och att dom är glada att dom inte var som mig. Dom har jag inte vetat något om och dom har känts lite ”blanka”

Jag föredrar en balans där. Att man vet lagom mycket. Och så blir det annorlunda när man går till någon länge. Jag har haft flera vårdkontakter i 8-10 år i sträck som jag jobbat intensivt med. Fast jag brukar inte fråga om riktigt privata frågor och dom säger lagom privata delar. Fast efter så lång tid förändras dynamiken lite.

Som vuxen har jag vågat ifrågasätta min behandling och avslutat behandlingar som är skadliga eller inte leder någonstans flertalet gånger, det är inget kostigt.

Och med mediciner brukar det ju rekommenderas att man fortsätter behandlingen minst ett halvår efter att man är stabil och frisk i ett halvår.

Jag ska kola över det, men har en bra bit bilväg till annan VC. Tar lite emot när min bil är så sliten och gammal. Jag ska kolla över det. Har inte hört det du skrev om medicinen men det låter ju vettigt. Vet bara att mina kompisar ätit i flera år.

 

[Lillefrun]

Jag ska kola över det, men har en bra bit bilväg till annan VC. Tar lite emot när min bil är så sliten och gammal. Jag ska kolla över det. Har inte hört det du skrev om medicinen men det låter ju vettigt. Vet bara att mina kompisar ätit i flera år.

Angående medicinen skrev jag tokigt. Det är sex månader efter att symtomen upphört som man ska ta dom.

 

[Lillefrun]

Och mer angående en medicin, det där är en djungel med hur länge, viken eller vilka osv osv och om du mår så dåligt vore det ju bäst om en psykiatriker går igenom och ordinerar rätt medicinering än allmänläkaren på VC gör om hen inte har kompetens nog.

 

[Lillefrun]

Jag ska kola över det, men har en bra bit bilväg till annan VC. Tar lite emot när min bil är så sliten och gammal. Jag ska kolla över det. Har inte hört det du skrev om medicinen men det låter ju vettigt. Vet bara att mina kompisar ätit i flera år.

Det kan ta emot att åka långt när man mår dåligt, helt förståeligt. Jag pendlade 10 mil till behandling och 10 mil hem så 20 mil dagligen och det var så 3-4 dagar i veckan i ett år ungefär totalt.

Definitivt inte optimalt och inte heller riktigt vad jag behövde men jag hade inte riktigt några andra val. Behandlingen fanns inte att tillgå på mer än en plats i hela regionen.

Sen blev det ”bara” 2 timmar per dag när dom bytte stad. Om du byter eller får kontakt med psykiatrin, finns det möjligheter för kollektivtrafik? Det är tungt nog att ta sig an allt och om du åker långt och är trött efter samtalet så kan det vara skönt att bara sätta sig på en buss eller ett tåg istället.

Och långt behöver inte vara flera mil för är man deprimerad kan ju en meters förflyttning kännas omöjlig.