Ni som är lyckligt barnfria...

[Fiorano]

Har alltid vetat att barn inte är för mig, är inte någon omhändertagande person och har noll moderskänslor.
Blir 41 i år, steriliserade mig för drygt 10 år sedan.
Har aldrig ångrat mitt beslut, har ett stort behov av egentid och vill ha min kropp ifred från graviditeteter, förlossningar och klängande små människor.

Är lycklig med mina djur, min familj, partner och mina vänner. Saknar ingenting i livet.

Lite sidospår, men hur är du steriliserad och hur gick den processen till i vården? Jag tål inte hormonprep så har inget preventivmedel. Hade varit rätt skönt att inte ens behöva tänka på det!

 

[Bison]

Lite sidospår, men hur är du steriliserad och hur gick den processen till i vården? Jag tål inte hormonprep så har inget preventivmedel. Hade varit rätt skönt att inte ens behöva tänka på det!

Det var jättesmidigt.
Jag ringde först växeln och blev kopplad rätt. Fick snabbt tid hos en barnmorska för preventivmedelsrådgivning, var obligatoriskt. Det besöket gick väldigt enkelt, jag var säker på min sak, har ingen psykisk ohälsa, behövde inte gå via psykolog utan blev ställd i kö direkt. Tog ett par månader innan det var min tur, skrev på papper, blev knipsad och sen var det klart.

 

[escodobe]

Det var jättesmidigt.
Jag ringde först växeln och blev kopplad rätt. Fick snabbt tid hos en barnmorska för preventivmedelsrådgivning, var obligatoriskt. Det besöket gick väldigt enkelt, jag var säker på min sak, har ingen psykisk ohälsa, behövde inte gå via psykolog utan blev ställd i kö direkt. Tog ett par månader innan det var min tur, skrev på papper, blev knipsad och sen var det klart.

Samma här.

 

[cassiopeja]

Jag har i hela mitt liv varit bombsäker på att jag absolut inte vill ha barn. När jag som femåring berättade det för omgivningen var det dock ingen som trodde mig, men nu snart 50 år senare kanske de är tvungna att göra det...
Jag har aldrig tvekat eller ångrat mig, och har knappt ens kunnat svara på frågan "varför", för jag vet faktiskt inte - det är bara så självklart för mig. Jag har bara absolut noll barnlängtan.

Ibland har jag känt att folk har sett ner på mig eller tyckt att jag är konstig pga det, men jag upplever ändå att det var mer sånt förr än nu.

När jag var yngre hade jag svårt för barn, men det har vuxit bort. Jag är fortfarande inte nån barnkär typ men ser alla som människor och personligheter, och dömer inte ut nån pga deras ålder.

Eftersom jag bara har haft längre förhållanden med mycket äldre män så har de redan varit klara med barndelen, så att jag inte vill ha barn har aldrig varit nån grej i nåt förhållande.

Nu har jag varken partner, syskon, barn eller husdjur och jag känner mig väldigt fri, men också väldigt ensam. Och det är ju också en intressant erfarenhet att få möjlighet att utforska alla nyanser av ensamhet. Men jag ångrar definitivt inte mitt beslut. Det är ju absolut ingen garanti att ens barn hade velat umgås med en.

Det enda jag känner mig lite ledsen över är att min mamma aldrig fick uppleva att ha barnbarn. Hon hade älskat det.

 

[Migo]

Aldrig velat ha barn, är jätteglad att vi inte har barn och tänker ofta med lättnad på hur jävla skönt det är att jag gjorde den där aborten i min ungdom

Jag var väldigt arg på sjukvården och de i omgivningen som i princip klappade en på huvudet och tog ifrån en bestämmanderätten över den egna kroppen. Det var en strid att få bli steriliserad!

Jag har noll intresse av barn, både sett till att det är en individ man ska lära sig leva med vare sig man vill eller inte, sett till allt jobb det innebär och allt man måste ge upp. Och så nu då för att det hade varit jobbigt att vara orolig för framtiden...

Vi är två vuxna som bortsett från jobb kan göra precis vad fasen vi vill, när som helst, hur som helst.

 

[Irrbloss]

Som nån annan skrev, jag har stort behov av egentid och vill ha min kropp ifred. Det är verkligen inget med vare sig partner eller barn som lockar. Det har jag vetat sen jag var väldigt ung men såklart fick jag då klapp på huvudet-kommentarer om att jag skulle ändra mig.

När jag fick syskonbarn och såg på närmre håll hur livet som förälder kan se ut så blev beslutet definitivt, det där är inte för mig. Jag gillade inte ens andra barn när jag själv var barn, och den känslan är i stort oförändrad. Att vi är släkt gör ingen skillnad, jag har noll behållning av att umgås med dom ändå.

Julen har jag firat hemma med hunden dom senaste åren och jag tycker att det är så skönt med lugnet. Jag tycker att jul med barn ofta romantiseras in absurdum och känner inte alls igen det där med att det ska vara mysigt. Ska hela barnaskaran vara med så hamnar allt fokus där och jag orkar inte med allt stoj, tjat om paket, syskonbråk... ja, det är jävligt överstimulerande helt enkelt.

Visst slås jag ibland av känslan "blev det inte mer än såhär?" men så tror jag att jag hade känt nästan oavsett livsval, faktiskt. Jag är en kronisk övertänkare. Bättre att ångra dom barn som aldrig blev än dom som jag skaffade pga FOMO.

 

[Glasbubblan]

En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.

Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...

Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.

En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.

Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...

 

[Nordthor]

En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.

Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...

Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.

En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.

Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...

Nu har jag ett barn (otroligt nog för jag var väldigt anti innan han råkade bli till). MEN jag tycker nog faktiskt inte att det var någon större skillnad på "familjekänslan" när det bara var jag, sambon och hunden jämfört när det nu även finns ett barn. Så jag tror ändå att det går att få känslan av en familj med "bara" djur (för det är inte så bara). Kommer ihåg när hunden var valp och han snusade in sig under mitt hår mot min nacke och jag fick ett sånt där hugg i magen av kärlek (ett sånt som vissa bara hävdar att en människobarn kan ge).

 

[Glasbubblan]

Nu har jag ett barn (otroligt nog för jag var väldigt anti innan han råkade bli till). MEN jag tycker nog faktiskt inte att det var någon större skillnad på "familjekänslan" när det bara var jag, sambon och hunden jämfört när det nu även finns ett barn. Så jag tror ändå att det går att få känslan av en familj med "bara" djur (för det är inte så bara). Kommer ihåg när hunden var valp och han snusade in sig under mitt hår mot min nacke och jag fick ett sånt där hugg i magen av kärlek (ett sånt som vissa bara hävdar att en människobarn kan ge).

Väldigt intressant att få ditt perspektiv! Det känns väldigt fint och betryggande att höra.
När jag visualiserat framtiden sedan många år tillbaka så har det egentligen alltid varit med djur, aldrig med barn faktiskt. Det borde ju säga något, men ändå har jag haft en stor övertygelse emellanåt om att jag inte får missa egna barn..

 

[Lalinea]

För mig har det bara aldrig funnits på kartan att skaffa barn lika lite som jag velat skaffa en orm.
Jag tycker om andras barn och har en bra relation med vänner och syskons barn men att dra hela lasset själv med att uppfostra ett barn nej tack.

Är heller inte social så behöver absolut inget sällskap på ålderns höst utan kan tänka mig att jag är fullt nöjd med en liten hund och vänner och övrig familj då.

Har småsyskon så förhoppningsvis lever både syskon och syskonbarn längre än mig

 

[Lilla]

Har aldrig velat ha varken barn eller partner.
Många har dom varit som genom åren sagt att jag kommer ångra mig.
Trivs så bra med att bo och leva själv utan att vara ensam. Familj och vänner finns.
Det enda jobbiga är att det ses som typ onormalt.
Trivs däremot bra som resurs på högstadiet och älskar min systerdotter.

 

[Hippocampus]

Aldrig velat ha barn. Kommer aldrig vilja. Kände redan som ung att jag inte ville sätta ett liv till denna värld som är på väg rakt ner åt…. Och med ”facit i hand” känner jag att jag gjorde rätt.

 

[MacGyver 2.0]

Aldrig velat ha barn. Kommer aldrig vilja. Kände redan som ung att jag inte ville sätta ett liv till denna värld som är på väg rakt ner åt…. Och med ”facit i hand” känner jag att jag gjorde rätt.

Likadant här och det känns så rätt, familjelivet har aldrig varit min grej utan jag är som tjuren Ferdinand, sitta under korkeken och lukta på blommorna DET är min grej.

 

[Fru_Tuvstarr]

En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.

Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...

Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.

En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.

Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...

Nej alltså jag har ju en familj. Min make. Sen har vi annan släkt som vi är väldigt nära.
Jag behöver inte något annat. Vill inte heller.

 

[corzette]

Har aldrig velat ha barn, syrra har några stycken, jag har suttit barnvakt men kan jag "undvika" barnen gör jag det gärna.
Det är en herrans liv med en massa barn. Mina systerbarn GILLAR mej, jag ska väl inte va så att jag bara tål dem men som sagt SMÅ doser... Andras barn gillar också mej, återigen ... SMÅ doser med barn "funkar" men nej, verkligen aldrig sugit i nån "barntarm" inte ens när syrran fick första barnet (som nån påstod skulle göra skillnad) ...

Har som sagt aldrig velat ha barn, nu har vi inte ens husdjur då vi inte vill känna oss "tvugna" att ta hand om nåt.
Jag har sen 7 år en underbar man i mitt liv, vi är gifta och det är den enda familjen som så jag behöver.
Även om jag och min syster pratar jämt, så saknar jag ingen "större familj" att ha som skyddsnät/trygghet.

Min man känner likadant. Angående barn och djur. Men så är han ju en gamer så han va ju "ensam" redan innan han träffade mej, även om han tycker hans liv förbättrats med mej i det

 

[Sel]

En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.

Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...

Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.

En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.

Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...

Jag har aldrig någonsin haft någon liknande känsla. Sedan mycket ung visste jag att barn inte var för mig och egentligen visste jag nog att jag inte ville ha en stadig partner heller... men enligt normen har jag provat och det har aldrig känts rätt. Ibland har jag fört våld på mig själv för att passa in, och jag är SÅ glad att det aldrig innebar en graviditet!
Någon underbar individ här och där har jag varit bekväm att dela bostad, vardag och säng med en period, men till slut blir jag alltid lite "störd." och vill vara ifred igen.
Jag är mycket nöjd med min tillvaro som hushåll med en person och en drös husdjur och trädgård. Jag är dessutom tillräckligt gammal nu att det sällan ifrågasätts, även om många antar att jag flyttade hit för en Skotte.


Att uppleva en graviditet känns nästan som ett övergrepp för mig, men det förstår jag är högst personligt.

Begreppet "Familj" är så himla brett och ingen kan förklara vad det betyder för just dig och vad du behöver, men jag tror vi alla kan vara överens om att familj är mycket mer än bara "barn".

 

[the_connemara]

Jag har aldrig tvivlat direkt utan bara inte funderat över barn/inte barn mer än att råkar jag ha en partner som skulle vilja ha barn med mig hade jag behövt faktiskt reda ut det. Har däremot alltid känt mig totalt avigt inställt till att vara gravid och att ha ansvar för ett barn och att en annan människa skulle vara beroende av mig. Så rent krasst sett har jag väl aldrig velat ha barn, även om jag aldrig ens varit nog intresserad för att ens komma dit i tanken liksom.

Begreppet "egen familj" passar inte in på mig så nej. Även när jag var sambo så var det ju bara en sambo liksom? Jag trivs bäst på min egen kant, är faktiskt osäker på om jag ens saknar att inte ha någon nära vän? Tror mer att det gjort mig osäker tidigare för att "man borde" vilja ha det och få ynnesten att ha det. Minns att min psykolog på hab efter jag fått min autismdiagnos som vuxen pratade en del om det, att behov och uttryck kan se ganska olika ut och ändå vara helt "normalt". Kan inte återge det vettigt men har känts bättre och enklare för mig sedan de åren att bara gå på min egen känsla liksom, mår bara bättre o bättre av att våga lita på den. Jag jobbar liksom inget för några av mina mänskliga relationer (undantaget kollegor för där kan jag tycka det är värt lite effort när man ändå måste vara på samma plats och samarbeta).

Jag har inget emot barn o gillar syskon/kompisbarn (men skulle aldrig vara barnvakt ), trivs bäst med att ha familj och släkt en bit bort så vi bara ses väl planerat några gånger per år. Jag gillar att ha mitt eget liv, lite på sidan liksom. Och jag gillar att jag har många vänner helt utifrån att de ger mig positiv energi att ha kontakt med och många jag vet skulle ställa upp om jag verkligen behövde det.

Tror sammanhang för mig inte riktigt innefattar andra människor. Och däremot kan jag väl i sådana fall känna att "min familj" är jag och min häst jag haft I 20 år och nu inkluderas även hans lilla kompis. Det är liksom vi tre som får stå ut med varandra 365 dagar om året oavsett väder och humör Börjar alltid gråta när jag ska åka hem över jul för det betyder sova borta 2 nätter och inte träffa dem en dag, trots att jag vet att de älskar när deras reservmatte passar dem.

Min partner sedan typ 5 år tillbaka är liksom också "bara" en extra guldkant i mitt liv. Som en stabil konstant där vi lever våra liv parallellt med en helt okomplicerad relation och kommunikation. Men jag trivs bra med att liksom dela vardagen digitalt utan att dela livet eller hur jag ska uttrycka det? Tror inte ens jag har hans telefonnummer annat än på swish Det skulle inte förvåna mig om jag saknat det om jag blivit singel men att ha en partnerrelation skulle inte få mig att göra några uppoffringar längre. Med andra ord känns ju barn ännu mera avlägset pga det. Nu är jag dessutom över 40 så nu anser jag att det definitivt är för sent för mig att skaffa barn så då behövde jag inte ens bestämma mig, så som jag sa från början minns jag! Väldigt nöjd med det

 

[Irrbloss]

En familj kan vara jag och ett gäng hundar. Kanske ett par katter också. Mina djur är det enda sammanhang där jag aldrig har behövt känna mig som ett ufo. Vi hör ihop, helt enkelt, på ett sätt som jag extremt sällan upplever med människor.

Att en del får en känsla av att det inte räknas som en äkta familj utan barn? Det tycker jag mest visar på hur stark barnnormen fortfarande är. Och att dom som ångrar att dom inte skaffat fortfarande är dom som hörs mest, medan det fortfarande är tabu för den andra sidan att tala om sina erfarenheter.

 

[MissFideli]

Jag kan sakna den där familjekänslan vi hade hemma när jag växte upp.
Men jag har aldrig saknat att ha egna barn, tack och lov.

 

[Habina]

En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.

Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...

Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.

En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.

Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...

Jag har funderat mycket just på familjekänslan. När vi var små upplevde jag att vi hade den i min familj, men när jag blev äldre insåg jag att det var en illusion för att skydda oss barn mot verkligheten.

Jag har sedan i vuxen ålder blivit sviken gång på gång när jag försökt få till nån slags familj/gemenskap, så jag tror jag gett upp på den fronten.

Samtidigt hade jag ett helt otroligt band med min häst jag hade 2008-2025, så jag tänker att jag nöjer mig med sånt (har det med min ponny sen tio år tillbaka också) och lite mer allmän gemenskap som jobb och stall.

Mina bästa dagar är dock när jag är helt själv hela dagen, så jag är kanske mer introvert än du. Jag tror man kan skapa sina egna gemenskaper helt enkelt.

Den dag jag inte jobbar längre kommer jag skaffa hund också.