Nissen (och annat ljug)

[jeennnnyy]

Jag tyckte att jag beskrev ganska väl i trådstarten vad som är problematiskt för mig. Sen finns det väl kanske också ett mellanting mellan trauma och bra. Jag vet flera barn som varit rädda för tomten, mitt eget bland annat. Min pappa blev så rädd för tomten som barn att han hoppade upp i farmors famn så hastigt att han lyckades skalla henne till näsblod. Så visst kan både tomten och nissebus vara obehagligt för vissa barn.

Men utöver det har jag väl lite tankar om hur förtroendet mellan barn och föräldrar påverkas om barnen känner att de inte riktigt vet om föräldrarna talar sanning eller inte. Framför allt när de, som min dotter gör, ställer väldigt raka frågor.

Jag skulle snarare säga.. hur kan man inte problematisera det? Jag säger inte att det inte är jättekul och oproblematiskt för många både föräldrar och barn. Men att det skulle vara sjävklart tror jag inte. Jag tror det finns gott om fall där föräldrar gör något som är kul för dem, och/eller som de tror är kul för barnen. Men att det inte alls behöver vara det. Se bara på nisse-kulturen i USA där nissen är elak.

Självklart har det förekommit att barn blivit rädda för tomten i stunden, det har säkert mina barn blivit vid någon jul också . Nu är de 6 och 8 - tror inte längre på tomten och verkar ha en väldigt positiv bild av tomten (trots att nog båda blivit lite oroliga vid något tillfälle). Tomten är kul och tror att båda skulle vilja tro på tomten Även om du beskriver vad du tycker är problematiskt förstår jag inte hur du tänker eller hur det skulle kunna påverka förtroendet mellan barn och vuxen att några veckor runt jul leka lite med myten om tomten. Även om barnet kortvarigt blir lite skrämd tänker jag att det skojiga över tid ändå skarpt överväger. Annars ska man så klart inte hålla på. Men har hört få barn yttra sig negativt kring tomten (mer än extremt momentant..)

 

[Scata]

Vad menar du? Varför skulle man inte vilja prata om nissar, småfolk och vättar om man bor i stan?

Därför att dom inte lever där naturligt. Där blir dom en saga.
På landet är dom ett levande väsen

 

[Hedblomster]

Vi har inte haft nisse men om min dotter (3 år) skulle fråga om det är på riktigt skulle jag nog svara att det bara är en rolig lek.

 

[Askur2017]

Det är nog lite så jag skulle vilja ha det, men det är ju så svårt att få med små barn på att vi leker utan att säga det rakt ut. Men något att sträva mot kanske. Jag inser att jag i trådstarten kanske låter som en ganska bitter och krass person, men tvärtom är julen verkligen magisk för mig och jag älskar sagovärldar. Jag vill att julen ska involvera nissar och tomten och all annan magi som uppstår kring det. Jag vill bara att barnen ska känna sig trygga, både i sitt hem men också i relationen till oss föräldrar. Att de vet om att vi varken skulle busa med dem på deras bekostnad eller tala osanning när de ställer raka frågor.

Svår balansgång det där. Jag ska fundera på hur man bäst kan navigera i någon typ av mittenläge.

Det är väl så att barn är vana vid att omgivningen är full av magi hela tiden? Även om vi läste mamma mu och kråkan så behövde vi inte klargöra att kor inte kan prata i hemlighet och inte kråkor heller. Det fick vara precis så magiskt att just mamma mu gör det. Och tomten kommer vid jul osv.

Sen skulle jag aldrig använda tomten för att hota med att vissa beteende gör tomten arg, då får ni inga julklappar osv. Det fick ju inte bli att barnen skulle känna sig övervakade av något väsen i sin vardag.

De första åren var morfar inte så värst förklädd heller så barnen var väldigt fnissiga när de också skulle leka att morfar var tomte på riktigt. Det var precis lika roligt och fnissigt när morfar kom och hade ”missat” allt och ville veta allt om hur det gått när tomten kom

 

[Midsommarblomster]

Självklart har det förekommit att barn blivit rädda för tomten i stunden, det har säkert mina barn blivit vid någon jul också . Nu är de 6 och 8 - tror inte längre på tomten och verkar ha en väldigt positiv bild av tomten (trots att nog båda blivit lite oroliga vid något tillfälle). Tomten är kul och tror att båda skulle vilja tro på tomten Även om du beskriver vad du tycker är problematiskt förstår jag inte hur du tänker eller hur det skulle kunna påverka förtroendet mellan barn och vuxen att några veckor runt jul leka lite med myten om tomten. Även om barnet kortvarigt blir lite skrämd tänker jag att det skojiga över tid ändå skarpt överväger. Annars ska man så klart inte hålla på. Men har hört få barn yttra sig negativt kring tomten (mer än extremt momentant..)

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

 

[Imogen]

Därför att dom inte lever där naturligt. Där blir dom en saga.
På landet är dom ett levande väsen

Vad vet du om vad som bor i stadens parker?

Nej men jag tolkade ditt inlägg som att man i stan skulle tycka att det var olämpligt att prata om, därav förvirringen

 

[Midsommarblomster]

Det är väl så att barn är vana vid att omgivningen är full av magi hela tiden? Även om vi läste mamma mu och kråkan så behövde vi inte klargöra att kor inte kan prata i hemlighet och inte kråkor heller. Det fick vara precis så magiskt att just mamma mu gör det. Och tomten kommer vid jul osv.

Sen skulle jag aldrig använda tomten för att hota med att vissa beteende gör tomten arg, då får ni inga julklappar osv. Det fick ju inte bli att barnen skulle känna sig övervakade av något väsen i sin vardag.

De första åren var morfar inte så värst förklädd heller så barnen var väldigt fnissiga när de också skulle leka att morfar var tomte på riktigt. Det var precis lika roligt och fnissigt när morfar kom och hade ”missat” allt och ville veta allt om hur det gått när tomten kom

Jag tänker att det är en skillnad, ändå. Man behöver inte klargöra att kor inte kan prata för barnen vet det ändå genom att ha träffat kor, och lärt sig att kor säger ”muu!” Det roliga i de sagorna är väl just att en ko och en kråka pratar och hittar på saker, eftersom barnen vet om att det inte är så i verkligheten. Och framför allt, skulle de fråga så skulle man ju utan tvekan svara att nej.. riktiga kossor pratar inte. Jag är helt övertygad att min dotter redan frågat mig det Hon frågar det mesta.

Tomten är ju nåt som vi vuxna börjar prata om och, i en del fall, insisterar på finns på riktigt.

Men ja, barn omges absolut av magi överallt. Mina lever mycket i sin fantasivärld och det är otroligt fint. Men rätt ofta stämmer i varje fall en utav dem av med mig vad som är verkligt och inte och jag vet inte riktigt hur jag ska agera alltid. Jag tror att jag börjar tänka på julen redan nu eftersom jag vet att hon kommer ha ett frågebatteri.

 

[Askur2017]

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Vår nisse har hängt upp ett paket för varje advent i taket. Inget annat, han har inte bott i huset eller hittat på bus. Den varianten kom senare och jag hade faktiskt inte orkat med den grejen. Den låter lite mer hitte på, på ett annat plan.

4 paket per barn som varit klara i god tid och mer innehållit små mysiga julpyssel, vantar med favoritfiguren, ny pyjamas, innetofflor och liknande.

Jag hade också sagt att Leo är en häftig dräkt någon klätt på sig. Mina barn hade förmodligen tänkt att Leo är lika mycket Leo ändå när de var små. Gosedjuren och sagofigurerna var ju ”riktiga” på något sätt. Och de själva var ju alla möjliga figurer i sina lekar hela tiden. Det är väl det härliga med barndomen ändå? Och en värld jag gärna gått in i igen som förälder

 

[Lickety]

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Barn har ju redan svårt att skilja på fantasi och verklighet i grunden, ska man verkligen spä på det ytterligare? De blir väl glada av julklappar på julafton, tänker jag? Och klä en gran liksom. Man behöver ju inte fucka med realitetstestningen med vett och vilje, dessutom i vissa fall tämligen utstuderat. Känns som lika mycket något som mammorna stolt instagramar som något man faktiskt gör för barnens skull, eller?

 

[Askur2017]

Jag tänker att det är en skillnad, ändå. Man behöver inte klargöra att kor inte kan prata för barnen vet det ändå genom att ha träffat kor, och lärt sig att kor säger ”muu!” Det roliga i de sagorna är väl just att en ko och en kråka pratar och hittar på saker, eftersom barnen vet om att det inte är så i verkligheten. Och framför allt, skulle de fråga så skulle man ju utan tvekan svara att nej.. riktiga kossor pratar inte. Jag är helt övertygad att min dotter redan frågat mig det Hon frågar det mesta.

Tomten är ju nåt som vi vuxna börjar prata om och, i en del fall, insisterar på finns på riktigt.

Men ja, barn omges absolut av magi överallt. Mina lever mycket i sin fantasivärld och det är otroligt fint. Men rätt ofta stämmer i varje fall en utav dem av med mig vad som är verkligt och inte och jag vet inte riktigt hur jag ska agera alltid. Jag tror att jag börjar tänka på julen redan nu eftersom jag vet att hon kommer ha ett frågebatteri.

Jag hade nog frågat tillbaka ibland, Vad tror du om tomten? Och sen håller med om att nää han kanske är på låtsas, men det kan ju vara roligt att tänka på tomten ändå

Min dotter hade en period där hon trodde att tomten nog kom till några barn som behövde honom lite extra. Så fint det låter!! Sa jag då

 

[SaraXX]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Vi har aldrig sagt att tomten finns etc. Det betyder ju inte att vi inte kan drömma och prata om magiska ting, men aldrig som om de vore på riktigt.

 

[Midsommarblomster]

Barn har ju redan svårt att skilja på fantasi och verklighet i grunden, ska man verkligen spä på det ytterligare? De blir väl glada av julklappar på julafton, tänker jag? Och klä en gran liksom. Man behöver ju inte fucka med realitetstestningen med vett och vilje, dessutom i vissa fall tämligen utstuderat. Känns som lika mycket något som mammorna stolt instagramar som något man faktiskt gör för barnens skull, eller?

Jo, jag tänker som du ibland.

På din sista fråga skulle jag anta att det kan vara både och. I min omgivning har dock Instagram dött ut. Folk är inte riktigt på sociala medier längre.

 

[Kilauea]

Finns inte en chans jag skulle orka hitta på nisses varje dag. Vi har kört dörr på vinden (mest för att hund och katt inte ska förstöra ). Nåt bus nån gång, nån uppgift nån gång (skriv önskelista tex) etc.
Vi körde dock legokalender förra året, det var poppis.

 

[athena_arabians]

Vi har aldrig sagt att tomten finns etc. Det betyder ju inte att vi inte kan drömma och prata om magiska ting, men aldrig som om de vore på riktigt.

Fast för många av oss är oknyttet på riktigt. Jag är som sagt uppvuxen med det och det har aldrig varit något skrämmande.

 

[Användare86]

Jag har i många fall svarat med en motfråga likt "vad tror du" och sedan fortsatt därifrån. Sedan måste man faktiskt inte ha svar på alla funderingar, "jag vet inte" kan också vara ett svar. Nisse har vi aldrig haft men däremot har tomten alltid fixat adventskalendrar (jag har alltid gjort egna så lite enklare att förklara att det är tomten som gjort dem) och fyllt strumpan på julaftons morgon med annat julklapps papper är de under granen. Men inte alltid en tomte som kommit på kvällen.
Det har varit en del frågor men då jag tror på att det är nyttigt att få leva i en fantasivärld har jag ofta vänt frågan tillbaka så så bygger vi vidare på barnen fantasi.
Men då är jag en notorisk tomte älskare och vi har stalltomtat som ska ha gröt varje julafton och de ger tomteflätor tillbaka på deras favorit hästar....

 

[Imogen]

Jag hade också sagt att Leo är en häftig dräkt någon klätt på sig. Mina barn hade förmodligen tänkt att Leo är lika mycket Leo ändå när de var små. Gosedjuren och sagofigurerna var ju ”riktiga” på något sätt. Och de själva var ju alla möjliga figurer i sina lekar hela tiden. Det är väl det härliga med barndomen ändå? Och en värld jag gärna gått in i igen som förälder

Tog ett tag innan poletten trillade ner om vem Leo var. Kan hända att mina barn har vuxit upp i tron att Leos lekland är ett ställe som arrangerar barnkalas. Enbart. Apropå att ljuga för sina barn då

 

[jeennnnyy]

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Vi ser nog olika på hur stor lögnen om tomten är och vilka riskerna är med den ”lögnen”. Är ju inte så man stångar sig blodig för att upprätthålla lögnen om tomten utan mer kanske låter bli att berätta att tomten inte finns på riktigt. Jag är rätt bra på att måla upp negativa scenarier men oroar mig inte det minsta för att mina barn ska ha tagit skada för att vi haft nissedörr och jultomte.
De har för övrigt haft nissedörr på barnens förskola också (utan att förtydliga att nissen inte finns på riktigt). Verkar rätt vanligt.

 

[Teilani]

Relaterat

 

[Midsommarblomster]

Vi ser nog olika på hur stor lögnen om tomten är och vilka riskerna är med den ”lögnen”. Är ju inte så man stångar sig blodig för att upprätthålla lögnen om tomten utan mer kanske låter bli att berätta att tomten inte finns på riktigt. Jag är rätt bra på att måla upp negativa scenarier men oroar mig inte det minsta för att mina barn ska ha tagit skada för att vi haft nissedörr och jultomte.
De har för övrigt haft nissedörr på barnens förskola också (utan att förtydliga att nissen inte finns på riktigt). Verkar rätt vanligt.

Jag har ingen bestämd syn alls på hur stor lögnen om tomten är eller vilka risker som kommer med den. Jag tror att du hårdrar det jag skriver en hel del, och dessutom handlar tråden inte enbart om julen som jag också påtalat flera gånger. Jag reflekterar, om sanning och osanning och barn, och jag vet inte vad jag själv anser ännu. Inte mer än så.

 

[Enya]

Det är nog lite så jag skulle vilja ha det, men det är ju så svårt att få med små barn på att vi leker utan att säga det rakt ut. Men något att sträva mot kanske. Jag inser att jag i trådstarten kanske låter som en ganska bitter och krass person, men tvärtom är julen verkligen magisk för mig och jag älskar sagovärldar. Jag vill att julen ska involvera nissar och tomten och all annan magi som uppstår kring det. Jag vill bara att barnen ska känna sig trygga, både i sitt hem men också i relationen till oss föräldrar. Att de vet om att vi varken skulle busa med dem på deras bekostnad eller tala osanning när de ställer raka frågor.

Svår balansgång det där. Jag ska fundera på hur man bäst kan navigera i någon typ av mittenläge.

Jag sa det rakt ut. Att man tror på olika saker och har så gjort i alla år vi människor funnits. Gud, tomtar, troll, tandfeer, spöken vätter, osv. Det har kommit sig lite naturligt i och med sagoböcker och berättelser och så har vi pratat om det. Friheten att tro på vad man vill, höra olika historier och liknande. Jag vet inte, har sett det lite som en befrielse att själv alltid vetat och ändå fått välja hur och vad man trott på.