Nissen (och annat ljug)

[Midsommarblomster]

Just konceptet med Nissedörr och allt som kommer med det har för mig lite Halloween-varning, dvs något som främst pushas från affärer för att krasst sälja saker Men visst, jag är väl för gammal för nymodigheter

Sedan tänker jag att en kan ju göra det hur enkelt och hur avancerat som helst, beroende på vad en vill (eller främst orkar då skulle jag väl säga).

Jag har egentligen ingenting emot nymodigheter, däremot lever vi ju i ett samhälle där de flestas bägare är rätt full redan och jag kan vara lite fundersam kring att det skapas fler normerande trender att hänga med på.

Men, som du säger! Det går att göra på många olika nivåer. Om vi nissebusar i år så blir det nog som förra året, att vi hittar på lite egna saker. Vi kommer nog inte köpa nissedörr någon gång, den skulle ändå fullkomligt demoleras av klåfingrig son som hade genomskådat bluffen på 2 röda

 

[Dorinda]

Jag har ju backat innan pga jobbet.
Men några bus och ett gäng billiga paket för att skapa magi känns ändå överkomligt.

Många av dagarna blir det böcker, har just köpt ett gäng Jan Lööf och Astrid Lindgren begagnat.
Börja dagen med att kolla om nissen gjort något bus och sen öppna en bok, mysa ner sig i soffan och läsa känns mycket mera mysigt än betungande.

Mina är för små för att kolla julkalendern, så den stunden går ännu bort.

 

[clusia]

Känner åter igen att det här med vad jag menar med förtroende feltolkas. Men, har redan skrivit en hel del om det i tråden så jag orkar inte upprepa mig

Isf kanske du får vara tydligare med vad du menar. Om det är många som feltolkar tänker jag.

 

[Midsommarblomster]

Isf kanske du får vara tydligare med vad du menar. Om det är många som feltolkar tänker jag.

Jag tycker att jag har varit det?

Att de vet om att vi varken skulle busa med dem på deras bekostnad eller tala osanning när de ställer raka frågor.

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Jag har ingen bestämd syn alls på hur stor lögnen om tomten är eller vilka risker som kommer med den. Jag tror att du hårdrar det jag skriver en hel del, och dessutom handlar tråden inte enbart om julen som jag också påtalat flera gånger. Jag reflekterar, om sanning och osanning och barn, och jag vet inte vad jag själv anser ännu. Inte mer än så.

 

[clusia]

Jag tycker att jag har varit det?

Isåfall förstår jag nog ännu mindre vad du menar. Eller så håller jag bara inte med. Jag tycker att det är en skojig lek. Jag tycker inte heller att saker bara kan vara sanna eller osanna. Vem är jag att avgöra om vättar, älvor eller gud finns. Jag vet ju inte.

 

[starcraft]

Jag älskar sagor och myter, men delar helt din känsla om att "ljuga" för sitt barn. Det här med nisse ger mig ångest, men jag har som tur är några år innan det är aktuellt så trenden kanske hinner försvinna. Är inte ett dugg sugen på att försöka upprätthålla någon sån charad i en månad, orka fixa allt i en redan fulltecknad kalender och upplever ibland att vissa bus inte alltid är så harmlösa och roliga för barnen när man ser det i sociala medier och tror det kan spä på lite otrygghet, så som du själv också upplevt med dottern. Hade nog själv kunnat tycka det var lite olustigt som barn med en nisse som smög runt hemma hos oss på natten. Tycker det låter klokt att hålla nissen i trädgården för att ge barnen en fristad inne om man vill köra på det.

Jag är uppväxt med tomten som vi lämnade gröt till och som kom och lämnade paket på julen. Rätt tidigt visste jag att tomten inte fanns (jag minns inte att jag någonsin trott på tomten och redan som 4 åring visste jag att min morfar var tomten t ex) och det var rent ut sagt löjligt när mina föräldrar fortsatte insistera på att tomten visst finns. Jag vill minnas att jag blev rätt förbannad och de erkände till slut, men att jag lovade att jag inte skulle säga något för att lillebror skulle få tro på tomten. Jag är övertygad om att man kan få julen att upplevas som magisk utan att lura i barnen att tomten eller nissen finns.

Om barnen känner att de vill ha en nisse för att "alla andra" har det kanske det går att prata med dem om det och att förklara hur det ligger till (att det är föräldrarna som fixat). Jag kan tänka mig att man ändå kan tycka det är kul att se vad för något bud som hänt under natten även om man vet att det inte är någon mystisk figur som gjort det.

 

[Midsommarblomster]

Isåfall förstår jag nog ännu mindre vad du menar. Eller så håller jag bara inte med. Jag tycker att det är en skojig lek. Jag tycker inte heller att saker bara kan vara sanna eller osanna. Vem är jag att avgöra om vättar, älvor eller gud finns. Jag vet ju inte.

Jag reflekterar och problematiserar, olika varianter av det vi diskuterar, det är allt. Jag har ingen tydlig åsikt just nu, förutom om fenomenet att blåljuga. Sen, just med nissedörr och tomten i form av utklädd familjemedlem så vet vi ju absolut vad som är sant och inte.

 

[Midsommarblomster]

*först skrev jag "för barn har fantasi" men faktum är att vi upplevde på förskolan att tydligen verkar det behöva uppmuntras. Enligt personalen gestaltade inte många barn fantasilekar eller fick höra fantasiberättelser. Om de inte uppmuntrade det. Den verkar inte finnas lika självklart om det bara uppmuntras rå verklighet (vilket jag tycker det blir att flytta tomten till rå verklighet om man ljuger för hårt).

Det här tycker jag också är en viktig aspekt, fantasin och vikten av den både för barn och för vuxna. Jag arbetar ju själv i ett kreativt yrke och vet att förmågan att kunna föreställa sig saker är bland den viktigaste egenskapen yrket har. Utöver att det skänker mig mycket glädje privat eftersom jag både målar, ritar, skriver och pysslar runt i hemmet. Fantasilekar är ju en stor den av barndomen, så jag förstår också att fantasi och kreativitet måste uppmuntras på olika sätt.

Sen är både jag och maken nog ganska fyrkantiga i att tro på det som är vetenskapligt bevisat, och det kommer såklart också att genomsyra hemmiljön för barnen. Men att utveckla fantasin hoppas jag att vi ska kunna bidra med på olika sätt. Nåväl, min mans fantasi är ganska kass så han kanske får bidra med annat Typ matteläxorna. Men själv lever jag ut mycket genom kreativitet, fantasi och sagovärldar.

 

[Badger]

Det här tycker jag också är en viktig aspekt, fantasin och vikten av den både för barn och för vuxna. Jag arbetar ju själv i ett kreativt yrke och vet att förmågan att kunna föreställa sig saker är bland den viktigaste egenskapen yrket har. Utöver att det skänker mig mycket glädje privat eftersom jag både målar, ritar, skriver och pysslar runt i hemmet. Fantasilekar är ju en stor den av barndomen, så jag förstår också att fantasi och kreativitet måste uppmuntras på olika sätt.

Sen är både jag och maken nog ganska fyrkantiga i att tro på det som är vetenskapligt bevisat, och det kommer såklart också att genomsyra hemmiljön för barnen. Men att utveckla fantasin hoppas jag att vi ska kunna bidra med på olika sätt. Nåväl, min mans fantasi är ganska kass så han kanske får bidra med annat Typ matteläxorna. Men själv lever jag ut mycket genom kreativitet, fantasi och sagovärldar.

Det finns få människor som är så lekfulla, fantasifulla och kreativa som forskare Att kika in i arbetsrummen på en institution i teoretisk fysik eller läsa de lekfulla titlarna på doktorsavhandlingar är ren glädje.

Jag kör helt verklighetsbaserat själv och är uppvuxen så (dvs total akademikerfamilj, total akademikerfamiljsklasskamrater), men lekfullhet och fantasi hör ihop med verklighetsbaserat för mig snarare än att det är olika saker. Tillåter man sig fantasi (läsa böcker med magi och alver och science fiction) behöver man inte blanda fantasi och verklighet för att få fantasi i sin värld.

Jag tror att det är så, helt personligt, att om man nyfiken och vetgirig som barn och läser om bermudatriangeln, spökhistorier, sanningen bakom myten med Robin Hood och annat härligt när man är 12 så blir man inte lika överraskad och lockad när man möter fantasier och konspirationer som vuxen. Behöver inte njuta av antivax konspirationer och känna sig speciell och chem trails som vuxen. Fått det lite ur systemet och fått en verklighetscheck.

Att läsa fantasifulla böcker och leka då och nu och erkänna att man leker och har det kul.

Kände mig nästan lite ledsen när jag pratade med pedagogerna då om fantasilekar när de tyckte vårt barn var det enda som lekte "katt" att det inte kändes ok för dem att en fyraåring gjorde det. Varpå jag kommenterade att det kanske var så att de måste läsa sagor (inte bara "verklighet") och leka Bockarna Bruse istället för fantasi och barn hör ihop, men kanske inte så självgående som jag hade trott. Och de gjorde faktiskt det!

Jag tänker att det är när man aldrig fått höra sagor och leka som man känner ett behov av att leka verkligheten kalla mig fånig men.

 

[Badger]

Det finns få människor som är så lekfulla, fantasifulla och kreativa som forskare Att kika in i arbetsrummen på en institution i teoretisk fysik eller läsa de lekfulla titlarna på doktorsavhandlingar är ren glädje.

Jag kör helt verklighetsbaserat själv och är uppvuxen så (dvs total akademikerfamilj, total akademikerfamiljsklasskamrater), men lekfullhet och fantasi hör ihop med verklighetsbaserat för mig snarare än att det är olika saker. Tillåter man sig fantasi (läsa böcker med magi och alver och science fiction) behöver man inte blanda fantasi och verklighet för att få fantasi i sin värld.

Jag tror att det är så, helt personligt, att om man nyfiken och vetgirig som barn och läser om bermudatriangeln, spökhistorier, sanningen bakom myten med Robin Hood och annat härligt när man är 12 så blir man inte lika överraskad och lockad när man möter fantasier och konspirationer som vuxen. Behöver inte njuta av antivax konspirationer och känna sig speciell och chem trails som vuxen. Fått det lite ur systemet och fått en verklighetscheck.

Att läsa fantasifulla böcker och leka då och nu och erkänna att man leker och har det kul.

Kände mig nästan lite ledsen när jag pratade med pedagogerna då om fantasilekar när de tyckte vårt barn var det enda som lekte "katt" att det inte kändes ok för dem att en fyraåring gjorde det. Varpå jag kommenterade att det kanske var så att de måste läsa sagor (inte bara "verklighet") och leka Bockarna Bruse istället för fantasi och barn hör ihop, men kanske inte så självgående som jag hade trott. Och de gjorde faktiskt det!

Jag tänker att det är när man aldrig fått höra sagor och leka som man känner ett behov av att leka verkligheten kalla mig fånig men.

Dvs jag menar att inte gå omkring och tro på saker som inte är verklighets/vetenskapligt grundade är inte ett dugg fyrkantigt. Det är superkreativt, nyfiket, fantasifullt och fantastiskt lekfullt! Få saker är så ofyrkantiga som det

Jag tycker snarare det är fyrkantigt de som inte kan ha en tomte utan att blåljuga för barnen typ USA, ingen i tråden.

(Btw ser ingen motsättning mellan ett vetenskapligt förhållningssätt och vanligt filmjölks protestantism, katolicism, islam, judendom osv osv. Det ena kan vara själsligt och det andra materiellt. Men jag har ingen religiositet och är inte uppvuxen så och känner mig ofta religionskritisk, men inte ur den synvinkeln.)

 

[Midsommarblomster]

Det finns få människor som är så lekfulla, fantasifulla och kreativa som forskare Att kika in i arbetsrummen på en institution i teoretisk fysik eller läsa de lekfulla titlarna på doktorsavhandlingar är ren glädje.

Jag kör helt verklighetsbaserat själv och är uppvuxen så (dvs total akademikerfamilj, total akademikerfamiljsklasskamrater), men lekfullhet och fantasi hör ihop med verklighetsbaserat för mig snarare än att det är olika saker. Tillåter man sig fantasi (läsa böcker med magi och alver och science fiction) behöver man inte blanda fantasi och verklighet för att få fantasi i sin värld.

Jag tror att det är så, helt personligt, att om man nyfiken och vetgirig som barn och läser om bermudatriangeln, spökhistorier, sanningen bakom myten med Robin Hood och annat härligt när man är 12 så blir man inte lika överraskad och lockad när man möter fantasier och konspirationer som vuxen. Behöver inte njuta av antivax konspirationer och känna sig speciell och chem trails som vuxen. Fått det lite ur systemet och fått en verklighetscheck.

Att läsa fantasifulla böcker och leka då och nu och erkänna att man leker och har det kul.

Kände mig nästan lite ledsen när jag pratade med pedagogerna då om fantasilekar när de tyckte vårt barn var det enda som lekte "katt" att det inte kändes ok för dem att en fyraåring gjorde det. Varpå jag kommenterade att det kanske var så att de måste läsa sagor (inte bara "verklighet") och leka Bockarna Bruse istället för fantasi och barn hör ihop, men kanske inte så självgående som jag hade trott. Och de gjorde faktiskt det!

Jag tänker att det är när man aldrig fått höra sagor och leka som man känner ett behov av att leka verkligheten kalla mig fånig men.

Fantasi och kreativitet kan ju verkligen komma i olika former! Min man har, till min stora förvåning, fått ganska imponerande resultat på kreativiteten på diverse personlighetstester genom åren. Jag har skämtat om att det måste vara ljug, för han kan i ärlighetens namn inte föreställa sig någonting alls, i mina mått mätt då. När vi skulle köpa vår första lägenhet tillsammans så kunde han rata en lägenhet för vad som efter lirkande visade sig vara att han inte gillade inredningen. Eller väggfärgen. Eller skåpsluckorna. Jag var ärligt talat förbluffad över hur lite fantasi han hade. Själv såg jag läget och planlösningen, resten fanns i mitt huvud. När vi sedan köpte huset så har han lutat sig tillbaks i skepticism när jag försökt förklara vad jag vill göra med ett rum. Han har inte kunnat se det framför sig alls, men med lite gemensam erfarenhet har vi lärt oss att han alltid är en surgubbe när jag drar igång och nöjd när jag är klar. "Det blev ju bra!" säger han när han kan titta på någonting konkret. Själv har han ansvar för att bygga om vår hall och låt säga att det har gått ett år av mätande med tumstocken. Själv är jag inte det minsta orolig för att det inte kommer bli bra. Det kommer bli perfekt. När det blir klart om 5 år.

Men tydligen är han ju kreativ då när det kommer till att lösa problem i sitt yrke, eftersom det är en stor del av hans jobb. Så att jag förstår att han är det, på andra sätt. Vi är verkligen typexempel på höger och vänster hjärnhalva personifierade. Kreativa på helt olika sätt.

 

[Badger]

Fantasi och kreativitet kan ju verkligen komma i olika former! Min man har, till min stora förvåning, fått ganska imponerande resultat på kreativiteten på diverse personlighetstester genom åren. Jag har skämtat om att det måste vara ljug, för han kan i ärlighetens namn inte föreställa sig någonting alls, i mina mått mätt då. När vi skulle köpa vår första lägenhet tillsammans så kunde han rata en lägenhet för vad som efter lirkande visade sig vara att han inte gillade inredningen. Eller väggfärgen. Eller skåpsluckorna. Jag var ärligt talat förbluffad över hur lite fantasi han hade. Själv såg jag läget och planlösningen, resten fanns i mitt huvud. När vi sedan köpte huset så har han lutat sig tillbaks i skepticism när jag försökt förklara vad jag vill göra med ett rum. Han har inte kunnat se det framför sig alls, men med lite gemensam erfarenhet har vi lärt oss att han alltid är en surgubbe när jag drar igång och nöjd när jag är klar. "Det blev ju bra!" säger han när han kan titta på någonting konkret. Själv har han ansvar för att bygga om vår hall och låt säga att det har gått ett år av mätande med tumstocken. Själv är jag inte det minsta orolig för att det inte kommer bli bra. Det kommer bli perfekt. När det blir klart om 5 år.

Men tydligen är han ju kreativ då när det kommer till att lösa problem i sitt yrke, eftersom det är en stor del av hans jobb. Så att jag förstår att han är det, på andra sätt. Vi är verkligen typexempel på höger och vänster hjärnhalva personifierade. Kreativa på helt olika sätt.

Han är nog superkreativ men inte övat på visualisering i det sammanhanget Han kanske blir bättre?

 

[Hoarfrost]

Jag har inga barn men växte upp med föräldrar som var krassa och förklarade sakligt att tomten inte fanns när jag frågade och samma med allt annat. Vad jag minns var svaret på just tomtefrågan att nej han finns inte, men det är en tradition sedan si och så långt tillbaka och visst är det kul att tomten kan komma och dela ut paket mm. Så förklaringen var aldrig ett kort nej eller så utan jag minns att det alltid blev en diskussion där jag fick reda på allt jag ville veta och att vi kom fram till hur mysigt det var att tomten kom och delade ut paket etc.
Denna krassa inställning shockade vissa, inte minst när jag frågade vad kött var och fick förklaringen om vad köttet var för djur, hur djuren dog, hur djuren bodde etc när jag var typ... 4 eller 5
Mammas ståndpunkt har alltid varit att aldrig någonsin ljuga för mig, och det har hon inte heller gjort. Menar inte att det är fel att göra det alls, utan det är bara en lite annorlunda (kanske) inställning till barn?
Ibland undrar jag lite hur det hade varit oatt växa upp på "det andra sättet".

Med det sagt tappade julen, tandfén eller liknande aldrig någonsin magin för mig. Det var precis lika magiskt ändå när tomten knackade på - fast jag kan erkänna att jag alltid försökte lista ut vem det var från ung ålder.
Sedan hade jag min mormor som berättade om övernaturliga väsen. Jag förstod ju redan då att dessa inte fanns osv, men det tappade inte heller sin magi för det. Mormor var dessutom väldigt bra att prata med om sådant som är lite mystiskt, som att det fanns, och låta fantasin flöda och göra det ännu mer magiskt.

 

[Imogen]

Mammas ståndpunkt har alltid varit att aldrig någonsin ljuga för mig, och det har hon inte heller gjort. Menar inte att det är fel att göra det alls, utan det är bara en lite annorlunda (kanske) inställning till barn?
Ibland undrar jag lite hur det hade varit oatt växa upp på "det andra sättet".

Jag tänker att att det finns olika typer av lögner, och att man kan ha olika inställning till olika företeelser. Att det inte enbart finns "det ena eller det andra sättet", att det inte nödvändigtvis är så att folk som låter sina barn tro på tomten också undviker att berätta vad kött kommer ifrån. Eller tvärtom. Exempelvis.

Om din mamma verkligen aldrig någonsin ljugit för dig om någonting, är jag imponerad! Även om det ju är lite svårt att faktakolla
Senaste i morse var min 3,5-åring i upplösningstillstånd för att han ville ha just sina röda fingervantar, och vi hittade bara en hur mycket vi än letade. När vi var tvungna att gå för att syskonen skulle hinna till skolan och allas våra öron skulle överleva så sa jag till honom att vi cyklar till förskolan så kan vi kolla om vanten kanske ligger där. Trots att jag mycket väl visste att vanten inte varit på förskolan efter sommaren. Och ja, när vi väl kom dit var ju såklart vikten av en röd vante glömd för längen sen. Vilket jag också visste skulle hända.

 

[Hoarfrost]

Jag tänker att att det finns olika typer av lögner, och att man kan ha olika inställning till olika företeelser. Att det inte enbart finns "det ena eller det andra sättet", att det inte nödvändigtvis är så att folk som låter sina barn tro på tomten också undviker att berätta vad kött kommer ifrån. Eller tvärtom. Exempelvis.

Om din mamma verkligen aldrig någonsin ljugit för dig om någonting, är jag imponerad! Även om det ju är lite svårt att faktakolla
Senaste i morse var min 3,5-åring i upplösningstillstånd för att han ville ha just sina röda fingervantar, och vi hittade bara en hur mycket vi än letade. När vi var tvungna att gå för att syskonen skulle hinna till skolan och allas våra öron skulle överleva så sa jag till honom att vi cyklar till förskolan så kan vi kolla om vanten kanske ligger där. Trots att jag mycket väl visste att vanten inte varit på förskolan efter sommaren. Och ja, när vi väl kom dit var ju såklart vikten av en röd vante glömd för längen sen. Vilket jag också visste skulle hända.

Det är klart det inte går att "faktakolla" så Men med tanke på alla väldigt obekväma sanningar jag fått höra från min mamma genom åren och alla gånger jag önskat att hon hade ljugit litegrann i alla fall, så är jag benägen att tro på det.
Samtidigt är det skönt att lita på att jag får sanningen oavsett hur den ser ut.

 

[jeennnnyy]

Det är klart det inte går att "faktakolla" så Men med tanke på alla väldigt obekväma sanningar jag fått höra från min mamma genom åren och alla gånger jag önskat att hon hade ljugit litegrann i alla fall, så är jag benägen att tro på det.
Samtidigt är det skönt att lita på att jag får sanningen oavsett hur den ser ut.

Varför är det skönt? Tänker att samhället i stort inte fungerar så och de flesta drar en vit lögn eller två med rätt regelbunden basis för att saker och ting ska löpa på lite trevligare och smidigare. Tycker personer som utger sig alltid tala sanning ofta är rätt klumpiga och burdusa.

 

[Imogen]

Det är klart det inte går att "faktakolla" så Men med tanke på alla väldigt obekväma sanningar jag fått höra från min mamma genom åren och alla gånger jag önskat att hon hade ljugit litegrann i alla fall, så är jag benägen att tro på det.
Samtidigt är det skönt att lita på att jag får sanningen oavsett hur den ser ut.

Ja jag förstår att det var sådant du menade. Och jag ser ju såklart också värdet i att veta att ens förälder alltid, eller "alltid" talar sanning. Även om det som du beskriver kanske inte alltid underlättare. Det som var min poäng med mitt exempel var just att det är ju omöjligt för dig att veta ifall din mamma berättade sådana typer av lögner som i mitt exempel. Kanske till och med omöjligt för din mamma att veta. Det är ju inte de som blir de där obekväma sanningarna. Och hur man hanterar sådana typer av situationer har inte så mycket med ens "inställning till barn" att göra.

Däremot det du beskriver om din mammas inställning till att alltid berätta sanningen när det gäller hur saker och ting förhåller sig i samhället och världen, det är ju lite mer en inställningsfråga och hur man ser på barns förmåga att hantera sanningen