Nissen (och annat ljug)

[Midsommarblomster]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

 

[athena_arabians]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Nu är ju inte jag förälder... men jag är uppvuxen med att de vuxna i min omgivning tyckte det var självklart att det finns en värld som vi inte fullt ut förstår oss på. För mig var det ingen källa till oro eller rädsla, snarast tvärtom. Att vara uppmärksam på och visa hänsyn till oknytt var liksom självklart. Jag har varit med om för många saker jag inte kan förklara fullt ut för att bara avfärda det. Sedan gör som sagt det här tänket att för mig är mitt liv rikare.

Däremot kände min mor att när jag började 1:an att det var bäst att tala om att tomten faktiskt inte finns, för att jag inte skulle bli retad Jag tror inte det var något gigantiskt trauma för jag har inget minne av det och hade jag blivit upprörd hade jag definitivt fått det återberättat för mig som tonåring

Men som alla i Borgärdet vet så bor tomten i Gångaberget och det finns småfolk som hjälper till i fjösen nere i Svenn (Sveden för de icke-lokala)

 

[Nepenthe]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Kan en inte säga att mamma/pappa släppt in Nissen för det blivit kallt ute?

Vi gjorde endel små spår, att Nissen lekt med leksaker.. att han låna saker för att sätta upp egen julprydnad mm
Jag och barnen tyckte de va jättekul! Ena grabben kunde skratta så gott åt saker jag hittat på.
De trodde alltid det var deras pappa som gjort men han sa nej, för det var ju jag

 

[Badger]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Vi ljög aldrig om att jultomten fanns eller annat.

Jag älskar sagor! Tandféer, jultomtar osv. (läst gamla svenska sagor och japanska, kinesiska, europeiska i massor, tror de ger något extra med sin förutsägbara spänning. Gamla svenska är inte så sexistiska som moderna sammanställningar. De har Silvervit och Lillvacker två prinsar, och Lilla Råttan och Askepotten osv och prins hatt under jorden som blir räddad av en prinsessa.)

Men vi hade jultomte ändå, barns fantasi och upplevelse verkar helt tillräcklig för att känna spänning och förväntan inför jultomten som kommer med skägg och luva, även när de är fullt medvetna om att jultomten inte finns, för man har aldrig ljugit vid frågor. Spänningen i att gissa, inse att det inte är mamma eller pappa och de inte har en aning. Springa till fönstret, vänta

Vill man se det metafysiskt så "är" ju personen i dräkten tomten när hen drar på sig dräkten.

Precis som vuxna kan ha hur kul som helst och lajva med orcher och alver som bara är utklädda kamrater. Och barn kan göra låtsaslekar. Du är pappa och jag är katten

Jag själv fick veta att farfar var tomten när jag var tre (var rädd) och var ändå alltid lika glad och förväntansfull inför när tomten kom.

(Vill slå ett slag för den oväntade upptäckten jag gjorde när jag ville uppfostra mitt barn att ge julklappar i femårsåldern. 4 stycken, mormor, farmor, pappa, mamma. Julklappar som valts själv i affären eller senare tillverkats. Förväntan höjdes hundrafallt, inget är sötare än tindrande ögon på ett barn som väntar på att mormor ska öppna paketet med den lilla pryl hen noga valt.)

 

[Scata]

Säger som @athena_arabians - nissar, småfolk och vättar finns. Men ni bor ju mer urbant och kanske inte "vill" att det ska pratas om eftersom det är annat som ska/bör hållas koll på i stan kontra landsbygd. Man lär barnen andra saker helt enkelt.

Att låta Nissen flytta ut utomhus är väl ett bra förslag, om man inte vill ha en Nissedörr i köket (som många har). Då kan ju dörren leda till en annan värld, typ sagovärld där Nissen bor. Han måste inte förknippas med tomten. Vissa låter Nissen komma till t.ex lekstugan.

Gör en egen berättelse av det, men låt dig inte gå på trenden med Nisse-brev och hela tjaffset som jag har hört småbarnsföräldrar på jobbet gå all in i, då får du bara mer måsten som är helt onödiga och tar tiiiid (om man nu inte vill förstås!).

 

[Askur2017]

Jag ser det inte riktigt som att vi ljög för barnen om tandfen och tomten och påskhare med mera. Det var väl snarare så att hela familjen lekte att de fanns, om du förstår hur jag menar?

Det roliga är att vi fortfarande har en nisse som kommer till barnen (16 och 14 år) och jag kommer alltid hävda att det är NISSEN som lämnat paket.

Och barnen skämtar friskt om hur glada de är att NISSEN visste precis vad de gått och pratat om hela hösten och ”Hoppas Nissen har koll på att om han tänkt fixa den tröjan behöver det vara den färgen” osv. Då svarar jag att man vet ju aldrig hur bra koll Nissen egentligen har, han börjar nog bli ganska gammal nu osv… vi har jättekul med det

 

[Lickety]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Det här med Nisse betraktar jag som ytterligheten av trams, troligen påhittat av kvinnor för att ytterligare lägga sten på börda i vad kvinnor "ska" orka med för att vara riktigt goda mödrar. Det är väl den här "soft girl"trenden eller något annat i samma stuk.
För inte fasen sitter det många pappor och funderar över några Nissar, precis.
Samma sak med små hemmaknåpade eller - om man är lite sämre - inköpta presentkalendrar.

Man ska visst vara mamma som om man inte hade ett jobb. Och jobba som om man inte hade barn. Det verkar ju helt orimligt.

Jag vägrar. Av alla möjliga anledningar enligt ovan. Vi har julafton med lite för många julklappar. Det räcker perfekt utmärkt.

Ursäkta grinigheten.

 

[jeennnnyy]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Jag ser det inte som att ljuga - hårdrar man det, är det ju just det som det handlar om, eller kanske snarare vilseleda, men..

Nissebus, tomten etc. ser jag som otroligt harmlösa hittepå som bara sätter guldkant på tillvaron. Känner inte att det på något sätt varit problematiskt för mig att mina föräldrar lät mig tro att tomten fanns när jag var riktigt liten. Den tron försvinner liksom jättetidigt och oproblematiskt (har aldrig hört nån hävda trauma pga lurad att tomten finns..) Jag har väldigt svårt att se vad problemet skulle kunna vara?

 

[Midsommarblomster]

Jag ser det inte som att ljuga - hårdrar man det, är det ju just det som det handlar om, eller kanske snarare vilseleda, men..

Nissebus, tomten etc. ser jag som otroligt harmlösa hittepå som bara sätter guldkant på tillvaron. Känner inte att det på något sätt varit problematiskt för mig att mina föräldrar lät mig tro att tomten fanns när jag var riktigt liten. Den tron försvinner liksom jättetidigt och oproblematiskt (har aldrig hört nån hävda trauma pga lurad att tomten finns..) Jag har väldigt svårt att se vad problemet skulle kunna vara?

Jag tyckte att jag beskrev ganska väl i trådstarten vad som är problematiskt för mig. Sen finns det väl kanske också ett mellanting mellan trauma och bra. Jag vet flera barn som varit rädda för tomten, mitt eget bland annat. Min pappa blev så rädd för tomten som barn att han hoppade upp i farmors famn så hastigt att han lyckades skalla henne till näsblod. Så visst kan både tomten och nissebus vara obehagligt för vissa barn.

Men utöver det har jag väl lite tankar om hur förtroendet mellan barn och föräldrar påverkas om barnen känner att de inte riktigt vet om föräldrarna talar sanning eller inte. Framför allt när de, som min dotter gör, ställer väldigt raka frågor.

Jag skulle snarare säga.. hur kan man inte problematisera det? Jag säger inte att det inte är jättekul och oproblematiskt för många både föräldrar och barn. Men att det skulle vara sjävklart tror jag inte. Jag tror det finns gott om fall där föräldrar gör något som är kul för dem, och/eller som de tror är kul för barnen. Men att det inte alls behöver vara det. Se bara på nisse-kulturen i USA där nissen är elak.

 

[Enya]

Mina barn är uppvuxna med tomten och tandfen men visste från början att jag var tomten och tandfen eftersom jag inte ville ljuga för dem. De var precis lika exalterade ändå eftersom... ja, det tillhör liksom, en del av sagor och historier, men de visste ju att jag behövde göra något för att det skulle finnas för dem. Dottern tappade sin sista mjölktand som 16 åring och visade mig ett glas med vatten och tanden och sa "Nu har jag lagt min tand till tandfen här och ställer det i köket". Fullt medveten om att tandfen var jag. Jag svarade att jag hoppas att tandfen hade vägarna förbi och pengar ute Tandfen i den här familj är gammalmodig och swishar inte Tappar mina barn en tand när de är 50 år och kommer med den i ett glas när de är 50 år gamla, så lovar jag att de får besök av tandfen då också trots att vi alla vet vem som är tandfen. Är det inte lite det som är grejen ändå? Att man vet, men ändå väljer sagan om det?

 

[athena_arabians]

Säger som @athena_arabians - nissar, småfolk och vättar finns. Men ni bor ju mer urbant och kanske inte "vill" att det ska pratas om eftersom det är annat som ska/bör hållas koll på i stan kontra landsbygd. Man lär barnen andra saker helt enkelt.

Att låta Nissen flytta ut utomhus är väl ett bra förslag, om man inte vill ha en Nissedörr i köket (som många har). Då kan ju dörren leda till en annan värld, typ sagovärld där Nissen bor. Han måste inte förknippas med tomten. Vissa låter Nissen komma till t.ex lekstugan.

Gör en egen berättelse av det, men låt dig inte gå på trenden med Nisse-brev och hela tjaffset som jag har hört småbarnsföräldrar på jobbet gå all in i, då får du bara mer måsten som är helt onödiga och tar tiiiid (om man nu inte vill förstås!).

Ja, det finns säkert en skillnad också var gäller urbant-lantligt. Det finns ju ofta något förklarande och/eller sedelärande i våra folksagor och folktron.

Jag är ju även uppvuxen med gruvsägner och de hade ofta ett lärande syfte eller skulle ge trygghet till gruvarbetarna. I de flesta äldre gruvor jag vet om så är det gruvfrun/gruvdamen/gruvrået som äger malmen och för att få bryta den och få vara oskadd skulle en se till att hålla sig väl med henne. I Falun fick en inte sjunga eller föra oväsen i gruvan - vilket är helt logiskt för den tiden, de behövde höra om det började bli sättningar i berget. Dvs det skulle kunna betyda att ett ras var på gång. Det finns många berättelser om gruvarbetare som undkommit ett ras precis innan sett en kvinnogestalt som varnade.

 

[Enya]

Jag tyckte att jag beskrev ganska väl i trådstarten vad som är problematiskt för mig. Sen finns det väl kanske också ett mellanting mellan trauma och bra. Jag vet flera barn som varit rädda för tomten, mitt eget bland annat. Min pappa blev så rädd för tomten som barn att han hoppade upp i farmors famn så hastigt att han lyckades skalla henne till näsblod. Så visst kan både tomten och nissebus vara obehagligt för vissa barn.

Men utöver det har jag väl lite tankar om hur förtroendet mellan barn och föräldrar påverkas om barnen känner att de inte riktigt vet om föräldrarna talar sanning eller inte. Framför allt när de, som min dotter gör, ställer väldigt raka frågor.

Jag skulle snarare säga.. hur kan man inte problematisera det? Jag säger inte att det inte är jättekul och oproblematiskt för många både föräldrar och barn. Men att det skulle vara sjävklart tror jag inte. Jag tror det finns gott om fall där föräldrar gör något som är kul för dem, och/eller som de tror är kul för barnen. Men att det inte alls behöver vara det. Se bara på nisse-kulturen i USA där nissen är elak.

Jag förstår ditt dilemma och av den anledningen ljög jag inte för barnen. Ville inte ljuga för dem. Såg ingen anledning till det faktiskt, magin finns där ändå, trots att man vet att det är mamma, som i mitt fall.

 

[Rosett]

När jag var liten gjorde vi gröt till Tomten/Nissen och ställde ut på bron på kvällen. På morgonen var gröten uppäten!

 

[Blyger]

Vi bor på landet och jag pratar mest om gårdstomten, som hjälper till med djuren och straffar de som är dumma mot sina djur.

Vi kommer inte ha någon Nissedörr, aldrig haft, men mina barn får paketkalender (som är en tradition från när jag var liten).

 

[Imogen]

Vi introducerade Nissen året som vår då 4-åriga dotter var hemma från förskolan i 3 månader pga prematur lillebror och värsta RS-vintern. Då behövdes alla aktiviteter man kunde tänka sig.

Men ja, nackdelen var ju att vi nu aldrig blir av med Nissen. Nisse blir dock mer och mer lat för varje år som går. Förra året åkte han på en veckas semester till Mallorca

Vi har aldrig ljugit för barnen eller påstått att nissen eller tomten är riktig. Det har mer varit som en gemensam lek. När de har funderat över var tomten kommer ifrån så har vi låtit de själva resonera, och också hintat rätt rejält att det nog kan vara mamma och pappa när de frågat vad vi tror… Det har ju också lite med ålder att göra. Fyra år som när vi började var nog gränsfall. Nissen har hittills gått helt över huvudet på lillebror, nu är nog första året som han fattar poängerna i nissens bus och brev.

Nu är de äldre så stora att de såklart vet att nissen eller tomten finns på riktigt. Men det verkar spela mindre roll, det är magiskt och spännande ändå.

Nu i år så har jag försökt lansera för 10- och 8-åringen att de ska fixa nissen till lillebror 4 år. Det skulle jag inte ha gjort! De vill jättegärna fixa men de vill också ha en nisse då så då måste det vara två nissar (det kommer det INTE att bli )

 

[athena_arabians]

Vi introducerade Nissen året som vår då 4-åriga dotter var hemma från förskolan i 3 månader pga prematur lillebror och värsta RS-vintern. Då behövdes alla aktiviteter man kunde tänka sig.

Men ja, nackdelen var ju att vi nu aldrig blir av med Nissen. Nisse blir dock mer och mer lat för varje år som går. Förra året åkte han på en veckas semester till Mallorca

Vi har aldrig ljugit för barnen eller påstått att nissen eller tomten är riktig. Det har mer varit som en gemensam lek. När de har funderat över var tomten kommer ifrån så har vi låtit de själva resonera, och också hintat rätt rejält att det nog kan vara mamma och pappa när de frågat vad vi tror… Det har ju också lite med ålder att göra. Fyra år som när vi började var nog gränsfall. Nissen har hittills gått helt över huvudet på lillebror, nu är nog första året som han fattar poängerna i nissens bus och brev.

Nu är de äldre så stora att de såklart vet att nissen eller tomten finns på riktigt. Men det verkar spela mindre roll, det är magiskt och spännande ändå.

Nu i år så har jag försökt lansera för 10- och 8-åringen att de ska fixa nissen till lillebror 4 år. Det skulle jag inte ha gjort! De vill jättegärna fixa men de vill också ha en nisse då så då måste det vara två nissar (det kommer det INTE att bli )

Semester på Mallorca var ju briljant!

 

[Midsommarblomster]

Jag ser det inte riktigt som att vi ljög för barnen om tandfen och tomten och påskhare med mera. Det var väl snarare så att hela familjen lekte att de fanns, om du förstår hur jag menar?

Det roliga är att vi fortfarande har en nisse som kommer till barnen (16 och 14 år) och jag kommer alltid hävda att det är NISSEN som lämnat paket.

Och barnen skämtar friskt om hur glada de är att NISSEN visste precis vad de gått och pratat om hela hösten och ”Hoppas Nissen har koll på att om han tänkt fixa den tröjan behöver det vara den färgen” osv. Då svarar jag att man vet ju aldrig hur bra koll Nissen egentligen har, han börjar nog bli ganska gammal nu osv… vi har jättekul med det

Mina barn är uppvuxna med tomten och tandfen men visste från början att jag var tomten och tandfen eftersom jag inte ville ljuga för dem. De var precis lika exalterade ändå eftersom... ja, det tillhör liksom, en del av sagor och historier, men de visste ju att jag behövde göra något för att det skulle finnas för dem. Dottern tappade sin sista mjölktand som 16 åring och visade mig ett glas med vatten och tanden och sa "Nu har jag lagt min tand till tandfen här och ställer det i köket". Fullt medveten om att tandfen var jag. Jag svarade att jag hoppas att tandfen hade vägarna förbi och pengar ute Tandfen i den här familj är gammalmodig och swishar inte Tappar mina barn en tand när de är 50 år och kommer med den i ett glas när de är 50 år gamla, så lovar jag att de får besök av tandfen då också trots att vi alla vet vem som är tandfen. Är det inte lite det som är grejen ändå? Att man vet, men ändå väljer sagan om det?

Det är nog lite så jag skulle vilja ha det, men det är ju så svårt att få med små barn på att vi leker utan att säga det rakt ut. Men något att sträva mot kanske. Jag inser att jag i trådstarten kanske låter som en ganska bitter och krass person, men tvärtom är julen verkligen magisk för mig och jag älskar sagovärldar. Jag vill att julen ska involvera nissar och tomten och all annan magi som uppstår kring det. Jag vill bara att barnen ska känna sig trygga, både i sitt hem men också i relationen till oss föräldrar. Att de vet om att vi varken skulle busa med dem på deras bekostnad eller tala osanning när de ställer raka frågor.

Svår balansgång det där. Jag ska fundera på hur man bäst kan navigera i någon typ av mittenläge.

 

[Imogen]

Säger som @athena_arabians - nissar, småfolk och vättar finns. Men ni bor ju mer urbant och kanske inte "vill" att det ska pratas om eftersom det är annat som ska/bör hållas koll på i stan kontra landsbygd. Man lär barnen andra saker helt enkelt.

Vad menar du? Varför skulle man inte vilja prata om nissar, småfolk och vättar om man bor i stan?

 

[Blyger]

Min stora hade en väldigt avancerad lek om tomten tillsammans med vår granne (som är pensionär, inget barn), han fick för sig att tomten bodde i deras grillkåta i skogen och sen höll de på ett bra tag - han lämnade teckningar till tomten, fick något litet paket tillbaka osv.

Upplevde både att han verkligen trodde på det och blev lite skrämd, men också att han lekte, så förstår ditt funderade @Midsommarblomster

Efter ett tag flyttade tomten tror jag, men de höll nog på i 1-2 månader.

Övervägde faktiskt att ingripa och liksom "du vet att tomten inte finns va" men valde att lita på leken.

 

[McFlurry]

Min dotter fyllde 2 år i somras och jag känner mig lite kluven till jultomten, tandfen, påskharen osv. Men en sak är tydligt och det är att jag känner ett starkt NEJ när jag tänker på Nisse-grejen Håller med @Lickety om att det mest känns som ytterligare en grej som mammor känner press att de måste genomföra.

Min kusin, idag vuxen, fick en liten kris när han förstod att tomten inte fanns. Han kände sig verkligen sviken av sina föräldrar, att de hade ljugit så för honom under många år. De flesta barn tar väl det inte så allvarligt men man vet ju inte hur ens barn kommer reagera.