Nu då?

[Lovisaleonora]

Jag tycker Ramona har rätt.

När jag var mitt uppe i all skit (som verkligen var som ett ton grus i huvudet, världen ställde sig på ände över 6 timmar) hade jag gladeligen kunnat smacka till de där hurtiga tillropen om att "det som inte dödar härdar". Jag VET att det är sant, men det är inte den sanningen jag behöver när jag står till axlarna i bottenlös förtvivlan, utan ett enda spår hur jag ska komma ur träsket. Inte ens en solid vetskap om att det är sant hjälper i den situationen. Om jag då INTE känner det som en sanning, blir det bara ytterligare ett slag i magen för den som ligger ner.

Jag fick helt enkelt bestämma mig för att gå vidare eller lägga mig ner och dö. Det var det första valet. Och utifrån det gå vidare. Jag har fått välja bort ofantliga mängder av det som betyder mycket för mitt välmående. För att jag har varit tvungen, för mig var det trots allt ett val att leva eller inse att välmående låg långt bort och därför dö.

När jag väl bestämt mig för att kämpa vidare, fick jag en hel hög med nya val att göra. Vad måste jag skära bort? (djuren) Hur ska jag skära bort det? (hur ska jag lösa det?) Kommer jag att fixa den nya tillvaron? (utan djuren). Alla val skapade en miljon nya val, kändes det som. Till slut var det som att drunkna i alla val, och sedan kom dessutom elleverantör, telefoneleverantör, försäkringsbolag - att jag inte är skrikande och skallig är bara ett rent under, inget annat.

Och därnågonstans insåg jag att om jag ska fixa det här måste jag hitta en inställning som fungerar. Jag är min största fiende i det avseendet. Jag är trots allt inte jagad av en sabeltandad tiger. Stressen är i mitt huvud. Vad MÅSTE jag hantera idag? Vad är bara sådant som Bilprovningen kallar "bra att veta" i protokollet. Alltså sådant som kan hända, men som inte behöver ageras på just nu.

Jag fick skola om hjärnan. Det som INTE behövde omgående beslut och åtgärd, får vänta till det behövs eller jag har lyxen av tid att titta på det. Och jag får helt enkelt lära mig leva med det och stoppa bort duktiga flickan som vill vara tre steg före hela tiden. När allt lägger sig över mig som en våt grå filt, måste jag vara ärlig och sortera. Vad är sabeltandad tiger och vad är min hjärna som spinner igång?

Livet blev enklare med den grundfilosofin att gå tillbaka till. Det är trots allt en lyx i tillvaron att inte vara hotad av en sabeltandad tiger. Jag behöver inte jaga någonstans att sova i natt. När inget annat funkar går jag tillbaka till det basic-tänket för att sortera bland allt som snurrar i 190 km/timme. Jag vet att jag överlever. Jag kan städa på Donken om det kniper. Jag kan göra mig av med djuren. Jag kan leva på nudlar. Jag kan skapa mig en tillvaro. Jag kan återuppfinna mig själv.

Om jag är tvungen. Resten är bara mitt i-landsliv som ger mig någon slags ångest att behöva leva i en perfekt tillvaro. Som gör att jag aldrig kan uppnå ens en förnöjsamhet utan hela tiden jaga något som hotar eller hägrar en timme, en dag, en vecka eller en månad i framtiden.

 

[mandalaki]

Det här med att det inte handlar så mycket om hur man har det utan mer om hur man tar det ... Är för mig också ett svårtolkat resonemang om man väger in de psykologiska teorierna om stress och sårbarhet, arv och miljö.

Det är också ett rätt kass resonemang när det gäller strukturell påverkan. Man ska inte ursäkta t ex strukturella orättvisor med att "det är inte hur man har det som betyder något, utan hur man tar det".

Jag tycker överhuvudtaget att uttrycket är skuldbeläggande. Drabbas man av en massa skit, som @EmmaW har gjort, så är det inte fel på skiten utan på en själv, man tar det bara inte rätt? Ända sedan jag hörde uttrycket första gången har jag sett det som en olidlig del av miatörnblommarnas framgångsfilosofi.

 

[Sonic76]

Det är också ett rätt kass resonemang när det gäller strukturell påverkan. Man ska inte ursäkta t ex strukturella orättvisor med att "det är inte hur man har det som betyder något, utan hur man tar det".

Jag tycker överhuvudtaget att uttrycket är skuldbeläggande. Drabbas man av en massa skit, som @EmmaW har gjort, så är det inte fel på skiten utan på en själv, man tar det bara inte rätt? Ända sedan jag hörde uttrycket första gången har jag sett det som en olidlig del av miatörnblommarnas framgångsfilosofi.

Har ju fått höra otaliga gånger att jag är en loser
Bara att bita ihop och hålla käft typ.
Som tur var har jag hittat mina egna vägar men har långt kvar innan jag är tillbaka någorlunda där jag vill vara.

 

[Fan of Bill]

Jag tycker Ramona har rätt.

När jag var mitt uppe i all skit (som verkligen var som ett ton grus i huvudet, världen ställde sig på ände över 6 timmar) hade jag gladeligen kunnat smacka till de där hurtiga tillropen om att "det som inte dödar härdar". Jag VET att det är sant, men det är inte den sanningen jag behöver när jag står till axlarna i bottenlös förtvivlan, utan ett enda spår hur jag ska komma ur träsket. Inte ens en solid vetskap om att det är sant hjälper i den situationen. Om jag då INTE känner det som en sanning, blir det bara ytterligare ett slag i magen för den som ligger ner.

Jag fick helt enkelt bestämma mig för att gå vidare eller lägga mig ner och dö. Det var det första valet. Och utifrån det gå vidare. Jag har fått välja bort ofantliga mängder av det som betyder mycket för mitt välmående. För att jag har varit tvungen, för mig var det trots allt ett val att leva eller inse att välmående låg långt bort och därför dö.

När jag väl bestämt mig för att kämpa vidare, fick jag en hel hög med nya val att göra. Vad måste jag skära bort? (djuren) Hur ska jag skära bort det? (hur ska jag lösa det?) Kommer jag att fixa den nya tillvaron? (utan djuren). Alla val skapade en miljon nya val, kändes det som. Till slut var det som att drunkna i alla val, och sedan kom dessutom elleverantör, telefoneleverantör, försäkringsbolag - att jag inte är skrikande och skallig är bara ett rent under, inget annat.

Och därnågonstans insåg jag att om jag ska fixa det här måste jag hitta en inställning som fungerar. Jag är min största fiende i det avseendet. Jag är trots allt inte jagad av en sabeltandad tiger. Stressen är i mitt huvud. Vad MÅSTE jag hantera idag? Vad är bara sådant som Bilprovningen kallar "bra att veta" i protokollet. Alltså sådant som kan hända, men som inte behöver ageras på just nu.

Jag fick skola om hjärnan. Det som INTE behövde omgående beslut och åtgärd, får vänta till det behövs eller jag har lyxen av tid att titta på det. Och jag får helt enkelt lära mig leva med det och stoppa bort duktiga flickan som vill vara tre steg före hela tiden. När allt lägger sig över mig som en våt grå filt, måste jag vara ärlig och sortera. Vad är sabeltandad tiger och vad är min hjärna som spinner igång?

Livet blev enklare med den grundfilosofin att gå tillbaka till. Det är trots allt en lyx i tillvaron att inte vara hotad av en sabeltandad tiger. Jag behöver inte jaga någonstans att sova i natt. När inget annat funkar går jag tillbaka till det basic-tänket för att sortera bland allt som snurrar i 190 km/timme. Jag vet att jag överlever. Jag kan städa på Donken om det kniper. Jag kan göra mig av med djuren. Jag kan leva på nudlar. Jag kan skapa mig en tillvaro. Jag kan återuppfinna mig själv.

Om jag är tvungen. Resten är bara mitt i-landsliv som ger mig någon slags ångest att behöva leva i en perfekt tillvaro. Som gör att jag aldrig kan uppnå ens en förnöjsamhet utan hela tiden jaga något som hotar eller hägrar en timme, en dag, en vecka eller en månad i framtiden.

Ja? Och?

Hur kan du ens göra paralleller med ditt liv och ts liv Paralleller som i att det "bara är att rycka upp sig" och skära av halva livet så ordnar det sig och problemen blir vips till i-landsproblem.

Visst du har helt rätt, när det gäller dig själv, du vet vad du kan, och du klarar att uppbåda styrkan som krävs för att klara ditt eget liv. Jag förstår vad du menar.

Men var snäll och jämför dig inte med andra. för du har inte en aning om vem som klarar vad eller inte.

 

[monster1]

Jag tycker Ramona har rätt.

När jag var mitt uppe i all skit (som verkligen var som ett ton grus i huvudet, världen ställde sig på ände över 6 timmar) hade jag gladeligen kunnat smacka till de där hurtiga tillropen om att "det som inte dödar härdar". Jag VET att det är sant, men det är inte den sanningen jag behöver när jag står till axlarna i bottenlös förtvivlan, utan ett enda spår hur jag ska komma ur träsket. Inte ens en solid vetskap om att det är sant hjälper i den situationen. Om jag då INTE känner det som en sanning, blir det bara ytterligare ett slag i magen för den som ligger ner.

Jag fick helt enkelt bestämma mig för att gå vidare eller lägga mig ner och dö. Det var det första valet. Och utifrån det gå vidare. Jag har fått välja bort ofantliga mängder av det som betyder mycket för mitt välmående. För att jag har varit tvungen, för mig var det trots allt ett val att leva eller inse att välmående låg långt bort och därför dö.

När jag väl bestämt mig för att kämpa vidare, fick jag en hel hög med nya val att göra. Vad måste jag skära bort? (djuren) Hur ska jag skära bort det? (hur ska jag lösa det?) Kommer jag att fixa den nya tillvaron? (utan djuren). Alla val skapade en miljon nya val, kändes det som. Till slut var det som att drunkna i alla val, och sedan kom dessutom elleverantör, telefoneleverantör, försäkringsbolag - att jag inte är skrikande och skallig är bara ett rent under, inget annat.

Och därnågonstans insåg jag att om jag ska fixa det här måste jag hitta en inställning som fungerar. Jag är min största fiende i det avseendet. Jag är trots allt inte jagad av en sabeltandad tiger. Stressen är i mitt huvud. Vad MÅSTE jag hantera idag? Vad är bara sådant som Bilprovningen kallar "bra att veta" i protokollet. Alltså sådant som kan hända, men som inte behöver ageras på just nu.

Jag fick skola om hjärnan. Det som INTE behövde omgående beslut och åtgärd, får vänta till det behövs eller jag har lyxen av tid att titta på det. Och jag får helt enkelt lära mig leva med det och stoppa bort duktiga flickan som vill vara tre steg före hela tiden. När allt lägger sig över mig som en våt grå filt, måste jag vara ärlig och sortera. Vad är sabeltandad tiger och vad är min hjärna som spinner igång?

Livet blev enklare med den grundfilosofin att gå tillbaka till. Det är trots allt en lyx i tillvaron att inte vara hotad av en sabeltandad tiger. Jag behöver inte jaga någonstans att sova i natt. När inget annat funkar går jag tillbaka till det basic-tänket för att sortera bland allt som snurrar i 190 km/timme. Jag vet att jag överlever. Jag kan städa på Donken om det kniper. Jag kan göra mig av med djuren. Jag kan leva på nudlar. Jag kan skapa mig en tillvaro. Jag kan återuppfinna mig själv.

Om jag är tvungen. Resten är bara mitt i-landsliv som ger mig någon slags ångest att behöva leva i en perfekt tillvaro. Som gör att jag aldrig kan uppnå ens en förnöjsamhet utan hela tiden jaga något som hotar eller hägrar en timme, en dag, en vecka eller en månad i framtiden.

Jag vet inte vad du har lidit av men alla psykiska sjukdomar eller diagnoser ger inte samma symptom eller problem. Utmattning kan ju vara något som kommer ur en tillfälligt stressig period men det kan också vara ett tecken på en annan bakomliggande problematik. Många psykiska sjukdomar, syndrom, diagnoser eller störningar har utmattning och eller depression som sekundär tillstånd.

 

[Lovisaleonora]

Men var snäll och jämför dig inte med andra. för du har inte en aning om vem som klarar vad eller inte.

Och var gör jag det? Ska vi inte berätta om våra erfarenheter kan vi döda forumet direkt.

 

[Jakobine]

Förra året kantades av den ena jobbiga händelsen efter det andra med bland annat en älskad hund som gick bort, ett dåligt förhållande och en långdragen obehaglig arbetssituation där min chef beskyllde mig för saker jag inte gjort inför nya ledningen vilket jag inser nu har satt stora spår i mig och hur jag lever och mår i dag.
Jag brottas med ångest (medicinerar vid behov) och stress som aldrig förr och jag får katastrofkänslor om mycket och inget. Det låter ju kanske inte som hela världen,men jag kommer på mig själv att inte vilja ha ansvar på jobbet för jag vet inte om jag klarar av det (fastän jag egentligen vet att jag gör det), jag vill inte ta beslut, jag undviker konflikter och i pressade situationer blir jag tyst, och det uppskattas inte om man befinner sig i en diskussion med någon har jag märkt men jag blir så himla rädd för att säga fel saker, att säga något som får konsekvenser som förstör. Jag står inte upp för mig själv. Jag oroar mig ständigt för hur andra uppfattar mig, hur det jag säger och gör uppfattas. Dubbelkollar ofta att jag fattat saker och ting rätt vilket säkert får mig att verka osäker även på saker jag vet att jag kan och är säker på. Jag oroar mig ständigt för allt mellan himmel och jord som rör mitt liv, tex att förlora jobbet, ekonomin, mina djur, att förlora mitt boende, att vara i vägen, att vara "jobbig" på nåt vis, att synas och finnas för mycket.....ibland känns det som att jag vill göra mig osynlig för omvärldens ögon. Jag drar mig undan och gör mitt bästa för att inte synas och höras. Buke är en länk ut i världen som jag är väldigt glad för men ibland vill jag inte ens skriva eller synas här. Jag börjar känna att rädslan styr mitt liv till viss del.
Jag tappar i vikt när jag stressar för att jag tappar matlusten och inte äter. Under hösten/vintern har jag tappat 7 kg och ligger nu på 57 till mina 170. Det är för lite och jag trivs inte med att vara så smal...Jag har även en hel del stressrelaterad smärta som ger migrän som tär på mig. Jag har dock kommit med i en studie om smärthantering som jag hoppas kan hjälpa mig lite där.
Jag skulle vilja träffa kärleken och bilda familj men kan inte alls se hur någon kan tycka om mig för den jag är. Inte ens jag tycker om mig själv längre. Jag vågar inte ens försöka att träffa någon...

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden? Ösa ur mig kanske, få ett råd eller två eller bara en kram...Hur jäkla tragiskt som helst, jag har funderat på att skriva detta i flera dagar men inte vågat i rädsla för att bli totalt överkörd härinne....Jag har lixom tappat bort mig själv totalt, det här är inte jag men tydligen är jag ändå såhär. På tisdag ska jag åka och operera hästen och jag är livrädd för allt som kan gå fel. Jag vet att jag klarar det, ändå tvivlar jag på mig själv, konstant. Jag får höra att jag är stark men jag känner mig inte stark.

Hur kommer jag ur detta?

Jag tycker nog allt att man är stark när man står ut med psykisk ohälsa oavsett vad den består av ... Det är starkt att vara svag och genomlida plågsamma saker. Det tycker jag i alla fall.

Tycker inte man kan ge råd så här på ett forum om sådana här saker. Det finns liksom inget facit på vägen till balans i livet men vill ändå dela med mig om vad jag kommit fram till i mitt eget ångest och stressträsk.

Det som hjälpt mig mest är att försöka skilja på vem man är och vad man drabbats av. Jag är inte min psykiska ohälsa. Det är så lätt att blanda ihop känslor (stress, ångest osv) med vem man är. Men det är faktiskt något man drabbas av, precis som alla andra sjukdomsfall man kan drabbas av. Psykisk ohälsa kan man drabbas av orsakat miljoner skilda saker. Allt ifrån fysiska diagnoser till trauman eller andra omgivande faktorer. Ingen väljer det, och det räknas som sjukdom.

Det här vet man ju ofta rent intellektuellt men därmed inte så lätt att känna att det är så. Särskilt som meningsbyggnaden och attityder runt om ofta grundar sig i uttryck som "hon är deprimerad" eller hon är utbränd" i stället för "hon har depression" eller "hon har drabbats av utmattningssyndrom". Ångest och stress är dessutom känslor som tenderar att ta över helt och att i dessa stunder skilja på sjukdom och vem man är blir näst intill omöjligt. Min upplevelse är dock att vid varje medveten tanke på att det förhåller sig så, etablerar sig vetskapen lite mer även känslomässigt. Och när man på riktigt kan känna skillnaden så ökar även den egna tillgängligheten till känslan av egenvärde.

Tyvärr så är mina erfarenheter från vården bristfälliga och jag har uppfattat det näst intill omöjligt att få professionell hjälp (psykolog, KBT osv) utan blivit hänvisad till kurator som pratkompis. De kuratorer jag träffat har inte bidragit med något konstruktivt. Läkare skriver gärna ut läkemedel även om de bara behandlat symtomen och inte orsaken. Psykologkontakt däremot, kanske KBT är det som verkligen kunnat bidra och hjälpt till att förändra .. Mitt tips är om du bor i närheten av något universitet som har psykologutbildning ..? Studenter under utbildning brukar (här i Örebro) erbjuda viss samtalskontakt under handledning i utbildningssyfte. Förmånligt, och även om de inte är färdiga psykologer så har de ett mer terapeutiskt tänk än vad en kurator har.

Kram till dig också. Det är underskattat med kramar.

 

[Ramona]

Det som hjälpt mig mest är att försöka skilja på vem man är och vad man drabbats av. Jag är inte min psykiska ohälsa.

Det som hjälpt mig mest är att inse att jag måste ändra livet för att det ska fungera. Tack och lov är jag inte rädd för förändringar och jag har gjort de ändringar som jag tyckt varit nödvändiga. Jag är också medveten om att alla inte vågar göra ändringarna som behövs, men då kan man heller inte förvänta sig en förbättrad livskvalitet och mental status.

Jag har tävlat internationella klasser i fälttävlan, fött upp ett helt gäng med föl, levt på att tävla och träna och sedermera sälja hästar. Jag har sålt häst över hela världen. Det var den jag var. Idag är jag en väldigt icke-stolt ägare till en kallblodstravare vars syfte är att få mig att komma ut i friska luften. Jag kan inte tjäna pengar på honom så han innebär inga som helst krav mer än att han ska ha mat och må bra. Det finns inga krav på att han ska motioneras eller tränas en massa. Han är där han är. Jag har under flera år levt utan häst också, någonting som jag trodde skulle vara väldigt svårt, men som faktiskt var väldigt skönt. Det var kravfritt och lugnt. Och billigt. Det minimerade en massa andra krav att jag var tvungen att jobba för att försörja alla mina djur. Jag kunde jobba mindre, vila mer, stressa mindre, göra saker som nästan kändes som krav, vilket var en stor skillnad från när allting kändes som krav.

Utan ändringarna hade jag bara legat i sängen väldigt apatisk. Men jag valde att leva, att orka, att ha lite tro på framtiden och hoppas på att bara jag tänker rätt och gör rätt så kommer livet att gå bra. Och det kommer det. Jag är verkligen på rätt väg, men för att komma hit har jag gått på en massa vägar och testat mängder med saker för att komma fram till vad jag behövde för att må så bra jag kan må. Och det innebär inte att behålla allting! För att jag skulle må bra fick ingenting vara heligt.

 

[monster1]

Det som hjälpt mig mest är att inse att jag måste ändra livet för att det ska fungera. Tack och lov är jag inte rädd för förändringar och jag har gjort de ändringar som jag tyckt varit nödvändiga. Jag är också medveten om att alla inte vågar göra ändringarna som behövs, men då kan man heller inte förvänta sig en förbättrad livskvalitet och mental status.

Jag har tävlat internationella klasser i fälttävlan, fött upp ett helt gäng med föl, levt på att tävla och träna och sedermera sälja hästar. Jag har sålt häst över hela världen. Det var den jag var. Idag är jag en väldigt icke-stolt ägare till en kallblodstravare vars syfte är att få mig att komma ut i friska luften. Jag kan inte tjäna pengar på honom så han innebär inga som helst krav mer än att han ska ha mat och må bra. Det finns inga krav på att han ska motioneras eller tränas en massa. Han är där han är. Jag har under flera år levt utan häst också, någonting som jag trodde skulle vara väldigt svårt, men som faktiskt var väldigt skönt. Det var kravfritt och lugnt. Och billigt. Det minimerade en massa andra krav att jag var tvungen att jobba för att försörja alla mina djur. Jag kunde jobba mindre, vila mer, stressa mindre, göra saker som nästan kändes som krav, vilket var en stor skillnad från när allting kändes som krav.

Utan ändringarna hade jag bara legat i sängen väldigt apatisk. Men jag valde att leva, att orka, att ha lite tro på framtiden och hoppas på att bara jag tänker rätt och gör rätt så kommer livet att gå bra. Och det kommer det. Jag är verkligen på rätt väg, men för att komma hit har jag gått på en massa vägar och testat mängder med saker för att komma fram till vad jag behövde för att må så bra jag kan må. Och det innebär inte att behålla allting! För att jag skulle må bra fick ingenting vara heligt.

Fast all psykisk ohälsa är inte situations bunden. Det betyder att det då inte spelar någon roll om man ändrar på allt för man själv är ju fortfarande densamma. Det finns ju åtskilliga människor som ändrar och ändrar och ändrar på sina liv utan att lyckas må det minsta bättre för det. Snarare blir det en slags destruktivt beteende i sig.

 

[Ramona]

Fast all psykisk ohälsa är inte situations bunden.

Fast nu hade vi väl ändå TS som utgångspunkt? Jag fick ju kritik för att jag inte var tillräckligt förstående, trots att jag har massor med erfarenhet från utbrändhet, både egen, släkt och vänners. Ska vi utvidga begreppet till att handla om alla typer av psykisk ohälsa får vi ju ingen rätsida på denna tråden, då den istället för att fokusera på att hjälpa och stötta TS istället blir för bred och spretig för att hjälpa och stötta någon.

 

[EmmaW]

Jag har inte läst allt, jag kommer göra det men just i dag har jag haft fullt upp att packa och ordna det sista innan resan till Helsingborg med hästen.

Det är en enorm skillnad på att må dåligt i sin livssituation och att må dåligt pga av traumatiska händelser.
En livssituation kan man höra något åt, man kan flytta, göra sig av med människor, djur, byta jobb och så vidare.

Jag har varit där, men är inte där längre. Jag har ändrat om och tagit tuffa beslut. Det är inte mitt problem.

Sen kan man må dåligt över trauman, människor och händelser som satt så djupa spår att man får svårt att hantera vardagen, sociala kontakter och även att se sig själv som den man är.

Där är jag. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

 

[Ramona]

Där är jag. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

Det vet en bra terapeut. Ligg på vårdcentralen eller ta kontakt med en privat. Bara för att en terapeut är privat innebär det inte att den är snordyr, så kolla upp vilka alternativ du har.

Jag har gått hos både privat, företagshälsovården och hos vårdcentralen och det är egentligen ingen större skillnad på dem.

 

[mandalaki]

Det som hjälpt mig mest är att inse att jag måste ändra livet för att det ska fungera. Tack och lov är jag inte rädd för förändringar och jag har gjort de ändringar som jag tyckt varit nödvändiga. Jag är också medveten om att alla inte vågar göra ändringarna som behövs, men då kan man heller inte förvänta sig en förbättrad livskvalitet och mental status.

Du missar helt att det inte alltid behöver handla om att våga förändra, även om det handlade om det för dig. Du verkar ha en enorm tilltro till din egen kapacitet och det är säkert bra, men låt det inte gå ut över andra. Andra har det inte som du, alla har inte samma förutsättningar.

 

[Petruska]

Tack och lov är jag inte rädd för förändringar och jag har gjort de ändringar som jag tyckt varit nödvändiga. Jag är också medveten om att alla inte vågar göra ändringarna som behövs, men då kan man heller inte förvänta sig en förbättrad livskvalitet och mental status.

Det där är ett väldigt tydligt exempel på vad jag uppfattar som skuldbeläggande. Implicit skriver du att det är duktigt att våga, och är man inte duktig ska man inte (har man ingen rätt att) tro att något någonsin blir bättre.

Det enda som är underligt, är väl att livet inte är perfekt hela tiden för så förträffliga människor. Det fåt jag svårt att få ihop, utifrån dina resonemang.

Enligt min mening så förenklar du helt enkelt galet mycket för mycket. Nästan allting hamnar vid sidan av.

 

[Magiana]

Du missar helt att det inte alltid behöver handla om att våga förändra, även om det handlade om det för dig. Du verkar ha en enorm tilltro till din egen kapacitet och det är säkert bra, men låt det inte gå ut över andra. Andra har det inte som du, alla har inte samma förutsättningar.

Jag håller med. Det är ju som att tro att en krigsveteran med ptsd bara behöver våga göra lite förändringar. Riktigt så enkelt är det inte och det gäller ju även i många andra fall också.

 

[lil-sis]

Du har så rätt i det hela, ibland vill jag bara bryta ihop och gråta, inte över det som är just nu utan det hemska som hänt. Men jag gråter i min ensamhet och inför någon. Jag skulle behöva få ur mig allting någonstans men har ingenstans att vända mig just nu. Ibland vill jag bara skrika till omvärlden att det fortfarande gör ont, att jag fortfarande är sårad och rädd och att mardrömmarna förföljer mig. Det ska ju vara bra nu, eller i alla fall bättre och ändå sitter jag här med en känsla som @Fibusen att sitta fast, att inte komma vidare. Kanske är det i mitt fall att allting avlöser varandra hela tiden, jag hinner aldrig riktigt återhämta mig innan nästa stora grej dyker upp som jag bara måste överleva.

@Fibusen tråkigt att höra att du har samma problem som mig med maten. Jag förstår vikthetsen oxå även om min ligger åt andra hållet, men jag kan inte för den skull motivera mig till att äta mer än jag redan gör. I somras när det var som värst åt jag inte på 6 dagar. inte en enda sak gick ner. Jag är rädd för att hamna där igen. Ibland är en godisbit bättre än inget.
Jag fixar inte alls näringsdryckerna från apoteket. Har funderat på att göra egna men skulle behöva en införskaffa en mixer först.

Arla har en ny produkt som heter Protino. En portion är 1.25dl och ger drygt 250kcal. De är ganska söta och lätta att dricka, du kanske kan testa?

 

[Hyacinth]

Jag har inte läst allt, jag kommer göra det men just i dag har jag haft fullt upp att packa och ordna det sista innan resan till Helsingborg med hästen.

Det är en enorm skillnad på att må dåligt i sin livssituation och att må dåligt pga av traumatiska händelser.
En livssituation kan man höra något åt, man kan flytta, göra sig av med människor, djur, byta jobb och så vidare.

Jag har varit där, men är inte där längre. Jag har ändrat om och tagit tuffa beslut. Det är inte mitt problem.

Sen kan man må dåligt över trauman, människor och händelser som satt så djupa spår att man får svårt att hantera vardagen, sociala kontakter och även att se sig själv som den man är.

Där är jag. Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det.

En bra terapeut/psykolog tror jag på. Det låter lite för tufft att reda ut själv.

 

[EmmaW]

Jag tycker nog allt att man är stark när man står ut med psykisk ohälsa oavsett vad den består av ... Det är starkt att vara svag och genomlida plågsamma saker. Det tycker jag i alla fall.

Tycker inte man kan ge råd så här på ett forum om sådana här saker. Det finns liksom inget facit på vägen till balans i livet men vill ändå dela med mig om vad jag kommit fram till i mitt eget ångest och stressträsk.

Det som hjälpt mig mest är att försöka skilja på vem man är och vad man drabbats av. Jag är inte min psykiska ohälsa. Det är så lätt att blanda ihop känslor (stress, ångest osv) med vem man är. Men det är faktiskt något man drabbas av, precis som alla andra sjukdomsfall man kan drabbas av. Psykisk ohälsa kan man drabbas av orsakat miljoner skilda saker. Allt ifrån fysiska diagnoser till trauman eller andra omgivande faktorer. Ingen väljer det, och det räknas som sjukdom.

Det här vet man ju ofta rent intellektuellt men därmed inte så lätt att känna att det är så. Särskilt som meningsbyggnaden och attityder runt om ofta grundar sig i uttryck som "hon är deprimerad" eller hon är utbränd" i stället för "hon har depression" eller "hon har drabbats av utmattningssyndrom". Ångest och stress är dessutom känslor som tenderar att ta över helt och att i dessa stunder skilja på sjukdom och vem man är blir näst intill omöjligt. Min upplevelse är dock att vid varje medveten tanke på att det förhåller sig så, etablerar sig vetskapen lite mer även känslomässigt. Och när man på riktigt kan känna skillnaden så ökar även den egna tillgängligheten till känslan av egenvärde.

Tyvärr så är mina erfarenheter från vården bristfälliga och jag har uppfattat det näst intill omöjligt att få professionell hjälp (psykolog, KBT osv) utan blivit hänvisad till kurator som pratkompis. De kuratorer jag träffat har inte bidragit med något konstruktivt. Läkare skriver gärna ut läkemedel även om de bara behandlat symtomen och inte orsaken. Psykologkontakt däremot, kanske KBT är det som verkligen kunnat bidra och hjälpt till att förändra .. Mitt tips är om du bor i närheten av något universitet som har psykologutbildning ..? Studenter under utbildning brukar (här i Örebro) erbjuda viss samtalskontakt under handledning i utbildningssyfte. Förmånligt, och även om de inte är färdiga psykologer så har de ett mer terapeutiskt tänk än vad en kurator har.

Kram till dig också. Det är underskattat med kramar.

Jag skulle inte kalla mig svag. Inte alls. Men jag vet inte heller om jag kan kalla mig stark. Jag gör vad jag måste för att överleva, men det kanske är att vara stark?

Tack för kramen Kramar är ofta väldigt underskattade, men ofta väldigt behövlig, kanske mer än man tror.
Jag ska kolla upp det där med psykolog via universitet. Tack för tipset!.

 

[EmmaW]

När jag läser om dina problem så tycker jag det verkar som att den terapi du fått inte har fungerat för dig. Det finns flera olika sorters terapi och olika saker fungerar olika bra för individen. Förutom kbt och psykodynamisk terapi finns intrapersonell terapi (IPT). Olika terapeuter är också olika bra på det dom gör. Via vårdcentralen får man ofta mer generaliserade terapeuter och behandlare, det kan finnas en poäng med att be dem remittera till psykiatrin där man får träffa experter på området. IPT har hjälpt mig väldigt mycket då jag har en generaliserad ångest och har mycket oro. IPT hanterar hur du relaterar till andra människor, för mig handlade det mycket om att våga hävda mina egna behov emot andra. Att inte få ångest för att jag behövde något eller sökte kontakt eller på något vis behövde andra människor och önskade något av dom (kärlek, vänskap, respekt etc).
Framförallt handlar det om att fortsätta söka vård tills man hittar det som hjälper en och att fortsätta tills man får den hjälpen.

IPT låter som något för mig. Det verkar dock vara helt kört att komma i kontakt med det här

 

[EmmaW]

Jag fick tag i min gamla kurator som jag hade en längre kontakt med innan.
Hon bekräftade det jag redan anat och visste att det är oerhört svårt att få en längre kontakt här omkring. Psykiatrin här är svår eftersom deras första steg är i princip att medicinera i väntan på en kontakt. Jag vill inte det.
Kuratorn kan dock ge mig ca 8 besök när hon väl sen får en lucka, troligtvis någon gång i februari men hon kan inget lova. Alternativt erbjöd hon mig en plats på en gruppterapi för stresshantering. Den ska tydligen vara väldigt effektiv och man träffas i alla fall minst 12 gånger en gång i veckan. Den börjar i slutet av januari.
Om jag väljer den får jag inga individuella besök hos henne. Längre fram i så fall efter avslutad gruppterapi, när hon har en lucka. Eller så avstår jag gruppen och väljer individuell terapi.
Jag ska ge besked i dag och jag vet inte hur jag ska tänka. Jag vet inte alls om gruppgrejen är något för mig.