Oplanerat gravid och krisar.

[Badger]

Jag fick för några veckor sedan reda på att jag är oplanerat gravid.

Veckorna efter detta har varit jobbiga och ganska ångestfyllda. Jag kan verkligen inte landa i ett beslut gällande hur jag vill göra.

Ena stunden känns tanken på att behålla helt OK, sen går det några timmar eller någon dag, och paniken kommer smygande igen.

Jag har aldrig haft någon direkt barnlängtan och tycker barn generellt är rätt ointressanta, och småbarn nästan lite läskiga.

Tanken på att någon gång i framtiden ha ett ”stort” barn känns dock ganska fin, och jag förstår ju att dom inte är pyttesmå särskilt länge, och att tiden går snabbt.

Min sambo vill gärna ha barn, och blev glad över beskedet, men tycker samtidigt det är jobbigt att se mig ha så mycket ångest över situationen. Han stöttar mig oavsett utfall men kommer såklart bli ledsen över en eventuell abort.
Han är en fantastisk man, lugn & trygg och skulle absolut bli en väldigt bra pappa.

Vi har varit tillsammans 15 år och har en stabil relation, hus på landet och fasta inkomster. Det finns alltså inga praktiska eller ekonomiska hinder för ett barn egentligen.

Det märkliga är att jag har snuddat vid tanken på barn då och då senaste året. Även tyckt att livet ibland känns lite tomt. Jag fyller strax 36 och att det snart kanske också är för sent spelar säkert in i dessa tankar.

Att jag har så mycket ångest över situationen nu förvånar mig lite. Men det är hemskt att gå runt med dessa krypande obehagskänslor som påverkar hela livet på ett negativt sätt

Väntar på att få en tid hos en kurator…

Är det någon annan som har varit i liknande sits, där det på sikt har blivit bra att behålla barnet?

Har fastnat lite i tanken på att ett barn alltid ska vara starkt efterlängtat. Kanske kan det bli bra ändå?
Kanske börjar man längta ju längre graviditeten går?

Svårt att svara på dina frågor. Jag längtade aldrig efter barn direkt dock, men vi bestämde att vi skulle skaffa. (jag siktade mot 14 åring och nu har jag haft en och det var precis så nice som man kan föreställa sig )

Det enda jag kan bidra med är att jag aldrig "älskat barn" aldrig ugh känt ett "bebissug" "längtat" osv osv lägg till andra kvällspress och barntidningsord. Började inte "känna stark längtan" under graviditeten heller för den delen (uhm förutom en viss längtan efter att vara mindra otymplig...) Tycker inte det verkar som att personer som känner sådana känslor innan nödvändigtvis har roligare med barn än andra sedan, men vad vet jag (jag tror inte ens alla är lagda åt det hållet att man naturligt har många starka kvällstidningsfemininakänslor och då blir det lite svårt att vänta på att de ska dyka upp för just en speciell sak.)

Samtidigt hade jag bestämt mig innan, jag tycker inte abort är fel alls, utan snarare är helt rätt. Men skriv en liten rationell lista om du föredrar rationella argument för och emot snarare än känslomässiga och ta beslut utifrån det? (typ tänkte du dig någonsin ha barn? iom 36 år osv, jag var typ 36 och det är ju inte jättelång tid kvar till 42 därifrån osv. Sedan vidare, kan man ha försvarat sig mot barnivriga släktingar länge, även sådant behöver man ju lägga bort ur ekvationen för att komma fram till vad man själv vill.)

 

[Otherside]

Nu är detta ett ämne där man egentligen inte kan ge direkta råd, men: Jag tror inte man ska fatta beslut pga rädsla. Rädsla för det Okända, för det Nya, för nåt man inte har kontroll över. Sån rädsla begränsar ens liv och hindrar en. När man blir gravid (ibland även om det var planerat!) är det lätt att gripas av panik, för det är så stort och så överväldigande och förändrar ens liv på så många plan. Man vill inte ta den risken, inte utsätta sig. Så man agerar utifrån rädsla.

Jag har själv gjort 2 aborter av den anledningen. Jag försöker vara snäll mot mig själv och se min situation där och då - som verkligen inte var enkel! OCH jag har idag den underbaraste dottern livet kunnat ge mig. Just henne hade jag inte haft annars - ett lite märkligt resonemang men ändå.

Så ... tänk efter vad som motiverar/hindrar dig. Är det rädsla för det okända?

 

[Ambivalent]

Nu är detta ett ämne där man egentligen inte kan ge direkta råd, men: Jag tror inte man ska fatta beslut pga rädsla. Rädsla för det Okända, för det Nya, för nåt man inte har kontroll över. Sån rädsla begränsar ens liv och hindrar en. När man blir gravid (ibland även om det var planerat!) är det lätt att gripas av panik, för det är så stort och så överväldigande och förändrar ens liv på så många plan. Man vill inte ta den risken, inte utsätta sig. Så man agerar utifrån rädsla.

Jag har själv gjort 2 aborter av den anledningen. Jag försöker vara snäll mot mig själv och se min situation där och då - som verkligen inte var enkel! OCH jag har idag den underbaraste dottern livet kunnat ge mig. Just henne hade jag inte haft annars - ett lite märkligt resonemang men ändå.

Så ... tänk efter vad som motiverar/hindrar dig. Är det rädsla för det okända?

Tror absolut att du är något på spåren här! Senaste veckan har jag och min kille pratat mycket om varför jag känner så mycket ångest över situationen, försökt bena ut vad känslorna grundar sig i.
Även hos kuratorn pratade vi mycket om detta, och kommer varje gång fram till att ångesten förmodligen grundar sig i en rädsla för det framtida, okända som inte går att styra över och som vi inte känner till.
Att inte veta eller ha kontroll över hur det kommer bli. Det är fruktansvärt otäckt och läskigt tycker jag!

 

[Lalinea]

Jag fick för några veckor sedan reda på att jag är oplanerat gravid.

Veckorna efter detta har varit jobbiga och ganska ångestfyllda. Jag kan verkligen inte landa i ett beslut gällande hur jag vill göra.

Ena stunden känns tanken på att behålla helt OK, sen går det några timmar eller någon dag, och paniken kommer smygande igen.

Jag har aldrig haft någon direkt barnlängtan och tycker barn generellt är rätt ointressanta, och småbarn nästan lite läskiga.

Tanken på att någon gång i framtiden ha ett ”stort” barn känns dock ganska fin, och jag förstår ju att dom inte är pyttesmå särskilt länge, och att tiden går snabbt.

Min sambo vill gärna ha barn, och blev glad över beskedet, men tycker samtidigt det är jobbigt att se mig ha så mycket ångest över situationen. Han stöttar mig oavsett utfall men kommer såklart bli ledsen över en eventuell abort.
Han är en fantastisk man, lugn & trygg och skulle absolut bli en väldigt bra pappa.

Vi har varit tillsammans 15 år och har en stabil relation, hus på landet och fasta inkomster. Det finns alltså inga praktiska eller ekonomiska hinder för ett barn egentligen.

Det märkliga är att jag har snuddat vid tanken på barn då och då senaste året. Även tyckt att livet ibland känns lite tomt. Jag fyller strax 36 och att det snart kanske också är för sent spelar säkert in i dessa tankar.

Att jag har så mycket ångest över situationen nu förvånar mig lite. Men det är hemskt att gå runt med dessa krypande obehagskänslor som påverkar hela livet på ett negativt sätt

Väntar på att få en tid hos en kurator…

Är det någon annan som har varit i liknande sits, där det på sikt har blivit bra att behålla barnet?

Har fastnat lite i tanken på att ett barn alltid ska vara starkt efterlängtat. Kanske kan det bli bra ändå?
Kanske börjar man längta ju längre graviditeten går?

Jag har varit i din sits några tillfällen och till slut alltid landat i att hade jag verkligen velat låta embryot utvecklas till ett barn hade jag inte tvekat så mycket. Dvs jag har gjort abort.

 

[Otherside]

Tror absolut att du är något på spåren här! Senaste veckan har jag och min kille pratat mycket om varför jag känner så mycket ångest över situationen, försökt bena ut vad känslorna grundar sig i.
Även hos kuratorn pratade vi mycket om detta, och kommer varje gång fram till att ångesten förmodligen grundar sig i en rädsla för det framtida, okända som inte går att styra över och som vi inte känner till.
Att inte veta eller ha kontroll över hur det kommer bli. Det är fruktansvärt otäckt och läskigt tycker jag!

Igen - man kan inte ge råd i såna här frågor, då de är så stora och så personliga. Men - idag kan jag inte föreställa mig ett liv utan min dotter, som jag fick sent, vid 43. Hon är vuxen idag och förutom att hon är min dotter, är hon en oersättlig vän och en stor, stor rikedom. Tanken svindlar när jag föreställer mig att jag hade avstått från henne på grund av rädsla, oro, ångest inför en okänd framtid. Jag har svårt att se att något annat kunnat fylla det utrymmet i mitt liv. Nej, det är omöjligt.

Och - jag hade oro under stora delar av graviditeten - jag var jättelycklig men drömde underliga mardrömmar om allt möjligt relaterat. Jag tror det är fullständigt normalt och betyder inget.

Men - det är jag. Du måste fatta beslutet själv och sen landa i att det var rätt beslut. De är ju omöjliga att ångra, så att säga, vilket val man än gör. Men man måste acceptera sitt beslut och gå vidare utan att anklaga sig själv.

Men för mig betyder det allt att jag vågade.

 

[vemsomhelst123]

Tror absolut att du är något på spåren här! Senaste veckan har jag och min kille pratat mycket om varför jag känner så mycket ångest över situationen, försökt bena ut vad känslorna grundar sig i.
Även hos kuratorn pratade vi mycket om detta, och kommer varje gång fram till att ångesten förmodligen grundar sig i en rädsla för det framtida, okända som inte går att styra över och som vi inte känner till.
Att inte veta eller ha kontroll över hur det kommer bli. Det är fruktansvärt otäckt och läskigt tycker jag!

Man kan ju aldrig ha kontroll. Jag har aldrig haft kontrollbehov utan alltid gått dit näsan råkat peka (klart jag inte alltid gjort det, då hade jag ju inte hamnat här) men i barnfrågan blev det så. Det är ju mycket som blir bökigare att göra med barn, men också mycket som kan bli roligare. Man kan ju aldrig styra framtiden liksom. Med det sagt, jag ångrar inte att vi behöll, men när jag tänkt på det några dagar hade jag nog kunnat ångra en abort såhär 7 år senare. Å andra sidan kanske det hade funnits ett eller två andra barn då som jag inte heller hade ångrat?

 

[Roheryn]

Nu inser jag plötsligt, @Ambivalent, att jag bara beskrev för dig hur det var när jag blev planerat gravid och det blev bra med barn fastän jag inte längtade innan och aldrig riktigt gillat bebisar. Men jag har ju OCKSÅ varit helt oplanerat gravid och gjort abort. Det var 8 år innan jag blev planerat gravid, jag var 21, pluggade, ville ABSOLUT inte få barn då och var inte säker på att jag ville fortsätta ihop med dåvarande pojkvännen. Det var i det läget 100% rätt för mig att göra abort, det var ett självklart val och jag har aldrig ångrat det. Vilket som är rätt för dig kan ju bara du avgöra!