Energi
Trådstartare
Min sambos pappa gick bort för ungefär 7 månader sen. Svärmor blev alltså ensam kvar. Hon har KOL, röker som en borstbindare, äter knappt någonting och är dessutom alkoholist. Hon har knappt några pengar, de hade mycket skulder på huset och hon har bara sjukpension.
I alla fall.. Sen svärfar dog har min sambo och jag fått ställa upp med allt. Vi skjutsar runt på henne, köper cigaretter, bjuder på mat, klipper gräsmattan och bär ved. Vi bor ungefär en kvart från henne, sambons syster (och hennes arbetslösa sambo..) bor några minuters promenad bort. Men svärmor ringer alltid till min sambo för att få hjälp.
Min sambo och jag ska ha barn om en månad, men vi har aldrig tid för att faktiskt glädjas åt det, för svärmor stör hela tiden. Igår åkte vi till förlossningen, när svärmor ringer till sambon, full som tusan.
"Vart fan är ni någonstans?"
"På väg in till förlossningen"
"Jaha, för ni är ju inte hemma. Jag har försökt ringt hem till er men ingen svarar"
Och sen världens utlägg om hur dåligt hon mår.
Nyss ringde sambon från jobbet och sa att svärmor ringt honom. Hon vill ha skjuts in till stan för att handla och gå på bolaget. Det är ju så jobbigt för henne att handla, hon kan inte andas och blablabla..
Vi hjälpte henne att fixa färdtjänst för att vi skulle slippa det här ständiga skjutsandet. Dessutom vet svärmor att vi inte heller har det så gott ställt ekonomiskt, men aldrig att vi fått bensinpengar.
När jag tar upp de här problemen med andra får jag känslan av att det inte är riktigt okej att känna så som jag gör. Svärmor är ju sjuk, hon har blivit änka och det är så synd om henne.
Men mitt och sambons liv då? Vi har aldrig en ledig stund med varandra längre för svärmor ringer och vill ha hjälp hela tiden.
Hon ringer till oss på fyllan och gråter för att hon är så ensam.
Hur säger man ifrån? Får man säga ifrån?
Jag vill bara kunna koncentera mig på vår kommande bebis!
I alla fall.. Sen svärfar dog har min sambo och jag fått ställa upp med allt. Vi skjutsar runt på henne, köper cigaretter, bjuder på mat, klipper gräsmattan och bär ved. Vi bor ungefär en kvart från henne, sambons syster (och hennes arbetslösa sambo..) bor några minuters promenad bort. Men svärmor ringer alltid till min sambo för att få hjälp.
Min sambo och jag ska ha barn om en månad, men vi har aldrig tid för att faktiskt glädjas åt det, för svärmor stör hela tiden. Igår åkte vi till förlossningen, när svärmor ringer till sambon, full som tusan.
"Vart fan är ni någonstans?"
"På väg in till förlossningen"
"Jaha, för ni är ju inte hemma. Jag har försökt ringt hem till er men ingen svarar"
Och sen världens utlägg om hur dåligt hon mår.
Nyss ringde sambon från jobbet och sa att svärmor ringt honom. Hon vill ha skjuts in till stan för att handla och gå på bolaget. Det är ju så jobbigt för henne att handla, hon kan inte andas och blablabla..
Vi hjälpte henne att fixa färdtjänst för att vi skulle slippa det här ständiga skjutsandet. Dessutom vet svärmor att vi inte heller har det så gott ställt ekonomiskt, men aldrig att vi fått bensinpengar.
När jag tar upp de här problemen med andra får jag känslan av att det inte är riktigt okej att känna så som jag gör. Svärmor är ju sjuk, hon har blivit änka och det är så synd om henne.
Men mitt och sambons liv då? Vi har aldrig en ledig stund med varandra längre för svärmor ringer och vill ha hjälp hela tiden.
Hon ringer till oss på fyllan och gråter för att hon är så ensam.
Hur säger man ifrån? Får man säga ifrån?
Jag vill bara kunna koncentera mig på vår kommande bebis!