Psykisk ohälsa

[tuaphua]

Sv: Psykisk ohälsa

Har du fått prova Schematerapi?

Jag har haft svår PTSD, social fobi, ätstörningar, tvångstankar, panikångest, depression, generell ångestproblematik etc etc.
Min lista diagnoser kunde göras lååång.

Jag har gått i terapi i runt 17 år. Och fick då testa diverse olika terapisorter.
I akut skede efter trauman så fick jag gå i heltidsterapi i omgångar.

Då fick jag testa gestaltterapi, musikterapi, någon attitydgrej etc utöver vanliga samtal, psykodynamisk terapi etc.
Jag har också fått gå i KBT. Det hjälpte mig lite. Men med min problematik blev det inte helt rätt.
Däremot hjälpte schema-terapin verkligen!
Jag gick också i EMDR som hjälpte bra för att få fram blockerade minnen och då kunna bearbeta dem ihop med min behandlare.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna må bra och fungera.
Idag mår jag faktiskt bra! Självklart kan även jag bryta ihop någon gång. Men på det stora hela så mår jag bra, vill leva och älskar livet.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så.

Jag hoppas verkligen du kan få hjälp att hitta en metod som kan få dig att må bättre! Just det som funkat på mig behöver inte vara rätt för dig.
Men jag nämde några olika typer behandlingar jag gått. Så kanske dina läkare/behandlare kan ha någon åsikt om ifall de tror de skulle kunna vara ett alternativ för dig.

Schema-terapi tror jag som sagt mycket på för många. Jag har vänner som också gått i det och fått hjälp med sina tidigare livslånga problem.

Lycka till! Jag hoppas du kan hitta rätt hjälp och att du orkar till dess!

 

[Squie]

Sv: Psykisk ohälsa

Schema-terapi tror jag som sagt mycket på för många. Jag har vänner som också gått i det och fått hjälp med sina tidigare livslånga problem.

Schema-terapi var nytt för mig.

Om du skulle beskriva terapiformen, hur skulle det låta då?

 

[MiniLi]

Sv: Psykisk ohälsa

Det är en kognitiv terapiform:

http://www.cbti.se/index.php?page=dynamic&choice=view&did=59

I mina ögon blir det som någon slags blandning av KBT och anknytningsteori.

Om du kanske sett Poul Perris på tv så använder han denna metod i parterapi.

 

[moiran]

Sv: Psykisk ohälsa

Tror faktiskt inte riktigt på det, det är nog något som du har fantiserat ihop att dom menat/sagt det där, kanske du vill tro att dom sagt det? Tror inte ens det är tillåtet för dom att uttrycka sig på det viset.

Exakt hur de får uttrycka sig vet jag inte, men att de frånsäger sig ett fall för att att det är för komplicerat för att de ska klara reda ut det utifrån sin utbildning och rutin, det kan knappast vara otillåtet och händer utifrån mina erfarenheter lite då och då inom vården. Sunt och förnuftigt tycker jag. Förutsatt att man hänvisar patienten vidare till någon mer specialiserad/rutinerad läkare som bättre kan hjälpa patienten. Tycker inte att det låter alls konstigt, men däremot synd att hon inte forslats uppåt i specialistläkarleden. Men är man sjuk och inte har någon bredvid som kan heja på så är det ibland svårt att hamna där man borde.

 

[tuaphua]

Sv: Psykisk ohälsa

line_n svarade så bra att jag inte tror att jag behöver tillägga så mkt.
Om du är intresserad av att läsa mer så finns det en bra bok skriven av grundaren till terapiformen. Den heter: "Lev som du vill och inte som du lärt dig".

 

[tuaphua]

Sv: Psykisk ohälsa

Tillägg:

Även jag har varit med om att man sagt till mig att jag är ett för svårt fall.
Inte exakt de orden alltid. Men flertalet läkare och psykologer och terapeuter har sagt att de med sin kompetens inte förmår hjälpa mig.
Spec när jag efter många år hos några av de bästa lärt mig mycket själv.
Jag kunde psyksnacket, termerna, hur man borde tänka etc för att känna rätt. Men jag var för avstängd. Jag hade separerat känslorna helt från det logiska.
Jag vet andra som man tyckt varit för pålästa och därför kan inte de flesta hjälpa dem. För man har redan testat allt man först testar.

Sen har även en överläkare sagt att "ibland kanske man får inse att det är ett hopplöst fall. Du har ju gått i terapi så länge nu att det kanske är dags att ge upp".
Han nämde också budgeten och att fler behövde vård.
Det var inte så kul att höra iom att jag börjat göra bra framsteg i terapin enligt både mig, min familj och min psykolog.
Så min vård avbröts först. Trots att min psykolog erkände att hon valt fel terapimetod först och att vi nu var mitt i ett pågående arbete.
Som tur är hörde fler då han sa så och en hel del mycket otrevliga andra saker. Så han omplacerades iom att min far tog tag i det där.
Hade det varit bara jag som var där hade jag i det tillstånd jag var då bara grinat, åkt hem och gett upp. Och den läkaren hade kunnat fortsätta behandla andra sjuka så.
Nu har jag fått höra från hans respektive chefer att de är överlyckliga att slippa honom iom att han inte riktigt var lämplig att ha patientkontakt.

Det är bara en av alla sjuka saker jag varit med om genom åren.
Att man glömt planera in mig i budgeten och att man därför inte kunde ge mig terapi det året är en annan sak.
Det erkände man ordagrant. Efter att igen kopplat in min far på det och han hotat med medierna så fick jag helt plötsligt plats i budgeten.
Dock även denna gång fick överläkare omplaceras.

Pinsamt är också att jag själv bett om neuropsykiatrisk undersökning under nästan 7 års tid. Men nekats..
Nu har jag fått diagnos ADHD. Jag har börjat medicinera och funkar betydligt bättre. Det hade varit billigare att göra den utredningen och slippa ett sjukskrivet och vårdkrävande vrak.
Jag har alltså förmodligen slängt måååånga år i sjön, på att vara övermedicinerad grönsak med ångest.

Jag är dock evinnerligt tacksam över att jag har en pappa som kan ta mina fighter när jag är för sjuk.
Att bli utförsäkrad, att FK glömmer betala alls i 10 månader, att bli av med terapi, att bli utan mediciner för att en ny läkare bestämmer(utan att träffa en ens) att alla ska bort etc etc.. Gärna flera saker samtidigt eller direkt efter varann..
Jag tycker enormt synd om ex den 3-barnsmamma som inte har någon som kan kämpa åt henne..

För att det är så för andra med vet jag iom att jag genom åren lärt känna en del andra som mått dåligt.

Nu är dock både jag och min pappa ökända inom vården här. Så jag har fått ypperlig vård efter att han bråkat så. Hemskt att det ska krävas bara!

 

[karamelldrottningen]

Sv: Psykisk ohälsa

"kanske dags att ge upp" ! Hur tänkte han då? Att du skulle ta livet av dig? Lägga dig under täcket för resten av livet? Låter inte riktigt klokt!

Har svårt att se dig som en grönsak... Inte den uppfattningen jag fått av dig iaf.

 

[Squie]

Sv: Psykisk ohälsa

Det är en kognitiv terapiform:

http://www.cbti.se/index.php?page=dynamic&choice=view&did=59

I mina ögon blir det som någon slags blandning av KBT och anknytningsteori.

Om du kanske sett Poul Perris på tv så använder han denna metod i parterapi.

line_n svarade så bra att jag inte tror att jag behöver tillägga så mkt.
Om du är intresserad av att läsa mer så finns det en bra bok skriven av grundaren till terapiformen. Den heter: "Lev som du vill och inte som du lärt dig".

Tack!

Har inte sett Poul Perris eller hört talas om boken. Läge för googling o besök på bibblan.

 

[Petruska]

Sv: Psykisk ohälsa

Det är konstigt i såna här trådar att det så ofta diskuteras "att förlåta". Det är liksom ingenting som jag ens funderar över, eller pratar om i terapin. Jag tänker inte varken att jag förlåter, eller att jag inte förlåter.

Det där förlåtandet verkar vara en stor grej i populärpsykologi och möjligen även nyandligt orienterade idéer om livet och livets svårigheter.

Jag tycker att det närmast vore självdestruktivt att förlåta den som gjort en illa i många fall. Och när den personen inte ens ber om förlåtelse, kan förlåtelse enligt min mening inte vara aktuellt överhuvudtaget. När man förlåter någon något lyfter man så att säga skulden av personen, man gör så att det gjorda blir som ogjort (även om det så klart inte blir ogjort på riktigt). Det är ju omöjligt att göra om inte ens personen ber om det.

Dessutom finns det saker som är oförlåtliga. Jag ser ingen anledning att hymla om det.

 

[Grazing]

Sv: Psykisk ohälsa

Det där förlåtandet verkar vara en stor grej i populärpsykologi och möjligen även nyandligt orienterade idéer om livet och livets svårigheter.

Jag tycker att det närmast vore självdestruktivt att förlåta den som gjort en illa i många fall. Och när den personen inte ens ber om förlåtelse, kan förlåtelse enligt min mening inte vara aktuellt överhuvudtaget. När man förlåter någon något lyfter man så att säga skulden av personen, man gör så att det gjorda blir som ogjort (även om det så klart inte blir ogjort på riktigt). Det är ju omöjligt att göra om inte ens personen ber om det.

Tycker det är väldigt kristligt, men då gäller det att man är kristen också..Dom kommer få sin dom så småningom. Jag har faktiskt aldrig hört det inom psykologen alls det här med att förlåta.

 

[astrid_n]

Sv: Psykisk ohälsa

Lättare att gå vidare när man inte ser sig själv som ett offer. Oavsett hur jobbiga saker man varit med om måste man gå vidare och då är det lättare än om man inte har ett hat inom sig.

"Offer" är inte, och kan aldrig bli en identitet. Att någon är ett offer säger ingenting om denna som person. Motsatsen till offer är inte att "vara stark" eller liknande, det är förövare. Det enda som händer när man inte vill kalla ett offer för någon annans handling för just ett offer, är att förövaren slipper ansvar.

Det gäller att lära sig leva med det man blivit utsatt för, och där ingår att vara ett offer för någon annans sjuka handling, som man själv inte har någon makt över och inte behöver förlåta.

 

[Koltrast]

Sv: Psykisk ohälsa

Jag tycker att det närmast vore självdestruktivt att förlåta den som gjort en illa i många fall. Och när den personen inte ens ber om förlåtelse, kan förlåtelse enligt min mening inte vara aktuellt överhuvudtaget. När man förlåter någon något lyfter man så att säga skulden av personen, man gör så att det gjorda blir som ogjort (även om det så klart inte blir ogjort på riktigt). Det är ju omöjligt att göra om inte ens personen ber om det.

För mig har det varit otroligt viktigt att börja bli arg på förövaren och lägga skulden för de övergrepp jag utsatts för där den hör hemma (istället för på mig själv). Att förlåta känns verkligen mindre viktigt och vore, som du skriver, snarast självdestruktivt.

 

[MiniLi]

Sv: Psykisk ohälsa

Ja, håller med om att det inte är det minsta sunt att förlåta människor som gjort en väldigt väldigt illa.
Acceptera att det hänt och så småningom möjligen arbeta sig fram till någon form av förtåelse men förlåta låter rejält osunt.

 

[moiran]

Sv: Psykisk ohälsa

Jag känner igen mycket av det du skriver. Tyvärr är det så. Viss vårdpersonal inom psykvården (och andra avdelningar) borde genomgå någon typ av utredning och/eller terapi. Synd att vårdapparaten inte har möjlighet att sortera bort eller omplacera läkare (och annan personal) som inte är lämpliga för sin uppgift. Läkarbrist och LAS. Här har vuxenpsykiatrin ingen fast läkare på plats. I en stad på 55 000 invånare och upptagningsområde utanför kommungränserna. Då kan man ju fundera över hur utredning och behandling ska kunna ske med någon typ av kontinuitet.

 

[moiran]

Sv: Psykisk ohälsa

"ibland kanske man får inse att det är ett hopplöst fall. Du har ju gått i terapi så länge nu att det kanske är dags att ge upp"

Ja. Som om man inte redan själv "vet" att det är så. Hopplöst alltså. Då är det extra skönt att få verifikation av någon auktoritär inom området på att det man känner är korrekt... eller..? Idioti. Tur att du hade/har starka personer omkring dig!

 

[karamelldrottningen]

Sv: Psykisk ohälsa

Och jag kan förlåta men har svårt att acceptera vissa handlingar. Ingenting blir ogjort bara för att det var länge sen det hände. Verkar vara olika hur man väljer att göra.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Psykisk ohälsa

Ja det är inte klokt! Om man nu som läkare tycker så är det verkligen en grov miss att yttra de tankarna.

 

[moiran]

Sv: Psykisk ohälsa

Och jag kan förlåta men har svårt att acceptera vissa handlingar. Ingenting blir ogjort bara för att det var länge sen det hände. Verkar vara olika hur man väljer att göra.

Nej. Ingenting blir ogjort. Alltså får man acceptera det faktum att det ändå hänt. Men bara för att man accepterar att det faktiskt skett behöver man inte förlåta de som var ansvariga för händelsen eller lät den fortgå. Varför ska man förlåta en fruktansvärd handling? "Ni skadade mig fruktansvärt mycket och jag kommer aldrig någonsin att kunna bli alldeles hel igen, men jag förlåter er, det är lugnt (för att jag är ändå inte värd mer än så?)", eller hur menar du? Självklart är det oförlåtligt. Det de gjorde går inte förlåta. Det kan man inte bara vifta bort och låtsas att det inte var något, inget att hänga upp sig på.

Med tiden, när man blivit tillräckligt hel, kanske man kan lämna det hyfsat bakom sig. Då kanske man kan fundera på att förlåta. Men innan dess är det mer till skada än nytta.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Psykisk ohälsa

Och jag tänker tvärtom. Man kan förlåta människor men inte acceptera deras handlingar. Just för att man är värd mer än så. Men jag är ingen terapeut skriver utefter mina prövningar bara.

 

[moiran]

Sv: Psykisk ohälsa

Och jag tänker tvärtom. Man kan förlåta människor men inte acceptera deras handlingar. Just för att man är värd mer än så. Men jag är ingen terapeut skriver utefter mina prövningar bara.

Jag kan umgås med en man som vid ett tidigare tillfälle våldtagit en annan person. Acceptera honom som person men inte den gärningen. Då är det inte heller min sak att förlåta eftersom det inte är mig han skadat. Men hade han våldtagit mig hade jag inte förlåtit honom. Jag hade blivit så illa tvungen att acceptera att det ändå hänt och med tiden lägga det bakom mig, men inte förlåta honom för att han gjorde det, för det är oförlåtligt.