Som rubriken lyder så har jag drabbats av värsta puppy bluesen. Jag är ledsen, orolig och gråter. Min sambo tycker att jag överdriver det hela, och jag hoppas han har rätt.
Vi miste vår förra hund för 5 år sedan, alldeles alldeles för tidigt, pga hjärntumör. Hans bortgång var ett riktigt trauma och en obeskrivlig sorg. Det tog 5 år innan vi kände oss redo för hund igen.
Jag växte upp med schäfer, och har under åren även haft golden retriever och Bullterrier.
Längtan efter en schäfer igen växte sig allt starkare.
Kom i kontakt med en fantastisk uppfödare, och på den vägen är det.
Vår lille kille är nu 14 veckor, och för ca 1-2 veckor sedan förvandlades han och blev "jobbig" eller hur jag ska uttrycka mig..
Han biter, och det HÅRT. Mina armar och ben är fulla av bitmärken, rivmärken och blåmärken. Vi jobbar stenhårt med att avleda med annan leksak, ignorera, gå därifrån osv. Funkar ibland.
När man pratar med annat hundfolk får man tipset att antingen göra som vi gör - fortsätt som ni gör , stå ut, det blir bättre osv.., medan andra säger åt oss att ni måste vara hårda och tuffa, visa vem som bestämmer! Ta tag i nackskinnet, ryt, nyp till osv osv.
Hur andra uppfostrar sina hundar lägger jag mig inte i, men jag tillhör skaran som anser att hårda tag och bestraffning inte hjälper, snarare tvärtom.
Han har även börjat morra och skälla mot andra hundar. När han skäller låter han som en hel flock vuxna schäfrar. Om han får hälsa på en annan hund går det bra, han tystnar och luktar bara. Men det är just när han får syn på en annan hund som han gör så här. Det är pinsamt och jag skäms verkligen. Försöker att ligga steget före och avleda med leksak/godis INNAN har får syn på den andra hunden, men när han väl fått syn på den är han inte intresserad av något annat än just hunden.
Vi har anmält oss till en privatkurs i hundmöten idag. Jag hoppas på mkt bra tips och verktyg för detta beteendet måste bort.
Igår skällde/morrade han även åt mötande människor, vilket han aldrig gjort förr.
Jag gråter, mår dåligt och är så besviken på mig själv och hur det blivit, känner mig som sämsta hundägaren. Det var ju inte så här jag föreställde mig att det skulle bli
Ingen av mina tidigare hundar har betett sig så här så detta är helt nytt för mig, trots tidigare erfarenheter av hundar.
Att vi förlorade vår förra hund på sättet vi gjorde, har gjort mig så fruktansvärt rädd att förlora en hund igen. Mitt i min brutala puppy blues är jag livrädd för att dessa problem inte ska gå att lösa, och att vi inte ska kunna ha honom kvar
När han inte bits, morrar eller skäller på andra hundar är han underbar. Mysig, rolig, smart och lättlärd.
Älskar att få springa i skogen och nosa, bada, inga problem att åka bil osv.
Jag försöker att bryta ihop och komma igen. Har kontakt med hans syskons ägare , och hans ena kullbror verkar bete sig ungefär likadant, så jag vet att jag inte är ensam.
Jag vet att han är inne i tidig könsmognad/ juvenila fasen och googlar och läser allt jag kan. Jag har läst om fler med samma problem, så även fast jag vet att jag inte är ensam om detta, känns det verkligen så nu.
Vi ska givetvis gå valpkurs, lydnadskurs osv men vill först försöka få bort hans skällande mot andra hundar.
Någon som varit med om liknande, och vill ge mig lite råd på vägen, tips eller uppmuntrande ord?