Puppy blues..ledsen, hjälp!

[Aranita16]

Som rubriken lyder så har jag drabbats av värsta puppy bluesen. Jag är ledsen, orolig och gråter. Min sambo tycker att jag överdriver det hela, och jag hoppas han har rätt.

Vi miste vår förra hund för 5 år sedan, alldeles alldeles för tidigt, pga hjärntumör. Hans bortgång var ett riktigt trauma och en obeskrivlig sorg. Det tog 5 år innan vi kände oss redo för hund igen.

Jag växte upp med schäfer, och har under åren även haft golden retriever och Bullterrier.

Längtan efter en schäfer igen växte sig allt starkare.
Kom i kontakt med en fantastisk uppfödare, och på den vägen är det.

Vår lille kille är nu 14 veckor, och för ca 1-2 veckor sedan förvandlades han och blev "jobbig" eller hur jag ska uttrycka mig..

Han biter, och det HÅRT. Mina armar och ben är fulla av bitmärken, rivmärken och blåmärken. Vi jobbar stenhårt med att avleda med annan leksak, ignorera, gå därifrån osv. Funkar ibland.

När man pratar med annat hundfolk får man tipset att antingen göra som vi gör - fortsätt som ni gör , stå ut, det blir bättre osv.., medan andra säger åt oss att ni måste vara hårda och tuffa, visa vem som bestämmer! Ta tag i nackskinnet, ryt, nyp till osv osv.

Hur andra uppfostrar sina hundar lägger jag mig inte i, men jag tillhör skaran som anser att hårda tag och bestraffning inte hjälper, snarare tvärtom.

Han har även börjat morra och skälla mot andra hundar. När han skäller låter han som en hel flock vuxna schäfrar. Om han får hälsa på en annan hund går det bra, han tystnar och luktar bara. Men det är just när han får syn på en annan hund som han gör så här. Det är pinsamt och jag skäms verkligen. Försöker att ligga steget före och avleda med leksak/godis INNAN har får syn på den andra hunden, men när han väl fått syn på den är han inte intresserad av något annat än just hunden.

Vi har anmält oss till en privatkurs i hundmöten idag. Jag hoppas på mkt bra tips och verktyg för detta beteendet måste bort.

Igår skällde/morrade han även åt mötande människor, vilket han aldrig gjort förr.

Jag gråter, mår dåligt och är så besviken på mig själv och hur det blivit, känner mig som sämsta hundägaren. Det var ju inte så här jag föreställde mig att det skulle bli

Ingen av mina tidigare hundar har betett sig så här så detta är helt nytt för mig, trots tidigare erfarenheter av hundar.

Att vi förlorade vår förra hund på sättet vi gjorde, har gjort mig så fruktansvärt rädd att förlora en hund igen. Mitt i min brutala puppy blues är jag livrädd för att dessa problem inte ska gå att lösa, och att vi inte ska kunna ha honom kvar

När han inte bits, morrar eller skäller på andra hundar är han underbar. Mysig, rolig, smart och lättlärd.

Älskar att få springa i skogen och nosa, bada, inga problem att åka bil osv.

Jag försöker att bryta ihop och komma igen. Har kontakt med hans syskons ägare , och hans ena kullbror verkar bete sig ungefär likadant, så jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet att han är inne i tidig könsmognad/ juvenila fasen och googlar och läser allt jag kan. Jag har läst om fler med samma problem, så även fast jag vet att jag inte är ensam om detta, känns det verkligen så nu.

Vi ska givetvis gå valpkurs, lydnadskurs osv men vill först försöka få bort hans skällande mot andra hundar.

Någon som varit med om liknande, och vill ge mig lite råd på vägen, tips eller uppmuntrande ord?

 

[Stergo]

När vi fick hem vår valp så drabbades jag av rejäla puppy blues. Hon var en pyttehund så jag fick upp med henne för att kissa tre gånger per natt i början och det var länge hon behövde gå upp och kissa vid 5. Hon skällde vid hundmöten från 3-6 månaders ålder och vi fick skvallerträna som tikar. Samtidigt så var hon inte jätteintresserad av vare sig godis (eller mat) eller leksaker så när jag försökte grundträna så ville hon mest klättra upp i knät och gosa. Så jag fick lägga ner mycket tid på att hitta bra godis och jobba med föremålsintresse och godisintresse. Samtidigt så hade min man ofta en valp hängandes i fötterna och hon var övertygad om att hon var galen och aldrig skulle bli en normal hund

Det redde ut sig, nu har vi en drygt tvåårig hund som älskar social belöning, gillar och är beredd på att jobba för rätt sorts godis, fungerar vid hundmöten (även om hon fortfarande tycker att alla hundar är potentiella vänner) och som definitivt inte hänger i några fötter eller byxben.

 

[toughcookie]

Angående bitandet så är det fullt möjligt att säga ifrån och sätta gränser utan att vara hård, tuff och elak. Ett exempel kan vara att stänga undan valpen en lite stund när den går igång.

Att den skäller och beter sig vid möten är också helt normalt och en utvecklingsfas, med största sannolikhet ett tecken på osäkerhet. Jag själv skulle inte låta valpen hälsa om det inte är hundar som den kommer att umgås med regelbundet. Att få hälsa på alla skapar en förväntan vilket ofta hänger med i framtiden.

 

[Kajsalisa]

Vad hade du förväntat dig när du köper en högenergisk brukshund?
Han kommer vara pissjobbig länge till
Men hittar man verktygen och fokuserar på roligt arbete och roliga promenader så brukar det kännas bättre.
Min inledning på svaret kanske låter otrevligt men jag är ärligt förvånad över hur många som köper den här typen av hund för att sedan bli förvånade över att hunden är jobbig under uppväxten.

Vill man ha något enkelt som inte kommer göra så mycket uppror och mest flyta med redan från start finns ju andra raser.

 

[Kajsalisa]

När vi fick hem vår valp så drabbades jag av rejäla puppy blues. Hon var en pyttehund så jag fick upp med henne för att kissa tre gånger per natt i början och det var länge hon behövde gå upp och kissa vid 5. Hon skällde vid hundmöten från 3-6 månaders ålder och vi fick skvallerträna som tikar. Samtidigt så var hon inte jätteintresserad av vare sig godis (eller mat) eller leksaker så när jag försökte grundträna så ville hon mest klättra upp i knät och gosa. Så jag fick lägga ner mycket tid på att hitta bra godis och jobba med föremålsintresse och godisintresse. Samtidigt så hade min man ofta en valp hängandes i fötterna och hon var övertygad om att hon var galen och aldrig skulle bli en normal hund

Det redde ut sig, nu har vi en drygt tvåårig hund som älskar social belöning, gillar och är beredd på att jobba för rätt sorts godis, fungerar vid hundmöten (även om hon fortfarande tycker att alla hundar är potentiella vänner) och som definitivt inte hänger i några fötter eller byxben.

En schäfer brukar var sjukt lätt att belöna så just träningsmässigt brukar en schäfer vara enklare att träna

 

[Nepenthe]

Detta med hund är ju en balansgång... de ska få utlopp för sin energi först o främst, men ska inte bli överstimulerade.
Denna balansgång är även där hunden går igenom en massa faser när en har unghund/valp
Så det är svårt med råd över text.

Tror du behöver känna lite hopp och se hur ni ska lyckas. 14 veckor kan han ändå inte vara fysiskt såpass att du inte kan kontrollera honom?
Bits han så ge han något att bita på och res dig, gå därifrån.

Träna på möten efter ni varit i skogen t.ex så du vet att han fått springa av sig innan. Går det att gå ihop med någon som har en hund som är lugn vid möten? Gå ihop med dem t.ex.

Undvik inte träningen för att tro att han ska sluta skälla utan utnytja den chansen att ta hjälp för o få honom att sluta.

 

[Stergo]

En schäfer brukar var sjukt lätt att belöna så just träningsmässigt brukar en schäfer vara enklare att träna

Absolut att en vettig schäfer är träningsvillig i grunden. Men puppy blues är vanligt, oavsett ras på hunden. Och de flesta valpproblem reder ut sig med tiden med en hund som i grunden är bra i huvudet .

 

[Kajsalisa]

En sak till. Varför skäms du över din valp? Det är helt galet? Du skäms för valpen skäller. Lägg av med det.
Och schäfer ska vara vaksam på omgivningen den beter sig precis som dess genetiska arv säger åt den att göra det är inget fel på din schäfer.
Vad har du haft för hundar innan och vad är planen med den här?

När du skriver att hundens bror har samma problem låter det som hundarna skulle vara sjuka men i själva verket är dom bara helt vanliga schäfervalpar.

Tycker hela ditt inlägg är rätt ledsamt att läsa och tycker faktiskt mer synd om din valp än dig.

 

[tanten]

ändrade mig

 

[Kajsalisa]

Absolut att en vettig schäfer är träningsvillig i grunden. Men puppy blues är vanligt, oavsett ras på hunden. Och de flesta valpproblem reder ut sig med tiden med en hund som i grunden är bra i huvudet .

Låter mer som ts valt för svår ras än puppy blues? Pb brukar vara mer att man inte vill ha valpen kvar och inte helt vanliga vardagsproblem?

 

[Kajsalisa]

Detta med hund är ju en balansgång... de ska få utlopp för sin energi först o främst, men ska inte bli överstimulerade.
Denna balansgång är även där hunden går igenom en massa faser när en har unghund/valp
Så det är svårt med råd över text.

Tror du behöver känna lite hopp och se hur ni ska lyckas. 14 veckor kan han ändå inte vara fysiskt såpass att du inte kan kontrollera honom?
Bits han så ge han något att bita på och res dig, gå därifrån.

Träna på möten efter ni varit i skogen t.ex så du vet att han fått springa av sig innan. Går det att gå ihop med någon som har en hund som är lugn vid möten? Gå ihop med dem t.ex.

Undvik inte träningen för att tro att han ska sluta skälla utan utnytja den chansen att ta hjälp för o få honom att sluta.

Man kan ju även börja träna med en 14 veckors valp en trött valp är sällan en jobbig valp.
En 14 veckors schäfer kan göra det mesta en vuxen schäfer kan göra men kortare stunder.

 

[Stergo]

Låter mer som ts valt för svår ras än puppy blues? Pb brukar vara mer att man inte vill ha valpen kvar och inte helt vanliga vardagsproblem?

Puppy blues är ett emotionellt tillstånd, precis som baby blues. Valperioden är utmanande och intensiv där man kan känna att problemen är större och mer oöverstigliga än vad de är oavsett hundtyp. Sedan finns det folk som kan ge ts bättre råd än mig. Men jag kan bara säga att ts inte är ensam om att känna sig som världens sämsta hundägare till sin valp.

 

[Piaff]

Schäfrar är jobbiga som valpar, det tar ett tag innan de blir mer sansade. Bara en av schäfrarna vi haft var lite lugnare som valp, annars var det fullt ös på de andra…
Vad gäller bitandet har jag märkt att man inte ska underskatta ett enkelt ”Aj!” och låta som att man menar det. Våra har stannat upp och blivit lite förvånade då och så har man kunnat avleda med annat.

 

[Luff]

Du har laddat era möten med stress och skam för dig själv. Det märker jycken. Tjoa och tjimma istället. Ladda mötena med kul och nonchalans. -Ja åh va fiiin hund det kommer där, ja den var jättefin. Åh nu går vi och skiter i den.
Och så går du. Även om du så ska släpa valpen. Under glada tillrop. Jaaaa, va kul vi ska ha det härborta. Bara gå.

 

[Niyama]

Vad hade du förväntat dig när du köper en högenergisk brukshund?
Han kommer vara pissjobbig länge till
Men hittar man verktygen och fokuserar på roligt arbete och roliga promenader så brukar det kännas bättre.
Min inledning på svaret kanske låter otrevligt men jag är ärligt förvånad över hur många som köper den här typen av hund för att sedan bli förvånade över att hunden är jobbig under uppväxten.

Vill man ha något enkelt som inte kommer göra så mycket uppror och mest flyta med redan från start finns ju andra raser.

Du kanske ska vara lite ödmjuk inför att även högenergiska brukshundar är individer och det finns de som är mer intensiva än andra? Nu vet jag inte "nivån" på TS hund, och det vet inte du heller.

 

[Fetaost]

En sak till. Varför skäms du över din valp? Det är helt galet? Du skäms för valpen skäller. Lägg av med det.
Och schäfer ska vara vaksam på omgivningen den beter sig precis som dess genetiska arv säger åt den att göra det är inget fel på din schäfer.
Vad har du haft för hundar innan och vad är planen med den här?

När du skriver att hundens bror har samma problem låter det som hundarna skulle vara sjuka men i själva verket är dom bara helt vanliga schäfervalpar.

Tycker hela ditt inlägg är rätt ledsamt att läsa och tycker faktiskt mer synd om din valp än dig.

Tycker du är lite väl hård i tonen mot någon som är ledsen och söker hjälp.
Kan du inte komma med lite mer konkreta tips ist för lägga mer börda på ts?

 

[Fetaost]

Som rubriken lyder så har jag drabbats av värsta puppy bluesen. Jag är ledsen, orolig och gråter. Min sambo tycker att jag överdriver det hela, och jag hoppas han har rätt.

Vi miste vår förra hund för 5 år sedan, alldeles alldeles för tidigt, pga hjärntumör. Hans bortgång var ett riktigt trauma och en obeskrivlig sorg. Det tog 5 år innan vi kände oss redo för hund igen.

Jag växte upp med schäfer, och har under åren även haft golden retriever och Bullterrier.

Längtan efter en schäfer igen växte sig allt starkare.
Kom i kontakt med en fantastisk uppfödare, och på den vägen är det.

Vår lille kille är nu 14 veckor, och för ca 1-2 veckor sedan förvandlades han och blev "jobbig" eller hur jag ska uttrycka mig..

Han biter, och det HÅRT. Mina armar och ben är fulla av bitmärken, rivmärken och blåmärken. Vi jobbar stenhårt med att avleda med annan leksak, ignorera, gå därifrån osv. Funkar ibland.

När man pratar med annat hundfolk får man tipset att antingen göra som vi gör - fortsätt som ni gör , stå ut, det blir bättre osv.., medan andra säger åt oss att ni måste vara hårda och tuffa, visa vem som bestämmer! Ta tag i nackskinnet, ryt, nyp till osv osv.

Hur andra uppfostrar sina hundar lägger jag mig inte i, men jag tillhör skaran som anser att hårda tag och bestraffning inte hjälper, snarare tvärtom.

Han har även börjat morra och skälla mot andra hundar. När han skäller låter han som en hel flock vuxna schäfrar. Om han får hälsa på en annan hund går det bra, han tystnar och luktar bara. Men det är just när han får syn på en annan hund som han gör så här. Det är pinsamt och jag skäms verkligen. Försöker att ligga steget före och avleda med leksak/godis INNAN har får syn på den andra hunden, men när han väl fått syn på den är han inte intresserad av något annat än just hunden.

Vi har anmält oss till en privatkurs i hundmöten idag. Jag hoppas på mkt bra tips och verktyg för detta beteendet måste bort.

Igår skällde/morrade han även åt mötande människor, vilket han aldrig gjort förr.

Jag gråter, mår dåligt och är så besviken på mig själv och hur det blivit, känner mig som sämsta hundägaren. Det var ju inte så här jag föreställde mig att det skulle bli

Ingen av mina tidigare hundar har betett sig så här så detta är helt nytt för mig, trots tidigare erfarenheter av hundar.

Att vi förlorade vår förra hund på sättet vi gjorde, har gjort mig så fruktansvärt rädd att förlora en hund igen. Mitt i min brutala puppy blues är jag livrädd för att dessa problem inte ska gå att lösa, och att vi inte ska kunna ha honom kvar

När han inte bits, morrar eller skäller på andra hundar är han underbar. Mysig, rolig, smart och lättlärd.

Älskar att få springa i skogen och nosa, bada, inga problem att åka bil osv.

Jag försöker att bryta ihop och komma igen. Har kontakt med hans syskons ägare , och hans ena kullbror verkar bete sig ungefär likadant, så jag vet att jag inte är ensam.

Jag vet att han är inne i tidig könsmognad/ juvenila fasen och googlar och läser allt jag kan. Jag har läst om fler med samma problem, så även fast jag vet att jag inte är ensam om detta, känns det verkligen så nu.

Vi ska givetvis gå valpkurs, lydnadskurs osv men vill först försöka få bort hans skällande mot andra hundar.

Någon som varit med om liknande, och vill ge mig lite råd på vägen, tips eller uppmuntrande ord?

Har du kontakt med uppfödaren och får stöttning därifrån?

Det ska inte stickas under stol att det finns en hel del reaktiva linjer i Schäfer. Likaså linjer som är svåra mot andra hundar. Har du frågat din uppfödare om hur det ser ut i din hunda linjer?


Hanar kan absolut vara jättestökiga första 1,5 åren. Jättebra att du tar hjälp och att du inte trillar dit för trycket om hård uppfostran kantad med straff. Men tydliga ramar är också väldigt viktigt och du får absolut säga ifrån.

Gå redan nu så mycket kurser du kan.

 

[Aranita16]

Tack för alla svar! När jag postade detta i morse hade vi haft en jobbig morgon med mkt bit och jag kände mig väldigt ledsen och uppgiven.

Nu har vi varit på kurs, han gjorde framsteg under tiden. Vi kunde närma oss hunden mer och mer innan han började skälla. Vi fick mkt bra tips och råd att jobba vidare med, och nästa kurstillfälle är på söndag.

Angående det jag skrev att jag skäms när han skäller och morrar på hundar och människor - ja det gör jag för det ger verkligen känslan av misslyckande. Men, jag har gett mig tusan på att fixa detta, äga mitt problem och ta tag i det vilket jag nu gjort. Jag ska försöka sluta skämmas.

Jag får bra stöd av min uppfödare och kan alltid ringa och bolla tankar och funderingar. Vi bor långt ifrån varandra så därför anmälde jag mig till kursen som var i närheten.

Jag växte upp med schäfer och min plan med min kille är nosework som vi kört med både schäfer, golden och bullterrier. det ska vi träna massor men först vill jag få bort problemet att han skäller på andra. Mina tidigare hundar betedde sig aldrig så här mot andra hundar eller människor, så det här är som sagt nytt för mig.

Angående att hans kullbror också gör så här, var mer ett konstaterande att jag innerst inne förstår att det är vanligt och normalt, inte att jag skulle påstå att dom har något mentalt fel men jag kanske uttryckte mig klantigt.

Jag har träffat båda hans föräldrar, som har fantastisk mentalitet båda två, och som gjort stora framgångar både i nosework och utställningsringen.

Om jag köpt mig en för svår ras anser jag inte personligen, då jag har vana av schäfer och även bullterrier, som är en speciell , krävande ras. men absolut att vi stött på problem som jag inte tidigare upplevt. Visst minns jag vilda, busiga, bitiga schäfervalpar, men inte SÅ bitiga som min lille är.

 

[Otherside]

Håll ut! Det blir bättre. Första filmen med min valp (Beauceron) visar där han river sönder ärmen på min splitternya jättedyra dunjacka..... Han var HEMSKT bitig men slutade helt upp med det utan några speciella träningsmetoder från vår sida.

Mitt misstag var att han som valp fick springa fram och hälsa på andra hundar (i parken, där vi kände alla). Det gjorde, misstänker jag, att han såg det som sin uppgift att vara den som hälsar först. Istället borde JAG hälsat innan jag lät honom hälsa och leka. Han förblev rätt jobbig vid hundmöten tyvärr men jag tror det delvis var mitt fel. (Han slogs aldrig, dock!)

Som nån sa: De jobbigaste valparna blir de bästa hundarna! Ta vara på hans energi och försök göra nåt konstruktivt av den, istället för att bromsa och hejda och stoppa upp. Se det som vägar mot nåt bra. (Lätt sagt, jag vet...)

 

[Bulldoozer]

Du behöver absolut inte träna i förväg för att gå valpkurs, allmänlydnadskurs, unghundskurs osv. De flesta kommer just för att de har brötiga hundar och behöver träna på det.

I grenspecifika kurser är det däremot bra om hunden är såpass tränad så ni får nytta av kursen men inte heller där höjer man som instruktör på ögonbrynen att det kan vara lite svårt första passen ihop i ny grupp.