Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[Petruska]

Ja, det vill jag. OCH kunna pussla ihop ett liv tillsammans med partner!

Och det senare kan ju omöjligt ligga enbart i dina händer.

Min magkänsla är nog att hen får ta dig som du är - med hästar och unge och tävlingar - eller dra.

Om jag sen skulle vara lite mer konkret, så skulle jag nog fundera på om.partnern och dottern måste hållas isär till den grad? Det kanske de måste, vad vet jag.

Det enda andra är väl om du kan hitta ytterligare lite tid att vara med partner, genom att ändra något annat? (Träna lite mer sällan, ha en medryttare, samarbeta med andra juniorföräldrar, vad vet jag.) Men den vägen skulle jag beträda med stor försiktighet.

 

[em-pirre]

Jag håller med @Petruska

Jag får skavsår i ångestcentrum då nån pratar om att man ska försöka ändra på sitt liv för att nån annan vill det.

Hen får väl flytta närmare ts. Eller ta ta som hen är.

 

[Görel]

Jag tänker att om man vill ha kvar partnern i sitt liv får man prioritera denne någon gång. Partnern verkar ha en behov av en förändring nu. Om man vill behålla partnern får man ge något som gör att partnern vill stanna kvar i förhållandet, annars ser jag risken att partnern drar nu och inte finns kvar när TS dotter har flyttat.

 

[Nixehen]

Jag går emot strömmen lite.
Nu vet jag inte hur länge ni varit partners, men jag läser in det som iaf några år. Jag antar att ditt (och dotterns) hästintresse fanns redan från början och att det inte uppstått under tiden ni varit partners?

Isåfall tycker väl jag att partnern får ta dig som du är, hen klev in i förhållandet med dessa förutsättningarna och visste vad hen gav sig in på.

DU skriver att du vill fortsätta som idag med hästarna och dottern, det är viktigt för DIG. Dotterns träningar och tävlingar är, så vitt jag förstår, inte bara att du ställer upp - utan faktiskt ett del av ditt eget hästintresse. Så varför ska du ge upp det?

Vad gör partnern för att underlätta att ni ska kunna ses mer? Vilka uppoffringar gör hen?
För det känns inte direkt schysst om hem bara förväntar sig att DU ska ändra på ditt liv. (?)

 

[the_connemara]

@Nixehen
Instämmer. Visst finns det folk som är för ego utan självinsikt men den känslan får jag inte av TS. Jag har svårt att se hur det kan bli positivt att behöva påminnas, slå knut på sig för att fundera hur man kan prioritera om i enlighet med partnerns intresse eller till och med bli konfronteras på viset som nämns i tråden. Självklart behöver man kommunicera om sina behov i en relation men det känns som att något svårt ska sys ihop här på partners önskan. Jag har faktiskt också väldigt låg förståelse när barnet varit 13-18 och var jag förstår gör en rätt stor tävlingssatsning (?). Ser och förstår inte partnern att det är en begränsad tid? Om inte så hur oengagerad är då inte partnern i det som hen ser som ett så stort problem?

Men så är jag också nöjd singel med väldigt mycket hästliv efter ett liv med en som inte förstod vad det betydde (där det också ingick från många, många år innan vi träffades) för mig som person och mitt välmående.

TS, jag vill inte kritisera din partner eller ert förhållande men det är så vanligt att se tyvärr så det ligger mer generella tankar bakom mitt inlägg än rakt av ut dina svar här, därav främst en fortsättning på @Nixehen

 

[starcraft]

På din beskrivning känns det som att med de förutsättningar ni har så ger du den tid du kan och vill till din partner. Jag får lite dåliga vibbar av att partnern ville att du i princip skulle släppa hästar, dotter och flytta till hens stad, utan att själv föreslå en flytt till din stad som ett första utgångsläge för att möjliggöra mer tid för er. Även om dottern nu precis är 18 är det fortfarande ditt barn och dessutom är hästarna ditt intresse också. Hur bra partner blir man om man försakar sina barn och sitt intresse för att kunna spendera lite mer tid med sin partner? För min del skulle det gnaga på det dåliga samvetet och inte göra mig till en särskilt lycklig människa om jag inte fick ägna mig åt det jag älskar.

På vilket sätt prioriterar du bort din partner tycker du? På vilket sätt tycker hen? Är det att era planer ofta får stå tillbaka för sista minuten ändringar med hästarna förstår jag att man blir lite putt. Är det att det inte blir så många dagar från början som är möjliga att planera in något på? Vad gör din partner för att prioritera dig? Går det att få mer partnertid de veckor du har dottern när ni inte har något inplanerat? Iom att dottern är 18 klarar hon sig själv någon dag ibland/hon har annat planerat med kompisar eller dyl.

 

[ameo]

Många har skrivit kloka analyser.
Jag tror att om du ska fortsätta vara en välmående Roheryn så behöver du även i fortsättningen ha tillgång till både dina hästar och dottern. Faktum är ju att även om dottern klarar sig själv några dagar, så är det ju även dina hästar som du måste avstå för att åka iväg och umgås med särbon. Även om dottern kan ta hand om dem, så är det ju liksom ditt intresse du avstår.
Jag får känslan av att enda möjligheten att få ert förhållande att fungera är att särbon flyttar till dig, så att ni får vardagsumgänget. För att tvinga dig att avstå från både dotter och hästar är ju snarare en bestraffning.

Och så kommer jag osökt att tänka på en av Pontus Hugossons träffsäkra videor...

https://www.facebook.com/video.php?v=1328301097300747

 

[stjarnhimmel]

Fast det är ganska mkt begärt att tycka att om relationen ska funka måste särbon flytta till TS? Och om TS inte ska behöva förändra sig borde inte särbon det heller? Dvs om särbon är sån att hen vill ses mkt? Då får ju antingen någon förändra sig eller så får man inse att man är för olika och inte får ihop det och sluta ses.

 

[em-pirre]

Fast det är ganska mkt begärt att tycka att om relationen ska funka måste särbon flytta till TS? Och om TS inte ska behöva förändra sig borde inte särbon det heller? Dvs om särbon är sån att hen vill ses mkt? Då får ju antingen någon förändra sig eller så får man inse att man är för olika och inte får ihop det och sluta ses.

Det är ju särbon som är upprörd och tycker det det inte funkar. Rimligtvisf det enligt mig hen som får fundera på en lösning. Ts vill ju också ses mer, men uppenbarligen tycker hen att det funkar så som det är nu.

Jag tror att folk i allmänhet borde fundera mer på vad de själva vill. Det blir så lätt fel då folk börjar avstå saker för att göra nån annan nöjd. Det brukar inte bli bra.

 

[stjarnhimmel]

Det är ju särbon som är upprörd och tycker det det inte funkar. Rimligtvisf det enligt mig hen som får fundera på en lösning. Ts vill ju också ses mer, men uppenbarligen tycker hen att det funkar så som det är nu.

Jag tror att folk i allmänhet borde fundera mer på vad de själva vill. Det blir så lätt fel då folk börjar avstå saker för att göra nån annan nöjd. Det brukar inte bli bra.

Fast om det är TS som är mest uppbokad är det ju svårt för särbon att hitta lösningen ensam- det får de väl göra gemensamt då. Alternativt att TS säger att såhär vill jag leva mitt liv - acceptera det och så får särbon bestämma om hen stannar eller går. De har helt enkelt olika uppfattningar om hur de vill att relationen ska se ut.

 

[Lovisaleonora]

Om man ser till dottern så tror jag att det är bra att hon skolas in mer i vuxenlivet med mer eget ansvar, egna beslut osv. Beroende på hur hon är kan det vara tufft och det kan vara bra att ta det lite pö om pö. Nu har ni chansen. Det är kanske inte alltid bra för henne att alltid dela hästlivet med mamma.

Tänker också såhär, det blir ju en otrolig egofixering på dottern, som ju faktiskt är vuxen. Är det verkligen en bra lektion i hur förhållande ser ut?

Du har rätt i att min dotter kanske inte riktigt har förstått situationen (vilket inte är hennes fel i så fall, utan mitt). Jag har väl (både medvetet och omedvetet) kanske försökt kompensera skilsmässan mellan mig o hennes far genom att verkligen gå "all in" med hennes träningar och tävlingar och hon är som du säger väldigt van vid att alltid bli prioriterad och att jag alltid finns där. Jag har också tänkt att det är viktigt att jag prioriterar henne och visar att hon är lika viktig för mig oavsett om jag lever med hennes far eller ej, men samtidigt har du rätt i att hon behöver börja stå lite mer på egna ben. Hon var 13 när vi separerade, men är 18 nu. Det är ju viss skillnad...

Jag tycker du ska prata med särbon, TS, och höra om det är aktuellt att hen flyttar in. Sedan prata med dottern, antingen att ni blir tre i familjen (plus bonusbarn) eller att det måste ske ändringar i dotterns mammastöd - OM du vill ha relationen med partnern.

Jag tycker nog att det är väl tufft att en vuxen dotter ska behöva vara ansvarig för sin mammas relation, det måste mamma sköta och prioritera själv och inte självklart prioritera bort en parter för sitt vuxna barns tävlingssatsning.

 

[athena_arabians]

Klart att man inte ska göra våld på sig själv... men jag kan som särbo också säga att är INGEN villig att göra kompromisser finns det inget förhållande. Särbo är skräp ibland, det är jobbigt att åka emellan (vi har 54 mil kortaste vägen) och ofta blir tiden tillsammans för kort.

Ingen relation ska bygga på att en part gör anpassningar. I ett särboskap är det om möjligt ännu viktigare.

 

[em-pirre]

Fast om det är TS som är mest uppbokad är det ju svårt för särbon att hitta lösningen ensam- det får de väl göra gemensamt då. Alternativt att TS säger att såhär vill jag leva mitt liv - acceptera det och så får särbon bestämma om hen stannar eller går. De har helt enkelt olika uppfattningar om hur de vill att relationen ska se ut.

Men det är fortfarande särbon som har problem med saken.

 

[stjarnhimmel]

Men det är fortfarande särbon som har problem med saken.

Om jag har en relation så bryr jag mig om hur min partner mår. Så om partner tycker nåhot är jobbigt så säger jag inte bara att hen ska lösa det själv för det är ditt problem.

 

[Petruska]

Men det är inte särbon som har startat tråden. Det är meningslöst för oss att hitta på vad särbon ska göra. Det är TS som ber om hjälp med att tänka.

 

[Roheryn]

Jag går emot strömmen lite.
Nu vet jag inte hur länge ni varit partners, men jag läser in det som iaf några år. Jag antar att ditt (och dotterns) hästintresse fanns redan från början och att det inte uppstått under tiden ni varit partners?

Isåfall tycker väl jag att partnern får ta dig som du är, hen klev in i förhållandet med dessa förutsättningarna och visste vad hen gav sig in på.

DU skriver att du vill fortsätta som idag med hästarna och dottern, det är viktigt för DIG. Dotterns träningar och tävlingar är, så vitt jag förstår, inte bara att du ställer upp - utan faktiskt ett del av ditt eget hästintresse. Så varför ska du ge upp det?

Vad gör partnern för att underlätta att ni ska kunna ses mer? Vilka uppoffringar gör hen?
För det känns inte direkt schysst om hem bara förväntar sig att DU ska ändra på ditt liv. (?)

Partnern och jag har varit ett par i 4½ år nu och ja, både mitt och dotterns hästintresse har ju funnits där från början. Tror dock det varit lite svårt för min partner som icke-hästmänniska att riktigt förstå vad det innebär med ansvar för hästarna och deras välbefinnande. Det har hen nog förstått nu, men i början var det lite av att tro att hästarna var som mopeder som man bara tog ut ur stallet när man ville rida och kunde strunta i att rida i flera dagar om något viktigare kom upp...

Och ja, du har helt rätt i att dotterns tävlingar och träningar är en del av mitt hästintresse och också en del av mitt sociala liv. Vår del av hästsporten är inte så stor, så vi träffar och lär känna de människor som håller på med samma saker och åker på samma tävlingar. Plus att det är ett rätt trevligt gäng som tränar för samma tränare en gång i månaden - det blir också en viss gemenskap som jag inte vill vara utan.

Det min partner gör för att vi skall kunna ses oftare är att hen åker till mig oftare än jag till hen. Det blir oftast lättare för mig med hästarna då - kan ju liksom åka o mocka eller fodra även när partnern är här (vilket dock är en av de saker som partner har lite invändningar mot - att jag åker iväg till hästarna ibland även när hen är hos mig).

 

[Roheryn]

Tänker också såhär, det blir ju en otrolig egofixering på dottern, som ju faktiskt är vuxen. Är det verkligen en bra lektion i hur förhållande ser ut?

Jag tycker du ska prata med särbon, TS, och höra om det är aktuellt att hen flyttar in. Sedan prata med dottern, antingen att ni blir tre i familjen (plus bonusbarn) eller att det måste ske ändringar i dotterns mammastöd - OM du vill ha relationen med partnern.

Jag tycker nog att det är väl tufft att en vuxen dotter ska behöva vara ansvarig för sin mammas relation, det måste mamma sköta och prioritera själv och inte självklart prioritera bort en parter för sitt vuxna barns tävlingssatsning.

Jag har inte någonstans skrivit att min dotter skulle behöva ta ansvar för min relation - självklart inte! Däremot tror jag inte hon förstått den konflikt det blir för mig med henne, hästar och särbo (och jag tänker inte heller lägga det på henne, utan det är jag som behöver fundera på hur jag skall lösa det, därav den här tråden).

Sedan är det inte bara "mitt vuxna barns tävlingssatsning" vi pratar om här, utan det är också mitt eget hästintresse. Min tid i stallet, min tid att rida, och förvisso också min tid att åka iväg på träningar och tävlingar med dottern. Det är ju alltså inte så att jag "offrar mig" för dotterns skull, utan det är ett i högsta grad gemensamt intresse som jag också har stor glädje av.

 

[Roheryn]

Klart att man inte ska göra våld på sig själv... men jag kan som särbo också säga att är INGEN villig att göra kompromisser finns det inget förhållande. Särbo är skräp ibland, det är jobbigt att åka emellan (vi har 54 mil kortaste vägen) och ofta blir tiden tillsammans för kort.

Ingen relation ska bygga på att en part gör anpassningar. I ett särboskap är det om möjligt ännu viktigare.

Vi har nästan lika långt mellan oss som ni, och det ÄR verkligen komplicerande ibland, och jag känner igen mig i att det nästan alltid blir för lite tid tillsammans. Och har det någon gång blivit lite längre tid, så är det nästan ännu jobbigare att åka...

Jag tror att både särbo och jag är villiga till kompromisser (vi hade inte lyckats hålla ihop det såhär länge annars), men just nu har allt ställts på sin spets när hen med buller och bång åkte hem sur och missnöjd i söndags, och jag behöver fundera på VILKA kompromisser jag är villig att göra och på vilka områden jag för min egen skull måste säga "det här är jag, det ändrar jag inte på, du får ta mig som jag är eller låta bli".

 

[athena_arabians]

Jag har inte någonstans skrivit att min dotter skulle behöva ta ansvar för min relation - självklart inte! Däremot tror jag inte hon förstått den konflikt det blir för mig med henne, hästar och särbo (och jag tänker inte heller lägga det på henne, utan det är jag som behöver fundera på hur jag skall lösa det, därav den här tråden).

Sedan är det inte bara "mitt vuxna barns tävlingssatsning" vi pratar om här, utan det är också mitt eget hästintresse. Min tid i stallet, min tid att rida, och förvisso också min tid att åka iväg på träningar och tävlingar med dottern. Det är ju alltså inte så att jag "offrar mig" för dotterns skull, utan det är ett i högsta grad gemensamt intresse som jag också har stor glädje av.

Då kokar det ju ner till frågan om den glädjen är tillräcklig utan särbon? Eller tillför särbon också mycket du inte vill bli av med? Är svaret jag får du förmodligen lov att prioritera om. Om svaret är nej är väl frågan hur länge särbon står ut... eller att du själv avslutar relationen.

 

[athena_arabians]

Vi har nästan lika långt mellan oss som ni, och det ÄR verkligen komplicerande ibland, och jag känner igen mig i att det nästan alltid blir för lite tid tillsammans. Och har det någon gång blivit lite längre tid, så är det nästan ännu jobbigare att åka...

Jag tror att både särbo och jag är villiga till kompromisser (vi hade inte lyckats hålla ihop det såhär länge annars), men just nu har allt ställts på sin spets när hen med buller och bång åkte hem sur och missnöjd i söndags, och jag behöver fundera på VILKA kompromisser jag är villig att göra och på vilka områden jag för min egen skull måste säga "det här är jag, det ändrar jag inte på, du får ta mig som jag är eller låta bli".

Jag kan som sagt förstå särbon även om jag tycker att hen hanterade det dåligt i helgen. Men som sagt, vi är bara människor Vi har faktiskt aldrig åkt ifrån varandra och varit osams, vi har rett ut det innan dess (kanske inte nått konsensus men agree to disagree iaf). De första åren grinade vi båda två när vi skiljdes åt. 1:a april är det 9 år vi varit ihop. Det är den längsta relationen någon av oss haft.

Vi har ju också turen att vara flexibla på ett annat sätt än er. Enda djuret att ta hänsyn till är min katt och hon får följa med Det var fö på särbons initiativ när min pappa hade gått bort och särbon tagit bort sin katt. Han är inte överförtjust i katter men han vet hur mycket de betyder för mig (och kattrackan tycker mer om honom...).