Relationstrassel - frånskild, hemmaboende vuxet barn, ny relation...

[Roheryn]

Då kokar det ju ner till frågan om den glädjen är tillräcklig utan särbon? Eller tillför särbon också mycket du inte vill bli av med? Är svaret jag får du förmodligen lov att prioritera om. Om svaret är nej är väl frågan hur länge särbon står ut... eller att du själv avslutar relationen.

Ja, särbon tillför också mycket som jag inte vill bli av med. Värme, närhet, intressanta diskussioner, andra upplevelser än hästarna (det FINNS ju sådana också ), mysiga hemmakvällar med ett glas vin, utflykter jag aldrig hade åkt på ensam, intellektuella utmaningar, glada skratt... Typ så.

Jag tänker mig också, som jag skrivit innan, att dottern och jag inte kommer att hänga på tävlingar tillsammans resten av våra liv, utan att hon gradvis blir mer självgående och så småningom har ett helt eget liv (med eller utan hästar). Just nu är hon ju visserligen precis vuxen på papperet, men ändå någonstans mitt emellan barn och vuxen i och med att hon bor hemma, fortfarande går i skolan osv...

 

[athena_arabians]

Ja, särbon tillför också mycket som jag inte vill bli av med. Värme, närhet, intressanta diskussioner, andra upplevelser än hästarna (det FINNS ju sådana också ), mysiga hemmakvällar med ett glas vin, utflykter jag aldrig hade åkt på ensam, intellektuella utmaningar, glada skratt... Typ så.

Jag tänker mig också, som jag skrivit innan, att dottern och jag inte kommer att hänga på tävlingar tillsammans resten av våra liv, utan att hon gradvis blir mer självgående och så småningom har ett helt eget liv (med eller utan hästar). Just nu är hon ju visserligen precis vuxen på papperet, men ändå någonstans mitt emellan barn och vuxen i och med att hon bor hemma, fortfarande går i skolan osv...

Kanske ta diskussionen därifrån med särbon då? Att dottern snart är vuxen och att hästarna kommer att vara ett intresse som inte ser ut som det gör nu för alltid? Sedan tror jag personligen att särbon vill höra att hen har en plats i ditt liv, nu och framöver. Det behöver vi alla höra ibland.

Jag har fått en ny värld med nya människor iom särbon. Jag hade inte velat vara utan den.

 

[the_connemara]

Ja, särbon tillför också mycket som jag inte vill bli av med. Värme, närhet, intressanta diskussioner, andra upplevelser än hästarna (det FINNS ju sådana också ), mysiga hemmakvällar med ett glas vin, utflykter jag aldrig hade åkt på ensam, intellektuella utmaningar, glada skratt... Typ så.

Jag tänker mig också, som jag skrivit innan, att dottern och jag inte kommer att hänga på tävlingar tillsammans resten av våra liv, utan att hon gradvis blir mer självgående och så småningom har ett helt eget liv (med eller utan hästar). Just nu är hon ju visserligen precis vuxen på papperet, men ändå någonstans mitt emellan barn och vuxen i och med att hon bor hemma, fortfarande går i skolan osv...

Är sambon införstådd i detta? Tänker att detär ju oftast mycket lättare att känna att man får lite tid ihop om man vet det "har ett slut" men tycka det är okej för ett tag till.

 

[Roheryn]

Kanske ta diskussionen därifrån med särbon då? Att dottern snart är vuxen och att hästarna kommer att vara ett intresse som inte ser ut som det gör nu för alltid? Sedan tror jag personligen att särbon vill höra att hen har en plats i ditt liv, nu och framöver. Det behöver vi alla höra ibland.

Jag har fått en ny värld med nya människor iom särbon. Jag hade inte velat vara utan den.

Ja, jag tror det är där någonstans vi behöver börja vår diskussion (särbon och jag, alltså). Just nu är det spänt - särbon väntar i princip på att jag skall "hitta på en lösning" och "visa i handling" vad hen betyder. Vilket jag inte riktigt vet om hen anser betyder att jag skall släppa allt jag har för händer, kasta mig iväg till hen och bedyra min kärlek, eller om det betyder att vi skall inleda en sansad diskussion om hur vi skall ha det och vad jag (vi) kan tänka mig (oss) att kompromissa om. Jag hoppas på det senare, det är mer "jag".

Tack för all din input! Det känns bra med lite erfarenheter från någon i liknande situation! Det är lite speciellt ibland att vara särbo med långt avstånd emellan...

 

[Roheryn]

Är sambon införstådd i detta? Tänker att detär ju oftast mycket lättare att känna att man får lite tid ihop om man vet det "har ett slut" men tycka det är okej för ett tag till.

Jag kan nog vara tydligare med det, tror jag! Tack!

 

[Migo]

Det min partner gör för att vi skall kunna ses oftare är att hen åker till mig oftare än jag till hen. Det blir oftast lättare för mig med hästarna då - kan ju liksom åka o mocka eller fodra även när partnern är här (vilket dock är en av de saker som partner har lite invändningar mot - att jag åker iväg till hästarna ibland även när hen är hos mig).

Får du inte gå på toa och duscha ifred heller? Nu är ju alla olika, men jag känner mig trängd och kvävd å dina vägnar bara av att läsa detta!

 

[Petruska]

Så klart ställer särboskapet vissa krav på de inblandade. Men det gör ju samboskapet också. Jag hade blivit seriöst bekymrad av att särbon har problem med att du kollar till hästarna när hen är hos dig. Det finns många sambopar där detta är ett ständigt återkommande trätoämne.

Sen skulle JAG, i dina kläder, vara duktigt störd över partners ingång där du minsann ska visa vad hen betyder. För mig är det gränslöst och skuldbeläggande och emotionell utpressning. Visst, det finns ett gemensamt problem här, men den vägen in i att hantera det problemet hade aldrig kunnat bli min väg. Om den kan bli din, vet inte jag.

Din dotter är 18. Myndig, men vuxen? Tja? Du är försörjningsskyldig tills hon är 21 om hon läser på gymnasienivå. Det innefattar så klart inte att du är skyldig att stå för en satsning mot SM. Men ändå. Som jag tolkar det är hästeriet ett centralt kitt i din och dotterns RELATION. En av livets absolut viktigaste relationer för er båda. Och hästeriet är en del i er relation som pekar utåt (inte bara pysslet hemma och vanlig omvårdnad av barn) och framåt (ni kan ha hästeriet gemensamt även om 30 år). Att som flera i tråden avfärda det som överdriven service mot ett VUXET barn, tycker jag är omoget och känslokallt och helt enkelt fel.

Den relationen, med dottern och hästeriet, är ju i väldigt hög grad det som gör dig till DIG. Och det klagar särbon på.

Alltså. Jag vet inte, jag. Särbon är kanske inte gjord för hästmänniskor?

 

[the_connemara]

Så klart ställer särboskapet vissa krav på de inblandade. Men det gör ju samboskapet också. Jag hade blivit seriöst bekymrad av att särbon har problem med att du kollar till hästarna när hen är hos dig. Det finns många sambopar där detta är ett ständigt återkommande trätoämne.

Sen skulle JAG, i dina kläder, vara duktigt störd över partners ingång där du minsann ska visa vad hen betyder. För mig är det gränslöst och skuldbeläggande och emotionell utpressning. Visst, det finns ett gemensamt problem här, men den vägen in i att hantera det problemet hade aldrig kunnat bli min väg. Om den kan bli din, vet inte jag.

Din dotter är 18. Myndig, men vuxen? Tja? Du är försörjningsskyldig tills hon är 21 om hon läser på gymnasienivå. Det innefattar så klart inte att du är skyldig att stå för en satsning mot SM. Men ändå. Som jag tolkar det är hästeriet ett centralt kitt i din och dotterns RELATION. En av livets absolut viktigaste relationer för er båda. Och hästeriet är en del i er relation som pekar utåt (inte bara pysslet hemma och vanlig omvårdnad av barn) och framåt (ni kan ha hästeriet gemensamt även om 30 år). Att som flera i tråden avfärda det som överdriven service mot ett VUXET barn, tycker jag är omoget och känslokallt och helt enkelt fel.

Den relationen, med dottern och hästeriet, är ju i väldigt hög grad det som gör dig till DIG. Och det klagar särbon på.

Alltså. Jag vet inte, jag. Särbon är lanske inte gjord för hästmänniskor?

Du fick fram vad jag också känner bättre. Det ÄR inte helt lätt att dela livet med en hästmänniska tror jag. Därför blir det också svårt att inte glömma bort sig själv (som hästmänniska alltså) känner jag personligen.

 

[Migo]

Så klart ställer särboskapet vissa krav på de inblandade. Men det gör ju samboskapet också. Jag hade blivit seriöst bekymrad av att särbon har problem med att du kollar till hästarna när hen är hos dig. Det finns många sambopar där detta är ett ständigt återkommande trätoämne.

Sen skulle JAG, i dina kläder, vara duktigt störd över partners ingång där du minsann ska visa vad hen betyder. För mig är det gränslöst och skuldbeläggande och emotionell utpressning. Visst, det finns ett gemensamt problem här, men den vägen in i att hantera det problemet hade aldrig kunnat bli min väg. Om den kan bli din, vet inte jag.

Din dotter är 18. Myndig, men vuxen? Tja? Du är försörjningsskyldig tills hon är 21 om hon läser på gymnasienivå. Det innefattar så klart inte att du är skyldig att stå för en satsning mot SM. Men ändå. Som jag tolkar det är hästeriet ett centralt kitt i din och dotterns RELATION. En av livets absolut viktigaste relationer för er båda. Och hästeriet är en del i er relation som pekar utåt (inte bara pysslet hemma och vanlig omvårdnad av barn) och framåt (ni kan ha hästeriet gemensamt även om 30 år). Att som flera i tråden avfärda det som överdriven service mot ett VUXET barn, tycker jag är omoget och känslokallt och helt enkelt fel.

Den relationen, med dottern och hästeriet, är ju i väldigt hög grad det som gör dig till DIG. Och det klagar särbon på.

Alltså. Jag vet inte, jag. Särbon är lanske inte gjord för hästmänniskor?

Precis mina tankar. Om det nu inte varit en dotter utan en nära vän som TS delade intresset med, hade det känts okej att en partner villkorar umgänget? (Eftersom folk i tråden verkar haka upp sig på "dotter" och tycka att det handlar om nån slags curling att utöva ett intresse tillsammans med sitt barn...)

 

[TinyWiny]

En relation är såklart viktig men att som partner kräva mer än ens partner är villig att ge eller ställa ultimatum som innebär att ens partner ska göra våld på sig själv blir aldrig bra. Nu vet jag såklart inte hur du har lagt upp det men när jag träffade min sambo var jag tydlig med att med mig kommer barn och djur och de är min högsta prio och hade han inte sett det som fullkomligt okej så hade det inte blivit något alls. Jag har tidigare i livet gett upp alldeles för mycket av det som varit viktigt för mig för att någonsin göra det igen.

Barnen växer upp och flyttar hemifrån såklart men djuren är och förblir en oerhört viktig del av mitt liv som jag aldrig kan vara utan. Barnen är såklart lika viktiga fortfarande även om de har egna liv numera och inte är med i vardagen på samma sätt så är relationen med dem precis lika viktig. För mig är det långt ifrån okej att min partner lägger sig i min relation med mina barn. Har jag och mina barn ett gemensamt intresse/hittar på saker ihop utan honom så är det upp till oss att utforma det, det har han faktiskt inte med att göra lika lite som jag har med hans relation eller vad han gör ihop med hans barn att göra. För mig blir det lika konstigt om han hade lagt sig i det som om han hade lagt sig i vilka vänner jag har och det är för de flesta en mycket stark varningssignal när en partner gör det.

När min förra hund fick diagnosen levercancer och därmed fick en dödsdom tänkte jag att utan hund är jag halv, det var inte sant, utan hund blev jag ett tomt skal. Jag fanns inte längre. Jag blev helt tom. Hade min sambo i det läget hårdnackat vägrat någon mer hund i vårt gemensamma hem så hade jag efter arton år tillsammans fått gå för utan hund kan jag inte vara och inte utan häst heller. Han ville faktiskt inte ha någon mer hund, han ser det inte som värt sorgen när man förlorar ett djur, men han accepterade det jag sa även om han kanske inte förstod fullt ut.

Att inte förstå är en sak men man måste inte alltid förstå utan man kan bara lyssna och respektera att det är som ens partner säger. Säger du att hästarna är viktiga för dig så behöver din partner lika lite som min partner förstå det. Hen måste bara respektera att det är så det är.

Sedan behöver du såklart värdera vad relationen betyder för dig, fundera över vad du kan tänka dig att kompromissa med och hur du kan förändra för att ni båda ska vara nöjda men att börja göra avkall på det som är viktigt för en är att göra våld på sig själv och i ett sådant förhållande blir ingen lycklig.

 

[Roheryn]

Så klart ställer särboskapet vissa krav på de inblandade. Men det gör ju samboskapet också. Jag hade blivit seriöst bekymrad av att särbon har problem med att du kollar till hästarna när hen är hos dig. Det finns många sambopar där detta är ett ständigt återkommande trätoämne.

Sen skulle JAG, i dina kläder, vara duktigt störd över partners ingång där du minsann ska visa vad hen betyder. För mig är det gränslöst och skuldbeläggande och emotionell utpressning. Visst, det finns ett gemensamt problem här, men den vägen in i att hantera det problemet hade aldrig kunnat bli min väg. Om den kan bli din, vet inte jag.

Din dotter är 18. Myndig, men vuxen? Tja? Du är försörjningsskyldig tills hon är 21 om hon läser på gymnasienivå. Det innefattar så klart inte att du är skyldig att stå för en satsning mot SM. Men ändå. Som jag tolkar det är hästeriet ett centralt kitt i din och dotterns RELATION. En av livets absolut viktigaste relationer för er båda. Och hästeriet är en del i er relation som pekar utåt (inte bara pysslet hemma och vanlig omvårdnad av barn) och framåt (ni kan ha hästeriet gemensamt även om 30 år). Att som flera i tråden avfärda det som överdriven service mot ett VUXET barn, tycker jag är omoget och känslokallt och helt enkelt fel.

Den relationen, med dottern och hästeriet, är ju i väldigt hög grad det som gör dig till DIG. Och det klagar särbon på.

Alltså. Jag vet inte, jag. Särbon är kanske inte gjord för hästmänniskor?

Tack @Petruska
Du sätter ord på de mer negativa delarna av mina känslor inför det här. Jag kan inte heller leva upp till att "bevisa min kärlek" genom någon dramatisk gest, utan jag måste få vara jag. Vilket är en lite mer lågmäld, tänkande person som blir på riktigt ledsen om jag inte får vara jag.

Du sätter också fingret på EXAKT hur jag känner inför dottern och hästeriet. Hon och jag har en nära relation, mycket byggd på hästarna och allt runt dem, och den vill jag inte på något vis förstöra. Medan jag ibland kan känna vibbar från min särbo om att jag skall säga till min dotter att "idag kan jag inte följa med dig till hästarna, för Partner är här" liksom bara FÖR ATT prioritera partner över dotter (en annan sak om vi har planerat något särskilt, Partner och jag, då skippar jag inte det för dotter o hästar, utan de får vänta tills jag är tillgänglig). DET stör mig och det är en av de saker jag funderar över.

Nej, kanske är min partner inte gjord för hästmänniskor... Eller så är min partner inte riktigt gjord för distansförhållanden. Det förstnämnda kan jag inte göra något åt - jag är och förblir hästmänniska i själ och hjärta i resten av mitt liv, det är en enormt stor del av min identitet! Men är problemet distansen så bör vi ju kunna lösa det på ett eller annat sätt tänker jag...

 

[TinyWiny]

Jag kan nog vara tydligare med det, tror jag! Tack!

Det tror jag är en dålig idé. Vad ska du säga? Om x år så kommer inte jag och min dotter ha en så tajt relation längre, träffas mindre och ha mindre gemensamt? Jag får ångest bara av tanken på en partner som vill kontrollera en så.

 

[Roheryn]

En relation är såklart viktig men att som partner kräva mer än ens partner är villig att ge eller ställa ultimatum som innebär att ens partner ska göra våld på sig själv blir aldrig bra. Nu vet jag såklart inte hur du har lagt upp det men när jag träffade min sambo var jag tydlig med att med mig kommer barn och djur och de är min högsta prio och hade han inte sett det som fullkomligt okej så hade det inte blivit något alls. Jag har tidigare i livet gett upp alldeles för mycket av det som varit viktigt för mig för att någonsin göra det igen.

Barnen växer upp och flyttar hemifrån såklart men djuren är och förblir en oerhört viktig del av mitt liv som jag aldrig kan vara utan. Barnen är såklart lika viktiga fortfarande även om de har egna liv numera och inte är med i vardagen på samma sätt så är relationen med dem precis lika viktig. För mig är det långt ifrån okej att min partner lägger sig i min relation med mina barn. Har jag och mina barn ett gemensamt intresse/hittar på saker ihop utan honom så är det upp till oss att utforma det, det har han faktiskt inte med att göra lika lite som jag har med hans relation eller vad han gör ihop med hans barn att göra. För mig blir det lika konstigt om han hade lagt sig i det som om han hade lagt sig i vilka vänner jag har och det är för de flesta en mycket stark varningssignal när en partner gör det.

När min förra hund fick diagnosen levercancer och därmed fick en dödsdom tänkte jag att utan hund är jag halv, det var inte sant, utan hund blev jag ett tomt skal. Jag fanns inte längre. Jag blev helt tom. Hade min sambo i det läget hårdnackat vägrat någon mer hund i vårt gemensamma hem så hade jag efter arton år tillsammans fått gå för utan hund kan jag inte vara och inte utan häst heller. Han ville faktiskt inte ha någon mer hund, han ser det inte som värt sorgen när man förlorar ett djur, men han accepterade det jag sa även om han kanske inte förstod fullt ut.

Att inte förstå är en sak men man måste inte alltid förstå utan man kan bara lyssna och respektera att det är som ens partner säger. Säger du att hästarna är viktiga för dig så behöver din partner lika lite som min partner förstå det. Hen måste bara respektera att det är så det är.

Sedan behöver du såklart värdera vad relationen betyder för dig, fundera över vad du kan tänka dig att kompromissa med och hur du kan förändra för att ni båda ska vara nöjda men att börja göra avkall på det som är viktigt för en är att göra våld på sig själv och i ett sådant förhållande blir ingen lycklig.

Tack @TinyWiny - ytterligare en som förstår! Du uttrycker dig dessutom väldigt väl, och jag känner starkt igen mig i att "inte vara någon" utan hästar och/eller hundar!

 

[Roheryn]

Det tror jag är en dålig idé. Vad ska du säga? Om x år så kommer inte jag och min dotter ha en så tajt relation längre, träffas mindre och ha mindre gemensamt? Jag får ångest bara av tanken på en partner som vill kontrollera en så.

Tänkte mer på det praktiska - om X antal år så är min dotter mer självständig, har eget boende och egen försörjning och kommer inte att behöva riktigt samma uppbackning på tävlingar, träningar mm...

 

[the_connemara]

Det tror jag är en dålig idé. Vad ska du säga? Om x år så kommer inte jag och min dotter ha en så tajt relation längre, träffas mindre och ha mindre gemensamt? Jag får ångest bara av tanken på en partner som vill kontrollera en så.

Min tanke med kommentaren var just om det var ett faktum i TS o dotterns liv att de gjorde en satsning nu som var tänkt att vara begränsad, tex YR. Är det inte så eller att vad TS egentligen beskriver här är det önskade normala hästlivet för obestämd tid blir det ju dock helt fel!!

 

[the_connemara]

Tänkte mer på det praktiska - om X antal år så är min dotter mer självständig, har eget boende och egen försörjning och kommer inte att behöva riktigt samma uppbackning på tävlingar, träningar mm...

Bara glöm inte bort hur du vill att ditt hästliv ska se ut då, så att du inte prioriterar bort för mycket av dig själv.

Förstår att det är supersvårt, tycker du verkar väldigt insiktsfull. Slå inte knut på dig för mycket

 

[Hyacinth]

Tänkte mer på det praktiska - om X antal år så är min dotter mer självständig, har eget boende och egen försörjning och kommer inte att behöva riktigt samma uppbackning på tävlingar, träningar mm...

Men om du vill? Då står du lie med skägget i brevlådan.

 

[TinyWiny]

Tänkte mer på det praktiska - om X antal år så är min dotter mer självständig, har eget boende och egen försörjning och kommer inte att behöva riktigt samma uppbackning på tävlingar, träningar mm...

Fast du vet inte hur det kommer bli och det kan bli oerhört dumt för er båda att säga att om x antal år blir det såhär/kommer det inte vara såhär längre. Det kan skapa en känsla av krav på dig som du kanske inte alls mår väl av och det kan skapa en förhoppning hos din partner som kanske helt uteblir och leder till besvikelser. Visst att din dotter kommer bli mer självständig, försörja sig själv, ha eget boende osv. men ni kanske fortsätter bo nära varandra, ni kanske fortsätter rida, träna och åka på tävlingar tillsammans för att du vill det och då blir skillnaden för din partner försumbar. För mig känns det lite som de som säger att de nog vill ha barn/bo på landet/flytta utomlands eller vad det nu är partnern vill om x-antal år trots att de egentligen trivs alldeles ypperligt som det är och egentligen inte alls har någon önskan om att få hela livet förändrat. Det blir fel för alla parter, onödig press och onödiga besvikelser. Det som är nu är ju det du vet och det som faktiskt spelar roll. Det som händer i framtiden kan ingen veta något om nu även om vi såklart kan ha drömmar och förhoppningar.

 

[TinyWiny]

Jag tycker att du helt ska släppa tanken på att du gör det eller detta för din dotters skull och se att du gör det för att du faktiskt vill det. Annars kan det av din partner tolkas precis som vissa har tolkat det i den här tråden att det är en uppoffring du gör för din dotters skull, inte för att du faktiskt vill göra det. Jag vet hur lätt det är att göra det. Länge länge menade jag inför mig själv att jag skaffade katt, hund, och senare hästar för mina barns skull. Så var det ju inte (smådjuren var däremot bara för barnens skull) men för mig var det lättare att motivera för mig själv än att rakt ut säga att jag behöver ha hästar, jag behöver ha hund, jag behöver ha katt. Jag gör delvis samma sak fortfarande när jag skyller på att jag behöver åka hem/inte kan komma pga djuren när det bara är svepskäl. Hade jag velat så hade jag såklart kunnat göra men vill jag inte så är det en mer legitim anledning för omvärlden än om jag hade sagt att jag inte vill och framförallt slipper jag förklara varför jag inte vill.

 

[MidnightSoul]

Några kommer med idié om att han flyttade närmare skulle det bli bättre. Efter det du skrev nu om att han tycker du inte ska åka till stallet när han är här så blir jag fundersam på den punkten. Skulle det verkligen bli bättre eller skulle det bli bråk om samma sak. Måste du åka till stallet varje dag/på helgen eller liknande.
Det är lite speciellt att vara tillsammans med en hästmänniska det är något som tar mycke tid oftast varje dag i veckan, har man hjälp så lite mindre dagar men något som vissa fortfarande kan ha extremt svårt att förstå sig på.
Sen kanske du kan vara lite mer flexibel där och be dottern ta stallet en dag när han är hos er på helgen? Eller om han och dottern kan rida och lära känna varandra bättre så fixar du stallet under tiden?
Du säger inte så mycket om dottern och jag håller med om att din relation inte är hennes ansvar. Dock är hon vuxen nu och borde kanske kunna lägga lite energi på att försöka ha en vänlig relation till mannen i ditt liv?