Bukefalos 26 år!

Ryttares rädsla relaterat till olika hästar

En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Jag har ridit många olika hästar, och hästen spelar definitivt roll. En häst jag litar på är jag mycket tryggare med än en som jag vet kan kasta av mig när som helst. Bästa terapin när man blivit skrämd av en häst är att rida en annan, trygg häst, enligt min erfarenhet.
 
Självklart har man rätt till sina känslor. Är man rädd så är det ofta bra att inte utsätta sig för mer rädsla än vad man kan hantera. Om det innebär att byta häst, så kan det vara en bra lösning för både häst och ryttare. Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola/för tränare för att först bli bättre och tryggare istället för att tröska sig igenom köp och försäljning av x antal reaktiva hästar?

Personligen har jag sett en koppling mellan rädsla och häst-/ridkunskap. Inte enbart, men det förekommer. De mer extrema fallen är färre. De som rider/kan häst bättre är inte nödvändigtvis modigare men har verktygen för att hantera små och större situationer. Ibland är det så automatiserat att de inte längre reflekterar över hur de gör det.

Inte alltid, men ibland känns det som en dålig men allmänt accepterad inställning i att skylla på hästen som "reaktiv", när det är ryttaren som har brister. Ur hästens synvinkel alltså.

Att t.ex. en häst galopperar i ridhuset och inte stannar på första eller andra signalen (är olydig) är inte samma sak som att den skenar. Eller att den skyggar för ett hörn gör inte hästen till "reaktiv". Men en del väljer att se hästen på det sättet, för att man är rädd och inte vet hur man ska hantera situationen, och då har man problem med väldigt många hästar.
 
Självklart har man rätt till sina känslor. Är man rädd så är det ofta bra att inte utsätta sig för mer rädsla än vad man kan hantera. Om det innebär att byta häst, så kan det vara en bra lösning för både häst och ryttare. Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola/för tränare för att först bli bättre och tryggare istället för att tröska sig igenom köp och försäljning av x antal reaktiva hästar?

Personligen har jag sett en koppling mellan rädsla och häst-/ridkunskap. Inte enbart, men det förekommer. De mer extrema fallen är färre. De som rider/kan häst bättre är inte nödvändigtvis modigare men har verktygen för att hantera små och större situationer. Ibland är det så automatiserat att de inte längre reflekterar över hur de gör det.

Inte alltid, men ibland känns det som en dålig men allmänt accepterad inställning i att skylla på hästen som "reaktiv", när det är ryttaren som har brister. Ur hästens synvinkel alltså.

Att t.ex. en häst galopperar i ridhuset och inte stannar på första eller andra signalen (är olydig) är inte samma sak som att den skenar. Eller att den skyggar för ett hörn gör inte hästen till "reaktiv". Men en del väljer att se hästen på det sättet, för att man är rädd och inte vet hur man ska hantera situationen, och då har man problem med väldigt många hästar.

Blir faktiskt lite provocerad av ditt svar. Har du någonsin varit livrädd och blivit skadad av en häst?

Jag har fått min fot KROSSAD av en "reaktiv" häst, och blivit indrämd i ett järnstaket av en annan häst med full kraft samtidigt som den hästen fortsatte att sparka efter mig- med avsikt att träffa. Sånt sätter spår. För min del hjälpte det att byta häst. Det hade liksom inte hjälpt att rida på ridskola...
 
Håller med de flesta andra. För mig var det extremt individbaserat

Häst 1 , super känslig, stor, väldigt reaktiv. Bara jag såg honom på mitt namn innan en lektion fick jag ångest, vilket naturligtvis överfördes, ibland kom jag inte ens upp i sadeln.

Häst 2. Super känslig, stod allt som oftast på två ben och sprang på tvären. Avgudade, älskade denna Häst!

Precis som med människor är det individuellt vem man kommer överens med.
 

ameo

Moderator
Självklart har man rätt till sina känslor. Är man rädd så är det ofta bra att inte utsätta sig för mer rädsla än vad man kan hantera. Om det innebär att byta häst, så kan det vara en bra lösning för både häst och ryttare. Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola/för tränare för att först bli bättre och tryggare istället för att tröska sig igenom köp och försäljning av x antal reaktiva hästar?

Personligen har jag sett en koppling mellan rädsla och häst-/ridkunskap. Inte enbart, men det förekommer. De mer extrema fallen är färre. De som rider/kan häst bättre är inte nödvändigtvis modigare men har verktygen för att hantera små och större situationer. Ibland är det så automatiserat att de inte längre reflekterar över hur de gör det.

Inte alltid, men ibland känns det som en dålig men allmänt accepterad inställning i att skylla på hästen som "reaktiv", när det är ryttaren som har brister. Ur hästens synvinkel alltså.

Att t.ex. en häst galopperar i ridhuset och inte stannar på första eller andra signalen (är olydig) är inte samma sak som att den skenar. Eller att den skyggar för ett hörn gör inte hästen till "reaktiv". Men en del väljer att se hästen på det sättet, för att man är rädd och inte vet hur man ska hantera situationen, och då har man problem med väldigt många hästar.
Håller med @Oknytt här. Ditt svar är lite provocerande.
Jag hade inte tid/ork att utveckla mitt första svar i tråden, men jag gör det här. Den häst som skrämde mig var min egen uppfödning, som föddes när jag var aktiv som tävlingsryttare och red Msv hoppning (det som numera heter 130). Jag jobbade även lite hos en hästutbildare. Jag kan inte ens med bästa vilja i världen påstå att min häst- och ridkunskap var särskilt dålig, även om det var långt kvar till proffsryttarnivå.
Hästen visade sig dock vara som en korsning mellan gummiboll och slangbella, med kort stubin. Så länge den reds regelbundet (och ströks medhårs...) funkade det bra, men vid minsta oregelbundenhet fick man sig en rodeotur som hette duga när man satt upp. Och DET var vad som skrämde mig.
Jag har sedan dess (bland annat) haft två promenadhästar vars fäder varit kända för att deras avkommor inte direkt varit de enklaste eller snällaste. Båda dessa har jag ridit utan problem. Den första e Asterix bockade en del med mig i skogen, men aldrig att jag blev rädd för den. Den andra e D-Day satte mig på prov flera gånger men jag blev inte rädd för den heller.
Jag har också haft en nära släkting till "rodeo-hästen" och den var egentligen ganska okomplicerad och bussig. MEN, det hände nån gång att den knäppte av i nacken och gjorde sig okontaktbar på samma sätt som rodeohästen gjorde innan sina rodeoutbrott. Och då reagerade min reptilhjärna på nolltid och knäna blev som spagetti. Det var då jag insåg att jag inte skulle ha kvar den hästen, det skulle aldrig funka i längden.
 
Blir faktiskt lite provocerad av ditt svar. Har du någonsin varit livrädd och blivit skadad av en häst?

Jag har fått min fot KROSSAD av en "reaktiv" häst, och blivit indrämd i ett järnstaket av en annan häst med full kraft samtidigt som den hästen fortsatte att sparka efter mig- med avsikt att träffa. Sånt sätter spår. För min del hjälpte det att byta häst. Det hade liksom inte hjälpt att rida på ridskola...
Det är säkert min historia eller någon liknande det syftas på.

Jag blev rädd efter en omkullstegring där jag hamnade under hästen. Skadade mig egentligen inte, men TANKEN på vad som kunde ha hänt gjorde att jag till en början aldrig tänkte rida igen. Men, det dröjde inte så länge innan jag red på ridskolans hästar igen. De snälla, som jag kände. Tyvärr backade jag tillbaka lite till den hopprädsla jag var på väg att komma över. Men min egen häst vågade jag inte rida, på ett tag. Blev rädd för hans reaktioner när han blev rädd och nej, han är inte särskilt reaktiv egentligen, men rädslor är inte rationella! Jag blev typ rädd för att bli rädd och bara just med den hästen.
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Jag kan bara tala för mig själv och den erfarenhet jag har av att ha sålt en häst för 2 år sedan på grund av min rädsla.

Jag hade aldrig tidigare haft problem med rädsla, men vid inridning av dåvarande häst skedde några avfallningar - och framförallt en gång då tränaren kollade sadelgjorden innan jag skulle hoppa upp, men sadeln började snurra under uppsittning vilket gjorde hästen panikslagen så att det slutade med mig i backen och hästen halvskenandes med sadeln under magen tills jag kunde resa mig upp och kalla in henne. Efter den situationen tog jag direkt kontakt med inridare för att inget skulle bli fel igen, och hon red in hästen som skötte sig bra både med henne och andra. Jag red andra hästar under tiden utan problem. Men när jag kom och skulle testa rida var jag extremt spänd och hade svårt att bli av med det, vilket även fortsatte när jag fick hem henne - vilket gjorde hästen spänd, och ledde till 1-2 ganska harmlösa avramlingar till. Men allmänt hamnade vi i en nedåtgående spiral där jag blev spänd, hon blev spänd, jag blev mer spänd och så vidare. Så jag sålde henne ganska snart då jag kom fram till att vi inte funkade ihop på grund av tidigare erfarenheter, och hon har inte haft problem efter det med andra ryttare.

Jag köpte istället en annan häst - inriden men inte mycket mer, men som var väldigt lugn och trevlig på provridning. Jag märkte de första gångerna att lite av spändheten satt kvar när jag red henne, troligtvis just utifrån situationen - att gå med henne till ridbanan gjorde att jag fick fjärilar i magen, samma sak i uppsittningen - troligtvis just eftersom det var situationer som tidigare lett till problem med andra hästen. Inga problem med uppsittning eller rida på den ridbanan på andra hästar, men just med min egen var det något som gjorde att det spände till. Det satt dock inte så djupt och försvann hyfsat enkelt, och efter första tiden med hästen har jag inte kvar några rädslor kopplat till det. Däremot blev jag en del skrämd när hon efter ett år bestämde sig för att inte vara snäll och lugn häst längre utan istället kasta sig uppåt/innåt/bakåt/etc. Men det är något som också gått över när jag började förstå mer vad hon reagerade på och när jag förstod att jag faktiskt sitter kvar (jag har hittills inte åkt av henne, oavsett vad hon pysslat med). Men några situationer har jag fortfarande rädslor - att gå över den trafikerade vägen med henne, eftersom jag vet att om hon triggas så kan det gå illa. Att galoppera med en massa andra hästar, eftersom hon triggas extra lätt i galoppen och framförallt med någon bakom sig. Etc.

Dvs jag har haft och har en del rädslor att jobba med, men det har dels varit kopplat till en specifik häst och/eller en specifik situation
 
Jag har aldrig varit en "tuff"/orädd ryttare, även om jag fått höra att jag av andra -tydligen- ansetts vara det. Har ridit mycket unghästar och hästar som andra haft bekymmer med, men som sagt -verkligen inte tuff.
Hade sen en häst för ett par år sedan som verkligen stukade självförtroendet, jag åkte inte ens av henne någon gång men hennes väldigt oförutsägbara beteende (som var smärtutlöst) gjorde att jag blev osäker. Sedan hade jag ett par erfarenheter efter detta som ytterligare byggde på, så jag blev rädd...

Jag blev efter flytt 2019 medryttare hos en tjej som hade två vuxna hästar och en flock unghästar - den ena vuxna klickade jag inte alls med utan hans sätt gjorde mig osäker igen och det kände han så det funkade inte så bra, men den andra var inte alls på samma sätt så det fungerade bra. Jag började rida en av unghingstarna och märkte att jag, fegisen, hellre satte mig på en (just den specifika) nyinsutten 2,5-åring än "vuxen häst 1" och när jag så smått började titta efter ny häst efter den som skrämde mig först, kände jag att hur fasen ska jag få tag på en "normal" häst som inte har en massa grejer för sig? Finns det ens?? Ska jag byta ras? (:grin:)
Jag köpte unghingsten...:angel:

Min rädsla hanterades genom att jag bara red jätteschyssta hästar under en längre period och gjorde inget som inte kändes 100. Och det gör jag inte nu heller, jag rider olika hästar, sitter upp på kompisars hästar när de har stött på krångel och rider gröna unghästar åt andra - men jag är försiktig och gör inget som jag inte känner mig säker på. Jag är inte rädd idag, men försiktig och väljer tex att inte galoppera på en svinladdad häst en stormig dag, eller rider ett kortare pass (som går bra hela passet) på en svårare häst hellre än att sätta mig i skiten för att man "ska" nåt.

Mitt resonemang är att det är inte typen av häst (storhäst, kallblod, islänning osv) som är det viktiga utan det är rätt individ som man matchar med, tänker att det är viktigt både för att inte BLI rädd, men även för att komma tillbaka om man blivit rädd. Sedan kanske rådet om att "byta ras" eller så mest är ett försök till att hitta ett nytt perspektiv och att kanske en mindre häst kan kännas mer greppbar.
 
Jag instämmer i att rädsla ofta är, iaf delvis, relaterat till individ eller ett visst drag. Det är en enda häst jag absolut inte velat sitta upp på igen och det var en rätt populär ponny på en ridskola. Ponnyn lyssnade inte riktigt på sitsen och så fort bommar las fram tog han bettet och sket fullständigt i ryttaren men for igenom varenda övning korrekt i hög fart. Just den här delen att ta bettet och skita fullständigt i ryttaren tycker jag är skitläskigt.
Gången efter fick min kompis ta den ponnyn och jag blev uppsatt på ett 4-årigt ungsto som "borde" varit svårare men vi klickade och unga damen var otroligt känslig, jag blev riktigt förtjust i den hästen.
 
Självklart har man rätt till sina känslor. Är man rädd så är det ofta bra att inte utsätta sig för mer rädsla än vad man kan hantera. Om det innebär att byta häst, så kan det vara en bra lösning för både häst och ryttare. Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola/för tränare för att först bli bättre och tryggare istället för att tröska sig igenom köp och försäljning av x antal reaktiva hästar?

Personligen har jag sett en koppling mellan rädsla och häst-/ridkunskap. Inte enbart, men det förekommer. De mer extrema fallen är färre. De som rider/kan häst bättre är inte nödvändigtvis modigare men har verktygen för att hantera små och större situationer. Ibland är det så automatiserat att de inte längre reflekterar över hur de gör det.

Inte alltid, men ibland känns det som en dålig men allmänt accepterad inställning i att skylla på hästen som "reaktiv", när det är ryttaren som har brister. Ur hästens synvinkel alltså.

Att t.ex. en häst galopperar i ridhuset och inte stannar på första eller andra signalen (är olydig) är inte samma sak som att den skenar. Eller att den skyggar för ett hörn gör inte hästen till "reaktiv". Men en del väljer att se hästen på det sättet, för att man är rädd och inte vet hur man ska hantera situationen, och då har man problem med väldigt många hästar.
Oj, jag känner inte alls igen mig i en sån här beskrivning, tycker hela din beskrivning är bakvänd. Jag liksom många andra jag känner har ridit på ridskola sedan barnsben och är uppväxt med hästar, men i mitt fall ändå fått problem med rädsla efter många års ridning. Varför skulle man inte rida på ridskola eller för tränare innan man skaffar häst? Eller varför förutsätter du att folk skaffar flera reaktiva hästar utan att ha gått på ridskola först?
Att säga att en häst är reaktiv tycker inte jag är att skylla på hästen på något vis, bara att jag inte passar ihop med en reaktiv häst. Och att vara reaktiv är ju inte bara att skygga för ett hörn i min värld, utan bra mycket mer än så. Lika dumt som att tro att en lugn häst står stilla i mitten.
Dom flesta som kan något om hästar förstår nog att en häst som inte stannar på första/andra försöket inte skenar, dåligt utbildad möjligen, men skenar nej det borde dom flesta ryttare veta skillnad på.

Ridrädsla har jag sett på många olika nivåer.
 
Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola
Jag är en av dem som inte trivs på ridskola och har aldrig gjort, troligen ytterligare en skada från barndomen. Det handlar egentligen inte så mycket om hästarna utan om situationen som helhet. Min osäkerhet i sadeln ökar när det står en massa människor och kollar. När jag rider vill jag själv kunna avgöra vad jag ska göra, hur jag ska göra det och när. Om det är hoppning så förväntas man hoppa när det är ens tur, om man då inte känner sig redo utan väljer att bara rida förbi eller stå över så kommer det genast övertalningsförsök, blickar och viskningar. Om ens häst bocksr eller kastar sig så att man får andan i halsgropen och behöver lugna sig ett par minuter i skritt på innervarvet så kommer tjatet om att man ska ut och testa igen. Det blir en sån press, uppenbar eller inte, att hålla jämna steg med övriga elever att man känner sig tvungen att tvinga sig igenom saker man egentligen skulle tagit sig an i ett lugnare tempo. Jag vågar mer när jag är själv och känner att jag har kontrollen över vad jag ska göra utan att andra människor runt omkring har en massa förväntningar och åsikter. Jag har testat att rida på ridskola i vuxen ålder men trots att jag vid tillfället var väl inkörd på mina ångestdämpande antidepressiva mediciner så blev det bara en lektion innan jag slutade.

Det är enskild tränare som är vägen framåt för min del när jag känner att jag behöver/vill utvecklas på något sätt.
 
Jag tror att häst-/ridrädsla kan vara både individberoende och mer generell. Är den generell så kan det säkert vara mest konstruktivt att jobba med sig själv och sina känslor kring vad det nu är för aspekter av hästar och ridning som känns jobbiga. Men är rädslan kopplad till hästindivid så ser jag inget fel i att byta häst. Alla hästar är inte sitt bästa med alla människor, och alla människor är inte sitt bästa med alla hästar. Även om mycket kan påverkas och förändras längs vägen, med bra handledning och öppet sinne.

Ser jag till mig själv och mina känslor så är jag absolut mest trygg med min egen häst. Inte för att han är den bästa ridhäst jag träffat, för det är han objektivt sett absolut inte, utan för att jag känner honom bäst och kan läsa honom bäst. Andra känner sig mindre trygga med honom eftersom han är känslig och kan uppfattas som nervös.
 
Självklart har man rätt till sina känslor. Är man rädd så är det ofta bra att inte utsätta sig för mer rädsla än vad man kan hantera. Om det innebär att byta häst, så kan det vara en bra lösning för både häst och ryttare. Har man problem med rädsla så förstår jag inte varför man inte vill rida på ridskola/för tränare för att först bli bättre och tryggare istället för att tröska sig igenom köp och försäljning av x antal reaktiva hästar?

Om jag får problem med rädsla för en häst jag äger så kommer ridskola knappast hjälpa och jag har under de perioder jag haft häst ridit kontinuerligt för tränare så problemet har i så fall uppstått trots att jag har tränare. Kan jag logiskt sätt se att det inte finns fog för rädslan (att jag är livrädd för att sitta på en snäll häst väl inom min kapacitet) så tror jag jag kommer att hantera det på samma vis som jag hanterade att jag var livrädd för att rida barbacka. Ta lite hjälp av tränare men bearbeta rädslan själv, är jag rädd och det finns fog - att det är just den hästen som triggar rädslan så får jag analysera problemet och sälja om jag inte anser det är värt att riskera hälsan för just den hästen.

Personligen har jag sett en koppling mellan rädsla och häst-/ridkunskap. Inte enbart, men det förekommer. De mer extrema fallen är färre. De som rider/kan häst bättre är inte nödvändigtvis modigare men har verktygen för att hantera små och större situationer. Ibland är det så automatiserat att de inte längre reflekterar över hur de gör det.
Ja det finns en del som blir rädda för ridning tidigt under sin ridkarriär och då för ridning i största allmänhet och sen är de t ju så att skickligare ryttare klarar att rida fler hästar säkert. Bortsätt från det så har jag ingen erfarenhet av att rädsla för vissa individer har så värst mycket med kunskap att göra. Sambandet finns där men det är liksom ingen quickfix att rida en termin på ridskola eller några gånger för tränare (och många gör redan det) och så blir man en säkrare ryttare som magiskt klarar en häst man tidigare var rädd för.


Inte alltid, men ibland känns det som en dålig men allmänt accepterad inställning i att skylla på hästen som "reaktiv", när det är ryttaren som har brister. Ur hästens synvinkel alltså.
Skylla på hästen och skylla på hästen, klarar man inte av den och är rädd så är det som det är och egenskaper hos hästen funkar inte med ens egna, exempelvis att hästen är reaktiv eller för svår, eller att kemin inte stämmer så kan man sälja hästen med det som skäl helt utan att skylla på hästen.

Att t.ex. en häst galopperar i ridhuset och inte stannar på första eller andra signalen (är olydig) är inte samma sak som att den skenar. Eller att den skyggar för ett hörn gör inte hästen till "reaktiv". Men en del väljer att se hästen på det sättet, för att man är rädd och inte vet hur man ska hantera situationen, och då har man problem med väldigt många hästar.

Ja det kan man behöva förklara för en nybörjare. De flesta andra har koll. Oavsett vilket så äger man en häst så bör man ju ha en man klarar av att rida.[/QUOTE]
 
Oj, jag känner inte alls igen mig i en sån här beskrivning, tycker hela din beskrivning är bakvänd. Jag liksom många andra jag känner har ridit på ridskola sedan barnsben och är uppväxt med hästar, men i mitt fall ändå fått problem med rädsla efter många års ridning. Varför skulle man inte rida på ridskola eller för tränare innan man skaffar häst? Eller varför förutsätter du att folk skaffar flera reaktiva hästar utan att ha gått på ridskola först?
Att säga att en häst är reaktiv tycker inte jag är att skylla på hästen på något vis, bara att jag inte passar ihop med en reaktiv häst. Och att vara reaktiv är ju inte bara att skygga för ett hörn i min värld, utan bra mycket mer än så. Lika dumt som att tro att en lugn häst står stilla i mitten.
Dom flesta som kan något om hästar förstår nog att en häst som inte stannar på första/andra försöket inte skenar, dåligt utbildad möjligen, men skenar nej det borde dom flesta ryttare veta skillnad på.

Ridrädsla har jag sett på många olika nivåer.
Instämmer och alla hästar på en ridskola är inte så pålitliga alla gånger, ibland är det inte alltid ridläraren hinner med att läsa hästarna heller. Min första rejäla avramling var en sådan, då var det ändå min dåvarande favoritponny jag red, jag var 10 år. Ponnyn hade mycket energi överlag och hade inte gått någonting innan, ridläraren var vikarie så kände inte hästarna och vi hamnade längst bak i galoppkön, han klarade inte av det och jag lyckades inte hålla honom. Jag var rädd för allt snabbare än trav och minsta lilla skutt i 3 år efter det trots massa jobb på att övervinna det, både på grupplektioner och privatlektioner.

@Verdandi Ridskolor är bra men absolut ingen universell lösning, mycket beror på den specifika ridskolan. Rida privat och/eller byta häst till en lugnare som inte är lika reaktiv kan lika gärna vara en bättre lösning, alla situationer är som olika.
 
Kan skriva under på detta med att det definitivt är individbaserat. Jag hade min förre, extremt känsligt sto med nerv och för svår för mig som satte mycket rädslor i mig. E. Tailormade Temptation/May Sherif. (Pappan är känt för att ge avkommer med mycket känslighet och har själv dragit med ryttaren några gånger- svår häst). Tyvärr va hon alldeles för svår för mig och jag åkte av henne ett antal gånger. Det va dock aldrig med jämna mellanrum utan det kunna gå månader mellan hon fick ett utbrott och då blev det rodeo tills man åkte i backen. Hon va skadat med, och hur mycket som hang ihop är svårt att säga i efterhand, jag borde gett upp, men jag satte upp mig trots rädsla för att "det måste man", hade dock hjälp av flera duktiga ryttare som red henne emellan med. Vissa lektioner så va hon så himla magiskt att rida- kommer fortfarande ihåg den känslan, men att rida ut henne i skogen gick inte- med livet som insats.

Efter jag fick ta bort henne, så fick jag rida andras hästar från stallet och ena (en fältävlanshäst) kunna vara lite fjantig när man red ut själv, men litade på honom fult ut då han aldrig bockade/stegrade eller försökte slänga av en, han hoppade till lite och kunna göra piruetter i galoppen för att vända :D men kände mig aldrig otrygg på honom.

Det viktigate för mig i relation med hästarna är att veta vilken sorts reaktion som kommer, om en fågel drar upp från en buske så är det ok att hoppa till lite, men jag vill inte ha ett bock eller en rodeo tur.-
 
Jag har aldrig varit med om att det varit individbaserat. Det har mer varit situationsbaserat för mig. Kanske är skillnaden att jag huvudsakligen ridit på ridskola? Jag vet inte riktigt hur det skulle korrelera, men kanske att man blir van vid att saker kan hända på vilken häst som helst så det är situationen som känns "logisk" att vara rädd för? Vet inte :D

Jag hade när jag var yngre stora problem med galoppen, första galoppen någonsin var jag inte beredd och spände mig och smällde ner på något knasigt sätt i sadeln och fick ont som satan i ryggen. Sen fortsatte det med massa avramlingar, en del ganska illa. Droppen kom när jag red favoriten och skulle galoppera och bröt armen. Efter det var jag så rädd för galopp att jag fick blackouter när jag skulle galoppera och ramlade av pga det. Jag fortsatte rida men galopperade inte på väldigt många år.

Sedan dess har jag på det stora hela kommit över galopprädslan, även om jag upptäckte att det nog finns något litet spöke kvar när jag var iväg på dressyrresa och fick rida en extremt känslig läromästare. Det blev ingen galopp om jag tvivlade en sekund.

Annars har jag varit med om ett och annat, skenande unghäst som skenar rakt emot taggtråd där jag kastar mig av och bryter höften, har fått hästar över mig, stegrats med, brytit svanskotan när en häst blev rädd för något och jag flög av mm. Men har aldrig blivit rädd för själva individen, det är helt klart situationen jag blir rädd för.

Edit: Däremot är det individer som har hjälpt mig komma över de situationsbaserade rädslorna jag haft. De individerna tar upp mycket plats i hjärtat :love: Nu när jag tänker efter är det inte heller de individer man logiskt skulle tänka sig skulle kunna bota rädslor. En sönderstressad connemara som stegrade sig och skenade mycket. En korsningsponny som blivit felbehandlad som liten och var rädd för allt och alla. En connemarakorsning som attackerade andra hästar. En galoppör som bara vill springa och inte har någon särskilt väl installerad broms... 🤔 Lite underligt.
 
Senast ändrad:
Jag har aldrig varit med om att det varit individbaserat. Det har mer varit situationsbaserat för mig. Kanske är skillnaden att jag huvudsakligen ridit på ridskola? Jag vet inte riktigt hur det skulle korrelera, men kanske att man blir van vid att saker kan hända på vilken häst som helst så det är situationen som känns "logisk" att vara rädd för? Vet inte :D

Jag hade när jag var yngre stora problem med galoppen, första galoppen någonsin var jag inte beredd och spände mig och smällde ner på något knasigt sätt i sadeln och fick ont som satan i ryggen. Sen fortsatte det med massa avramlingar, en del ganska illa. Droppen kom när jag red favoriten och skulle galoppera och bröt armen. Efter det var jag så rädd för galopp att jag fick blackouter när jag skulle galoppera och ramlade av pga det. Jag fortsatte rida men galopperade inte på väldigt många år.

Sedan dess har jag på det stora hela kommit över galopprädslan, även om jag upptäckte att det nog finns något litet spöke kvar när jag var iväg på dressyrresa och fick rida en extremt känslig läromästare. Det blev ingen galopp om jag tvivlade en sekund.

Annars har jag varit med om ett och annat, skenande unghäst som skenar rakt emot taggtråd där jag kastar mig av och bryter höften, har fått hästar över mig, stegrats med, brytit svanskotan när en häst blev rädd för något och jag flög av mm. Men har aldrig blivit rädd för själva individen, det är helt klart situationen jag blir rädd för.

Edit: Däremot är det individer som har hjälpt mig komma över de situationsbaserade rädslorna jag haft. De individerna tar upp mycket plats i hjärtat :love:
Ja det du beskriver har jag också sett och delvis varit med om, främst när man håller på att lära sig rida. Jag tror dock att folk främst svarar utifrån att sälja en häst man inte funkar med, det är det trådstarten handlar om. De flesta som skaffar sig häst (undantaget barnponnyer där föräldern har intresse) har trots allt lärt sig grunderna i ridning såsom att rida alla gångarter och börjat hoppa lite.
 
Jag har aldrig varit med om att det varit individbaserat. Det har mer varit situationsbaserat för mig. Kanske är skillnaden att jag huvudsakligen ridit på ridskola? Jag vet inte riktigt hur det skulle korrelera, men kanske att man blir van vid att saker kan hända på vilken häst som helst så det är situationen som känns "logisk" att vara rädd för? Vet inte :D

Jag hade när jag var yngre stora problem med galoppen, första galoppen någonsin var jag inte beredd och spände mig och smällde ner på något knasigt sätt i sadeln och fick ont som satan i ryggen. Sen fortsatte det med massa avramlingar, en del ganska illa. Droppen kom när jag red favoriten och skulle galoppera och bröt armen. Efter det var jag så rädd för galopp att jag fick blackouter när jag skulle galoppera och ramlade av pga det. Jag fortsatte rida men galopperade inte på väldigt många år.

Sedan dess har jag på det stora hela kommit över galopprädslan, även om jag upptäckte att det nog finns något litet spöke kvar när jag var iväg på dressyrresa och fick rida en extremt känslig läromästare. Det blev ingen galopp om jag tvivlade en sekund.

Annars har jag varit med om ett och annat, skenande unghäst som skenar rakt emot taggtråd där jag kastar mig av och bryter höften, har fått hästar över mig, stegrats med, brytit svanskotan när en häst blev rädd för något och jag flög av mm. Men har aldrig blivit rädd för själva individen, det är helt klart situationen jag blir rädd för.

Edit: Däremot är det individer som har hjälpt mig komma över de situationsbaserade rädslorna jag haft. De individerna tar upp mycket plats i hjärtat :love: Nu när jag tänker efter är det inte heller de individer man logiskt skulle tänka sig skulle kunna bota rädslor. En sönderstressad connemara som stegrade sig och skenade mycket. En korsningsponny som blivit felbehandlad som liten och var rädd för allt och alla. En connemarakorsning som attackerade andra hästar. En galoppör som bara vill springa och inte har någon särskilt väl installerad broms... 🤔 Lite underligt.

För min del när det blivit individbaserat så har det handlat om en individ som i princip varit farlig/besvärlig att hantera från marken. Jag uppskattar inte att bli inklämd eller sparkad när jag ska borsta häst i stallgången. Och när det bara är den hästen och inte borstning i allmänhet så blir det för mig att det är individen som är farlig. Inte stallgången eller borstningen. Den hästen hanterar jag sällan för vi klickar helt enkelt inte.
 
Blir faktiskt lite provocerad av ditt svar. Har du någonsin varit livrädd och blivit skadad av en häst?

Jag har fått min fot KROSSAD av en "reaktiv" häst, och blivit indrämd i ett järnstaket av en annan häst med full kraft samtidigt som den hästen fortsatte att sparka efter mig- med avsikt att träffa. Sånt sätter spår. För min del hjälpte det att byta häst. Det hade liksom inte hjälpt att rida på ridskola...

Ja, jag har varit med om ridolyckor där jag hamnat på sjukhus och har fått sövas efteråt.

Jag har också blivit avslängd där hästen försökte sparka mig flera gånger.

Men det är inte dina och mina exempel jag menar.
Ett exempel på det jag menar är där den nyblivne hästägaren kommer utflygande ur stallet pga. att hästen vinklat öronen bakåt. Den var helt avslappnad och hade vinklat öronen för att lyssna bakåt. Hen var livrädd och trodde hästen tänkte sparka.

Jag skrev ovan att byte av häst kan vara bra, men ibland när det är som ovan så kanske man kan backa sig själv några steg och titta mer självkritiskt innan man skaffar en ny häst som förmodligen också kommer att vinkla öronen bakåt.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Hej! Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare...
Svar
14
· Visningar
2 642
Kropp & Själ jag har länge funderat på om jag ska göra en sådan här tråd. Jag vet inte varför jag gör det, mest för att få skriva av mig. Kanske har...
Svar
13
· Visningar
1 136
Hästmänniskan Mår så fruktansvärt dåligt! Har haft min häst i fyra år nu, men började i julas fundera över att sälja honom, då jag är i en ny fas i...
2
Svar
31
· Visningar
4 064
Hästvård Hej! Jag är just nu jätteledsen. Jag köpte min alldeles egna häst för snart 3 månader sedan, en valack på 12 år. Han har sedan dess...
2
Svar
25
· Visningar
3 682

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Tittar in i ditt kök del 26
  • Konsttråden!
  • Vad gör vi CLX

Hund, Katt, Andra Djur

  • Enmanshund
  • Kattsnack #9

Hästrelaterat

  • Cohiba 1198
  • ”Frisk” häst i sjukhage?

Omröstningar

  • Fanta Orange eller Zingo Apelsin?
Upp