Sambo som längtar hem??

Jag kan tycka att avståndet är löjligt lite för en gråthemlängtan till, men å andra sidan grinade jag i månader när jag flyttade från city till en stadsdel utanför cityringen, så tjaaa...hemlängtan är allvarliga saker.
Vänd på steken då, skaffa er en lägenhet i hans stad och flytta dit. Om du tycker det kvittar så är det ju ingen biggie för dig?
 
Jag kan fortfarande längta till den stad och lägenhet som jag bodde i för 15 år sedan, även fast jag inser att en flytt tillbaks skulle bli helt annorlunda och säkerligen inte alls som jag tänkt. Just då var livet väldigt bra på många plan, och det är nog snarare det jag saknar. Men det livet är ju inte kvar, varken människorna eller den jag var då. Det hindrar ju dock inte mig från att längta dit ibland, men så är det ju med mycket av det förflutna. För mig är det vemodigt och nostalgiskt, men olika människor hanterar ju längtan på olika sätt.
Ts, det låter som om din sambo kanske behöver hjälp och stöttning med att se lite mindre bakåt och mera framåt. Är man glad och förväntansfull på det nya så lägger man snabbare det gamla bakom sig, och det blir ett trevligt minne istället.
 
Vissa har svårt att flytta. Min sambo gråter förvisso inte men det tar veckor innan han stressar av och inte känner sig som besökare i bostaden han nyss flyttat till. Lite som att se en lättstressad häst i ny flock.
 
Jag bodde utomlands själv i tre olika länder på tre år. Tyckte jag det var roligt - nej, jag var tvungen på grund av mitt jobb.

Dags att växa upp kanske? Curlinggenerationen förnekar sig inte :mad:

Hur tänker du nu?

Killar har hemlängtan, tycker flytten är skitjobbig och genomgår jordens sorgeprocess. Ska han inte ha rätten till att känna som han känner? Han om någon äger ju sina känslor.

Hur vill du bli behandlar när du genomgår en sorgeprocess oavsett vad det gäller?

I all välmening. :)
 
Usch nu blev jag alldeles nostalgisk och sorgsen :-( Euskefeurat känns lite som "hemma". Jag har flyttat nästan 100 mil söderut, har bott här i 8 år och trivs bra, men, hemma är alltid hemma så är det bara. Varje gång jag/vi har varit hemma eller någon från familjen har varit här blir jag fortfarande deppig i flera dagar.. Visst kan jag tycka att 3 mil före en dröm att ha hem, men som flera andra har sagt så låt honom ha sina känslor, trösta och acceptera det. Eller flytta till hans stad och pendla till jobbet i din stad?!
 
Men herregud det handlar om 3 mil! Jag pendlar 2x3.5 mil om dagen. Reaktionen är överdriven och jag tror liksom en del andra att det beror på något annat.

För mig var det mycket jobbigare att flytta 3 mil än att flytta 120 mil. Även för en och samma person kan flyttar upplevas oerhört olika beroende på en miljon olika faktorer (varför man flyttar, vad man flyttar till, vad man flyttar ifrån osv.). Man kan inte rå för sina känslor och man måste få känna. En del människor är känslosammare än andra, men alldeles oavsett måste vi få känna.
 
Jag och pojkvännen har nyligen flyttat ihop, i en ny lägenhet i staden jag kommer från. Min sambo kommer från en lite mindre stad 3 mil från där vi bor nu.

Problemet är att han längtar hem, är ledsen och nedstämd och ibland gråter på kvällarna... Jag vet inte vad jag ska göra? Och jag har väldigt svårt att förstå hans känslor...

Han har inga kompisar eller familj kvar i sin gamla stad, bara ytliga och han jobbar och har jobbat i min stad sen han gick ur gymnasiet, han ar kompisar som bor här också. Han gillar staden och trivs bra här med. Detta med att flytta ihop är ju något vi pratat om länge, ca 1 år även om jag vart mer drivande.

Jag förstår inte vad han saknar? Sin gamla lägenhet? Han har jättesvårt att förklara när jag frågar, det brukar bli nåt svammel om att -jag har ju alltid bott där och det känns så konstigt här och bla bla. Han jobbar ju i min stad, tycker lägenheten är jättefin och det är ett bra område med nära till allt. Jag förstår inte vad han saknar och är ledsen över?? Jag har svårt att förstå hur man kan sakna en lägenhet så mycket?

Han har bil och hans gamla stad ligger bara 30 min bort, han kommer dessutom åka dit flera dagar i veckan både med jobbet och en fritidsaktivitet.

Vad ska jag göra? Det känns inte bra att se han så ledsen? Dessutom är jag rädd att bli lämnad i denna stora lägenheten som vi flyttade till för att bo ihop och jag tror inte jag kan klara hyran själv...

Det är så grymt olika hur människor reagerar på att flytta och det är nog en stor del i varför du inte kan förstå hans känslor - eftersom du inte känner likadant. Jag själv flyttade till internat som 16-åring, och sedan till egen lägenhet tio mil från övrig familj (och där bor jag kvar). Jag har tyckt att det varit enormt skönt och har inte spillt en tår. När jag flyttade till internatet fick jag en sk "hallgranne". Vi delade hall och hade olika rum. Hennes mamma sov över första natten, hon grät floder i hela första och andra dagen och var allmänt ledsen. Enormt mycket separationsångest - från sitt hem, tryggheten, familjen. Jag försökte stötta henne så mycket jag kunde och hon bodde kvar, men det visar ju på att vi alla är otroligt olika och beroende på personlighet, uppväxt och liknande reagerar vi därefter.

Jag tror att det kommer vara tufft för din sambo ett tag, men med stöd och tålamod tror jag att det kommer gå över. Rubbar man en djup trygghet man har så reagerar man - det gäller bara att med tålamod och stöd hjälpas åt att ta sig igenom det jobbiga och bygga upp en ny trygghet.

För vissa kanske hans reaktion är överdriven - men för honom är den nog inte det. Han är inte van, han har brutit upp från sin gamla trygghet och vana. Det är mycket nytt. Man får reagera och det kan ta ett tag och vara jobbigt, men det lär inte heller vara för evigt.
 
Jag kan tycka att avståndet är löjligt lite för en gråthemlängtan till, men å andra sidan grinade jag i månader när jag flyttade från city till en stadsdel utanför cityringen, så tjaaa...hemlängtan är allvarliga saker.
Vänd på steken då, skaffa er en lägenhet i hans stad och flytta dit. Om du tycker det kvittar så är det ju ingen biggie för dig?
 
Det ær en fråga om hemkænsla, men kanske också om identitet. Han ær "en annan" nær han bor i den nya staden med dig mot då han bodde ensam i sin hemstad. Så gør vad du kan før att han ska kænna sig trygg, till slut går det nog øver.
 
Det är ju mer än tre mil det handlar om tycker jag. Att flytta ihop är jobbigt, att lämna sin egen inbodda härd och anpassa sig till någon annan. Jag saknar min första egna lägenhet ibland, som jag inrett själv och som var jag, med mina grejor på mitt sätt.

Huset/gården vi bor på nu tog mig nästan fem år att känna samma känsla av tillhörighet, fast jag absolut inte ville härifrån (jo ibland kanske när allt jävlades)

Jag är väl iofs på en extremkant vad gäller förändringar, jag gillar dem inte! Samtidigt som jag blir skogstokig om det inte händer nåt.
 
Sen är det ju ett stort steg att bli sambo också, eller för vissa iaf. Det kanske kan påverka?

Jag är en ensamboare, älskar det, men kommer bli sambo vad det lider. Mannen i fråga är fantastisk men jag trivs bra ensam och tycker att det är svårare att dela boende med någon. Kanske kan vara något sådant som spelar in i processen?
 
Om känslan av "hem" saknas hos någon som behöver en trygg hemmabas så handlar det inte om avstånd. Det är lite som att åka hem till någon annan och få höra "känn dig som hemma". Det är klart det inte känns som hemma!
Jag kan fortfarande sakna min första etta, mitt första "hem". Känslan av att stänga min ytterdörr, ljuset in genom balkongen på morgonen. Känslan av att "det här är MITT" och "här kan jag göra vad jag vill". Om man flyttar ifrån det och dessutom blir sambo med någon annan på kuppen så ÄR det rätt mycket man har tappat. Ge sambon lite tid och förståelse så landar han nog och ser vad han fått istället. Och gör han inte det så omvärdera situationen.

Om avståndet inte är något deal så är rädslan för att bli "lämnad ensam i den stora dyra lägenheten" jättekonstig, det är väl isf möjligt att flytta med honom tillbaka de 3 milen och pendla själv? :)
 
Jag tror inte att problemet är hemlängtan. Faktiskt.

Naturligtvis reagerar alla olika, men en vuxen man som ligger och gråter för att han flyttat tre mil och blivit sambo tycker jag verkar himla märkligt. Antingen är det egentligen något underliggande som stör eller så vill jag spontant säga "grow the f**k up". Livet handlar om att anpassa sig till nya situationer det är den hårda verkligheten. Vill man/klara man inte det får man stanna där ma alltid varit och göra det man alltid gjort.
 
Jag tror inte att problemet är hemlängtan. Faktiskt.

Naturligtvis reagerar alla olika, men en vuxen man som ligger och gråter för att han flyttat tre mil och blivit sambo tycker jag verkar himla märkligt. Antingen är det egentligen något underliggande som stör eller så vill jag spontant säga "grow the f**k up". Livet handlar om att anpassa sig till nya situationer det är den hårda verkligheten. Vill man/klara man inte det får man stanna där ma alltid varit och göra det man alltid gjort.

Det finns väl inget som säger att TS sambo inte kan eller vill klara av det? Att stora omställningar i livet tacklas olika av olika personer är väl inte så konstigt? Det tar längre tid för en del, det betyder inte att han inte kommer klara av det.
 
@Fiorano Fast alltså, jag tycker nog att det resonemanget låter väldigt hårt. Det står ju trots allt ingenstans att TS sambo inte fungerar i övrigt men att flytten har varit jobbig för honom. Som många redan skrivit så tvivlar jag på att avståndet spelar någon som helst roll i sammanhanget, det är tryggheten som försvunnit och inget som har med hur långt hem det är.

På samma vis som livet handlar om att anpassa sig efter nya situationer så handlar det också om att lära sig att människor fungerar olika och att alla förtjänar samma hänsyn och respekt. Att utan vidare information påstå att det måste finnas större problem som ligger till grund för hemlängtan eller att personen är barnslig känns som en väldigt konstig approach. Det KAN självklart vara så, men varför börja med att mer eller mindre påstå att det måste vara fel på personen i fråga?

Jag har aldrig känt mig så långt hemifrån som när jag bodde en ynka mil ifrån hemstaden, på en ort där jag dessutom vuxit upp. Idag bor jag 20 mil ifrån staden som är mitt "hemma" och det är inte alls lika jobbigt för här känns det bättre.

Allmän fundering som går lite halvt OT: Det är i sådana här lägen jag undrar hur många som hade reagerat med ett "väx upp för fan" om det varit en tjej det rört sig om och inte en kille som gråter för att han har hemlängtan...
 
Naturligtvis reagerar alla olika, men en vuxen man som ligger och gråter för att han flyttat tre mil och blivit sambo tycker jag verkar himla märkligt. Antingen är det egentligen något underliggande som stör eller så vill jag spontant säga "grow the f**k up". Livet handlar om att anpassa sig till nya situationer det är den hårda verkligheten. Vill man/klara man inte det får man stanna där ma alltid varit och göra det man alltid gjort.

Jag undrar vad du har varit med om ditt liv?
 
@Sotfux @Sol Det kan hända att jag är hård i min bedömning av denna sambo. Är tämligen säker på att min bedömning hade varit den samma om det var en tjej det handlade om. Förstår inte riktigt vad skillnade i kön skulle ha med saken att göra.

Det som känns uppenbart är att sambon inte har nån grundtrygghet i allt detta nya som hänt honom. Det kan man självklart hantera på olima sätt för att finna en ny trygghet i sin tillvaro. Att lägga sig och gråta upprepade kvällar är dock ett ganska extremt sätt för den otrygghet att komma fram på OM det inte finns annan oro/ängslan.

I TS orginalinlägg får vi ganska lite info och endast hennes sida. Jag tror att det finns mer to the story sas.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har blivit singel efter att sambon gjorde slut med mig idag. Det hela suger såklart och är otroligt sorgligt. Jag är ledsen, arg...
2
Svar
29
· Visningar
3 826
Senast: Fazeem
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 206
Senast: Whoever
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 731
Senast: Ramona
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
6 194

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp