Kristall10
Trådstartare
Som flera av er sett i ett par andra trådar så har min sambo sedan 20 år tillbak plötsligt lämnat mig.
Jag känner att jag behöver skriva av mig rent allmänt kring detta, inte bara kring hur det påverkar hästarna.
Fick veta för en vecka sedan att han skaffat lägenhet. Han sa det som hastigast vid frukost och strax därpå kom barnen ner så då var det slutpratat om det.
Vi har inte kunnat prata förrän i lördags då barnen fick vara hos mina föräldrar.
Han har mått psykiskt dåligt en längre tid och har fullt upp med sig själv och orkar inte med en relation längre. Han vill inte att vi tillsammans ska ta någon hjälp för att se om det går att rädda.
I lördags kväll när jag gick ut för att kvällsfodra hästarna så flyttade han ut. Han kom och sa att han skulle till jobbet tvärt och fixa med en grej (jobbet ligger nära och hans lägenhet likaså).
Men han kom aldrig tillbaka, inte förrän vid lunch på söndag. Utan att säga något om att han flyttat.
Sedan åkte han och hämtade barnen hos mina föräldrar och berättade för dom och tog med dom till lägenheten.
Först ledsna så klart men sedan när de kom till lägenheten så fick de veta att de ska få varsitt rum, dom delar rum nu. Och att de ska få inreda hur de vill och det har tydligen lovats tv-spel osv. Så när de kom hem var de rätt glada.
Han har dock en förmåga att lova mer än han kan hålla och det har jag nu försökt förklara för barnen så de inte ska bli allt för besvikna om de inte får allt de blivit lovade.
När pappa åkte (till akuten för stelkrampsspruta då han blivit biten av en hund som bor i samma hus där han har lägenheten. Karma!
) och jag fick chans att prata ordentligt med barnen så blev det däremot lite annorlunda. Sonen som strax fyller 10 blev ledsen då han insåg att detta var för alltid. Han hade trott att pappa bara skulle bo själv några månader tills han mådde bättre.
Dottern som är 15 blev så klart ledsen över att ponnyn måste säljas, men hon är sån som inte visar så mycket känslor. Hon har mest planerat inredningen i sitt nya rum.
Men man ser att hon funderar mycket.
Sonen kunde inte gå till skolan idag då han varit för ledsen och då fick dottern också välja om hon ville vara hemma och det ville hon. Skolan börjar om efter lovet idag.
Det har varit jag som skött allt med barnen och hushållet. Trots att jag senaste fyra åren varit heltidssjukskriven pga ME. Nästan så jag har fått göra ännu mer pga att jag ändå är hemma hela tiden. Han skyller på att han mått dåligt och inte kunnat se och tänka på annat.
Han har tydligen sagt tillbarnen att nu när de sk bo med honom var annan vecka så måste dom lära honom sina rutiner, allt med skolan osv. Det säger ju en hel del.
Egentligen blir det ingen stor skillnad för barnen när de är hos mig (jag bor kvar på gården så länge jag kan). För pappa har ändå knappt varit hemma. Men bara vetskapen om att han inte kommer att vara här alls är förstås omtumlande för barnen, och för mig.
Jag vill verkligen bo kvar men är rädd att banken inte vill ge mig lån då jag är sjukskriven. Måste boka möte.
Måste även boka värdering av huset då jag antar att fd sambo vill ha sin del.
Ska jag bo kvar i huset är det mycket som behöver fixas och ordnas som inte blivit gjort på de 16 år vi bott här pga att sambo inte varit intresserad.
Tex som jag skrev i annan tråd så måste nytt värmesystem ordnas, det behövs isoleras bättre. Det skulle behövas nya rör mellan hus och avloppsbrunnen osv.
Sambon påbörjade fasadbyte för några somrar sedan som han inte orkade avsluta. Så framsidan har halvfärdig panel och resten av husets panel skulle också behöva bytas.
Tack och lov har vi i alla fall bytt tak och fixat skorstenen.
Jag är sån som vill ordna allt på en gång men det går såklart inte.
Fd sambos pappa sk betala hans hyra i lägenheten tills vi ordnat upp allt med huset.
Han har tydligen haft lägenheten sedan innan jul utan att säga något.
Hur kan en människa man litat fullständigt på i 20 år göra på det här sättet? Separera om man vill det, absolut. Men på detta sätt?!
Jag känner att jag behöver skriva av mig rent allmänt kring detta, inte bara kring hur det påverkar hästarna.
Fick veta för en vecka sedan att han skaffat lägenhet. Han sa det som hastigast vid frukost och strax därpå kom barnen ner så då var det slutpratat om det.
Vi har inte kunnat prata förrän i lördags då barnen fick vara hos mina föräldrar.
Han har mått psykiskt dåligt en längre tid och har fullt upp med sig själv och orkar inte med en relation längre. Han vill inte att vi tillsammans ska ta någon hjälp för att se om det går att rädda.
I lördags kväll när jag gick ut för att kvällsfodra hästarna så flyttade han ut. Han kom och sa att han skulle till jobbet tvärt och fixa med en grej (jobbet ligger nära och hans lägenhet likaså).
Men han kom aldrig tillbaka, inte förrän vid lunch på söndag. Utan att säga något om att han flyttat.
Sedan åkte han och hämtade barnen hos mina föräldrar och berättade för dom och tog med dom till lägenheten.
Först ledsna så klart men sedan när de kom till lägenheten så fick de veta att de ska få varsitt rum, dom delar rum nu. Och att de ska få inreda hur de vill och det har tydligen lovats tv-spel osv. Så när de kom hem var de rätt glada.
Han har dock en förmåga att lova mer än han kan hålla och det har jag nu försökt förklara för barnen så de inte ska bli allt för besvikna om de inte får allt de blivit lovade.
När pappa åkte (till akuten för stelkrampsspruta då han blivit biten av en hund som bor i samma hus där han har lägenheten. Karma!
) och jag fick chans att prata ordentligt med barnen så blev det däremot lite annorlunda. Sonen som strax fyller 10 blev ledsen då han insåg att detta var för alltid. Han hade trott att pappa bara skulle bo själv några månader tills han mådde bättre. Dottern som är 15 blev så klart ledsen över att ponnyn måste säljas, men hon är sån som inte visar så mycket känslor. Hon har mest planerat inredningen i sitt nya rum.
Men man ser att hon funderar mycket.
Sonen kunde inte gå till skolan idag då han varit för ledsen och då fick dottern också välja om hon ville vara hemma och det ville hon. Skolan börjar om efter lovet idag.
Det har varit jag som skött allt med barnen och hushållet. Trots att jag senaste fyra åren varit heltidssjukskriven pga ME. Nästan så jag har fått göra ännu mer pga att jag ändå är hemma hela tiden. Han skyller på att han mått dåligt och inte kunnat se och tänka på annat.
Han har tydligen sagt tillbarnen att nu när de sk bo med honom var annan vecka så måste dom lära honom sina rutiner, allt med skolan osv. Det säger ju en hel del.
Egentligen blir det ingen stor skillnad för barnen när de är hos mig (jag bor kvar på gården så länge jag kan). För pappa har ändå knappt varit hemma. Men bara vetskapen om att han inte kommer att vara här alls är förstås omtumlande för barnen, och för mig.
Jag vill verkligen bo kvar men är rädd att banken inte vill ge mig lån då jag är sjukskriven. Måste boka möte.
Måste även boka värdering av huset då jag antar att fd sambo vill ha sin del.
Ska jag bo kvar i huset är det mycket som behöver fixas och ordnas som inte blivit gjort på de 16 år vi bott här pga att sambo inte varit intresserad.
Tex som jag skrev i annan tråd så måste nytt värmesystem ordnas, det behövs isoleras bättre. Det skulle behövas nya rör mellan hus och avloppsbrunnen osv.
Sambon påbörjade fasadbyte för några somrar sedan som han inte orkade avsluta. Så framsidan har halvfärdig panel och resten av husets panel skulle också behöva bytas.
Tack och lov har vi i alla fall bytt tak och fixat skorstenen.
Jag är sån som vill ordna allt på en gång men det går såklart inte.
Fd sambos pappa sk betala hans hyra i lägenheten tills vi ordnat upp allt med huset.
Han har tydligen haft lägenheten sedan innan jul utan att säga något.
Hur kan en människa man litat fullständigt på i 20 år göra på det här sättet? Separera om man vill det, absolut. Men på detta sätt?!
