Separation

[TinyWiny]

Med relation menar jag när två personer på något sätt behöver förhålla sig till varandra eftersom de har gemensamt intresse (barnen). Inte att man är kompisar/vänner/partners, går ut och fikar, har gemensamma middagar eller åker på semester tillsammans.

I sådana här fall där en relation har funnits men inte längre finns ser jag det som problematiskt att kalla det för en relation. Det ger helt fel associationer. I en relation ger och tar man. Här handlar det enbart om att se till barnets/barnens bästa. Inget är ge och ta mellan föräldrarna utan enbart till barnet/barnen.

 

[TinyWiny]

Med relation menar jag när två personer på något sätt behöver förhålla sig till varandra eftersom de har gemensamt intresse (barnen). Inte att man är kompisar/vänner/partners, går ut och fikar, har gemensamma middagar eller åker på semester tillsammans.

Dubbelt

 

[Eurydome]

I sådana här fall där en relation har funnits men inte längre finns ser jag det som problematiskt att kalla det för en relation. Det ger helt fel associationer. I en relation ger och tar man. Här handlar det enbart om att se till barnets/barnens bästa. Inget är ge och ta mellan föräldrarna utan enbart till barnet/barnen.

Vilket ord föreslår du istället, som är mindre belastat?

 

[Esmeralda]

Det är ju skillnad på en relation MED någon och en relation TILL. Jag har relationer till mina kollegor, chef, stallkompisar och grannar, men så klart inte relation med! Så nog tycker jag att man kan ha en relation till ett ex, de måste ju ha någon form av kontakt och samarbete kring barnen.

 

[monster1]

Med relation menar jag när två personer på något sätt behöver förhålla sig till varandra eftersom de har gemensamt intresse (barnen). Inte att man är kompisar/vänner/partners, går ut och fikar, har gemensamma middagar eller åker på semester tillsammans.

Jag förstår vad du menar, men tänker att det är ett förhållningssätt man har när man går igenom ett uppbrott med en oberäknelig och knepig person. En person som har en relativt hälsosam syn på vad relationer är ska väll ändå klara av att uppbrott med de gräl och den ilska som ofta ändå är en del av separationen speciellt när den kommer plötsligt. Det är ju helt normalt att vara både ledsen och arg under separationen, sen behöver det ju inte gå till överdrift. De flesta splittringar innehåller ju ändå en sådan övergång, när man är ganska arg på varandra innan man sedan lugnar sig och blir mer neutral eller till och med vänskaplig i förhållandet till varandra.

Att direkt gå över till "hanteringsläge" där man hela tiden beter sig neutralt och korrekt mot sin partner för att den i ett senare skede inte ska slå över till att vara besvärlig känns knepigt. Att förutsätta att den inte kommer kunna klara av att vara vuxen om mogen om man har en konflikt (som separationer ju ofta innehåller).

 

[Eurydome]

Jag förstår vad du menar, men tänker att det är ett förhållningssätt man har när man går igenom ett uppbrott med en oberäknelig och knepig person. En person som har en relativt hälsosam syn på vad relationer är ska väll ändå klara av att uppbrott med de gräl och den ilska som ofta ändå är en del av separationen speciellt när den kommer plötsligt. Det är ju helt normalt att vara både ledsen och arg under separationen, sen behöver det ju inte gå till överdrift. De flesta splittringar innehåller ju ändå en sådan övergång, när man är ganska arg på varandra innan man sedan lugnar sig och blir mer neutral eller till och med vänskaplig i förhållandet till varandra.

Att direkt gå över till "hanteringsläge" där man hela tiden beter sig neutralt och korrekt mot sin partner för att den i ett senare skede inte ska slå över till att vara besvärlig känns knepigt. Att förutsätta att den inte kommer kunna klara av att vara vuxen om mogen om man har en konflikt (som separationer ju ofta innehåller).

Jag är tyvärr inte med på vad du vill ha fram.... Men förmodligen håller jag med eftersom du brukar svara klokt

Mitt inlägg var ett svar till @TinyWiny där jag förklarade vad jag menade när jag använde ordet relation.

 

[Zinfernia]

Jag tycker inte att någonting i ditt inlägg motsäger vad jag skriver. Jag vet att du har en lång erfarenhet inom familjerätten men jag tänker att de du träffar är där av en anledning, att de har problem som de inte kan lösa själva. Ganska många kommer inte till familjerätten för de har inte så stora problem att samarbeta som de du träffar har. Så de du träffar är kanske inte representativa för par generellt.

Jag förstår att detta kan var ett känsligt ämne allmänt, då många kanske sitter med egna såriga erfarenheter eller har behövt stå vid sidan av och se på, så jag förtydligar för säkerhets skull att jag alltså inte pratar om att lägga sig platt och anpassa sig intill omöjlighetens gräns inför ex som är obstruerar, förstör och är omöjliga, eller för den delen som utsätter sina familjemedlemmar för psykisk och fysisk misshandel (som någon hänvisade till).

Jag pratar inte heller om att gå med på att hamna i en dålig ekonomisk situation för att man inte vill bråka, t ex gå med på ofördelaktiga överenskommelser gällande bodelning, skulder eller vad det nu kan vara.

Jag pratar om att hitta sin värdering och sitt långsiktiga mål i relationen till en person som man på något sätt faktiskt måste förhålla sig till under ett antal år vare sig man vill eller ej. Att på sitt håll, inom rimlighetens gräns, göra vad man kan för att som sagt skapa goda förutsättningar för sig själv och för sina barn.

Gör man det så kanske man hamnar på så goda speaking terms så att man om några år kan samarbeta kring barnet som har det svårt i skolan. Eller kanske man ställde upp och hämtade på hockeyträningen när det körde ihop sig för den andra föräldern, så då kan man i sin tur fråga om det någon gång skulle krisa för en själv.

Man har som bekant ingen kontroll över andras beteende, bara sitt eget. Att separera är väl nästan alltid omvälvande på ett eller annat sätt och det kan ta ett tag att landa, för båda. Och efter något/några år landar väl en del bäst i förhållningssättet "vänlig och fyrkantig" och andra i "vänlig och lite mer flexibel".

Jag arbetar inte inom familjerätten men jag är en människa med egna erfarenheter och med vänner och bekanta och har sett en del ändå, även om jag då alltså inte har samma inifrånperspektiv som du har. Och jag ser en del tjuvnyp och tendenser att "ge igen" och det gynnar ju ingen, allra minst en själv.

TS - jag tycker precis som många andra att du verkar hantera detta jättebra. Mitt inlägg var en reflektion på ett inlägg där det helt förståeligt pyste ut irritation och att jag ville ge ett lite annat perspektiv än vad som kommer från en del andra inlägg.

Jag förstår att du säkert inte menade något illa men hur jag än läser ditt första inlägg så tycker jag att det varken landar rätt eller är nödvändigt i stunden.

Jag förstår, och håller med om argumenten att försöka göra sitt bästa för att få en fungerande relation med expartern framöver men jag tycker att det passar bättre i en generell diskussion i förebyggande syfte. Inte som nu när det riktas mot en specifik användare som säkert gör sitt allra bästa trots att hon befinner sig som ofrivillig passagerare på en bumpy ride.

Det är bara inte schysst.

 

[monster1]

Jag är tyvärr inte med på vad du vill ha fram.... Men förmodligen håller jag med eftersom du brukar svara klokt

Mitt inlägg var ett svar till @TinyWiny där jag förklarade vad jag menade när jag använde ordet relation.

Jag syftade på ditt inlägg om att man skulle måna om att hålla en god relation till den man separerar ifrån för barnens skull.

Jag tänker att det måste vara en väldigt toxisk relation om man inte kan kosta på sig att vara arg på varandra under separationen utan risk för att relationen som föräldrar ska vara förstörd i framtiden. De flesta separerade är ju ändå rätt arga missnöjda med varandra under separationen och lyckas sedan ändå ha en god föräldrarrealtion när känslorna kring separationen lugnat sig.

 

[Eurydome]

Jag syftade på ditt inlägg om att man skulle måna om att hålla en god relation till den man separerar ifrån för barnens skull.

Jag tänker att det måste vara en väldigt toxisk relation om man inte kan kosta på sig att vara arg på varandra under separationen utan risk för att relationen som föräldrar ska vara förstörd i framtiden. De flesta separerade är ju ändå rätt arga missnöjda med varandra under separationen och lyckas sedan ändå ha en god föräldrarrealtion när känslorna kring separationen lugnat sig.

Ja. Du har såklart rätt.

 

[Eurydome]

Jag förstår att du säkert inte menade något illa men hur jag än läser ditt första inlägg så tycker jag att det varken landar rätt eller är nödvändigt i stunden.

Jag förstår, och håller med om argumenten att försöka göra sitt bästa för att få en fungerande relation med expartern framöver men jag tycker att det passar bättre i en generell diskussion i förebyggande syfte. Inte som nu när det riktas mot en specifik användare som säkert gör sitt allra bästa trots att hon befinner sig som ofrivillig passagerare på en bumpy ride.

Det är bara inte schysst.

Ja du har nog rätt. Men jag tycker också att mitt inlägg också höll sig på en generell nivå.

 

[Kristall10]

Fd sambo har nog tänkt över och ångrat sina synder.
Ikväll när han lämnade barnen var jag ute och mockade ponnyns hage, då kom han och hjälpte mig att hacka bort en stor frusen hög av bajs och snö och is, hjälpte mig att köra bort det och fyllde vatten ute åt ponnyn utan att jag bett honom. Och det lilla vi pratade med varandra så var han väldigt mild och vänlig.
Till råga på allt så får jag nu helt plötsligt behålla den gamla byrån som står i sovrummet som är hans gamla släktklenod. I helgen skulle han ha den men när jag nu frågade när han skulle hämta byrån då jag hittat en annan jag tänkte köpa så sa han att ”den är så tung att bära, du får ta byrån.”
Så att vara (hyfsat) vänlig men bestämd lönar sig.

 

[Honungshumlan]

Sorry för lite trådkap..
Jag är så full av motsägelsefulla känslor just nu att jag vet inte riktigt vad jag ska känna.
Jag ser på ett sätt fram emot att han flyttar ut för att kunna börja på nytt med mitt liv. Jag har landat i någon form av acceptans i vad som kommer att ske och kan se att det är rätt att han flyttar och inte stannar när han inte älskar mig som i en kärleksrelation, utan som en vän. Vi har haft bra dialoger, på ett sätt kring vår relation som vi aldrig kunnat tidigare. Dialoger som gynnar relationen oavsett om vi fortsätter som vänner eller hittar tillbaka till varandra.
Samtidigt som det känns okej till viss del så bävar jag inför ensamheten utan honom, jag har inte varit utan honom sedan jag var 20år. Men framförallt bävar jag inför ensamheten utan barnen. Jag tror att det kommer att bli så jobbigt att inte ha dem hos mig varje dag. Att saknaden efter dem kommer att bli enorm.
Nästa helg flyttar han.

 

[Görel]

Jag tycker inte att någonting i ditt inlägg motsäger vad jag skriver. Jag vet att du har en lång erfarenhet inom familjerätten men jag tänker att de du träffar är där av en anledning, att de har problem som de inte kan lösa själva. Ganska många kommer inte till familjerätten för de har inte så stora problem att samarbeta som de du träffar har. Så de du träffar är kanske inte representativa för par generellt.

Jag förstår att detta kan var ett känsligt ämne allmänt, då många kanske sitter med egna såriga erfarenheter eller har behövt stå vid sidan av och se på, så jag förtydligar för säkerhets skull att jag alltså inte pratar om att lägga sig platt och anpassa sig intill omöjlighetens gräns inför ex som är obstruerar, förstör och är omöjliga, eller för den delen som utsätter sina familjemedlemmar för psykisk och fysisk misshandel (som någon hänvisade till).

Jag pratar inte heller om att gå med på att hamna i en dålig ekonomisk situation för att man inte vill bråka, t ex gå med på ofördelaktiga överenskommelser gällande bodelning, skulder eller vad det nu kan vara.

Jag pratar om att hitta sin värdering och sitt långsiktiga mål i relationen till en person som man på något sätt faktiskt måste förhålla sig till under ett antal år vare sig man vill eller ej. Att på sitt håll, inom rimlighetens gräns, göra vad man kan för att som sagt skapa goda förutsättningar för sig själv och för sina barn.

Gör man det så kanske man hamnar på så goda speaking terms så att man om några år kan samarbeta kring barnet som har det svårt i skolan. Eller kanske man ställde upp och hämtade på hockeyträningen när det körde ihop sig för den andra föräldern, så då kan man i sin tur fråga om det någon gång skulle krisa för en själv.

Man har som bekant ingen kontroll över andras beteende, bara sitt eget. Att separera är väl nästan alltid omvälvande på ett eller annat sätt och det kan ta ett tag att landa, för båda. Och efter något/några år landar väl en del bäst i förhållningssättet "vänlig och fyrkantig" och andra i "vänlig och lite mer flexibel".

Jag arbetar inte inom familjerätten men jag är en människa med egna erfarenheter och med vänner och bekanta och har sett en del ändå, även om jag då alltså inte har samma inifrånperspektiv som du har. Och jag ser en del tjuvnyp och tendenser att "ge igen" och det gynnar ju ingen, allra minst en själv.

TS - jag tycker precis som många andra att du verkar hantera detta jättebra. Mitt inlägg var en reflektion på ett inlägg där det helt förståeligt pyste ut irritation och att jag ville ge ett lite annat perspektiv än vad som kommer från en del andra inlägg.

De som kontaktar familjerätten är i alla stadier av en separation, många frågar om råd inför en separation också. Och det jag sett där har jag även sett omkring mig i mitt privatliv.

Vi var många som läste ditt inlägg som en uppmaning till ts att dämpa sig, annars kunde jag inte se hur det hade relevans i den här tråden vid det här tillfället.

 

[hundtant]

@Eurydome Jag vill bara säga att jag inte tyckte ditt inlägg var konstigt alls. Det märks att du talar av erfarenhet. Har man inte erfarenhet är det lättare att gasa på när det gäller nån annan än sig en själv. Men finns det barn med i bilden så krävs det ju, för deras skull, ett samarbete i många år, och jag ser bara att det är det du säger.

Risken att ts dras med när andra gasar verkar dock inte överhängande, @Kristall10 du verkar klart sansad. Det du beskrev om hur du förhåller dig inför barnen

 

[Hermelin]

Ja du har nog rätt. Men jag tycker också att mitt inlägg också höll sig på en generell nivå.

Det tycker jag också. Jag kan ha förståelse för er som reagerar och kanske uppfattar att inlägget var en pekpinne. Men så läste i alla fall inte jag texten. Snarare som ett råd framåt. Ett gott råd och som jag uppfattar det så är det exakt så här som TS faktiskt agerar.

Självklart måste man få reagera på dumheter. Lika självklart måste man sätta upp gränser för idiotin. Med det sagt så är det viktigt att ha så gott det går ha en fungerande relation till den andre föräldern. Jag ser många i min närhet som anstränger sig för att relationen ska fungera, för barnens skull. Men det betyder så klart inte att man ska lägga sig platt för dumheter. Men det uppfattade jag inte heller att @Eurydome menade.

 

[cewe]

Fd sambo har nog tänkt över och ångrat sina synder.
Ikväll när han lämnade barnen var jag ute och mockade ponnyns hage, då kom han och hjälpte mig att hacka bort en stor frusen hög av bajs och snö och is, hjälpte mig att köra bort det och fyllde vatten ute åt ponnyn utan att jag bett honom. Och det lilla vi pratade med varandra så var han väldigt mild och vänlig.
Till råga på allt så får jag nu helt plötsligt behålla den gamla byrån som står i sovrummet som är hans gamla släktklenod. I helgen skulle han ha den men när jag nu frågade när han skulle hämta byrån då jag hittat en annan jag tänkte köpa så sa han att ”den är så tung att bära, du får ta byrån.”
Så att vara (hyfsat) vänlig men bestämd lönar sig.

Vad du än gör släpp inte in honom i ditt liv igen, för jag kan slå vad om att han snart kommer ångra sig och vill att ni försöker igen. Det kommer troligtvis hålla i en kvart.
Nu fanns det visserligen en tredje inblandad i min separation, men två gånger tog jag tillbaka mitt ex och jag ångrar det bittert i dag för det drog bara ut på eländet.

 

[Kristall10]

Vad du än gör släpp inte in honom i ditt liv igen, för jag kan slå vad om att han snart kommer ångra sig och vill att ni försöker igen. Det kommer troligtvis hålla i en kvart.
Nu fanns det visserligen en tredje inblandad i min separation, men två gånger tog jag tillbaka mitt ex och jag ångrar det bittert i dag för det drog bara ut på eländet.

Nu var det ju han som absolut ville separera och jag tror verkligen inte att han kommer att ångra sig då han har för mycket med sig själv just nu pga psykisk ohälsa.
Det har förstört för mycket mellan oss och separationen har förstört ännu mer.
Som jag känner nu kommer jag aldrig mer att vilja bo tillsammans med någon partner under samma tak. Jag trivs bra att vara själv så skulle jag träffa någon ny framöver så är det särbo som gäller. Men man vet ju förstås aldrig hur det känns i framtiden.

 

[cewe]

Nu var det ju han som absolut ville separera och jag tror verkligen inte att han kommer att ångra sig då han har för mycket med sig själv just nu pga psykisk ohälsa.
Det har förstört för mycket mellan oss och separationen har förstört ännu mer.
Som jag känner nu kommer jag aldrig mer att vilja bo tillsammans med någon partner under samma tak. Jag trivs bra att vara själv så skulle jag träffa någon ny framöver så är det särbo som gäller. Men man vet ju förstås aldrig hur det känns i framtiden.

Mitt X var också den som ville separera, men tjatade sig tillbaka ändå. Men som du säger det var så mycket som var förstört. Speciellt tilliten till en människa som inte kunde vara ärlig (och fortfarande inte är)

Kan varmt rekommendera särbo-förhållande. Det är helt perfekt, det är skönt umgås när man vill ha sällskap och jätteskönt vara själv när man inte känner för att umgås men någon annan än hunden

 

[Kristall10]

En sak som jag reagerat på är att här på Buke är det ingen som ifrågasätter om jag verkligen kan bo kvar på gården själv.
När jag pratar med familj och vänner (som inte är hästintresserade) så ifrågasätter alla om jag verkligen kan klara av gården själv. Och ska jag verkligen bo där mitt i skogen själv osv.
Mitt i skogen innebär 1km till närmsta granne, 1 mil till närmsta samhälle där även mina föräldrar bor och 3 km till fd sambos lägenhet och jobb.
Gården är inte stor och det mesta jobbet är runt hästarna som jag redan sköter helt själv.

Igår ringde en hästbekant och för henne var det självklart att jag skulle bo kvar. Hon bor själv ensam på en hästgård.
Så det är intressant hur olika människor reagerar på en sån sak och jag tvivlar på att någon hade ifrågasatt fd sambo om det var han som skulle bo kvar på gården.

 

[Blyger]

Är det någon som klarar bo kvar är det väl en hästtjej