Sexuell trakasserad? - varför känns det så jobbigt?

[vilde]

Att ingående fråga ut en person om dennes och partnerns sexliv är gränslöst och kan falla under sexuellt ofredande om inte personen uttryckligen är med på det, att man druckit vin är ingen som helst ursäkt.

 

[Shaggy]

Det skulle han nog inte, men jag tror inte att det skulle ändra hans approach mot kvinnor överhuvudtaget tyvärr.

Det är inte poängen med jämförelsen. Poängen är att de påstår att de inte förstår vad de gör för fel men att det gränslösa beteende de inte förstår existerar är något de plötsligt skulle ha full koll på om det är en annan man som utsätter dem för det. Det betyder ju inte att de sedan klarar av att applicera det på sig själv.

 

[hundtant]

Jo, jag får nog ta tag i det. Men jag vill också vara ärlig och säga att jag kanske inte riktigt har låtit mig själv fundera på hur äcklig jag faktiskt tycker att han är. Det har ju ändå hänt så sällan, så det har inte känts som ett "stort problem". Och samtidigt… jag får så lätt den där känslan av att jag får skylla mig själv (klassiskt syndrom, antar jag). Även fast jag rent logiskt vet att det inte är så.

Men det där gör ju också att jag inte varit så tydlig mot min man. Jag har nog tonat ner det för att inte verka överdriven eller jobbig. Och så fastnar man i det här limbot, där jag både blir äcklad och samtidigt skäms över att jag ens känner så.

@Palermo
Exakt så, huvudet på spiken. Det är verkligen så det känns. Och sen den där jobbiga krypande ovissheten – att jag inte vet vad han egentligen tänker om allt. Tycker han att jag är en tokkärring? Skäms han? Eller bryr han sig inte alls?
Och ja, jag fattar att det inte är mitt ansvar. Det borde jag släppa helt. Men herregud vad svårt det är i praktiken… jag fastnar i känslan, trots att jag fattar att det inte leder någonstans.

Oavsett att din känsla inte hänger med än så verkar du ju rent logiskt se vems felet var, och var dina skamkänslor kommer från. Om du resonerar tillräckligt mycket med dig själv kommer nog den känslomässiga insikten också till slut.

Och för mig känns som det viktiga att du pratar ordentligt med din man. Han måste förstå, hur han slätade över det måste ni ta upp. Om han lyckas förstå de känslor du har kring det här så kan det också bli en bekräftelse som hjälper dig på vägen. Alltså att ni båda ser hur den där gränslösa mannen ställde till det och att dina reaktioner är helt relevanta.

 

[Badger]

Mitt första spontana svar är egentligen nej – jag brukar inte ha svårt att sätta gränser. Men om jag är ärlig mot mig själv så… jo, det har jag nog. Jag är väldigt mån om att alla ska vara nöjda och att jag inte ska ställa till med drama. Tror det blir bättre med åren, men det är absolut något jag behöver jobba på.

Det jag tycker är jobbigast är känslan efteråt, när jag väl satt en gräns. Jag känner mig lätt som världens krångligaste person, otrevlig eller typ en dramaqueen. Och det sitter kvar länge, även om det kanske egentligen inte var något stort (uppenbarligen!).

Och nej, jag tror inte att han skulle bli hotfull. Han kommer (eller kom?) väldigt bra överens med min man, och jag tror faktiskt han har så pass mycket skam i sig att han inte skulle gå dit.

Så kanske aktiverades en del av att du sa ifrån den här gången? Dvs fundera på om det är så? Dvs kan en del av det som ligger kvar vara ovanan vid att säga i från och göra honom oglad. Låg tankarna kvar lika mycket när du inte sa ifrån? För om det är en del i knuten och man tittar på det kanske känslan blir lättare att skaka av? (jag känner ibland nämligen att känslor av obehag kan stärkas, växa av att jag noterade och sade ifrån, helt ologiskt nog. När det kanske borde vara lite tvärtom, att man satte ned foten och det blev lätt att skaka av sig. Kanske ngt i uppfostran att inte röra runt, eller kanske ngt mänskligt bara.)

 

[Badger]

Kanske inte män kan det. Eller så, har man inte själv varit utfört det (generellt män?) så är det kanske svårt att se det och fatta att det är creepy.

Min man frågade dagen efter om jag ville att han ska göra något. Då sa jag nej. Och jag vill fortfarande inte det. Om vi inte möter dem. Då vill jag att säger ifrån och inte står kvar och låtsas som att inget hänt eller att det var normalt fylle-beteende. Det ska jag säga till honom.

Eller så kan de se den på kvinnor gentemot dem, men inte på män gentemot kvinnor, äh jag vet inte. Men jag är ganska säker på att killar inte märkte att killen i bekantskapskretsen kunde bli creepy ibland.

 

[rutigarut]

Att ingående fråga ut en person om dennes och partnerns sexliv är gränslöst och kan falla under sexuellt ofredande om inte personen uttryckligen är med på det, att man druckit vin är ingen som helst ursäkt.

Alltså, ursäkta men vad menar du ens?!

Det var ju inte jag som tog upp det här från början. Det var HAN som berättade att han och hans fru hade fått frågan. Jag ställde några öppna, lite nyfikna frågor bara, mest för att det är så långt bort från min värld man kan komma. Han svarade ganska kort och vagt. Jag pressade inte på, jag ställde inte samma frågor igen och jag krävde inga svar. Sen var det han som fortsatte snacka, ställde frågor tillbaka och var glad och social. Men det märktes att hans blick förändrades där någonstans.

Sen gled vi in på andra ämnen, men han var själv den som tog upp swingandet igen flera gånger.

Och alltså, efter som jag nu dåförsöker bli bättre på att stå upp för mig själv: det här var ett riktigt ofräscht inlägg. Ofräscht att antyda saker och hålla på att tolka in grejer.

 

[rutigarut]

Oavsett att din känsla inte hänger med än så verkar du ju rent logiskt se vems felet var, och var dina skamkänslor kommer från. Om du resonerar tillräckligt mycket med dig själv kommer nog den känslomässiga insikten också till slut.

Och för mig känns som det viktiga att du pratar ordentligt med din man. Han måste förstå, hur han slätade över det måste ni ta upp. Om han lyckas förstå de känslor du har kring det här så kan det också bli en bekräftelse som hjälper dig på vägen. Alltså att ni båda ser hur den där gränslösa mannen ställde till det och att dina reaktioner är helt relevanta.

Men alltså tack, det känns verkligen fint.

Jag ska prata med min man när han kommer hem imorgon, han är inte hemma just nu. Jag tänker inte att han behöver göra nåt direkt, det som har hänt har ju redan hänt. Men han måste fatta att vi två tar avstånd från det här äcklet tillsammans. Inget mer småsnack på Ica liksom. Och att om jag säger att någon är obehaglig, då ska han backa mig direkt.

 

[rutigarut]

Så kanske aktiverades en del av att du sa ifrån den här gången? Dvs fundera på om det är så? Dvs kan en del av det som ligger kvar vara ovanan vid att säga i från och göra honom oglad. Låg tankarna kvar lika mycket när du inte sa ifrån? För om det är en del i knuten och man tittar på det kanske känslan blir lättare att skaka av? (jag känner ibland nämligen att känslor av obehag kan stärkas, växa av att jag noterade och sade ifrån, helt ologiskt nog. När det kanske borde vara lite tvärtom, att man satte ned foten och det blev lätt att skaka av sig. Kanske ngt i uppfostran att inte röra runt, eller kanske ngt mänskligt bara.)

Helt klart. Jag har liksom inte tänkt så mycket på det innan, vid de tidigare tillfällena. Men nu, när vi var på väg till festen och jag fattade att han skulle vara där, då kom känslan direkt: ”nej, men va fan”. Och sen när min kompis sa ifrån blev det plötsligt mycket tyngre.

Tror det också handlar om att erkänna att jag faktiskt är utsatt, ett ”offer” liksom. Och det går inte riktigt ihop med min självbild (fast egentligen, vad fan spelar det för roll, alla kan ju bli utsatta!). Jag vill ju hellre vara den där sköna, avslappnade tjejen… (vilket jag ju är – så länge folk kan hålla händerna i styr och inte stalka mig!).

Och ja, det är säkert uppfostran också. Jag har ju svart bälte i att vara den glada, tysta, duktiga flickan som inte ställer till med väsen. Skit.

 

[hundtant]

Alltså, ursäkta men vad menar du ens?!

Det var ju inte jag som tog upp det här från början. Det var HAN som berättade att han och hans fru hade fått frågan. Jag ställde några öppna, lite nyfikna frågor bara, mest för att det är så långt bort från min värld man kan komma. Han svarade ganska kort och vagt. Jag pressade inte på, jag ställde inte samma frågor igen och jag krävde inga svar. Sen var det han som fortsatte snacka, ställde frågor tillbaka och var glad och social. Men det märktes att hans blick förändrades där någonstans.

Sen gled vi in på andra ämnen, men han var själv den som tog upp swingandet igen flera gånger.

Och alltså, efter som jag nu dåförsöker bli bättre på att stå upp för mig själv: det här var ett riktigt ofräscht inlägg. Ofräscht att antyda saker och hålla på att tolka in grejer.

Du har helt rätt. Lägg bara inte för mycket energi på nån som satt i system att vara motvalls i exakt alla trådar.

Men alltså tack, det känns verkligen fint.

Jag ska prata med min man när han kommer hem imorgon, han är inte hemma just nu. Jag tänker inte att han behöver göra nåt direkt, det som har hänt har ju redan hänt. Men han måste fatta att vi två tar avstånd från det här äcklet tillsammans. Inget mer småsnack på Ica liksom. Och att om jag säger att någon är obehaglig, då ska han backa mig direkt.

Jag skulle skita i den där karln och lägga mer fokus på att min man verkligen fattar. Då löser sig nog förhållningssättet till den andre av sig själv.

 

[rutigarut]

Du har helt rätt. Lägg bara inte för mycket energi på nån som satt i system att vara motvalls i exakt alla trådar.

Du har helt rätt. Lägg bara inte för mycket energi på nån som satt i system att vara motvalls i exakt alla trådar.

Jag skulle skita i den där karln och lägga mer fokus på att min man verkligen fattar. Då löser sig nog förhållningssättet till den andre av sig själv.

Aha, hänger här sällan så har inte koll.

Säkert klokt, men jag har lättare för att prata praktiskt än känslomässigt. Fler utvecklingsområden.... Jag ska försöka.

 

[hundtant]

Aha, hänger här sällan så har inte koll.

Säkert klokt, men jag har lättare för att prata praktiskt än känslomässigt. Fler utvecklingsområden.... Jag ska försöka.

Du kommer att lösa det här så att du kan lägga det bakom dig, du resonerar ju redan rätt

 

[Palermo]

Jo, jag får nog ta tag i det. Men jag vill också vara ärlig och säga att jag kanske inte riktigt har låtit mig själv fundera på hur äcklig jag faktiskt tycker att han är. Det har ju ändå hänt så sällan, så det har inte känts som ett "stort problem". Och samtidigt… jag får så lätt den där känslan av att jag får skylla mig själv (klassiskt syndrom, antar jag). Även fast jag rent logiskt vet att det inte är så.

Men det där gör ju också att jag inte varit så tydlig mot min man. Jag har nog tonat ner det för att inte verka överdriven eller jobbig. Och så fastnar man i det här limbot, där jag både blir äcklad och samtidigt skäms över att jag ens känner så.

@Palermo
Exakt så, huvudet på spiken. Det är verkligen så det känns. Och sen den där jobbiga krypande ovissheten – att jag inte vet vad han egentligen tänker om allt. Tycker han att jag är en tokkärring? Skäms han? Eller bryr han sig inte alls?
Och ja, jag fattar att det inte är mitt ansvar. Det borde jag släppa helt. Men herregud vad svårt det är i praktiken… jag fastnar i känslan, trots att jag fattar att det inte leder någonstans.

Även det du skriver överst här, visar, tycker jag, att du tar på dig ett slags ansvar för en situation som det är den där mannen som skapar. Jag tror att det är något som tjejer och kvinnor har fått lära oss sedan Hedenhös.

Jag tror att ju tydligare du markerar dest mer tycker han att du är en bitterkärring. Jag tror inte att han skäms.

Jag förstår att du fastnar i känslan. Vi gör lätt det (pga det där med Hedenhös osv). Men jag tror att du i detta nu håller på att göra upp med Hedenhös om det här!

 

[Palermo]

Att ingående fråga ut en person om dennes och partnerns sexliv är gränslöst och kan falla under sexuellt ofredande om inte personen uttryckligen är med på det, att man druckit vin är ingen som helst ursäkt.

Såklart! Så dumma vi alla är! Det är så klart den där mannen som är utsatt här! Att vi inte tänkte på det!

 

[Badger]

Helt klart. Jag har liksom inte tänkt så mycket på det innan, vid de tidigare tillfällena. Men nu, när vi var på väg till festen och jag fattade att han skulle vara där, då kom känslan direkt: ”nej, men va fan”. Och sen när min kompis sa ifrån blev det plötsligt mycket tyngre.

Tror det också handlar om att erkänna att jag faktiskt är utsatt, ett ”offer” liksom. Och det går inte riktigt ihop med min självbild (fast egentligen, vad fan spelar det för roll, alla kan ju bli utsatta!). Jag vill ju hellre vara den där sköna, avslappnade tjejen… (vilket jag ju är – så länge folk kan hålla händerna i styr och inte stalka mig!).

Och ja, det är säkert uppfostran också. Jag har ju svart bälte i att vara den glada, tysta, duktiga flickan som inte ställer till med väsen. Skit.

Fast du var ju inte ett offer du var den där sköna, avslappnade tjejen som sa ifrån. Ingen skulle ju tycka att en skön avslapnad kille som blev utsatt för ett något på en film och sa hörrududu! slutade vara skön eller blev ett offer . Alla tycker ju han är skön o avslappnad fortfarande och att den andre är ett pucko bara. (Arnold Schwarzenegger är ju liksom aldrig ett offer trots att massor av puckon är ute efter honom ) (försök till peptalk och note to self också )