Sexuell trakasserad? - varför känns det så jobbigt?

[rutigarut]

Okej, jag måste bara få skriva av mig och kanske få lite hjälp att sortera känslorna här.

Lång historia kort:
För 3–4 år sen var jag på en firmafest med min man. Det blev en kul kväll, lite för mycket vin, och på något märkligt sätt halkade vi in på ett samtal om swinging (fråga mig inte hur...). En av hans kollegor berättade om att han och hans fru hade fått frågan från ett annat par. Jag, som är rätt pryd av mig egentligen, blev nyfiken och började ställa tusen frågor – typ på samma sätt som jag kan bli när jag pratar med nån som är yrkesmilitär. Alltså, jag fattar inte grejen och vill bara förstå: ”Men hur gick det till? Vad tänkte ni? Hur kändes det?” osv.

Spola fram till nu:
Jag har träffat den här killen några gånger sen dess, på lokala tillställningar där min man och hans gamla kollegor dyker upp. Och alltså… han har varit så jäkla obehaglig. Inte på ett ”han tafsar på mig på dansgolvet”-sätt, utan mer ett krypande sätt som känns i hela kroppen. Han kramar för länge, håller om, stirrar, dyker upp bredvid mig och drar ut på ett släpigt ”heeeej duuuu”. Det känns bara… äckligt. Jag har aldrig visat något intresse utan sagt hej och gått där ifrån. Aldrig fortsatt prata med honom.

Jag har försökt säga det till min man, men han avfärdar det: ”Äh, han är bara full, han är egentligen snäll, han tycker väl om dig lite.”

På senaste festen hade jag min bästa vän med, och hon reagerade direkt. Hon såg det jag känt hela tiden och blev helt förskräckt. Han sökte upp mig 6-7 gånger och en gång när jag var på toa så kom han fram till min vän och frågade var jag var. Till slut sa hon ifrån till honom, rejält. typ "Nu får du ge dig, hon vill inte ha med dig att göra och din fru är här" Hans svar? ”Du vet inte vad hon vill.” Då tappade vi det båda två och sa ifrån hårt. Efter det lämnade vi och jag såg honom inte mer den kvällen.

Och här sitter jag nu, flera veckor senare, och kan inte släppa det. Jag fattar att han nog tolkade det där swingers-snacket som att jag flirtade (vilket det verkligen INTE var). Jag har NOLL intresse. Men ändå känns det som att jag på nåt sätt bidrog till att han fått en skev bild av mig. Jag skäms för honom. Jag skäms för mig själv. Jag blir ledsen över att min man inte stått upp för mig. Jag tycker synd om hans fru. Och jag är äcklad över hans beteende.

Så nu undrar jag: varför känns det här så jobbigt? Varför fastnar jag i känslan? Hur fan släpper man och går vidare?

 

[animalasia]

Okej, jag måste bara få skriva av mig och kanske få lite hjälp att sortera känslorna här.

Lång historia kort:
För 3–4 år sen var jag på en firmafest med min man. Det blev en kul kväll, lite för mycket vin, och på något märkligt sätt halkade vi in på ett samtal om swinging (fråga mig inte hur...). En av hans kollegor berättade om att han och hans fru hade fått frågan från ett annat par. Jag, som är rätt pryd av mig egentligen, blev nyfiken och började ställa tusen frågor – typ på samma sätt som jag kan bli när jag pratar med nån som är yrkesmilitär. Alltså, jag fattar inte grejen och vill bara förstå: ”Men hur gick det till? Vad tänkte ni? Hur kändes det?” osv.

Spola fram till nu:
Jag har träffat den här killen några gånger sen dess, på lokala tillställningar där min man och hans gamla kollegor dyker upp. Och alltså… han har varit så jäkla obehaglig. Inte på ett ”han tafsar på mig på dansgolvet”-sätt, utan mer ett krypande sätt som känns i hela kroppen. Han kramar för länge, håller om, stirrar, dyker upp bredvid mig och drar ut på ett släpigt ”heeeej duuuu”. Det känns bara… äckligt. Jag har aldrig visat något intresse utan sagt hej och gått där ifrån. Aldrig fortsatt prata med honom.

Jag har försökt säga det till min man, men han avfärdar det: ”Äh, han är bara full, han är egentligen snäll, han tycker väl om dig lite.”

På senaste festen hade jag min bästa vän med, och hon reagerade direkt. Hon såg det jag känt hela tiden och blev helt förskräckt. Han sökte upp mig 6-7 gånger och en gång när jag var på toa så kom han fram till min vän och frågade var jag var. Till slut sa hon ifrån till honom, rejält. typ "Nu får du ge dig, hon vill inte ha med dig att göra och din fru är här" Hans svar? ”Du vet inte vad hon vill.” Då tappade vi det båda två och sa ifrån hårt. Efter det lämnade vi och jag såg honom inte mer den kvällen.

Och här sitter jag nu, flera veckor senare, och kan inte släppa det. Jag fattar att han nog tolkade det där swingers-snacket som att jag flirtade (vilket det verkligen INTE var). Jag har NOLL intresse. Men ändå känns det som att jag på nåt sätt bidrog till att han fått en skev bild av mig. Jag skäms för honom. Jag skäms för mig själv. Jag blir ledsen över att min man inte stått upp för mig. Jag tycker synd om hans fru. Och jag är äcklad över hans beteende.

Så nu undrar jag: varför känns det här så jobbigt? Varför fastnar jag i känslan? Hur fan släpper man och går vidare?

Han är en idiot. Spelar ingen roll vad du sa sist, du är inte intresserad nu vilket du både visat och sagt. Du har ingen aning om hur hans fru känner eller vad de har för överenskommelse. Släpp det!

Din man behöver bli bättre på att läsa av dig, absolut. Det kan du vid bra tillfälle prata om.

 

[tanten]

Nu är jag ute på djupt vatten och kan vara helt galet ute... sorry i så fall

Har du i allmä'nhet svårt att sätta gränser och att säga nej?
Som jag uppfattar situationen så har den här mannen ett helt obesvarat intresse för dig.
Med andra ord är det hans problem inte ditt? Eller?

Avfärda honom hårt och bestämt. Gärna öppet i andras sällskap.
Kom ihåg att det är hans skam. INTE din.

(Tror du han skuille kunna bli hotfull?)

 

[Badger]

Okej, jag måste bara få skriva av mig och kanske få lite hjälp att sortera känslorna här.

Lång historia kort:
För 3–4 år sen var jag på en firmafest med min man. Det blev en kul kväll, lite för mycket vin, och på något märkligt sätt halkade vi in på ett samtal om swinging (fråga mig inte hur...). En av hans kollegor berättade om att han och hans fru hade fått frågan från ett annat par. Jag, som är rätt pryd av mig egentligen, blev nyfiken och började ställa tusen frågor – typ på samma sätt som jag kan bli när jag pratar med nån som är yrkesmilitär. Alltså, jag fattar inte grejen och vill bara förstå: ”Men hur gick det till? Vad tänkte ni? Hur kändes det?” osv.

Spola fram till nu:
Jag har träffat den här killen några gånger sen dess, på lokala tillställningar där min man och hans gamla kollegor dyker upp. Och alltså… han har varit så jäkla obehaglig. Inte på ett ”han tafsar på mig på dansgolvet”-sätt, utan mer ett krypande sätt som känns i hela kroppen. Han kramar för länge, håller om, stirrar, dyker upp bredvid mig och drar ut på ett släpigt ”heeeej duuuu”. Det känns bara… äckligt. Jag har aldrig visat något intresse utan sagt hej och gått där ifrån. Aldrig fortsatt prata med honom.

Jag har försökt säga det till min man, men han avfärdar det: ”Äh, han är bara full, han är egentligen snäll, han tycker väl om dig lite.”

På senaste festen hade jag min bästa vän med, och hon reagerade direkt. Hon såg det jag känt hela tiden och blev helt förskräckt. Han sökte upp mig 6-7 gånger och en gång när jag var på toa så kom han fram till min vän och frågade var jag var. Till slut sa hon ifrån till honom, rejält. typ "Nu får du ge dig, hon vill inte ha med dig att göra och din fru är här" Hans svar? ”Du vet inte vad hon vill.” Då tappade vi det båda två och sa ifrån hårt. Efter det lämnade vi och jag såg honom inte mer den kvällen.

Och här sitter jag nu, flera veckor senare, och kan inte släppa det. Jag fattar att han nog tolkade det där swingers-snacket som att jag flirtade (vilket det verkligen INTE var). Jag har NOLL intresse. Men ändå känns det som att jag på nåt sätt bidrog till att han fått en skev bild av mig. Jag skäms för honom. Jag skäms för mig själv. Jag blir ledsen över att min man inte stått upp för mig. Jag tycker synd om hans fru. Och jag är äcklad över hans beteende.

Så nu undrar jag: varför känns det här så jobbigt? Varför fastnar jag i känslan? Hur fan släpper man och går vidare?

Det är ju creepy när vissa män får creepyblicken. Det är inte ditt fel, de kan bli så av att man pratar böcker lite länge eller vad som. Hade en i bekantskapskretsen som alla var överens om var creepy i samma ögonblick man gav honom fingret. Det löstes enklast genom att älta med en väninna och vara hypersuper kort, snorkig och avfärdande nästa gång man mötte honom. Typ nästan titta förbi honom.

Det kan omöjligt vara ditt fel eller så, det finns ju män som kan visa sig intresserade utan att vara creepy, så det är ju bara hans fel. Vet inte om män kan se blicken? Apropå din man. Eller vad han kan göra utom att giva honom på moppo, iom att creepyn inte har ngt emot att vara med ett annat par.

 

[Otherside]

Jag förstår dig. Jag har massor med minnen från livet som bara hänger kvar, obehagliga. Även fast de "bara" var av den sorten du beskriver, alltså inget våld. (Förutom en gång då...) Och jag vet inte riktigt hur man hanterar dem. Annat än att bli ARG! Riktigt jävla rosenrasande. Och aldrig, aldrig känna skuld för att man säger ifrån så skarpt man bara kan. Man borde inte behöva, men så är det. Nu blir jag arg igen bara av att tänka på det.

 

[Badger]

Det är ju creepy när vissa män får creepyblicken. Det är inte ditt fel, de kan bli så av att man pratar böcker lite länge eller vad som. Hade en i bekantskapskretsen som alla var överens om var creepy i samma ögonblick man gav honom fingret. Det löstes enklast genom att älta med en väninna och vara hypersuper kort, snorkig och avfärdande nästa gång man mötte honom. Typ nästan titta förbi honom.

Det kan omöjligt vara ditt fel eller så, det finns ju män som kan visa sig intresserade utan att vara creepy, så det är ju bara hans fel. Vet inte om män kan se blicken? Apropå din man. Eller vad han kan göra utom att giva honom på moppo, iom att creepyn inte har ngt emot att vara med ett annat par.

(alltså min man har varit utsatt för ngt liknande av en full kvinna, och jag visste helt ärligt inte vad jag skulle göra, om man bortser från -giva på moppo (och jag är inte så bra på det). Det var definitivt inte hans fel!)

 

[vilde]

Jag förstår inte vad TS har med kollegans fru att göra överhuvudtaget, kollegan missuppfattade TS intresse på den här festen för 3-4 år sedan och TS har inte kommunicerat tillräckligt tydligt att hon inte är intresserad av närmanden från honom förrän nu.

Han är kanske inte den socialt mest begåvade men att utifrån det som berättats om vad som utspelats kalla honom äckel, creepy, blanda in hans fru och gud vet vad tycker jag inte är riktigt sunt. Nu har det sagts ifrån att det inte finns ett intresse och om han slutar med sina kontaktförsök så är väl allt bra?

Gör han inte det är det en annan sak men som nu det verkar det vara TS som inte släpper och förstorar upp.

 

[monster1]

Jag förstår inte vad TS har med kollegans fru att göra överhuvudtaget, kollegan missuppfattade TS intresse på den här festen för 3-4 år sedan och TS har inte kommunicerat tillräckligt tydligt att hon inte är intresserad av närmanden från honom förrän nu.

Han är kanske inte den socialt mest begåvade men att utifrån det som berättats om vad som utspelats kalla honom äckel, creepy, blanda in hans fru och gud vet vad tycker jag inte är riktigt sunt. Nu har det sagts ifrån att det inte finns ett intresse och om han slutar med sina kontaktförsök så är väl allt bra?

Gör han inte det är det en annan sak men som nu det verkar det vara TS som inte släpper och förstorar upp.

Jag tycker TS har kommunicerat tydligt nog.

 

[hundtant]

Jag förstår inte vad TS har med kollegans fru att göra överhuvudtaget, kollegan missuppfattade TS intresse på den här festen för 3-4 år sedan och TS har inte kommunicerat tillräckligt tydligt att hon inte är intresserad av närmanden från honom förrän nu.

Han är kanske inte den socialt mest begåvade men att utifrån det som berättats om vad som utspelats kalla honom äckel, creepy, blanda in hans fru och gud vet vad tycker jag inte är riktigt sunt. Nu har det sagts ifrån att det inte finns ett intresse och om han slutar med sina kontaktförsök så är väl allt bra?

Gör han inte det är det en annan sak men som nu det verkar det vara TS som inte släpper och förstorar upp.

Hon har sagt hej och gått därifrån, är han så korkad att det inte är att ”kommunicera tillräckligt tydligt”?

@rutigarut Du har fått en släng av skylla mig själv-syndromet, nedärvt i oss i generationer. Går en man över våra gränser så måste det vara vårt eget fel, vi har gjort något som uppmuntrat honom. Vildes inlägg ett bra exempel på hur det där upprätthålls. Glöm det.

Vad han verkar lida svårt av är det manliga överordningsprivilegiet. Samtycke är modern bullshit, vill jag tafsa på henne så gör jag det. Han utnyttjar din skamkänsla. Glöm det också.

Bra att både du och kompisen sa ifrån!

Men ta ett rejält samtal med din man, på temat Känner jag mig utsatt så är jag utsatt och det måste du visa att du förstår (annars är dörren där borta i änden av hallen).

Nä, glöm parentesen. Men du har inte gjort nåt fel i det här, det är den där slemmiga karlns ansvar att fatta att det inte är öppet mål bara för ni hade ett fyllesnack om sex för flera år sen.

 

[monster1]

Okej, jag måste bara få skriva av mig och kanske få lite hjälp att sortera känslorna här.

Lång historia kort:
För 3–4 år sen var jag på en firmafest med min man. Det blev en kul kväll, lite för mycket vin, och på något märkligt sätt halkade vi in på ett samtal om swinging (fråga mig inte hur...). En av hans kollegor berättade om att han och hans fru hade fått frågan från ett annat par. Jag, som är rätt pryd av mig egentligen, blev nyfiken och började ställa tusen frågor – typ på samma sätt som jag kan bli när jag pratar med nån som är yrkesmilitär. Alltså, jag fattar inte grejen och vill bara förstå: ”Men hur gick det till? Vad tänkte ni? Hur kändes det?” osv.

Spola fram till nu:
Jag har träffat den här killen några gånger sen dess, på lokala tillställningar där min man och hans gamla kollegor dyker upp. Och alltså… han har varit så jäkla obehaglig. Inte på ett ”han tafsar på mig på dansgolvet”-sätt, utan mer ett krypande sätt som känns i hela kroppen. Han kramar för länge, håller om, stirrar, dyker upp bredvid mig och drar ut på ett släpigt ”heeeej duuuu”. Det känns bara… äckligt. Jag har aldrig visat något intresse utan sagt hej och gått där ifrån. Aldrig fortsatt prata med honom.

Jag har försökt säga det till min man, men han avfärdar det: ”Äh, han är bara full, han är egentligen snäll, han tycker väl om dig lite.”

På senaste festen hade jag min bästa vän med, och hon reagerade direkt. Hon såg det jag känt hela tiden och blev helt förskräckt. Han sökte upp mig 6-7 gånger och en gång när jag var på toa så kom han fram till min vän och frågade var jag var. Till slut sa hon ifrån till honom, rejält. typ "Nu får du ge dig, hon vill inte ha med dig att göra och din fru är här" Hans svar? ”Du vet inte vad hon vill.” Då tappade vi det båda två och sa ifrån hårt. Efter det lämnade vi och jag såg honom inte mer den kvällen.

Och här sitter jag nu, flera veckor senare, och kan inte släppa det. Jag fattar att han nog tolkade det där swingers-snacket som att jag flirtade (vilket det verkligen INTE var). Jag har NOLL intresse. Men ändå känns det som att jag på nåt sätt bidrog till att han fått en skev bild av mig. Jag skäms för honom. Jag skäms för mig själv. Jag blir ledsen över att min man inte stått upp för mig. Jag tycker synd om hans fru. Och jag är äcklad över hans beteende.

Så nu undrar jag: varför känns det här så jobbigt? Varför fastnar jag i känslan? Hur fan släpper man och går vidare?

Anledningen till att du tycker det är så obehagligt är antagligen för att personen går över dina gränser. Sen tar du på dig ansvaret genom att utgå från att för att du för flera år sedan intresserade dig för ett ämne personen tog upp. Du har ju åren efter det tydligt visat 0 intresse, vilket de flesta människor med någon form av socialkompetens klarar av att läsa som ointresse av personen. Den här personen verkar ju däremot vara av typen som inte vill förstå eller läsa av situationen.

Men som sagt, personen gick över dina gränser och sedan viftades detta bort lite av din man, vilket bidrar till obehaget (dvs är det mig det är fel på? - känslan).

PS även om du hade varit intresserad den där gången för 3-4 år sedan, så kan du ju ha ändrat dig sedan dess. Du har ju sedan dess visat ointresse vilket borde få en rimlig person att fatta. På temat 1 gång för 3-4 år sedan frågade jag om äpplen, personen har sedan dess försökt bjuda mig på ett äpple trots att jag artigt avböjer.

Så nej, bara för att man är nyfiken på något betyder inte det att man inbjuder till eviga försök till vad det nu är som pågår.
Personen är gränslös och beter sig gränslös oavsett, vad den fick för uppfattning där första gången ni träffades och om hen inte kan bete sig rimligt när hen dricker borde hen låta bli att dricka.

 

[Palermo]

Okej, jag måste bara få skriva av mig och kanske få lite hjälp att sortera känslorna här.

Lång historia kort:
För 3–4 år sen var jag på en firmafest med min man. Det blev en kul kväll, lite för mycket vin, och på något märkligt sätt halkade vi in på ett samtal om swinging (fråga mig inte hur...). En av hans kollegor berättade om att han och hans fru hade fått frågan från ett annat par. Jag, som är rätt pryd av mig egentligen, blev nyfiken och började ställa tusen frågor – typ på samma sätt som jag kan bli när jag pratar med nån som är yrkesmilitär. Alltså, jag fattar inte grejen och vill bara förstå: ”Men hur gick det till? Vad tänkte ni? Hur kändes det?” osv.

Spola fram till nu:
Jag har träffat den här killen några gånger sen dess, på lokala tillställningar där min man och hans gamla kollegor dyker upp. Och alltså… han har varit så jäkla obehaglig. Inte på ett ”han tafsar på mig på dansgolvet”-sätt, utan mer ett krypande sätt som känns i hela kroppen. Han kramar för länge, håller om, stirrar, dyker upp bredvid mig och drar ut på ett släpigt ”heeeej duuuu”. Det känns bara… äckligt. Jag har aldrig visat något intresse utan sagt hej och gått där ifrån. Aldrig fortsatt prata med honom.

Jag har försökt säga det till min man, men han avfärdar det: ”Äh, han är bara full, han är egentligen snäll, han tycker väl om dig lite.”

På senaste festen hade jag min bästa vän med, och hon reagerade direkt. Hon såg det jag känt hela tiden och blev helt förskräckt. Han sökte upp mig 6-7 gånger och en gång när jag var på toa så kom han fram till min vän och frågade var jag var. Till slut sa hon ifrån till honom, rejält. typ "Nu får du ge dig, hon vill inte ha med dig att göra och din fru är här" Hans svar? ”Du vet inte vad hon vill.” Då tappade vi det båda två och sa ifrån hårt. Efter det lämnade vi och jag såg honom inte mer den kvällen.

Och här sitter jag nu, flera veckor senare, och kan inte släppa det. Jag fattar att han nog tolkade det där swingers-snacket som att jag flirtade (vilket det verkligen INTE var). Jag har NOLL intresse. Men ändå känns det som att jag på nåt sätt bidrog till att han fått en skev bild av mig. Jag skäms för honom. Jag skäms för mig själv. Jag blir ledsen över att min man inte stått upp för mig. Jag tycker synd om hans fru. Och jag är äcklad över hans beteende.

Så nu undrar jag: varför känns det här så jobbigt? Varför fastnar jag i känslan? Hur fan släpper man och går vidare?

Både @hundtant och @monster1 skriver bra.

Jag tänker att det känns så jobbigt därför att han varken tog ansvar för sina egna känslor eller för sina egna handlingar, utan genom sin gränslöshet mot dig lämnade dig att hantera dem. Eftersom man inte kan hantera andra människor åt dem, blir det en otrevlig kvardröjande känsla hos dig.

 

[hundtant]

Både @hundtant och @monster1 skriver bra.

Jag tänker att det känns så jobbigt därför att han varken tog ansvar för sina egna känslor eller för sina egna handlingar, utan genom sin gränslöshet mot dig lämnade dig att hantera dem. Eftersom man inte kan hantera andra människor åt dem, blir det en otrevlig kvardröjande känsla hos dig.

Precis så.

Och jag kommer att tänka på det där som dyker upp på sociala medier med jämna mellanrum: placera en sån här kille på en bögklubb och han kommer att ha en glasklar uppfattning om var gränserna för närmanden går.

 

[Malibu_Stacy]

Precis så.

Och jag kommer att tänka på det där som dyker upp på sociala medier med jämna mellanrum: placera en sån här kille på en bögklubb och han kommer att ha en glasklar uppfattning om var gränserna för närmanden går.

Jag förstår faktiskt inte vad som menas med det här?
Att bögar säger ifrån på ett annat sätt än kvinnor?
Eller att den creepy mannen är homofob?

 

[hundtant]

Jag förstår faktiskt inte vad som menas med det här?
Att bögar säger ifrån på ett annat sätt än kvinnor?
Eller att den creepy mannen är homofob?

Att mannen inte skulle uppskatta att bli utsatt för sånt som han själv utsätter kvinnor för.

 

[Malibu_Stacy]

Att mannen inte skulle uppskatta att bli utsatt för sånt som han själv utsätter kvinnor för.

Det skulle han nog inte, men jag tror inte att det skulle ändra hans approach mot kvinnor överhuvudtaget tyvärr.

 

[rutigarut]

Nu är jag ute på djupt vatten och kan vara helt galet ute... sorry i så fall

Har du i allmä'nhet svårt att sätta gränser och att säga nej?
Som jag uppfattar situationen så har den här mannen ett helt obesvarat intresse för dig.
Med andra ord är det hans problem inte ditt? Eller?

Avfärda honom hårt och bestämt. Gärna öppet i andras sällskap.
Kom ihåg att det är hans skam. INTE din.

(Tror du han skuille kunna bli hotfull?)

Mitt första spontana svar är egentligen nej – jag brukar inte ha svårt att sätta gränser. Men om jag är ärlig mot mig själv så… jo, det har jag nog. Jag är väldigt mån om att alla ska vara nöjda och att jag inte ska ställa till med drama. Tror det blir bättre med åren, men det är absolut något jag behöver jobba på.

Det jag tycker är jobbigast är känslan efteråt, när jag väl satt en gräns. Jag känner mig lätt som världens krångligaste person, otrevlig eller typ en dramaqueen. Och det sitter kvar länge, även om det kanske egentligen inte var något stort (uppenbarligen!).

Och nej, jag tror inte att han skulle bli hotfull. Han kommer (eller kom?) väldigt bra överens med min man, och jag tror faktiskt han har så pass mycket skam i sig att han inte skulle gå dit.

 

[rutigarut]

Det kan omöjligt vara ditt fel eller så, det finns ju män som kan visa sig intresserade utan att vara creepy, så det är ju bara hans fel. Vet inte om män kan se blicken? Apropå din man. Eller vad han kan göra utom att giva honom på moppo, iom att creepyn inte har ngt emot att vara med ett annat par.

Kanske inte män kan det. Eller så, har man inte själv varit utfört det (generellt män?) så är det kanske svårt att se det och fatta att det är creepy.

Min man frågade dagen efter om jag ville att han ska göra något. Då sa jag nej. Och jag vill fortfarande inte det. Om vi inte möter dem. Då vill jag att säger ifrån och inte står kvar och låtsas som att inget hänt eller att det var normalt fylle-beteende. Det ska jag säga till honom.

 

[rutigarut]

Jag förstår inte vad TS har med kollegans fru att göra överhuvudtaget, kollegan missuppfattade TS intresse på den här festen för 3-4 år sedan och TS har inte kommunicerat tillräckligt tydligt att hon inte är intresserad av närmanden från honom förrän nu.

Han är kanske inte den socialt mest begåvade men att utifrån det som berättats om vad som utspelats kalla honom äckel, creepy, blanda in hans fru och gud vet vad tycker jag inte är riktigt sunt. Nu har det sagts ifrån att det inte finns ett intresse och om han slutar med sina kontaktförsök så är väl allt bra?

Gör han inte det är det en annan sak men som nu det verkar det vara TS som inte släpper och förstorar upp.

Alltså, jag vet ju inte hur deras relation ser ut. Kanske har de ett öppet förhållande eller så tillåter de varandra att flirta hur mycket som helst. Men även om det är så, om hon är någorlunda vettig så vill hon väl inte att hennes man ska gå runt och ofreda andra kvinnor? Hon verkar ju annars vara en trevlig, vettig person (min man säger alltid att hon är supertrevlig). Jag skäms nästan åt hennes vägnar över hur hennes man beter sig. Men jag kan ju ha fel, hon har ju trots allt sett det själv.

Och grejen är ju egentligen inte honom längre, utan mina känslor. Det är därför jag startade tråden. Jag fastnar i det här och kan inte riktigt släppa taget, hur mycket jag än vill. Det kanske låter barnsligt, men jag ville bara få lite hjälp att reflektera kring det.

 

[hundtant]

Det skulle han nog inte, men jag tror inte att det skulle ändra hans approach mot kvinnor överhuvudtaget tyvärr.

Det är inte tänkt att tas på djupaste allvar, men jag tycker att den är klargörande på ett väldigt humoristiskt sätt. Den kom antagligen till efter att man nummer 82638826262 beklagade sig över hur han ska kunna veta var gränsen går, efter metoo ”vågar man ju inte komma i närheten av en tjej”

 

[rutigarut]

Men ta ett rejält samtal med din man, på temat Känner jag mig utsatt så är jag utsatt och det måste du visa att du förstår (annars är dörren där borta i änden av hallen).

Nä, glöm parentesen. Men du har inte gjort nåt fel i det här, det är den där slemmiga karlns ansvar att fatta att det inte är öppet mål bara för ni hade ett fyllesnack om sex för flera år sen.

Jo, jag får nog ta tag i det. Men jag vill också vara ärlig och säga att jag kanske inte riktigt har låtit mig själv fundera på hur äcklig jag faktiskt tycker att han är. Det har ju ändå hänt så sällan, så det har inte känts som ett "stort problem". Och samtidigt… jag får så lätt den där känslan av att jag får skylla mig själv (klassiskt syndrom, antar jag). Även fast jag rent logiskt vet att det inte är så.

Men det där gör ju också att jag inte varit så tydlig mot min man. Jag har nog tonat ner det för att inte verka överdriven eller jobbig. Och så fastnar man i det här limbot, där jag både blir äcklad och samtidigt skäms över att jag ens känner så.

@Palermo
Exakt så, huvudet på spiken. Det är verkligen så det känns. Och sen den där jobbiga krypande ovissheten – att jag inte vet vad han egentligen tänker om allt. Tycker han att jag är en tokkärring? Skäms han? Eller bryr han sig inte alls?
Och ja, jag fattar att det inte är mitt ansvar. Det borde jag släppa helt. Men herregud vad svårt det är i praktiken… jag fastnar i känslan, trots att jag fattar att det inte leder någonstans.