Sista dagen

Idag är det sista dagen som min häst är i livet. Nästan 27 år hann han bli, och vi fick svindlande 19 år tillsammans.

"Is it a sad story?"

Jag fick frågan i stallet från en ny hyresgäst på gården när jag berättade att jag skulle ta bort min häst.

"No, not at all", svarade jag och förvånades över mitt eget svar. Men insåg också att det är sant. För hur kan det vara sorgligt att ha en rik minnesbank av nästan 19 års upplevelser tillsammans, att ha fått uppleva den kontakten tillsammans. Hur kan det vara ledsamt att han lämnat ett sådan avtryck hos så många som har haft med honom att göra? Att han berört så många längs sin väg, som nu också sörjer hans frånfälle. Visst gråter jag. Men vår tid tillsammans är allt annat än sorglig.

Det känns obegripligt att åka upp till stallet idag och veta att det är för sista gången. Jag vet inte hur jag ska kunna vända honom ryggen och veta att jag aldrig mer får se honom. Han har hängt med sedan mina tidiga tonår, han är en självklar del av mig, mitt liv och min identitet.

Och när sorgen så småningom lagt sig är det dags att försöka förstå vem jag är utan honom.

 

[Lingon]

Så vackert du skriver! Jag hoppas det blir ett fint avslut idag

 

[Mia_R]

Alla mina tankar hos dig.

 

[pepp]

Jättefint skrivet tänker på er!

 

[TygerTyger]

"Don't cry because it's over, smile because it happened"
... är verkligen lättare sagt än gjort, i alla fall till att börja med. Hoppas att du kommer till det läget relativt snabbt. Och tack för att du delar med dig!

 

[Sel]

Åh! Jag vet att jag har sagt det förut, men han hamnar i gott sällskap om man vill tro på det. Så vackert du skriver.

 

[Sirap]

 

[Happimess]

Åh! Jag vet att jag har sagt det förut, men han hamnar i gott sällskap om man vill tro på det. Så vackert du skriver.

Jag vill tro! Hans livs stora kärlek vandrade vidare för bara någon månad sedan, jag tänker att hon väntar på honom där uppe.

 

[Sirap]

Jag vill tro! Hans livs stora kärlek vandrade vidare för bara någon månad sedan, jag tänker att hon väntar på honom där uppe.

Jag tycker att det hjälper att tänka så, för även om man inte vet så KAN det vara så!

 

[Happimess]

Tack för era ord!

Det blev ett fint och lugnt avslut. Jag slapp vara med, så det sista jag såg av honom var en skymt i backspegeln när jag körde ut från gården, där han betade gräs i morgonsol och dimma.

Jag känner mig helt lugn och trygg i beslutet, sorgen som infinner sig är djup ren och öppen och utan ångest, mer en föraning om den saknad som kommer infinna sig.

 

[Kilauea]

Låter som en fin sista bild på näthinnan

 

[athena_arabians]

Tack för era ord!

Det blev ett fint och lugnt avslut. Jag slapp vara med, så det sista jag såg av honom var en skymt i backspegeln när jag körde ut från gården, där han betade gräs i morgonsol och dimma.

Jag känner mig helt lugn och trygg i beslutet, sorgen som infinner sig är djup ren och öppen och utan ångest, mer en föraning om den saknad som kommer infinna sig.

Jag beklagar din förlust men hyllar dina minnen, vilken förmån att få ha haft honom så länge!

 

[Happimess]

Jag väcker liv i den här tråden för att jag behöver skriva av mig.

Den senaste månaden har jag drömt om honom, flera gånger i veckan. Ibland om hans allra sista tid i livet, ibland om det helt vardagliga livet med honom. Ofta vaknar jag med tårar i antågande. Jag kan inte tänka på honom utan att bli ledsen, jag kan inte prata om honom utan att det stockar sig i halsen. Detta är en ny fas i sorgen - en som jag inte riktigt var beredd på.

För sorgen var oväntat lindrig i höstas. Kanske för att tillvaron just då var så full av omställningar och så intensiv att jag inte hann reflektera över att han var borta. Det var som att jag hade en inre röst som sa, han väntar där framme. När du har landat, när ljuset och livet återvänder - då väntar han. Men det gjorde han inte. Och det låter kanske naivt, men jag var inte riktigt beredd på det. Hur det skulle vara att möta våren utan honom. Och nu är den där, i all sin prakt. Och han är det inte. Och det gör mer ont än jag hade kunnat ana.