Av alla osannolika ställen en äkta norrlänning kan hamna på flyttade jag hipp som happ till Skåne. Det finns en hel del jag inte förstår mig på i detta sydliga landskap. Till exempel är vädret. Hur står ni ut? Vintern, om man nu kan kalla det för vinter, är svinkall. Det regnar och blåser hela tiden och hur mycket kläder jag än sätter på mig fryser jag. Sommaren är alldeles för varm. Hur klarar ni er utan att få värmeslag? Jag svettas konstant, dricker vatten som en kamel och orkar knappt lyfta ett finger.
En annan sak är skånskan. Den låter ju som kinesiska i 180. Hur i hela halva världen kan ni förstå varandra? När förra arbetsgivaren skulle beskriva hur jag skulle göra stod jag som ett levande frågetecken och var tvungen att genant säga: Kan du ta det igen, lite saktare? Det ännu mera genanta var när jag inte förstod det ens andra gången utan en tolk var tvungen att kallas in som pratade någorlunda begripligt.
Ibland, eller om sanningen ska fram, ganska ofta, frågar jag mig hur det kom sig att jag egentligen flyttade hit och hur det kommer sig att jag stannar kvar i alla fall ett par åt till. Den enda anledningen jag kan komma på är väl våren. Den skånska våren är fantastisk. Dock slår den inte norra Norrlands vårvinter med gnistrande snö, klartblå himmel och en sol som värmer underbart.
Nej, det är bara att erkänna det. Jag har hemlängtan. Det konstigaste i denna hemlängtan är att det jag främst saknar från min barndom är klimatet och språket.
Så, kära skåningar: HUR STÅR NI UT.
Haha! Jag som är från Umeå känner igen mig i mycket. :P Flyttade i Januari 2013 men längtar inte tillbaka till norrland igen.
*Jag saknar faktiskt inte vintern, allt blir så mycket besvärligare med mycket snö och kallare kyla. Skåne må väga upp mot hård vind och mycket fukt men den är ändå kortare och mildare än vintrarna i Umeå.
*Det enda stället jag fått värmeslag i är i Umeå. Haha! Och då har jag ändå ridit i 40 graders värme i spanien och åkt på busstak i gassande sol i New York på sommaren och överlevt. Så jag tycker inte att värmen här i söder besvärar mig mer än i norr.
*Skånskan... Ja jisses... Grötiska borde vara ett bättre ord för språket. Jag förstår inte ett skvatt! Och eftersom jag jobbar med hästar och måste prata en del med bönder osv så måste jag ibland ha tolk eller gissa mig fram till vad de säger. :P Har kört fel X antal gånger för att jag inte förstår vägbeskrivningar. :P
*Eftersom jag gärna tävlar så är skåne rena guldgruvan med tävlingar varje helt innom 10 mils omkrets istället för ett meeting varje månad innom 30 mils omkrets.
*Det värsta jag dock tycker är med skåningar är att de är... snåla och rätt otrevliga i humöret. De är ofta väldigt rasistiska, har mycket fördomar och är inte villiga att hjälpa till utan att få något tillbaka. Att de dessutom tycker 5 mil är en otroligt lång väg att åka gör mig väldigt irriterad som knappt tycker 10 mil är en sträcka att prata om.
*Sen går det inte att hitta färsk mat i affärerna! Det finns tydligen något här som heter Skånelådan, där all gammal mat hamnar för halva priset som gått ut och folk köper det! Trotts att köttet är grönt och frukten möglig... Urk!
Men ändå så saknar jag inte Umeå, det är så mycket lättare att jobba med hästar i Skåne, det finns så mycket mer av allt här.

Tränare, tävlingar, affärer osv.