Skolavslutning

Varför ska bara kämpande uppmärksammas? Varför är det fel att uppmärksamma absolut prestation?
Problemet tycker jag är att mäta prestationen. Det är en större prestation tycker jag i att få godkänt ifall man tex har ett helvete till liv utanför skolan och har väldigt slut på energi att plugga. Pluggar man trots det upp sig till ett godkänt så är det en extremt bra prestation för den personen, varför ska inte den uppmuntras och få pris för?

Har man lätt för sig osv så är det inte en jätteprestation i att få höga betyg. Det är så många faktorer som spelar in i huruvida man presterar bra eller inte för det kan bara utgå från individen i sådana lägen och vilka möjligheter individen har att lyckas.
 
Sålänge det är frivilligt som sagt att ställa upp så visst, inga problem. Men när hela skolan blir en tävling vare sig man vill eller inte och man får pris i bäst betyg så tycker jag fortfarande det är fel.

Grejen är att skolan är obligatorisk, hur man än mår och hur man less man än är på det så måste man gå dit. Är det rent att man ska uppmuntra studiemotivation och kämpande så är det inte i bäst betyg man ska få priset. Då ska även den som kämpat som attan för att få godkänt få pris.

Ålder har inte med saken att göra tycker jag, alla är individer oavsett ålder och har olika svårt för olika delar i livet.
Fast det var ju just inte det - frivilligt alltså. Idrotten var obligatorisk för alla på min tid - jag blev mästare på att skriva "fint" för att hjälpa mina polare att skriva lappar för att slippa t.ex. årets förhatliga jäkla orienteringsmästerskap. Spela roll om man "får lov att gå runt" i jeans och t-shirt när vi andra spurtade runt i dyra jympadojjor och rätt kläder på en femtedel av tiden liksom. Eller de barn som inte lärt sig än att de inte var "lämpade" för sång och dans och som var "dumma" nog att ställa upp på auditions och inte komma med (vi pratar låg/mellanstadium).

Då tror jag särskiljningen på grundval av betygen som görs samma dag som eleverna lämnar skolan är värre - men jag är av en till viss del annan ideologisk övertygelse och tror inte på den kravlösa skolan. Den artonåring som blir knäckt av att inte få ett stipendium på studenten trots att det kanske är en procent totalt som får har nog andra problem än stipendiesystemet tror jag. Det måste bli tufft att få antagningsbesked till uni, eller ha sitt första målsamtal på första jobbet tänker jag, om man inte kan tåla att mätas mot andra ens på ett sådant indirekt sätt.
 
Varför ska bara kämpande uppmärksammas? Varför är det fel att uppmärksamma absolut prestation?

Missförstå mig inte, jag ser värden i att uppmärksamma båda. För det är vad vi vill att eleverna gör och uppnår som mål i skolan.

Faktum är att psykologisk forskning visar att motivationen sjunker när vi belönas för saker som vi ändå skulle ha gjort utan belöningen och att det är betydligt mer gynnsamt att belöna ansträngningar! Om Kalle gör fem mål i varje fotbollsmatch och någon kommer på idén att ge honom tio kronor för varje mål kommer han troligen inte göra fler mål för det. Så det kan vara kontraproduktivt att belöna prestationer hos barn då det rentav kan sänka motivationen.
 
Sålänge det är frivilligt som sagt att ställa upp så visst, inga problem. Men när hela skolan blir en tävling vare sig man vill eller inte och man får pris i bäst betyg så tycker jag fortfarande det är fel.

Grejen är att skolan är obligatorisk, hur man än mår och hur less man än är på det så måste man gå dit. Är det rent att man ska uppmuntra studiemotivation och kämpande så är det inte i bäst betyg man ska få priset. Då ska även den som kämpat som attan för att få godkänt få pris.

Ålder har inte med saken att göra tycker jag, alla är individer oavsett ålder och har olika svårt för olika delar i livet.

Vi hade aldrig något sådant när jag gick i skolan vilket jag är glad över, hade blivit hyfsat besviken då faktiskt. Känner ingen som haft sånt i skolan heller så det är nog inte helt vanligt. Inte i göteborg iallafall.
Tillägg: skolorna jag pratar om var dels i Backa på Hisingen, dels innerstaden i Göteborg.
 
Fast det var ju just inte det - frivilligt alltså. Idrotten var obligatorisk för alla på min tid - jag blev mästare på att skriva "fint" för att hjälpa mina polare att skriva lappar för att slippa t.ex. årets förhatliga jäkla orienteringsmästerskap. Spela roll om man "får lov att gå runt" i jeans och t-shirt när vi andra spurtade runt i dyra jympadojjor och rätt kläder på en femtedel av tiden liksom. Eller de barn som inte lärt sig än att de inte var "lämpade" för sång och dans och som var "dumma" nog att ställa upp på auditions och inte komma med (vi pratar låg/mellanstadium).
Hur det var i din skola spelar ingen roll för mig, jag tycker inte det är mer rätt för det. Så var det inte här och inte i skolorna runt omkring min.
Då tror jag särskiljningen på grundval av betygen som görs samma dag som eleverna lämnar skolan är värre - men jag är av en till viss del annan ideologisk övertygelse och tror inte på den kravlösa skolan.
Det fungerar inte riktigt så, jag hade höga krav i min skola och jag höll på att gå under. Men jag är o andra sidan en såndär skör och känslig individ som det kanske är bättre att sålla bort. Uppmuntra dom som är starka, få bort dom svaga typ.
Den artonåring som blir knäckt av att inte få ett stipendium på studenten trots att det kanske är en procent totalt som får har nog andra problem än stipendiesystemet tror jag. Det måste bli tufft att få antagningsbesked till uni, eller ha sitt första målsamtal på första jobbet tänker jag, om man inte kan tåla att mätas mot andra ens på ett sådant indirekt sätt.
Som sagt, grundskolan är inte frivillig. Gymnasium och universitet är det. Jag tog ledigt efter skolan och fungerade mycket bättre i gymnasiet efter lite återhämtning, för mig fungerar det inte att ha tuffa krav och jag är nog inte den enda som är sådan. Det gäller att hitta en skolgång som passar den enskilda individen så att alla får samma chans. Jag blev smått utbränd i skolan pga att jag fick kämpa så för att hänga med då skolan riktigt fick plats bland alla andra problem jag hade.
 
@sjoberga

Jag vill inte begränsa nåt. Du däremot vände dig mot diskussionen med orden att du faktiskt bara var stolt och ville dela med dig. Och riktigt så funkar ju inte Buke.
 
@sjoberga

Jag vill inte begränsa nåt. Du däremot vände dig mot diskussionen med orden att du faktiskt bara var stolt och ville dela med dig. Och riktigt så funkar ju inte Buke.

Ok, då blev det missförstånd. Jag vänder mig inte alls mot diskussionen, jag kommenterade bara @mandalaki s kommentar om att jag nog förutsåg hennes kommentar.

Jag är glad och ville dela med mig och tycker det är självklart att man sedan får diskutera vidare i ämnet, eller liknande saker, i en sån tråd.

Då förstår jag din invändning också, men det var inte tanken från min sida att begränsa något.
 
Tillägg: skolorna jag pratar om var dels i Backa på Hisingen, dels innerstaden i Göteborg.
Ja, jag har också gått i skolan som sagt i göteborg och det var ingenting sådant i dom skolorna. Så antagligen isåfall har dom slutat med sådant nu, eller då iallafall under dom åren jag gick där.
 
Hur det var i din skola spelar ingen roll för mig, jag tycker inte det är mer rätt för det. Så var det inte här och inte i skolorna runt omkring min.
Det fungerar inte riktigt så, jag hade höga krav i min skola och jag höll på att gå under. Men jag är o andra sidan en såndär skör och känslig individ som det kanske är bättre att sålla bort. Uppmuntra dom som är starka, få bort dom svaga typ.

Som sagt, grundskolan är inte frivillig. Gymnasium och universitet är det. Jag tog ledigt efter skolan och fungerade mycket bättre i gymnasiet efter lite återhämtning, för mig fungerar det inte att ha tuffa krav och jag är nog inte den enda som är sådan. Det gäller att hitta en skolgång som passar den enskilda individen så att alla får samma chans.
Jag ser ändå inte kopplingen mellan problem med krav och problem med att ngns prestation lyfts fram, må så vara inom idrott eller skönsång eller dans. Eller matte. Kan inte hur mkt jag än försöker se utslagningen i att ngn får publikt erkännande och beröm efter utfört gott arbete.

Och jag har väldigt svårt att tro att mina skolor var ovanliga som hade frekventa idrottstävlingar eller andra övningar där elever framhölls framför andra.

Jag köper helt enkelt inte kopplingen mellan illamående elever som far illa i skolan och ett pris efter avslutad skolgång som ingen ens vet om under skoltiden, men där skiljer sig vår syn uppenbarligen väsentligen åt.
 
Faktum är att psykologisk forskning visar att motivationen sjunker när vi belönas för saker som vi ändå skulle ha gjort utan belöningen och att det är betydligt mer gynnsamt att belöna ansträngningar! Om Kalle gör fem mål i varje fotbollsmatch och någon kommer på idén att ge honom tio kronor för varje mål kommer han troligen inte göra fler mål för det. Så det kan vara kontraproduktivt att belöna prestationer hos barn då det rentav kan sänka motivationen.

Jag tänker inte framförallt på belöning, mest på att uppmärksamma bra resultat och visa upp bra förebilder, dvs visa vad vi har som mål.
 
Den artonåring som blir knäckt av att inte få ett stipendium på studenten trots att det kanske är en procent totalt som får har nog andra problem än stipendiesystemet tror jag. Det måste bli tufft att få antagningsbesked till uni, eller ha sitt första målsamtal på första jobbet tänker jag, om man inte kan tåla att mätas mot andra ens på ett sådant indirekt sätt.

För mig är det inte det det handlar om (alltså huruvida eleverna klarar av att bli utan stipendium medan andra får det- det klarar troligtvis de allra flesta av). Utan om på vilket sätt stipendieutdelningen kan peppa/sporra elever att ta skolan på allvar, iom att det är ett anledning som ibland tas upp till varför man har den. Och det är i den aspekten jag tror att belöna flitighet/insats specifikt ger bäst resultat, i och med att det är något eleverna faktiskt kan påverka själva i motsats till sin intelligens. Sen är det säkert så att många elever struntar i om de får stipendier eller inte, men på min skola var man väl medveten om att det skedde stipendieutdelning. Vissa brydde sig, andra inte.

Sen behöver man förstås inte ha stipendierna som en motivation/morot eller bra exempel för övriga elever, utan för att man helt enkelt vill uppmärksamma de elever som det gått bäst för utan vidare syfte än så. Inget jag personligen ser poängen i utan snarare negativa aspekter, men jag kan förstå att folk tycker olika där :)
 
Jag ser ändå inte kopplingen mellan problem med krav och problem med att ngns prestation lyfts fram, må så vara inom idrott eller skönsång eller dans. Eller matte. Kan inte hur mkt jag än försöker se utslagningen i att ngn får publikt erkännande och beröm efter utfört gott arbete.
Nej du ser inte problemet med det, märker det. För mig hade det varit ett enormt problem då hopplösheten i att hur jag än kämpade aldrig skulle lyftas fram som en bra elev skulle ta över helt. Som sagt, är det frivillig tävling så visst men nu är inte skolan det.
Och jag har väldigt svårt att tro att mina skolor var ovanliga som hade frekventa idrottstävlingar eller andra övningar där elever framhölls framför andra.
Du har svårt att tro det. Jag har svårt att tro att det är så extremt vanligt. Jag känner ingen som har haft det så i skolan. Och vad spelar det för roll hur många skolor som har det så och inte, är det ens relevant liksom. Det är inte rätt oavsett hur många skolor som har det så.
Jag köper helt enkelt inte kopplingen mellan illamående elever som far illa i skolan och ett pris efter avslutad skolgång som ingen ens vet om under skoltiden, men där skiljer sig vår syn uppenbarligen väsentligen åt.
Om ingen vet om priset, vad är det för motiverande med det då? Då är det ju redan försent för dom som inte var motiverade att bli det och förbättra sina resultat. Eller är det för att visa dom "dåliga" eleverna att kolla här minsann vad ni gick miste om som "struntade" i allt, även ifall dom kanske bara hade det svårt. Dom som kanske som mest hade behövt den där uppmuntran i slutet av skolan för att få liten glad knuff in i nästa del av livet.
 
Jag tror att ett allt för starkt betygsfokus (oavsett i form av stipendier eller inte) snarare resulterar i lägre betyg och motivation till vidare studier än motsatsen.

När jag gick i sjunde klass sa min lärare att han var säker på att jag skulle få högsta betyg i allt i nian. Jag klarade inte det, men jag borde ha varit nöjd med min prestation ändå. Jag hade kämpat och tog mig ju igenom. Jag hade inte mitt livs höjdpunkt i högstadiet direkt och spenderade majoriteten av lektionerna planerandes hur jag skulle ta mitt liv. Ändå gick jag ut med högsta betyg i majoriteten av ämnena, men jag tyckte alltså inte det räckte.

Av en slump råkade sen nämnda lärare höra mina betyg läsas upp (av min familj, oombett) och den blicken av besvikelse var inte superkul direkt. Kände mig som ett totalt misslyckande... Sen lyckades jag till slut, mitt låga självförtroende till trots komma in på den universitetsutbildning jag ville ändå. Men för alla slutar det inte så.

Lite OT kanske men ja, jag ser stipendier som en form av betygspress så exemplet kan nog ändå vara relevant.
 
Nej du ser inte problemet med det, märker det. För mig hade det varit ett enormt problem då hopplösheten i att hur jag än kämpade aldrig skulle lyftas fram som en bra elev skulle ta över helt. Som sagt, är det frivillig tävling så visst men nu är inte skolan det.
Du har svårt att tro det. Jag har svårt att tro att det är så extremt vanligt. Jag känner ingen som har haft det så i skolan. Och vad spelar det för roll hur många skolor som har det så och inte, är det ens relevant liksom. Det är inte rätt oavsett hur många skolor som har det så.

Om ingen vet om priset, vad är det för motiverande med det då? Då är det ju redan försent för dom som inte var motiverade att bli det och förbättra sina resultat. Eller är det för att visa dom "dåliga" eleverna att kolla här minsann vad ni gick miste om som "struntade" i allt, även ifall dom kanske bara hade det svårt. Dom som kanske som mest hade behövt den där uppmuntran i slutet av skolan för att få liten glad knuff in i nästa del av livet.

Du är nog rätt många år yngre än mig antar jag, för i min generation känner jag ingen som inte haft tävlingsmoment i idrotten. Att man nu de senaste åren infört "tabellförbud" i serieidrott gäller ju t.ex. ändå bara yngre åldrar än vi talar om i tråden, så inte ens den ändringen är ju tillämplig på skolgången. Men, det kan ha hänt revolutionerande saker med idrottsundervisningen under de år som gått sedan min "yngste" vän gick ur skolan - och då har säkert stipiendiedelen följt med i avvecklingen.

Jag är inte heller helt övertygad om "gott kämpat att du slet som ett djur men trots det bara fick ett G" hade varit så upplyftande heller. Hade känts nästan lika roligt att få som de där förnedrande tröstpriserna när man typ trillade av på klubbhopptävlingen för egen del. Bara att inse att utformningen av skolan är assvår om man ska träffa in alla. Vissa av oss tävlade som tusan inför betygssättning och mot uppställda betygsmål och motiverades av belöningar - andra biter inte tävling och motivation på alls - och den tredje kategorin dukar under pga betygen och de krav som dessa medför. Jag är glad att jag inte är skolpolitiker, eftersom en skola anpassad helt efter endera kategorin uppenbarligen funkar uselt för respektive annan.
 
Jag är inte heller helt övertygad om "gott kämpat att du slet som ett djur men trots det bara fick ett G" hade varit så upplyftande heller. Hade känts nästan lika roligt att få som de där förnedrande tröstpriserna när man typ trillade av på klubbhopptävlingen för egen del.
Jag hade faktiskt blivit glad ifall jag fått nåt för min prestation då ingen faktiskt trodde jag skulle få godkänt ens. Det är inget förnedrande i att få ett godkänt. För mig var det en obeskrivligt enormt stor prestation för som sagt, skolan gick långt ner på listan över saker i livet jag hade ork att prioritera.

Det blir förnedrande först när någon säger att det är förnedrande och "dåligt" att "bara" klara skolan med ett godkänt. Precis som att det skulle vara förnedrande att ramla av på en klubbtävling? Nej det är det inte, inte ens i närheten. En eloge snarare att ställa upp och att få "tröstpris" är heller inte förnedrande tycker jag. Var inte den attityden på min ridklubb när jag var yngre iallafall.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har funderat mycket över detta sista tiden. Enligt färska siffror ökade andelen barn som fått en adhd- diagnos med 50% mellan åren... 5 6 7
Svar
122
· Visningar
6 584
Senast: Badger
·
Övr. Hund Har en renrasig hund av mindre ras som kom till oss för fyra år sedan direkt från uppfödaren. Hon var 14 månader när vi tog henne och är... 2
Svar
20
· Visningar
2 633
Senast: Otherside
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad... 8 9 10
Svar
187
· Visningar
25 610
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka... 2
Svar
27
· Visningar
6 830

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp