Skulden av att ha det bra

[Midsommarblomster]

Och jag menar att det är ett enormt svaghetstecken om det krävs skattesubventioner för att privilegierade människor som har råd med städhjälp ska välja att inte begå allvarlig brottslighet mot både medmänniskor som utnyttjas och mot oss alla genom skattebrott. Privilegierade människor som begår systematiska brott ska lagföras, förstår inte riktigt varför det där med lag och ordning plötsligt ska lösas med skattesubventioner åt presumtivt kriminella. Det hör jag inte när det gäller gängbrottslighet. Sorry, ska inte kapa tråden med mer detaljerad politik.

Klokt!

 

[Alper]

För att förtydliga, jag skäms inte för städhjälp som sådant utan för att jag får skattesubvention för det. Det tycker jag är ett sjukt system som gynnar redan rika personer. Jag skäms också oerhört för den här regeringens politik och som gammal folkpartist för liberalernas politik.

 

[Midsommarblomster]

Jag skäms också oerhört för den här regeringens politik och som gammal folkpartist för liberalernas politik.

Ja, du är verkligen inte ensam.

 

[Palermo]

RUT gör det mycket mer möjligt för mina 80-åriga föräldrar att anlita hjälp med fönsterputsning.

Det går dock att tänka sig andra lösningar. Min pappa (välbeställd, skulle ha råd privat även utan ROT) får fönstren putsade av Hemtjänsten. Det är också ett sätt att undvika svarta jobb.

 

[Fru_Tuvstarr]

Både ja och nej. Jag har absolut både utbildat mig, arbetat och lagt mycket tid på personlig utveckling. Men jag har också haft med mig enormt mycket privilegier. Likaså min man. Ingen utav oss kommer från rika hemförhållanden men för det första föddes vi ens här, i Sverige. Vi fick trygga uppväxter, ett fungerande skolsystem, friska kroppar och utseendeprivilegier. Vi har haft familj och vänner som stöttat oss, och en trygghet att falla tillbaka i om/när saker gått åt skogen. Det finns definitivt människor som kämpar hårdare än oss med betydligt mindre utdelning. Det är väl dessvärre så livet är. Det är jag medveten om. Men det är uppenbarligen inte helt enkelt för mig att hantera.

Sen tycker jag att det är lite komplicerat det där med att släppa sånt som man inte kan göra någonting åt. Vad kan man egentligen göra någonting åt, och inte? Det finns människor som ägnar hela sina liv åt att ge vård i krigsläger, utrota sjukdomar, skapa reformer och arbeta med bistånd. Man kan inte lösa allt elände på jorden, men man kan välja hur stor del av sitt eget liv man ägnar åt det, och man kan göra stor skillnad. Om man väljer den vägen.

Livet är inte rättvist. Alla människor är själv ansvariga för sitt liv. Du är inte ansvarig för någon annan än dig själv och dina barn när de är små.
Du mår ju inte bra av att gå och tänka på detta hela tiden. Vad är det som säger att du skulle må bättre om du gjorde lite till, lite mer? Antagligen hade du haft samma känsla av otillräcklighet då också.
Det är tillräckligt bra att se till så att ens familj och de som står en nära mår bra och att man kan hjälpa dem om det behövs.

Jag skäms inte ett dugg över Rut och Rot. Jättebra att det finns. Skapar arbeten och en del av svartjobben försvinner. Hoppas de höjer subventionsdelen.

 

[Midsommarblomster]

Livet är inte rättvist. Alla människor är själv ansvariga för sitt liv. Du är inte ansvarig för någon annan än dig själv och dina barn när de är små.
Du mår ju inte bra av att gå och tänka på detta hela tiden. Vad är det som säger att du skulle må mättre om du gjorde lite till, lite mer? Antagligen hade du haft samma känsla av otillräcklighet då också.
Det är tillräckligt bra att se till så att ens familj och de som står en nära mår bra och att man kan hjälpa dem om det behövs.

Jag förstår att det är din ståndpunkt. Själv är jag dock inte lika säker på att det inte skulle finnas en nivå av "tillräckligt bra" som skulle kunna göra mig tillfreds i livet. Jag tror kanske att en genomtänkt plan för donationer, exempelvis x % av vår inkomst som även successivt ökar med lönehöjningar skulle kännas bra i magen. Tillsammans med att hitta rätt i mitt politiska eller ideella engagemang som just nu känns lite fladdrigt.

Jag tycker tvärtemot dig att alla som har möjligheten bör lyfta blicken lite från sin egen bubbla. Världen är bra skev just nu och om alla gjorde något, om än något litet, så skulle världen vara en betydligt bättre plats att leva på för fler. Jag har faktiskt funderat på om det är någonting som jag skulle kunna engagera mig i, på något vis, att få fler att göra något litet. För tänk vad fint det skulle vara om alla skänkte pengar, engagerade sig politiskt eller ideellt. Eller fasen bara log mot busschauffören eller släppte förbi den äldre damen i kön i mataffären, åtminstone. Det finns alldeles för många som inte gör skvatt.

 

[Angel]

Jag förstår att det är din ståndpunkt. Själv är jag dock inte lika säker på att det inte skulle finnas en nivå av "tillräckligt bra" som skulle kunna göra mig tillfreds i livet. Jag tror kanske att en genomtänkt plan för donationer, exempelvis x % av vår inkomst som även successivt ökar med lönehöjningar skulle kännas bra i magen. Tillsammans med att hitta rätt i mitt politiska eller ideella engagemang som just nu känns lite fladdrigt.

Jag tycker tvärtemot dig att alla som har möjligheten bör lyfta blicken lite från sin egen bubbla. Världen är bra skev just nu och om alla gjorde något, om än något litet, så skulle världen vara en betydligt bättre plats att leva på för fler. Jag har faktiskt funderat på om det är någonting som jag skulle kunna engagera mig i, på något vis, att få fler att göra något litet. För tänk vad fint det skulle vara om alla skänkte pengar, engagerade sig politiskt eller ideellt. Eller fasen bara log mot busschauffören eller släppte förbi den äldre damen i kön i mataffären, åtminstone. Det finns alldeles för många som inte gör skvatt.

Jag tror snarare väldigt många gör vad de mäktar med idag. Det krävs i många fall en enorm ansträngning för att hålla ett modernt liv flytande och att ens orka heja på folk man träffar är ibland en ansträngning att alltid krävas på att man ska göra mer fungerar inte. Mer gör man i de fall det finns resurser över efter att man har tagit hand om sitt eget.

 

[Midsommarblomster]

Jag tror snarare väldigt många gör vad de mäktar med idag. Det krävs i många fall en enorm ansträngning för att hålla ett modernt liv flytande och att ens orka heja på folk man träffar är ibland en ansträngning att alltid krävas på att man ska göra mer fungerar inte. Mer gör man i de fall det finns resurser över efter att man har tagit hand om sitt eget.

Jag hör vad du säger, och har respekt för de skrala marginaler vi lever med. Men jag tror också att det finns oerhört många som skulle kunna avvara en liten slant, eller att medvetet göra en god gärning då och då. Jag tänker inte heller att ett mindre engagemang för en bättre värld eller mer medmänsklighet i livet behöver vara "mer", utan kanske bara en liten vridning av fokus i livet. Vi lever ju i en enorm individualism just nu och jag är inte säker på att vi mår bättre av det som människor. Det kan ju också vara så att man skulle må bättre, och få mer energi, av mer mänsklig interaktion eller att investera i vårt community. Eller känna att vi bidrar. Så jag tror inte att bidraget och energin behöver stå i motpol till varandra, utan att det kan bli en synergi. Kanske till och med ett mer meningsfullt liv, för en del.

 

[Piaff]

Jag tror kanske att en genomtänkt plan för donationer, exempelvis x % av vår inkomst som även successivt ökar med lönehöjningar skulle kännas bra i magen. Tillsammans med att hitta rätt i mitt politiska eller ideella engagemang som just nu känns lite fladdrigt.

Det här har vi ju redan. Inkomstskatt.

 

[Midsommarblomster]

Det här har vi ju redan. Inkomstskatt.

Ja, och jag ser vår offentliga verksamhet som otroligt viktig för ett fungerande samhälle och lika (-isch) möjligheter för alla. Men den räcker uppenbarligen inte till eftersom ideella krafter fortfarande behövs för att ta hand om exempelvis både barn i utsatthet och hemlösa. Bistånden globalt sett räcker inte heller till eftersom människor fortfarande svälter ihjäl, om än med minskad omfattning de senaste 50 åren.

 

[vilde]

En sak som stör mig är det stora hyckleriet hos många och hur man öppet ljuger för att vinna godhetspoänger. Allmänt alltså och inte kopplat till ts.

Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.

Det är något många idag och i synnerhet inom politik helt övergett till förmån att gynna sig själv. Det är där man måste börja för ett bättre och humanare samhälle.

 

[Palermo]

Eftersom du tydliggör att du är liberal, är antingen mina funderingar helt vid sidan av för din del. Men ändå. Jag tänker delvis i samma banor som @sjoberga och @Philosophia pekar ut: det finns en massa risker med att se frågan i "för" hög grad som en fråga om sina egna känslor och sina egna privata, personliga insatser. Det finns så väldigt många sätt att gå vilse där, jag vet inte riktigt hur det ska kunna undvikas ens. Dvs, jag tror att vi alla är vilse, även de som avfärdar frågan helt (kanske de mest av alla), som jag nog uppfattar att någon i tråden gör.

Min inte-så-liberala poäng här är nog egentligen att situationen bör både tolkas och hanteras politiskt, inte i första hand som ett individuellt livsstilsproblem. Och ser vi det politiskt, så är det ju inte så att de flesta av oss blir internationellt framgångsrika politiker med en rättvis värld på agendan. Snarare kanske vi är medlemmar i ett par organisationer, går på möten som handlar om tex trafik och våtmarker, och på så vis bygger upp litegrann av det där som möjliggör en annan politik än den vi nu lever med (både nationellt och internationellt).

Jag skiljer också på välgörenhet och solidaritet. Välgörenhet är lite riskabelt, tycker jag. Risken är stor att man ger för sin egen skull, för de ändamål man ömmar för, utan att alls undersöka behov, och med egna ideal applicerade på andra människor.

 

[sjoberga]

Du är inte ansvarig för någon annan än dig själv och dina barn när de är små.

Det där är ingen universell sanning, det är din sanning. Min sanning är annorlunda och i den bär vi alla ett ansvar för våra medmänniskor i behov av hjälp och stöd, oavsett ålder.

Sen tänker jag att det finns en balansgång, självklart är alla människor primäransvariga i sina egna liv och för sina egna barn och stöd till andra måste nog på något sätt komma i en situation där man hanterat det ansvaret först. Men det finns många oerhört bra sätt att delvis kollektivisera ansvaret snarare än att stenhårt och enbart individualisera det. Balans.

 

[Palermo]

Det där är ingen universell sanning, det är din sanning. Min sanning är annorlunda och i den bär vi alla ett ansvar för våra medmänniskor i behov av hjälp och stöd, oavsett ålder.

Sen tänker jag att det finns en balansgång, självklart är alla människor primäransvariga i sina egna liv och för sina egna barn och stöd till andra måste nog på något sätt komma i en situation där man hanterat det ansvaret först. Men det finns många oerhört bra sätt att delvis kollektivisera ansvaret snarare än att stenhårt och enbart individualisera det. Balans.

Om det du, @Fru_Tuvstarr , skrev där, skulle ju hela samhället sakna moralisk legitimitet. Varför ska det finnas skattefinansierade skolor till andras ungar, om jag kan anställa en lärare för hemskolning? Och sen kan vi mångdubbla exemplet.

 

[Rumpnissen]

Jag tänker, resonerar och känner väldigt likt dig. Och då vill jag vara tydlig med att jag gör det eftersom jag styrs av logik, inte känslor, som svar till @Fru_Tuvstarr . Känslorna är en konsekvens av det logiska tänkandet, just eftersom jag inte är psykopat eller empatistörd.

Jag kan tycka det är jobbigt att jag haft sådan tur i livet. Både för att jag råkar vara född i Sverige med allt vad det innebär och att jag haft hyggligt goda sociala förutsättningar så jag kunnat utbilda mig, fått "bra" jobb osv. Det kan leda till ganska mycket skuldkänslor och hopplöshet.

För min del hanterar jag det jobbiga genom att försöka göra världen lite, lite bättre. Jag engagerar mig ideellt. Har utbildat mig och ägnar mitt yrkesliv åt att göra nytta för Sverige och världen. Jag skänker drygt 1 % av min inkomst till välgörenhet, eftersom det är vad som krävs av befolkningen i väst för att utrota den globala fattigdomen (i alla fall för typ tio år sedan), och då tycker jag att jag kan bidra med det. Jag kan också se att det finns argument till att inte göra det, så ingen behöver känna sig tilltryckt .

Jag tänker att om man har "mycket pengar", dvs inte lever på marginalen utan faktiskt har svängrum så är det mest kraftfulla man kan göra är att se till att man spenderar sina pengar på ett sätt som skapar nytta och som inte gör skada (lättare sagt än gjort). Jag har också valt att gå ner i tid och använda min tid till ideella engagemang istället för onödig konsumtion.

Sen tror jag verkligen att vi empater behöver jobba med vårt "good enough". Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

 

[manda]

När jag åkte till Indien för att fördjupa mig i yoga, och den ena platsen jag var på ägnade sig åt hjälp till självhjälp för lokalbefolkningen, så kändes det väldigt relevant att ha ett nyktert förhållningssätt så fritt från white saviourism som möjligt. Jag tänker att den termen kan vara en hjälpsam googlingsstartpunkt för att rannsaka sig själv så att empatin håller sig sund och konstruktiv - att se välgörenhet, bistånd, solidaritet ur ett samtidskulturellt perspektiv och kanske förmå göra sina val relativt fria från (omedvetet) missbrukad maktdynamik som vi är födda och uppväxta inom.

En fras jag anser avgörande i allt hjälparbete är myntat inom funktionsrätt och lyder ”inget om oss, utan oss” (”nothing about us without us”) - att personer i behov av stöd är bäst lämpade att avgöra vilken hjälp de behöver. Det är en tanke och ett förhållningssätt som ändrar den andrande maktdynamik som priviligierades hjälp till oprivilegierade annars lätt antar.

Det här är inga pikar mot någon eller färdigformulerade tankar kring hur koncepten rör trådstarten utan mest ämnen jag kom att tänka på kan vara hjälpsamma i ens eget navigerande av förmånen att ha möjlighet att bidra i samhället på olika sätt, för att de gjort skillnad för mig.

 

[Midsommarblomster]

Risken är stor att man ger för sin egen skull, för de ändamål man ömmar för, utan att alls undersöka behov, och med egna ideal applicerade på andra människor.

Det där är ju dock omöjligt att gå runt, tänker jag, eftersom det inte finns någon universal sanning kring behoven. Alla organisationer som tar emot bistånd argumenterar för sin sak, och jag ser det som högst mänskligt att välja de som arbetar med frågor som ligger närmast ens eget hjärta. Någon som har en anhörig som gått bort i cancer kanske väljer Cancerfonden, medan någon som växte upp med missbrukande föräldrar väljer Maskrosbarn. Jag ser inget fel i att vi har olika saker vi ömmar för. Alternativet skulle ju vara att inte ge pengar alls, eller att någon annan styrde vad vi ger pengar till. Någonstans finns det ju en organisation som har uppfattat ett behov, exempelvis UNHCR eller Läkare utan gränser. En kan ju, kan jag anse, förlita sig på att en vettig bedömning har gjorts. Även om man själv såklart även har ansvar för sin research.

 

[Palermo]

Det där är ju dock omöjligt att gå runt, tänker jag, eftersom det inte finns någon universal sanning kring behoven. Alla organisationer som tar emot bistånd argumenterar för sin sak, och jag ser det som högst mänskligt att välja de som arbetar med frågor som ligger närmast ens eget hjärta. Någon som har en anhörig som gått bort i cancer kanske väljer Cancerfonden, medan någon som växte upp med missbrukande föräldrar väljer Maskrosbarn. Jag ser inget fel i att vi har olika saker vi ömmar för. Alternativet skulle ju vara att inte ge pengar alls, eller att någon annan styrde vad vi ger pengar till. Någonstans finns det ju en organisation som har uppfattat ett behov, exempelvis UNHCR eller Läkare utan gränser. En kan ju, kan jag anse, förlita sig på att en vettig bedömning har gjorts. Även om man själv såklart även har ansvar för sin research.

Ja, jag håller med. Organisationer som UNHCR och Läkare utan gränser trampar säkert fel någon gång, men jag håller givetvis med dig. Den där risken är betydligt större om man själv ger ditten och datten till folk som verkar behöva det, alltså på ett mer privat sätt, eller, möjligen, om man ger via organisationer med en agenda som är lite knepig, eller som inte har analyserat det där med white saviourism och kringliggande problematik.

Att det sedan är högst mänskligt att tex vilja ge utifrån egna erfarenheter, är ju uppenbart, men inte i sig ett superstarkt argument för att också göra så. Snarare skulle jag nog ändå tänka att sådana organisationer och givare i högre grad riskerar att trampa fel, än tex organisationer som utgår från sin kompetens och erbjuder den till sammanhang som annars inte hade fått del av den, tex Läkare utan gränser. (Jag vill inte ge exempel på organisationer jag ser som riskabla här, för det är inte tillräckligt välanalyserat från min sida. Men jag har svårt att tro att de inte finns.)

Givetvis styr vad vi ömmar för vad vi ger till. Men alternativet är inte de du föreslår, tycker jag, utan snarare att granska sitt eget ömmande lite i sömmarna innan man ger.

 

[sidensvans]

Det där är ju dock omöjligt att gå runt, tänker jag, eftersom det inte finns någon universal sanning kring behoven. Alla organisationer som tar emot bistånd argumenterar för sin sak, och jag ser det som högst mänskligt att välja de som arbetar med frågor som ligger närmast ens eget hjärta. Någon som har en anhörig som gått bort i cancer kanske väljer Cancerfonden, medan någon som växte upp med missbrukande föräldrar väljer Maskrosbarn. Jag ser inget fel i att vi har olika saker vi ömmar för. Alternativet skulle ju vara att inte ge pengar alls, eller att någon annan styrde vad vi ger pengar till. Någonstans finns det ju en organisation som har uppfattat ett behov, exempelvis UNHCR eller Läkare utan gränser. En kan ju, kan jag anse, förlita sig på att en vettig bedömning har gjorts. Även om man själv såklart även har ansvar för sin research.

För de som inte ger mycket privat är det ju redan staten som bestämmer vad biståndet ska gå till. Med min lön lite över medel så ger jag nog runt 700 per månad via skattesedeln.

 

[Midsommarblomster]

Ja, jag håller med. Organisationer som UNHCR och Läkare utan gränser trampar säkert fel någon gång, men jag håller givetvis med dig. Den där risken är betydligt större om man själv ger ditten och datten till folk som verkar behöva det, alltså på ett mer privat sätt, eller, möjligen, om man ger via organisationer med en agenda som är lite knepig, eller som inte har analyserat det där med white saviourism och kringliggande problematik.

Att det sedan är högst mänskligt att tex vilja ge utifrån egna erfarenheter, är ju uppenbart, men inte i sig ett superstarkt argument för att också göra så. Snarare skulle jag nog ändå tänka att sådana organisationer och givare i högre grad riskerar att trampa fel, än tex organisationer som utgår från sin kompetens och erbjuder den till sammanhang som annars inte hade fått del av den, tex Läkare utan gränser. (Jag vill inte ge exempel på organisationer jag ser som riskabla här, för det är inte tillräckligt välanalyserat från min sida. Men jag har svårt att tro att de inte finns.)

Givetvis styr vad vi ömmar för vad vi ger till. Men alternativet är inte de du föreslår, tycker jag, utan snarare att granska sitt eget ömmande lite i sömmarna innan man ger.

Det håller jag helt med om. Klokt inspel.