Skulden av att ha det bra

[nullo-modo]

Roligt att ses som välbärgad och rik med en lön en bra bit under medianlön.
Har hemstäd sedan några månader tillbaka.

 

[Angel]

Oj, vad du läser in saker. Jag har inte skrivit att många, inklusive du, har fel fokus i livet. Inte ens i närheten.

Jag har skrivit att ”det kan vara” och ”för en del” givande att bidra till samhället. Att engagemang och energi inte ”måste” vara motpol utan ”kan” bli en synergi. Kanske till och med bidra till meningsfullhet, för ”en del.” Om du känner dig attackerad av att jag uppmuntrar att folk ler mot busschauffören eller släpper fram en äldre dam i kassan så får det stå för dig, faktiskt. Jag har inte dömt någon som inte har energi över.

För att se dig själv som empat så måste jag säga att du verkar sakna lite insikt i hur dina inlägg kan tolkas. Att släppa före en sjuk eller gammal person eller hälsa på folk man möter är knappast empati utan har snarare med att ha haft en vettig uppfostran att göra. Det är skänka pengar och välgärningar för samhället och främlingar som jag uppfattat att du tycker folk ska prioritera högre.

 

[Hermelin]

För att se dig själv som empat så måste jag säga att du verkar sakna lite insikt i hur dina inlägg kan tolkas. Att släppa före en sjuk eller gammal person eller hälsa på folk man möter är knappast empati utan har snarare med att ha haft en vettig uppfostran att göra. Det är skänka pengar och välgärningar för samhället och främlingar som jag uppfattat att du tycker folk ska prioritera högre.

Så tolkar jag inte alls @Midsommarblomster tankar. Jag uppfattar inte att hon överhuvudtaget har tankar kring vad andra borde göra. Hon skriver bara om sina egna känslor, något förenklat, kring skulden av att ha haft tur i livet.

Du får så klart göra hur du vill för att kunna leva med dig själv och ingen annan kommer att ha synpunkter på det.

 

[Lightzone]

Lite svammel nu bara, men att vilja jobba med/komma underfund med sina känslor till skuld - och kanske bli av med de känslorna (om man vill).. Behöver ju inte alls leda till att man blir mindre empatisk eller hjälper folk mindre? Egentligen.
Men man kanske kan övertänka mindre, känna sig mindre "dålig" för att man har det bra - under tiden? Och ändå fortsätta hjälpa andra människor.

Man kanske kan göra det ena och må bättre/känna sig mindre tyngd utan att tappa det andra.

Inte specifikt riktat till @Midsommarblomster här, bara lite tanker som flög rut i huvudet.

 

[Mkb]

Det kan jag hålla med om. Jag säger varken bu eller bä i frågan om RUT för jag är inte tillräckligt insatt. Men jag tror att betydligt fler anlitar städhjälp med RUT än vad som hade gjort det utan. Vi är absolut ett exempel på en sådan familj. Sedan menar förespråkade att det tar bort en stor del av den svarta marknaden, i princip är självfinansierat, skapar instegsjobb och är integrationsmotor osv. Så visst finns det argument som inte enbart handlar om att subventionera de redan välställda. Även om det också blir en konsekvens av det och legitim kritik.

Det här är kanske en parentes men i riksrevisionens granskning av RUT kom de väl fram till att det saknades bevis för regeringens påstående att det är självfinansierat, det var ett alltför svagt empiriskt stöd för att kunna säga det.

Sedan har regeringen valt att inte följa rekommendationerna från riksrevisionen att kolla upp beräkningarna av självfinansierings-graden noggrannare, så vi vet fortfarande inte i vilken grad det finansierar sig själv eller inte eftersom regeringen inte vill veta.

 

[Palermo]

Lite svammel nu bara, men att vilja jobba med/komma underfund med sina känslor till skuld - och kanske bli av med de känslorna (om man vill).. Behöver ju inte alls leda till att man blir mindre empatisk eller hjälper folk mindre? Egentligen.
Men man kanske kan övertänka mindre, känna sig mindre "dålig" för att man har det bra - under tiden? Och ändå fortsätta hjälpa andra människor.

Man kanske kan göra det ena och må bättre/känna sig mindre tyngd utan att tappa det andra.

Inte specifikt riktat till @Midsommarblomster här, bara lite tanker som flög rut i huvudet.

Jag tror verkligen inte att skuldkänslor är någon bra grund eller utgångspunkt för empati. Jag tycker att skuldkänslor mest verkar göra oss självupptagna.

 

[Mkb]

Jag har alltid varit en känslig person som haft svårt att hantera världens orättvisor. Jag har skänkt pengar till välgörenhet sedan jag var ung student och egentligen inte alls hade särskilt mycket över. Jag har volontärarbetat med gatuhundar, på en anti-trafficking organisation, engagerat mig politiskt och varit en sån där som gett bort julkort med information om donationer i stället för att köpa julklappar. När vi får välja bland olika julklappar på jobbet har jag alltid valt att donera även där, och vi gör en årlig storshopping i leksaksbutikerna inför Stadsmissionens julklappsinsamling. Jag har köpt mat till hemlösa, hjälpt till att hitta varm sovplats på natten och lagt stora sedlar i tiggares muggar.

Jag ska inte säga att min något överaktiva empati var enklare att hantera som ung, för den smärtade mycket. Men jag hade det inte så välställt själv så jag slapp åtminstone det moraliska dilemma som jag befinner mig i nu. Jag gav det jag kunde, ekonomiskt, till mitt community, av mig själv. Jag var nog lite av en urvriden trasa också, som person, som hade mycket existentiella grubblerier. Min mamma köpte en bok till mig om att vara högkänslig minns jag.

Men sen skaffade jag mig en utbildning, arbetade, träffade en man, fick barn och köpte hus. Jag har ett otroligt liv. Jag får ofta nypa mig i armen. Men så såg jag en pojke som letade burkar utanför vårt hus. Han såg inte ut som de andra pojkarna i vårt kvarter och jag förstod att han sannolikt inte kommer att köpa godis för pengarna. Jag tänkte på honom i flera dagar. Jag tänker på honom fortfarande och undrar var han är. Vem han var.

Jag har ofta tankar kring vad jag har gjort för att förtjäna det jag har, och varför jag inte gör mer. Vi skänker en del pengar, och jag tror att jag kommer att utöka till ännu en organisation som jag varit i kontakt med. Men det känns ändå inte nog och jag vet inte om några donationer kommer att göra det. Jag kan inte bli fri från känslan att jag inte borde få ha det såhär bra, när andra har det så hemskt. Jag kan inte sluta tänka på allt som vi skulle kunna avvara, som skulle kunna rädda liv, ge någon ett par hela skor, vård, hopp, en framtid. Hur kan vi förmå oss att leva i överflöd?

Jag har kunnat fokusera på vårt eget liv någorlunda de senaste åren. Att få barnen har tagit en stor del av energin och jag har verkligen njutit av parhuset vi lyckades köpa. Även om jag ofta drar långa politiska utlägg och beklagar mig över världen för min förstående och tålmodige make. Nu började vi prata för ett par veckor sedan om att kanske, om några år, köpa en mer avskild villa. Med trädgård. Drömmen började bubbla lite i mig men fick snabbt en besk eftersmak. Ett sådant hus kostar mycket här. Det känns oetiskt. Fast att det bara är ett hus, ett helt vanligt ett. Men jag vet inte om jag kommer kunna förmå mig.

Hur ska man kunna dra en gräns för vad man gör för världen, och nöja sig med den? Går det ens? Kan man som empat hitta ro i vår värld, eller måste jag lära mig leva med den här skulden? Ju bättre jag får det, ju tyngre blir den. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Nu vet jag inte vad definitionen av exempelvis "ett helt vanligt hus" är för det är nog ganska subjektivt och beroende på bakgrund och perspektiv.

Men ett förhållningssätt som är väldigt konkret är ju att i så hög grad som möjligt försöka hålla sig inom det naturliga systemets gränser för resursförbrukning. Desto större ekonomiska tillgångar folk får, desto mer tenderar de att tära på de gemensamma begränsade resurserna och bidra med utsläpp vilket förstås går ut över andra och då inte minst över de fattigare delarna av världen. Syftar här alltså på sådant som ansvarsfull konsumtion, energieffektivitet och ansvarsfullt resande och så vidare.

Och ibland kanske exempelvis de hållbara valen kostar lite mer, det är där jag tänker att personer som du själv kan ha råd att göra det valet när andra inte kan. Systemförändring är absolut svårt eller omöjligt att genomföra privat, det är ju till största delen en politisk kamp, men med valen i sitt privatliv kan man kanske också delvis bidra med att sända signaler till politiken. Håller självklart med om det som många andra nämnt om att engagera sig politiskt eller ta kampen för det du tror på i samhället på olika sätt, men det skadar inte heller att försöka leva ungefär som man lär även om perfektionism förstås är totalt ouppnåelig.

Sedan tror jag också att din känsla grundar sig på en evolutionärt viktig social instinkt, något som inte ens nödvändigtvis alltid behöver baseras på just empati även om det verkar vara så för din del. Människan har byggt enorma sociala system vid det här laget, det är väl kanske främst det som har gjort oss så otroligt dominerande som art. Idag är det sociala systemet i princip globalt på ett sätt som människan kanske inte riktigt har kapacitet att greppa alla gånger. Att det då finns ett slags glapp mellan vad vi som individer kan uppnå och se resultat av och det som vi i många fall är evolutionärt gjorda att vilja åstadkomma tror jag vi har ganska liten makt över i dagens informationssamhälle. För visst har vi delvis makt över sådant som hur mycket resurser vi förbrukar, hur vi agerar i samhället eller engagerar oss politiskt, vilka värderingar vi för vidare till våra barn och annat, men jag tror även att det också efter att man har gjort precis exakt allt det man kan alltid per automatik kommer finnas en viss sorg eller frustration över att inte uppnå rättvisa. Åtminstone för alla som överhuvudtaget bryr sig om sådant. Eftersom det är via bland annat just de sociala instinkterna vi tog oss hit till att börja med, genom århundraden av att lägga grunden för dagens samhälle.

Och jo, visst finns det även psykopater och andra som också de har lyckats hanka sig fram genom evolutionen genom att i viss mån utnyttja det system som byggts upp av reciprok altruism och annat, men det är ju inte heller den gruppen som har lyckats forma samhället till en någorlunda fungerande välfärdsapparat där exempelvis människor som inte har barn är med och bidrar till helt okända barns uppväxt utifrån tanken att alla tjänar på det i längden. Så det du har är ju en i grunden samhällsbyggande egenskap eller social instinkt som kan ses som positiv även om den också kan göra ont och troligtvis alltid kommer ha ett pris i en orättvis värld.

 

[Fru_Tuvstarr]

Det där är ingen universell sanning, det är din sanning. Min sanning är annorlunda och i den bär vi alla ett ansvar för våra medmänniskor i behov av hjälp och stöd, oavsett ålder.

Sen tänker jag att det finns en balansgång, självklart är alla människor primäransvariga i sina egna liv och för sina egna barn och stöd till andra måste nog på något sätt komma i en situation där man hanterat det ansvaret först. Men det finns många oerhört bra sätt att delvis kollektivisera ansvaret snarare än att stenhårt och enbart individualisera det. Balans.

Jag trodde man skrev och frågade här för att få olika perspektiv och inte för att alla ska hålla med varandra.
Du har din uppfattning och jag har min. Vi båda tror att vår egen är rätt.

 

[Fru_Tuvstarr]

Om det du, @Fru_Tuvstarr , skrev där, skulle ju hela samhället sakna moralisk legitimitet. Varför ska det finnas skattefinansierade skolor till andras ungar, om jag kan anställa en lärare för hemskolning? Och sen kan vi mångdubbla exemplet.

Ja kanske. Jag önskar vi kunde betala mindre skatt och göra val var skatten skulle gå.
Men det är inte det denna tråd handlar om.

 

[manda]

Jag tänker att vi alla är rätt formade/betingade(/skadade) av att leva i en exploaterande, kolonialiserande (postkolonial) värld. Vi är alla mer eller mindre displaced, eller har blivit displaced alltså lever någon annan stans än vårt ursprung, i stor eller liten skala vilket ger de flesta av oss mindre faktisk koppling till naturen och mer intellektuell sådan (iom vad vi lär oss om situationen med klimatet och resursexploatering). Är vi inte förtryckta så hör vi till en förtryckande klass/grupp/historia och bådadera skapar behov av reflektion, medvetenhet och aktiva val. Vi är alla uppfostrade att se oss själva, andra människor och naturen som resurser och ständig tillväxt som normen. Inte på ett uttalat sätt utan mer som grundantaganden som ligger bakom vad vi sedan lär oss explicit om hur det går till att vara ”en god människa” och vad som är ”normalt” och inte.

Jag tror att ett sådant här ifrågasättande som syns i trådstarten, kring hur vi förhåller oss till och investerar vårt överflöd, också är en del av kulturen så som den ser ut idag, eftersom vi enligt mig står inför att många av de ”sanningar” som det industriella och postindustriella samhället byggts på faktiskt visar sig vara sociala konstruktioner (inte livslagar) och behöver ersättas för att möta de utmaningar vi som mänsklighet nu står inför. Att då upptäcka att ens eget värdesystem eller sätt att tillämpa det behöver en översyn för att ens handlingar inte ska ge inre friktion mot ens värdegrund och önskan om hur världen ska utvecklas, känns sunt och självklart.

Det finns faktiskt rätt gott om alternativa strömningar som erbjuder utbildning på olika sätt i detta. Jag har tidigare kunnat rekommendera Advaya (en plattform för lärande i mötet av ekologi, andlighet och samhällsomvandling) men som nu har tydliga problem med tillgänglighet pga snabb växt och plattformsbyte. Andra källor är tex Schumacher college eller tänkande kring konceptet regenerative cultures.

En podd som frågar sina gäster hur de positivt ser världen 2035 (tror jag det är) är From what if to what next (med författaren till boken From what is to what if) där många olika professioners positiva (realistiska) framtidsvisioner ges plats vilket jag tycker verkligen underlättar min klarhet kring hur jag vill investera min energi/min kapacitet/mina tankar/mitt överflöd.

Jag vet inte om det här podavsnittet faktiskt handlar om frågorna i tråden eller om jag bara associerade så. Jag tyckte många delar var givande ”inlägg” till samtalet i tråden åtminstone, och temat är Fierce vulnerability, vilket jag definitivt tycker här samman med att vara empat, känna mycket, vilja/behöva kunna påverka orättvisor så gott en kan för att sova gott om natten samt att göra vad man kan som ett sätt att bearbeta skuld/trauma även om det inte är personlig skuld osv:
https://podcasts.apple.com/se/podca...prentis-hemphill/id1519965068?i=1000774013655

 

[Tass]

Jag kom att tänka på en roman av Inger Alfvén som heter "När jag tänker på pengar".
Vad pengar gör med en och hur man hanterar eventuella skuldkänslor.

När jag tänker på pengar (1998) /---/ handlar om familjen Holger och Gunnel Bergek och deras vuxna barn, Jesper och Peter, och Peters hustru Miranda. Bergeks är en lyckligt lottad familj och därtill kommer att direktör Bergek är en förmögen man. Men mycket pengar förefaller inte att minska bekymren med dem.

 

[skiesabove]

Fast alltså, jag tycker ju att det är väldigt rationellt att känna skuld. Fler borde känna skuld. Jag vill inte bli "botad". @Midsommarblomster får så klart svara för sig men för min del så finns det ingen särskilt plats som "skuldkänslorna kommer från".

Vore ju rätt trist om alla empatiska människor i världen gick i terapi för att bli mer själviska. För att inte säga cyniskt.

Det tycker jag verkligen inte. Det är bättre och blir träffsäkrare när välgörenhet och "goda gärningar" kommer från trygghet, glädje, och en vilja att dela med sig av sitt överflöd.

Människor som känner skuld är i en sinnesstämning där valen blir knepiga, och egoistiska (man ger för att lätta på sina egna skuldkänslor, vilket är en egoistisk handling).

Det kan tillexempel bli så att man prioriterar ned sina familjemedlemmars hälsa till förmån för en donation där en stor del av pengarna ändå försvinner i byråkrati. Vad sprider mest lycka? Välbalanserade barn som är snälla mot sina kompisar, som är snälla mot sina kompisar, och bättre stämning i en hel skolklass, eller tre riskorn i ett främmande land?

Jag är inte cyniker, men jag har absolut värdegrund i pragmatism och utilitarism.

Brinner man för att hjälpa till i utvecklingsländer tycker jag att man ska vara väldigt selektiv i vilket projekt man engagerar sig i, det finns så otroligt mycket greenwashing och annat skrot. Och vara väldigt noga med att donera från ett överflöd, inte för att dämpa en känsla.

Tillägg: med överflöd menar jag inte nödvändigtvis ekonomiskt överflöd, utan en sinnesstämning. Abundance mindset istället för scarcity mindset.

 

[skiesabove]

Empati och ja även den skuld som kommer av att man kan känna sig in i hur andra har det, ska alltså 'botas' med att man betalar för terapi? Spelar det någon roll var känslorna kommer ifrån om det innebär att man gör något för de som har det sämre ställt?

Kanske de som arbetar för Frälsis, Röda Korset, Statsmissionen, med ungdomar från både utsatta och mer välordnade förhållanden ska gå i terapi för att inte vara lika empatiska?

Varför blandar du ihop empati och skuld? Det är två helt olika saker.

Man kan vara extremt empatisk, engagerad i välgörenhet, och fri från skuldkänslor.

Jag tror på att folk gör ett bättre jobb och sprider mer glädje och bättre välgörenhet när dom INTE gör det för att lätta på en egen inre känsla av skuld eller otillräcklighet.

Att anse att man har ett ansvar att hjälpa andra när man är i en privilegierad position är inte heller samma sak som att känna skuld.

Skuldkänslor och white saviour-komplex kan däremot hänga ihop, och det kan bli hur tokigt och egoistiskt som helst.

 

[Rumpnissen]

Det tycker jag verkligen inte. Det är bättre och blir träffsäkrare när välgörenhet och "goda gärningar" kommer från trygghet, glädje, och en vilja att dela med sig av sitt överflöd.

Människor som känner skuld är i en sinnesstämning där valen blir knepiga, och egoistiska (man ger för att lätta på sina egna skuldkänslor, vilket är en egoistisk handling).

Det kan tillexempel bli så att man prioriterar ned sina familjemedlemmars hälsa till förmån för en donation där en stor del av pengarna ändå försvinner i byråkrati. Vad sprider mest lycka? Välbalanserade barn som är snälla mot sina kompisar, som är snälla mot sina kompisar, och bättre stämning i en hel skolklass, eller tre riskorn i ett främmande land?

Jag är inte cyniker, men jag har absolut värdegrund i pragmatism och utilitarism.

Brinner man för att hjälpa till i utvecklingsländer tycker jag att man ska vara väldigt selektiv i vilket projekt man engagerar sig i, det finns så otroligt mycket greenwashing och annat skrot. Och vara väldigt noga med att donera från ett överflöd, inte för att dämpa en känsla.

Nu läser du in massa saker jag inte skrivit.

Jag har aldrig påstått att välgörenhet ska drivas av skuld?! Det är väll, förhoppningsvis, ett rationellt beslut baserat på fakta och överväganden? Ingenting man gör för att minska någon typ av obehaglig känsla?

Man kan ju känna saker och vara rationell samtidigt, eller i alla fall i samband med varandra.

Eller tror du att jag är en dålig ideell ledare för att jag också känner skuld över hur människor exploateras på grund av min konsumtion?

Eller att mina pengar till UNHCR kommer till sämre nytta för jag känner skuld för att jag ärvt miljoner helt utan att förtjäna det?

Vad får dig att tro att det påverkar mina ungar att jag skänker drygt 1 procent av min inkomst till välgörenhet?

Världen är så jävla skev och systemen som tjänat oss väl tidigare bidrar till exploatering och ojämlikhet. Att jag känner skuld för den del av kakan som jag bidrar med är bara rimligt. Hur ska vi annars lyckas undvika att utrota oss själva som art?

 

[skiesabove]

Nu läser du in massa saker jag inte skrivit.

Jag har aldrig påstått att välgörenhet ska drivas av skuld?! Det är väll, förhoppningsvis, ett rationellt beslut baserat på fakta och överväganden? Ingenting man gör för att minska någon typ av obehaglig känsla?

Man kan ju känna saker och vara rationell samtidigt, eller i alla fall i samband med varandra.

Eller tror du att jag är en dålig ideell ledare för att jag också känner skuld över hur människor exploateras på grund av min konsumtion?

Eller att mina pengar till UNHCR kommer till sämre nytta för jag känner skuld för att jag ärvt miljoner helt utan att förtjäna det?

Vad får dig att tro att det påverkar mina ungar att jag skänker drygt 1 procent av min inkomst till välgörenhet?

Världen är så jävla skev och systemen som tjänat oss väl tidigare bidrar till exploatering och ojämlikhet. Att jag känner skuld för den del av kakan som jag bidrar med är bara rimligt. Hur ska vi annars lyckas undvika att utrota oss själva som art?

Lol jag vet inget om dig, men TS skrev om skuldkänslor.

Trampade jag på någon sorts öm tå?

 

[Rumpnissen]

Lol jag vet inget om dig, men TS skrev om skuldkänslor.

Trampade jag på någon sorts öm tå?

Du citerade mitt inlägg och skrev uttryckligen "Människor som känner skuld är i en sinnesstämning i en sinnesstämning där valen blir knepiga, och egoistiska."
Hur ska jag tolka det på något annat sätt än att det är riktat till mig?

 

[Mabuse]

Jag förstår att det är din ståndpunkt. Själv är jag dock inte lika säker på att det inte skulle finnas en nivå av "tillräckligt bra" som skulle kunna göra mig tillfreds i livet. Jag tror kanske att en genomtänkt plan för donationer, exempelvis x % av vår inkomst som även successivt ökar med lönehöjningar skulle kännas bra i magen. Tillsammans med att hitta rätt i mitt politiska eller ideella engagemang som just nu känns lite fladdrigt.

Jag tycker tvärtemot dig att alla som har möjligheten bör lyfta blicken lite från sin egen bubbla. Världen är bra skev just nu och om alla gjorde något, om än något litet, så skulle världen vara en betydligt bättre plats att leva på för fler. Jag har faktiskt funderat på om det är någonting som jag skulle kunna engagera mig i, på något vis, att få fler att göra något litet. För tänk vad fint det skulle vara om alla skänkte pengar, engagerade sig politiskt eller ideellt. Eller fasen bara log mot busschauffören eller släppte förbi den äldre damen i kön i mataffären, åtminstone. Det finns alldeles för många som inte gör skvatt.

Jag tänker att antingen så använder du dina pengar så mycket du kan till att hjälpa andra, eller också säger du att det är ok att du har det bättre än en del.

Som det är nu, när du behåller pengarna själv, men sen mår dåligt av det, så hjälper du ju ingen. Du mår dåligt, och andra får inte din hjälp heller. Det är en lösning som inte gör någon lyckligare.

 

[Midsommarblomster]

Gällande det här med skuld så tänker jag på en sak som jag lärde mig här på Buke en gång i tiden. Jag ifrågasatte själv att må dåligt över hur världen ser ut, i en tråd, att det inte var konstruktivt. Jag fick till svar att många konkreta gärningar är sprugna ur en sorg, ilska eller annat skav inom en. Jag tyckte att det var väldigt sant. Det är lite utopiskt att vi skulle ge av oss själva till världen, och kämpa för frågor som vi tycker är viktiga, med enbart positiva känslor som grund. Mycket engagemang är grundat i frustration, ilska eller sorg. Skuld kanske i sig inte är en konstruktiv känsla, men den kommer ju någonstans ifrån reflektion kring ens egen ställning i världen.

Jag minns väldigt väl en text jag läste för ett drygt decennium sedan, skrivet av en kvinna som arbetade med mäns våld mot kvinnor. Eller rättare sagt – hon jobbade med kvinnorna som drabbats. Hon hade blivit ifrågasatt på något vis, minns jag, över sitt engagemang och hon skrev en väldigt stark text kring hur hon ibland också önskade ett annat liv. Önskade att hon inte visste, såg, kände. För vad mycket enklare det hade varit då. Men nu vet hon det hon vet, och ser det hon ser, och då kan man inte gå tillbaks. Hon skulle ligga i den här skyttegraven i resten av sitt liv.

Jag tänker att en del engagemang för en bättre värld kan vara ganska smärtsamt. Ett tveeggat svärd kanske. Som skapar både meningsfullhet och sorg för många.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att antingen så använder du dina pengar så mycket du kan till att hjälpa andra, eller också säger du att det är ok att du har det bättre än en del.

Som det är nu, när du behåller pengarna själv, men sen mår dåligt av det, så hjälper du ju ingen. Du mår dåligt, och andra får inte din hjälp heller. Det är en lösning som inte gör någon lyckligare.

Och det är också därför som det inte är min lösning.

 

[Mabuse]

Och det är också därför som det inte är min lösning.

Men var inte det problemet? Du lägger pengar på dig själv, och så mår du dåligt för att de hade du kunnat använda för att hjälpa andra istället.

Vad är problemet, i så fall?