För ca en månad sedan droppade min chef lite casually över lunchen i matsalen, att ”Ja just det, vi har annonserat ut din tjänst. Och fått en behörig sökande. Och vi är ju riktiga puckon om vi inte anställer henne.”
”Okej, så jag har inget jobb till hösten?”
”Troligen inte, sorry.”
Bara den grejen, att man:
1. Annonserat ut mitt jobb utan att berätta det för mig innan.
2. Man har sökande och fortfarande inte säger något.
3. Droppar infon i MATSALEN som om det vore ingenting. Rimligt vore väl att kalla mig till ett möte, och då helst INNAN man annonserar ut tjänsten?!
Nu har det alltså gått drygt en månad och jag har inte hört någonting. Ingenting alls. Jag vet inte om de tillsatt tjänsten, om de håller intervjuer eller om de räknar med mig till hösten.
Och jag tänker inte fråga. Så barnslig är jag. Jag tänker jobba terminen ut och sedan lämna in dator och nycklar och tacka för mig. Mitt anställningsavtal löper till 1/8 och är tidsbegränsat, jag har alltså ingen uppsägningstid att ta hänsyn till. Säger de något så kommer jag hänvisa till chefens lilla lunchkonversation och förklara att jag agerat utefter det och ska flytta.
Men det faktum att jag, efter fyra år och av att halvt ha jobbat ihjäl mig, inte ens anses värd respekten att INFORMERAS gör mig otroligt ledsen. Och arg. Och barnslig.
Dessutom, som lök på laxen, frågade en elev idag om jag ska sluta. För ”X har sagt att det ska komma en ny slöjdlärare. Eller en till kanske?” Oklart.
Men att någon annan i kollegiet informerats om saken (och dessutom sprider det till eleverna) men inte jag - gör liksom grejen ännu värre. Som att jag är värd absolut noll. (Det har de iofs visat på andra sätt också, men ja..)
