Stress pga smärta eller annan anledning?

[vintervila]

Varning för långt inlägg, kanske skriver det lika mycket för mig själv och om någon orkar kommentera så tar jag det som bonus.

Vi har en 1,5 årig schappehane som alltid legat, enligt mig, högt i stress. Han var aldrig en sån valp som somnade av sig själv utan vankade runt och kom aldrig till ro. Vi jobbade därför sjukt mycket med rutiner kring vila, passivisering och så vidare. Det är bättre nu, men det finns fortfarande stunder när vi måste lägga oss bredvid honom för att han ska lyckas somna. Han har även, sedan 3-4 månaders ålder slickat maniskt i perioder på en tass. Detta ihop med min allmäna känsla av att något var "fel" har gjort att vi gjort mängder med utredningar på honom. Det har landat i en diagnos, muskeldystrofi. Den senare väldigt ovanlig och det finns ingen behandling. Prognosen säger allt från månader till år (och slutfasen är att han inte längre kommer kunna gå). Vi har provat olika typer av smärtstillande och trodde vi hittat något som funkade, men nu när värmen kommit har han gått upp som sjutton i stress igen. I sjukdomsbilden ingår en värmeintolerans, så jag skulle gissa att han antingen får mer ont av värmen alternativt blir frustrerad för att han inte orkar så mycket som han vill (går temperaturen över typ 18 grader blir han extremt flåsig vid motion, så även om jag försöker gå upp svintidigt så funkar det liksom inte nu). Han är inte så förtjust i vatten, så simning är inte riktigt ett alternativ.

Övriga stressbeteenden förutom allmän rastlöshet, slickandet och hjässande i tid och otid är en extrem reaktivitet mot andra hundar. Vi har hela tiden gått diverse kurser, men jag spenderar mest tid på att få honom att inte skälla på andra hundar och gå upp i stress än på att faktiskt träna. All momentträning har skett på egen hand eller med privattränare Upplever att detta bara blir värre och värre faktiskt - behöver nästan längre avstånd nu än förut (och jag använder mig av skvallerträning, försök till fokus på mig osvosv för att försöka få bukt med det). På sistone har han även börjat skälla på vissa människor på promenader.

Det ska sägas att han inte reagerar vid genomkänning av kroppen, vare sig av mig, fysio eller veterinär. Men jag har ingen aning om hur eventuell smärta vid dystrofi känns.

Det jobbiga är att jag inte VET om alla de här beteendena är beroende av sjukdomen och smärta relaterat till den. Det kan ju också vara så att jag misslyckats fatalt i min uppfostran av honom och på ngt sätt eskalerat det som fanns där från början. Jag har överlag tränat med positiv förstärkning, men även försökt lägga tydliga ramar och rutiner för hur vardagen ska funka. Vi har inga barn och bor på landet, så hans vardag består inte av så mycket stressmoment. Han går visserligen på dagis några dagar i veckan, men dels är det ett rätt lugnt dagis och dels finns ingen 1-1 korrelation mellan stresstoppar och dagisvistelse. Han verkar dessutom trivas där för springer rätt in på morgonen. Min känsla är också att han egentligen skulle behöva mer fysiska aktivitet (vi går skogspromenader cirka 2 h per dag totalt utöver kisserundor) men där sätter både värmeintoleransen och orken stopp lite. En del i att vi fortsatt utreda sjukdomen var att han la sig ner under ett agilitypass och satte sig ner under promenader och ville gå hem. Dvs jag vågar inte t.ex. springa med honom eller fortsätta med agilityn. Därför blir det nu mer mental aktivering med rally, lydnad och lite nosarbete.

Som ni kanske kan förstå så ligger det på bordet att ta bort honom. Men hur vet man att man gjort allt man kan? I och med att diagnosen är så oklar och diffus - vem är jag att ta bort flera år av hans liv om det är så att det är min uppfostran som tryter? Samtidigt börjar jag känna att min energi är slut; jag orkar inte riktigt hålla hans stress ifrån mig längre på samma sätt vilket gör att jag blir irriterad på ett sätt jag inte varit innan (ser mig själv annars som en ganska lugn och tålmodig person, vilket jag fått höra av både annat hundfolk och tränare som sett oss jobba). Jag får såklart skitdåligt samvete av detta. Han kan också vara en supergo hund mellan varven, gosig, mindre stressad, tillgiven och träningsmotiverad. Älskar ju hunden, trots allt skit som varit. Jag har fört dagbok, och dessa perioder sammanfaller inte med någon yttre förändring (hade ju annars varit solklart om dagar med mer/mindre aktivitet påverkat stressen).

(Vi har givetvis haft diskussion med veterinär om det här och hennes input var att det är upp till oss hur vi vill göra, men att ingen kan anklaga oss om vi väljer att ta bort honom eftersom prognosen är så dålig).

Så ja. Har du orkat läsa såhär långt så tack. Sjukt tacksam för all eventuell input/erfarenhet jag kan få. Pratat med flera mer hundvana personer om detta men just nu är all input jag kan få bra.

 

[BornAgain]

Jag är lite i samma sits - jag har en kroniker, men där veterinärerna (ja, vi träffar fler) anser att han kan finnas kvar tack vare: 1) mycket anpassningar till honom och hans mående 2) en bra grundkonstitution, dvs "mycket hund" kvar 3) en hund som ändå tycker att livet, universum och allting är rätt nice ändå.

Hade jag inte kunnat anpassa mig så mycket som jag gör och inte haft en dagmatte som hjälpte till hade jag sagt adjö.

Man behöver inte ha gjort "allt". Det ska vara roligt att vara hund och det ska vara roligt att ha hund. Jag tror inte att det är roligt att vara hund när vi människor börjar tryta. De är äkta flockdjur, de vill inte ligga till last. De blir stressade om de upplever att de är en börda. Man gör så gott man kan och sedan kan man inte mer och då måste man släppa taget. INGEN, inte ens man själv, har rätt att lägga sten på den bördan när man nått dit.

 

[Grazing]

Varning för långt inlägg, kanske skriver det lika mycket för mig själv och om någon orkar kommentera så tar jag det som bonus.

Vi har en 1,5 årig schappehane som alltid legat, enligt mig, högt i stress. Han var aldrig en sån valp som somnade av sig själv utan vankade runt och kom aldrig till ro. Vi jobbade därför sjukt mycket med rutiner kring vila, passivisering och så vidare. Det är bättre nu, men det finns fortfarande stunder när vi måste lägga oss bredvid honom för att han ska lyckas somna. Han har även, sedan 3-4 månaders ålder slickat maniskt i perioder på en tass. Detta ihop med min allmäna känsla av att något var "fel" har gjort att vi gjort mängder med utredningar på honom. Det har landat i en diagnos, muskeldystrofi. Den senare väldigt ovanlig och det finns ingen behandling. Prognosen säger allt från månader till år (och slutfasen är att han inte längre kommer kunna gå). Vi har provat olika typer av smärtstillande och trodde vi hittat något som funkade, men nu när värmen kommit har han gått upp som sjutton i stress igen. I sjukdomsbilden ingår en värmeintolerans, så jag skulle gissa att han antingen får mer ont av värmen alternativt blir frustrerad för att han inte orkar så mycket som han vill (går temperaturen över typ 18 grader blir han extremt flåsig vid motion, så även om jag försöker gå upp svintidigt så funkar det liksom inte nu). Han är inte så förtjust i vatten, så simning är inte riktigt ett alternativ.

Övriga stressbeteenden förutom allmän rastlöshet, slickandet och hjässande i tid och otid är en extrem reaktivitet mot andra hundar. Vi har hela tiden gått diverse kurser, men jag spenderar mest tid på att få honom att inte skälla på andra hundar och gå upp i stress än på att faktiskt träna. All momentträning har skett på egen hand eller med privattränare Upplever att detta bara blir värre och värre faktiskt - behöver nästan längre avstånd nu än förut (och jag använder mig av skvallerträning, försök till fokus på mig osvosv för att försöka få bukt med det). På sistone har han även börjat skälla på vissa människor på promenader.

Det ska sägas att han inte reagerar vid genomkänning av kroppen, vare sig av mig, fysio eller veterinär. Men jag har ingen aning om hur eventuell smärta vid dystrofi känns.

Det jobbiga är att jag inte VET om alla de här beteendena är beroende av sjukdomen och smärta relaterat till den. Det kan ju också vara så att jag misslyckats fatalt i min uppfostran av honom och på ngt sätt eskalerat det som fanns där från början. Jag har överlag tränat med positiv förstärkning, men även försökt lägga tydliga ramar och rutiner för hur vardagen ska funka. Vi har inga barn och bor på landet, så hans vardag består inte av så mycket stressmoment. Han går visserligen på dagis några dagar i veckan, men dels är det ett rätt lugnt dagis och dels finns ingen 1-1 korrelation mellan stresstoppar och dagisvistelse. Han verkar dessutom trivas där för springer rätt in på morgonen. Min känsla är också att han egentligen skulle behöva mer fysiska aktivitet (vi går skogspromenader cirka 2 h per dag totalt utöver kisserundor) men där sätter både värmeintoleransen och orken stopp lite. En del i att vi fortsatt utreda sjukdomen var att han la sig ner under ett agilitypass och satte sig ner under promenader och ville gå hem. Dvs jag vågar inte t.ex. springa med honom eller fortsätta med agilityn. Därför blir det nu mer mental aktivering med rally, lydnad och lite nosarbete.

Som ni kanske kan förstå så ligger det på bordet att ta bort honom. Men hur vet man att man gjort allt man kan? I och med att diagnosen är så oklar och diffus - vem är jag att ta bort flera år av hans liv om det är så att det är min uppfostran som tryter? Samtidigt börjar jag känna att min energi är slut; jag orkar inte riktigt hålla hans stress ifrån mig längre på samma sätt vilket gör att jag blir irriterad på ett sätt jag inte varit innan (ser mig själv annars som en ganska lugn och tålmodig person, vilket jag fått höra av både annat hundfolk och tränare som sett oss jobba). Jag får såklart skitdåligt samvete av detta. Han kan också vara en supergo hund mellan varven, gosig, mindre stressad, tillgiven och träningsmotiverad. Älskar ju hunden, trots allt skit som varit. Jag har fört dagbok, och dessa perioder sammanfaller inte med någon yttre förändring (hade ju annars varit solklart om dagar med mer/mindre aktivitet påverkat stressen).

(Vi har givetvis haft diskussion med veterinär om det här och hennes input var att det är upp till oss hur vi vill göra, men att ingen kan anklaga oss om vi väljer att ta bort honom eftersom prognosen är så dålig).

Så ja. Har du orkat läsa såhär långt så tack. Sjukt tacksam för all eventuell input/erfarenhet jag kan få. Pratat med flera mer hundvana personer om detta men just nu är all input jag kan få bra.

Om det fungerade fram till värmen kom så kan det mycket väl vara värmen. Min hund blir också stressad av denna hemska värme, även på morgonen är de för varmt för att promenera en längre bit nu så livet är inte roligt just nu för någon.

Kanske kyltäcke eller något kan fungera?

 

[vintervila]

Jag är lite i samma sits - jag har en kroniker, men där veterinärerna (ja, vi träffar fler) anser att han kan finnas kvar tack vare: 1) mycket anpassningar till honom och hans mående 2) en bra grundkonstitution, dvs "mycket hund" kvar 3) en hund som ändå tycker att livet, universum och allting är rätt nice ändå.

Hade jag inte kunnat anpassa mig så mycket som jag gör och inte haft en dagmatte som hjälpte till hade jag sagt adjö.

Man behöver inte ha gjort "allt". Det ska vara roligt att vara hund och det ska vara roligt att ha hund. Jag tror inte att det är roligt att vara hund när vi människor börjar tryta. De är äkta flockdjur, de vill inte ligga till last. De blir stressade om de upplever att de är en börda. Man gör så gott man kan och sedan kan man inte mer och då måste man släppa taget. INGEN, inte ens man själv, har rätt att lägga sten på den bördan när man nått dit.

Ledsen att höra att du är i liknande sits men tusen tack för att du delade med dig, oerhört värdefullt för mig

 

[vintervila]

Om det fungerade fram till värmen kom så kan det mycket väl vara värmen. Min hund blir också stressad av denna hemska värme, även på morgonen är de för varmt för att promenera en längre bit nu så livet är inte roligt just nu för någon.

Kanske kyltäcke eller något kan fungera?

Alltså ja och nej. Problemen har ju funnits alltid, är som att det går i skov, vi kan ha någon vecka där allt är topp och sen blir han av någon anledning stressad igen i några dagar innan det oförklarligt vänder igen. Men som sagt inbillar jag mig att den värsta toppen kapades med smärtstillande, i alla fall i vardagen. Dock har jag haft de här tankarna sen vi fick diagnosen - jag är av den åsikten att hundar ska kunna leva ett fullt liv så jag vill egentligen inte att det ska gå så långt att han inte kan gå.

Värmen har absolut gjort det hela ännu värre dock, så tänker inte ta några beslut förrän vi ser hur det blir efter det. Också skönt på ngt sätt att höra att andra hundar reagerar med stress på värme. De hundar jag haft har mest bara accepterat läget och gått och sovit.

Provat att duscha och bada honom men tycker egentligen inte att det gör sådär värst stor skillnad. Men inte provat kylfilt, tack för tipset!

 

[Alexandra_W]

Min riesen reagerade med stress på smärta. Känner igen så mycket av det du skriver. Så jag skulle tyvärr om du sett positiv skillnad på smärtlindring misstänka smärta

 

[IngelaH]

Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva här längre utan att få skit, men jag kan inte låta bli. För din skull. För hundens skull. Och kanske också för att jag vet exakt hur det känns när man slitit ut sig på att försöka göra allting rätt och ändå står med skavet kvar i magen varje dag.

För det första: nej, du har inte "misslyckats fatalt i uppfostran". Det är en fruktansvärt tuff sits du beskriver – att ha en hund med en tung diagnos, med värk du inte kan mäta, och med stressbeteenden som du faktiskt redan gjort massor för att mota. Det där med att han som valp inte kunde koppla av och att ni redan då började jobba med vila och rutiner – det säger ju allt om att du tagit det på allvar och varit närvarande från början. Att han fortfarande har svårt att komma ner i varv trots det, är mer ett tecken på hur han är, och kanske på hur sjukdomen påverkar honom, än på dig.

Och ja – muskeldystrofi kan påverka stressnivåer, även om det inte syns utanpå. Det är en påfrestning att ha smärta, att känna att kroppen inte hänger med, att vilja mer än man orkar. Värmen gör det värre, som du själv säger. Det är klart att det triggar.

Jag tycker inte det låter som att du flyr från ansvar genom att ens tänka tanken på avlivning. Tvärtom. Du tänker hela vägen. Du vrider och vänder på varenda aspekt och du har gjort betydligt mer än många andra skulle orka. Att orken börjar ta slut är inte konstigt. Det är en helt mänsklig reaktion när man lever med konstant stress, skuld, oro och dåligt samvete. Det tär på sinnet.

Och jag vill bara säga det, ifall ingen annan gör det: det är inte egoistiskt att fundera på att låta honom somna in. Det är kärleksfullt att inte låta honom dras igenom ett liv som kanske bara blir mer och mer begränsat, där ni båda går sönder på vägen. Man får avliva älskade djur innan de stupar. Det finns inget facit, men magkänslan du har – och det faktum att du faktiskt dokumenterat och pratat med kunniga människor längs vägen – gör att det inte handlar om att "ge upp".

Men om du känner att du har lite till att ge, eller bara behöver bekräftelse på att du faktiskt gjort allt: det kanske kan vara skönt att få en second opinion? En veterinär som jobbar mycket med beteende och smärta – ibland kan de se detaljer som andra missar. Inte för att de ska säga något magiskt nytt, utan för att du ska kunna luta dig tillbaka och känna att du verkligen gått alla vägar. Sen, om det inte blir bättre – då vet du ändå att du försökt, fullt ut.

Hur du än gör, så är det inte ett svek. Jag läser bara kärlek i det du skriver. Det är det som gör det så svårt.

Och ja, jag orkar läsa. Många här gör det, även om det kanske inte alltid märks.

 

[vintervila]

@IngelaH blir rörd över att du tog dig tid att skriva det du skrev. Tack . Har funderat på att få någon form av second opinion ja, kanske lättare nu när vi har en diagnos. Nuvarande veterinär var den första av flera som vi träffat på den här resan som tog mig på allvar och ville gå vidare i utredningen trots att inget "solklart" hittades från början. Högst oklar i hur man hittar en veterinär med den specialistkompetensen dock så om det finns tips mottar jag dem gärna (jag har annars också funderat i banorna av en riktigt duktig hundbeteendeutredare).

@Alexandra_W tack för att du delade med dig . Ja, jag upplever att vi fått effekt av smärtstillande. Sen blir det ändå inte 100% bra som det verkar .

 

[Bulldoozer]

Jag som tidigare haft en ung hund med smärtproblematik säger att det inte fel att stoppa nu. Vi hittade dock inte "felet" bara att något var fel.. hunden röntgades från topp till tå, var på otaliga veterinärbesök, hos ortoped, hos rehab (hur man nu rehabar nåt ospecifikt?). I slutändan hade det gått två år, vi var betydligt fattigare och hunden hade fortsatt ont. Hade jag haft facit i början hade jag tagit bort honom på en gång men vi hoppades hela tiden på att hitta rätt. Till slut insåg jag att det inte var hållbart för även om hunden för ögat såg välmående ut och var i sina bästa år så mådde han inte bra.
En död hund lider inte.

 

[Bulldoozer]

Tillägger att bara muskeldystrofi är väl inte en diagnos? Det finns ju olika typer = sjukdomar eller skador som kan orsaka dystrofi?
Min hund hade försämrad muskulatur och var snett musklad i kroppen men orsaken till det lyckades de aldrig hitta.

 

[Alexandra_W]

Tillägger att bara muskeldystrofi är väl inte en diagnos? Det finns ju olika typer = sjukdomar eller skador som kan orsaka dystrofi?
Min hund hade försämrad muskulatur och var snett musklad i kroppen men orsaken till det lyckades de aldrig hitta.

Finns flera olika muskeldystrofisjukdomar hos hund så nog är det en diagnos allt och inte "bara" ett symptom. Tyvärr. Och exakt vilken muskeldystrofisjukdom är väl ganska irrelevant?

 

[IngelaH]

Inom humanvården räknas muskeldystrofi som en "paraplydiagnos", med flera muskeldiagnoser som leder till dystrofi - förtvining. Och kan man inte alltid peka på exakt vilken diagnos det är, så det är absolut inga fel att kalla muskeldystrofi som diagnos, då både läkare och veterinärer redan gör det. När man inte kan sätta pekfingret på vilken exakta diagnos det är.

 

[Tiffany]

Varning för långt inlägg, kanske skriver det lika mycket för mig själv och om någon orkar kommentera så tar jag det som bonus.

Vi har en 1,5 årig schappehane som alltid legat, enligt mig, högt i stress. Han var aldrig en sån valp som somnade av sig själv utan vankade runt och kom aldrig till ro. Vi jobbade därför sjukt mycket med rutiner kring vila, passivisering och så vidare. Det är bättre nu, men det finns fortfarande stunder när vi måste lägga oss bredvid honom för att han ska lyckas somna. Han har även, sedan 3-4 månaders ålder slickat maniskt i perioder på en tass. Detta ihop med min allmäna känsla av att något var "fel" har gjort att vi gjort mängder med utredningar på honom. Det har landat i en diagnos, muskeldystrofi. Den senare väldigt ovanlig och det finns ingen behandling. Prognosen säger allt från månader till år (och slutfasen är att han inte längre kommer kunna gå). Vi har provat olika typer av smärtstillande och trodde vi hittat något som funkade, men nu när värmen kommit har han gått upp som sjutton i stress igen. I sjukdomsbilden ingår en värmeintolerans, så jag skulle gissa att han antingen får mer ont av värmen alternativt blir frustrerad för att han inte orkar så mycket som han vill (går temperaturen över typ 18 grader blir han extremt flåsig vid motion, så även om jag försöker gå upp svintidigt så funkar det liksom inte nu). Han är inte så förtjust i vatten, så simning är inte riktigt ett alternativ.

Övriga stressbeteenden förutom allmän rastlöshet, slickandet och hjässande i tid och otid är en extrem reaktivitet mot andra hundar. Vi har hela tiden gått diverse kurser, men jag spenderar mest tid på att få honom att inte skälla på andra hundar och gå upp i stress än på att faktiskt träna. All momentträning har skett på egen hand eller med privattränare Upplever att detta bara blir värre och värre faktiskt - behöver nästan längre avstånd nu än förut (och jag använder mig av skvallerträning, försök till fokus på mig osvosv för att försöka få bukt med det). På sistone har han även börjat skälla på vissa människor på promenader.

Det ska sägas att han inte reagerar vid genomkänning av kroppen, vare sig av mig, fysio eller veterinär. Men jag har ingen aning om hur eventuell smärta vid dystrofi känns.

Det jobbiga är att jag inte VET om alla de här beteendena är beroende av sjukdomen och smärta relaterat till den. Det kan ju också vara så att jag misslyckats fatalt i min uppfostran av honom och på ngt sätt eskalerat det som fanns där från början. Jag har överlag tränat med positiv förstärkning, men även försökt lägga tydliga ramar och rutiner för hur vardagen ska funka. Vi har inga barn och bor på landet, så hans vardag består inte av så mycket stressmoment. Han går visserligen på dagis några dagar i veckan, men dels är det ett rätt lugnt dagis och dels finns ingen 1-1 korrelation mellan stresstoppar och dagisvistelse. Han verkar dessutom trivas där för springer rätt in på morgonen. Min känsla är också att han egentligen skulle behöva mer fysiska aktivitet (vi går skogspromenader cirka 2 h per dag totalt utöver kisserundor) men där sätter både värmeintoleransen och orken stopp lite. En del i att vi fortsatt utreda sjukdomen var att han la sig ner under ett agilitypass och satte sig ner under promenader och ville gå hem. Dvs jag vågar inte t.ex. springa med honom eller fortsätta med agilityn. Därför blir det nu mer mental aktivering med rally, lydnad och lite nosarbete.

Som ni kanske kan förstå så ligger det på bordet att ta bort honom. Men hur vet man att man gjort allt man kan? I och med att diagnosen är så oklar och diffus - vem är jag att ta bort flera år av hans liv om det är så att det är min uppfostran som tryter? Samtidigt börjar jag känna att min energi är slut; jag orkar inte riktigt hålla hans stress ifrån mig längre på samma sätt vilket gör att jag blir irriterad på ett sätt jag inte varit innan (ser mig själv annars som en ganska lugn och tålmodig person, vilket jag fått höra av både annat hundfolk och tränare som sett oss jobba). Jag får såklart skitdåligt samvete av detta. Han kan också vara en supergo hund mellan varven, gosig, mindre stressad, tillgiven och träningsmotiverad. Älskar ju hunden, trots allt skit som varit. Jag har fört dagbok, och dessa perioder sammanfaller inte med någon yttre förändring (hade ju annars varit solklart om dagar med mer/mindre aktivitet påverkat stressen).

(Vi har givetvis haft diskussion med veterinär om det här och hennes input var att det är upp till oss hur vi vill göra, men att ingen kan anklaga oss om vi väljer att ta bort honom eftersom prognosen är så dålig).

Så ja. Har du orkat läsa såhär långt så tack. Sjukt tacksam för all eventuell input/erfarenhet jag kan få. Pratat med flera mer hundvana personer om detta men just nu är all input jag kan få bra.

Jag tycker att du gjort jättemycket för hunden, utredningar, veterinärbesök, rutiner, träningar. Varför skulle det bero på din uppfostran att han är stressad?
Om han lider och ni går upp i stress båda två kanske snällaste alternativet är att låta hunden somna in? Det är ju du som ska leva med hunden och du verkar redan tagit stort ansvar. Ibland kan det svåraste beslutet vara det bästa beslutet men i slutändan kan bara du avgöra det.

 

[vintervila]

@Bulldoozer beklagar det du gått igenom med din hund och tacksam för att du delar erfarenheter. Kan bekräfta det som redan skrivits - det står muskeldystrofi på hans veterinärjournaler då det är ett samlingsnamn. Hela historien om hur vi landade i den här diagnosen är något som troligen förtjänar ett inlägg i sig. Men i korta drag; diagnosen är ställd mha blodprover och symptom, sant att vi uteslutit vad det annars skulle kunna vara. 110%ig diagnos skulle fås med biopsi, men dels har två oberoende veterinärer avrått från det på levande hund då det är så osäkert om man får bra resultat och dels vill inte jag att han ska behöva gå igenom onödigt lidande. Är väl kanske grundkärnan i varför hans stress påverkar mig så, för jag vill inte att han ska lida.

@Tiffany jag är väl någonstans fostrad sen barnsben att har man problem med sitt djur, så är det allt som oftast ägarens fel. Till det lägg att jag nog som person är rätt lösningsorienterad och vill fixa allt. Så att acceptera att jag kanske inte kan lösa det här är en process tror jag.

 

[Bulldoozer]

Eftersom jag är på resande fot så blev det fel. Jag menar mer på som någon skrivit ovan att det är en paraplydiagnos loch jag betvivlar inte att hunden har muskrldystrofi men att man bör ju försöka identifiera vad som orsakar det för att kunna behandla (om det ens är behandlingsbart).

 

[Alexandra_W]

Eftersom jag är på resande fot så blev det fel. Jag menar mer på som någon skrivit ovan att det är en paraplydiagnos loch jag betvivlar inte att hunden har muskrldystrofi men att man bör ju försöka identifiera vad som orsakar det för att kunna behandla (om det ens är behandlingsbart).

Problemet är ju att det inte går att behandla i meningen bota. Därför jag skrev det att exakt vilken typ av muskeldystrofi är ganska irrelevant. Man försöker behandla symptomen

 

[Bulldoozer]

Problemet är ju att det inte går att behandla i meningen bota. Därför jag skrev det att exakt vilken typ av muskeldystrofi är ganska irrelevant. Man försöker behandla symptomen

Jag missade det i första posten, trodde det syftade på allmän muskeldystrofi. Nu när jag läst om det igen så uppfattar jag det som att hunden oavsett vad som görs kommer att försämras. Jag personligen skulle inte orka med att se det och hellre ge hunden några fina sista dagar med ordentligt med smärtlindring och sen avsluta.
Jag ser inte att hunden kommer kunna få ett värdigt hundliv oavsett vad du gör om sjukdomen innebär en stadig försämring. Som det låter idag så är det tillräckligt illa..

 

[vintervila]

Jag missade det i första posten, trodde det syftade på allmän muskeldystrofi. Nu när jag läst om det igen så uppfattar jag det som att hunden oavsett vad som görs kommer att försämras. Jag personligen skulle inte orka med att se det och hellre ge hunden några fina sista dagar med ordentligt med smärtlindring och sen avsluta.
Jag ser inte att hunden kommer kunna få ett värdigt hundliv oavsett vad du gör om sjukdomen innebär en stadig försämring. Som det låter idag så är det tillräckligt illa..

Jag skrev ju en halv novell så lätt att missa saker. Det är väl där någonstans jag är, när vi fick diagnosen hoppades jag på att han kanske ändå skulle kunna hänga med ett tag och ha ett fint liv, om ändå kortare. Men nu känns det kanske inte längre så, och det är helt hemskt att se honom må sämre.

Muskeldystrofin han högst troligtvis har, har inte ens ett namn utan den är på forskningsstadium i Finland. För den som möjligen skulle vara intresserad finns mer info här: https://www.schapendoes.fi/jalostus/lihasdystrofia/

(Och jag skriver högst troligtvis då det inte finns ett gentest ännu, men han har flertalet symptom och exakt den blodbilden som beskrivs. Även varit i kontakt med forskarteamet som också känner igen symptomen)

Igen, tack till alla som läst och stöttat, ovärderligt

 

[Alexandra_W]

Så, nu har jag lite mer tid att skriva längre.

Min salig riesen var en sådan som gick upp i stress av smärta. Många gånger var det enda tecknet på att något var fel, även fast saker var riktigt fel. Han hade tex upprepade problem med tonsillit och det märktes aldrig på annat viss än att han var allmänt stressad och uppvarvad. Med åren lärde jag och veterinären oss att stressad uppvarvad hund = hund har ont/mår dåligt. Och så fick man börja leta. Ibland efter en nål i en höstack

Hursom. När han var 10 kom en uppvarvad stressad episod. Vi letade och letade. Hittade inte mycket. Ingen hälta men var mindre musklad ena bak, höll andan när veterinären palperade osv. Men visade inget mer. Röntgen och ultraljud bakben och rygg ua. Bättre på smärtis men inte helt bra. Sjukgymnastik, koppelvila osv. Och en allmänt glad och pigg hund (som folk trodde var 10 månader och inte är). Men - som började göra skenutfall mot andra hundar på promenaderna. Jag provade skvaller och godis och klicker osv men han kunde verkligen inte låta bli. Läget började bli ohållbart och jag började undra om det var för vi flyttat till stan, om han hatade det etc. Tills han fick en till omgång smärtis (och antiinflammatoriskt) och utfallen gick ner.. Kliniska tecknen blev också bättre men inte bra. Men så fort smärtisen var slut så hunden skällde igen hysteriskt på alla hundar han såg, var på helspänn och det blev så hjärtskärande tydligt att han visste att han skulle inte klara en fight så han försökte skrämma bort alla potentiella bråkmakare. Hunden som älskat alla andra hundar och sett alla som potentiella lekkompisar.

Två dagar senare haltade han för första gången i trappen. Jag ringde vet. Sen åkte jag till stallet och släppte honom lös med bästa kompisen. och han var så lycklig över att slippa koppelvila - och som han lekte. Helt omöjligt att tro något alls var fel. Jag fick dock lyfta in honom i bilen sen för bakbenet löd inte. Ett kilo köttbullar senare somnade han hos veterinären...

Jag har tänkt många tänk om men ändå aldrig ångrat det. Att vara hund och behöva vara på helspänn och känna att man måste skrämma bort världen för man har ont. Och där man inte kan hjälpa individen (i vårt fall för vi inte hittade felet). För mig var det enkelt

I ditt fall utifrån det du skrivit här skulle valet vara detsamma som för min V. Ibland är det finaste vi kan ge dem förmånen att inte behöva kämpa mer.

 

[vintervila]

@Alexandra_W tack . Hög igenkänningsfaktor ja. Svårt med dessa levnadsglada individer som kanske nästan inte ens själva vill kännas vid att man har ont.

Jag var ute igår kväll när det äntligen blivit svalt med vår hund. Han travade på glatt och förväntansfullt i typ 800 meter. Sen tvärstannade han, satte sig ner och ville inte gå (en av hans standardrundor). Jag frågade honom om han ville gå hem. Då tvärvände han och så gick vi tillbaka hem .

Har bokat en tid med beteendeutredare. Det är nog i ärlighetens namn mest för min skull, för att jag ska känna att jag gjort allt jag kan och kan stå trygg i beslutet sen.