Svärföräldrar som ej visar intresse för barnbarn

[BusBarro]

Vi har bjudit in många gånger, och fått nej många gånger. Vi har tröttnat litegrann på det nu. När de säger att de är glada över vår son, vill träffa honom men sen blir det inget av det.
Då blir man både ledsen och besviken.
Eftersom min mamma bor långt bort och min pappa inte hann träffa sonen kanske jag möjligtvis tar det lite extra, vad vet jag.

Men som jag skrivit innan att vi får bara acceptera situationen, sluta kämpa så mycket som vi gjort och låta det vara istället.
Att alla inte är intresserade av små barn har jag full förståelse för. Och vi är alla olika som personer och värderar olika i livet osv. Det är jag fullt medveten om.
Men vi har blivit genuint ledsna över den här situationen då vi känner att de har all möjlighet i världen att lära känna sonen och träffa honom och det är inte krångligt eftersom vi bor så nära.
Det är inte så lätt för min mamma menar jag, då resan tar 6 timmar måste man planera på ett helt annat sätt för att kunna träffas.

Vet inte om vi kommer så mycket längre i den här diskussionen utan vi får frysa situationen och se om dagen kommer då de kanske vill ha mer kontakt och hur vi väljer att agera då.

 

[Sel]

Det motsäger ingen? men här handlar det inte endast om Corona utan började ju tidigare vilket ts skrivit!

Sant, men samtidigt tycker jag att det här låter som en underlig situation att uppleva besvikelse i.
"Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. "
Dels är ju besöket hyfsat nyligt och dessutom ganska långt. Jag tycker i alla fall att en och en halv timme är ett fullkomligt normalt besök över kaffe och pladder.

 

[Sel]

Nej Corona är ej anledningen till att det blivit såhär. Det började långt innan.
Säkerligen en bidragande faktor nu på senare tid, sedan mars har vi setts en gång.




Nja, marginellt i sådant fall. Men min man trodde definitivt de skulle vilja ses mer ofta efter att barnbarnet kom.

Jag tycker att det låter mer som att ni hade för höga förväntningar än att farföräldrarna visar aktivt ointresse.

 

[BusBarro]

Jag tycker att det låter mer som att ni hade för höga förväntningar än att farföräldrarna visar aktivt ointresse.

Det är ju upp till var och en och tycka vad höga förhoppningar.

Sant, men samtidigt tycker jag att det här låter som en underlig situation att uppleva besvikelse i.
"Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. "
Dels är ju besöket hyfsat nyligt och dessutom ganska långt. Jag tycker i alla fall att en och en halv timme är ett fullkomligt normalt besök över kaffe och pladder.

MIN åsikt är att när man inte setts på över 2 månader så var det ett kort besök. Dessutom var det mer känslan än tiden, då de kändes stressade och väldigt ointresserade under hela besöket.

 

[Sel]

Det är ju upp till var och en och tycka vad höga förhoppningar.



MIN åsikt är att när man inte setts på över 2 månader så var det ett kort besök. Dessutom var det mer känslan än tiden, då de kändes stressade och väldigt ointresserade under hela besöket.

Såklart, man utgår ju ifrån sig själv. Jag menade mest att det ni tycker är kort och stressigt och oengagerat kanske inte är det från deras sida.

 

[TinyWiny]

Sant, men samtidigt tycker jag att det här låter som en underlig situation att uppleva besvikelse i.
"Sista gången vi sågs var de hos oss knappt 1,5 timme och ville inte ens ta i vårt barn för de är rädda pga dagens läge. "
Dels är ju besöket hyfsat nyligt och dessutom ganska långt. Jag tycker i alla fall att en och en halv timme är ett fullkomligt normalt besök över kaffe och pladder.

Varför tycker du att det är underligt att uppleva besvikelse över att de som står en nära inte vill dela det som betyder så mycket för en själv?

Jag kan ärligt säga att det som var absolut jobbigast när mina barn var små var att jag inte hade någon att dela lyckan över dem med. Det var mycket som var jobbigt såklart (jag blev ensam med dem tidigt, de var 9 månader och 2,5 år då) men det var värst. Att ingen precis som jag gick upp i atomer av lycka (eller ens låtsades bli glad) över något barnet lärt sig, sagt eller gjort eller över att hen bara fanns utan att jag på sin höjd fick en axelryckning tillbaka eller "snart skriker hen kärringjävel" till dig (jo det hände när jag glädjestrålande berättade att barnet hade sagt mamma första gången). Det var tungt och att jag var besviken ser jag inte som något konstigt alls. Hade jag inte blivit besviken hade det ärligt talat varit något fel på mig. Jag var inte sådan att jag trodde och utgick ifrån att alla skulle se mina barn som det bästa som fanns och jag prackade verkligen inte på kreti och pleti bebisbilder eller historier om dem men det fanns de som borde brytt sig men inte gjorde det och sådant gör ont.

 

[Sel]

Varför tycker du att det är underligt att uppleva besvikelse över att de som står en nära inte vill dela det som betyder så mycket för en själv?

Jag kan ärligt säga att det som var absolut jobbigast när mina barn var små var att jag inte hade någon att dela lyckan över dem med. Det var mycket som var jobbigt såklart (jag blev ensam med dem tidigt, de var 9 månader och 2,5 år då) men det var värst. Att ingen precis som jag gick upp i atomer av lycka (eller ens låtsades bli glad) över något barnet lärt sig, sagt eller gjort eller över att hen bara fanns utan att jag på sin höjd fick en axelryckning tillbaka eller "snart skriker hen kärringjävel" till dig (jo det hände när jag glädjestrålande berättade att barnet hade sagt mamma första gången). Det var tungt och att jag var besviken ser jag inte som något konstigt alls. Hade jag inte blivit besviken hade det ärligt talat varit något fel på mig. Jag var inte sådan att jag trodde och utgick ifrån att alla skulle se mina barn som det bästa som fanns och jag prackade verkligen inte på kreti och pleti bebisbilder eller historier om dem men det fanns de som borde brytt sig men inte gjorde det och sådant gör ont.

Jag såg mest att farföräldrarna ju faktiskt tagit sig tid för ett besök och stannat en stund till slut! Coronareaktionen i sin tur är ju bara sund, det är många engagerade far och morföräldrar som varken träffar eller kramar på sina barnbarn just nu.

 

[vinkelina]

Många gånger anser jag vara ett par ggr i månaden i alla fall när vi bor så nära varandra. Vet flera vänner vars barn är hos sina mor/farföräldrar flera gånger i veckan, men då bor de i samma samhälle.

bor i samma stad som mina föräldrar. Vi har en bra kontakt. Ibland ses vi en gång i månaden. Ibland en gång i veckan. Pga Corona träffades vi inte på 7v. De kom över en timme för två veckor sedan, för att barnen frågat så mycket efter dem.

normalt brukar de vara ca 90 min på besök. Dricka lite kaffe, läsa någon bok och prata lite vuxenprat.

själv bodde jag 50 mil från mor och farföräldrar som liten. Helt klart märker jag en skillnad på min mormors och min relation (hon är enda som lever) och hennes relation med de kusiner som bott i andra delen av deras parhus hela livet (min morbror med familj och min mormor (och morfar) bor alltså i ett parhus)

 

[vemsomhelst123]

Ganska bra vågar jag påstå i alla fall.
Vi har alltid haft en ganska öppen relation vad gäller känslor och sådant som händer i livet.
Mannen och sin pappa har haft en god relation.

Många gånger anser jag vara ett par ggr i månaden i alla fall när vi bor så nära varandra. Vet flera vänner vars barn är hos sina mor/farföräldrar flera gånger i veckan, men då bor de i samma samhälle.

Fast en ettåring är väl oftast inte flera gånger i veckan hos en mor el farförälder i de flesta fall, det känner jag nästan ingen som är/har möjlighet till, antingen för att de är för gamla eller för att de är så unga att de fortfarande jobbar . Möjligen ses.
För mig låter det som ni haft orimliga förväntningar, att träffa sitt barnbarn varannan månad tror jag är ganska vanligt i den åldern.
Är det så att din mamma är mer engagerad och intresserad nu så kanske ni kan lägga lite mer krut på deras relation, tex hjälpa till att betala ev biljetter eller åka dit mer när allt lagt sig. Som jag skrivit tidigare är inte min svärmor sådär himla engagerad utan den mesta kontakten sker på vårt initiativ, skulle jag vara besviken på henne för det skulle det ta alldeles för mkt energi från mig.

Jag har liksom aldrig haft en tanke på att någon av våra föräldrar ska engagera sig så mycket i vårt barn, min mamma gör det och var innan Corona här 1-2 x månad trots 50 mils avstånd, och det är ju en bonus, men verkligen inget jag skulle bli besviken om hon inte gjorde.
Nu träffar de inte ens sitt barnbarn några mil bort inomhus, som många andra mor och farföräldrar, enligt riktlinjer..

 

[Badger]

Herregud! Hade mina bonusar sett på oss så (som gratisbarnvakter) hade jag blivit så jäkla ledsen! Det är dessutom jäkligt fult att göra så mot sina barn. Barn känner ju att de egentligen inte är välkomna där i ganska låg ålder. Hellre skapa relationer med människor som vill ha en i sitt liv än med någon som mer eller mindre tvingas för av det blir det inga lyckliga starka vuxna utan det skapar människor som alltid känner sig i vägen och oönskade.

Ibland kan ju en relation flytta en individ från att vara en snorig unge till att vara lilla goa X. Dvs att man får en relation till en uppskattad person som man kan ha roligt tillsammans med istället för till en random unge.

Har ju hört väninnor säga i stil med, jag avskyr barn men tycker om lille Pelle och Putte och Stina och Lina.

Kn: @BusBarro

Sedan är inte alla individer pushiga till naturen. Innan man ger upp kan man ju fundera över om tex en person inte egentligen har någonting emot sin lilla släkting och gärna skulle hänga. Men absolut inte vill tränga sig fram och gulla när andra är där. Jag rör aldrig ett barn som andra uppenbart är engagerade i/interagerar med, tycker stackarn får nog trängsel som det är. Andra stoppar näsan i vartenda barnvagn och klänger på barn. Dvs är det en reserverad eller "varm" person, båda kan ju ha lika bra relation med barn, men den reserverade kanske inte kastar sig över dem direkt.

Så ev måste man försöka utröna om de är ointresserade på riktigt eller inte vågar riktigt ta tag i barnet/inte är extremt framåt och aktiva i kontakten.

Skillnaden mellan min svärmor som kastar sig över barn och min mamma som kan ha urtrevligt i timmar med barnbarn men gärna pratar med mig över fika är helt enorm. Man skulle kunna tro att mamma "inte gillar barn" om man inte visste att hon kan ta en timmas omväg från skolan för att leta efter myror under stenar med sitt barnbarn.

 

[TinyWiny]

Ibland kan ju en relation flytta en individ från att vara en snorig unge till att vara lilla goa X. Dvs att man får en relation till en uppskattad person som man kan ha roligt tillsammans med istället för till en random unge.

Har ju hört väninnor säga i stil med, jag avskyr barn men tycker om lille Pelle och Putte och Stina och Lina.

Kn: @BusBarro

Sedan är inte alla individer pushiga till naturen. Innan man ger upp kan man ju fundera över om tex en person inte egentligen har någonting emot sin lilla släkting och gärna skulle hänga. Men absolut inte vill tränga sig fram och gulla när andra är där. Jag rör aldrig ett barn som andra uppenbart är engagerade i/interagerar med, tycker stackarn får nog trängsel som det är. Andra stoppar näsan i vartenda barnvagn och klänger på barn.

Så ev måste man försöka utröna om de är ointresserade på riktigt eller inte vågar riktigt ta tag i barnet/inte är extremt framåt och aktiva i kontakten.

Skillnaden mellan min svärmor som kastar sig över barn och min mamma som kan ha urtrevligt i timmar med barnbarn men gärna pratar med mig över fika är helt enorm. Man skulle kunna tro att mamma "inte gillar barn" om man inte visste att hon kan ta en timmas omväg från skolan för att leta efter myror under stenar med sitt barnbarn.

Det är helt sant men det är något helt annat än att kräva att far/morföräldrarna ska vara barnvakt och inte acceptera ett nej. Att tvinga på någon sitt barn ser jag inte som okej någonsin och då tänker jag ur barnets synvinkel. Bättre då att umgås tillsammans och att inga tvång är inblandade. Personligen älskar jag barn men jag tränger mig aldrig på. Mina bonusbarnbarn frågade jag om jag fick hålla när de var små men jag skulle inte fråga någon jag inte har en äkta relation till redan innan och jag skulle aldrig sticka näsan i barnvagnar bara sådär. Jag avskydde när folk var så gränslösa när mina barn var små. Jag ser det som lika illa som när folk utan tvekan börjar känna på en gravid kvinnas mage. Är barnet så stort att hen själv kan välja hamnar de hos mig förr eller senare ändå.

 

[et_flickan]

Mitt barns morfar är inte ett dugg intresserad av sitt barnbarn. Jag har accepterat läget. Han åker hellre till Thailand än att åka och träffa mig, hans dotter. Han är i Thailand nu förresten, mitt i coronapandemin.

Det är nog bara att som sagt acceptera. Jag har varit ledsen men då är ju min pappa som han är, jag är van. Relationen med honom har aldrig varit varken dålig eller bra och jag bryr mig inte så mycket längre.

 

[Badger]

Det är helt sant men det är något helt annat än att kräva att far/morföräldrarna ska vara barnvakt och inte acceptera ett nej. Att tvinga på någon sitt barn ser jag inte som okej någonsin och då tänker jag ur barnets synvinkel. Bättre då att umgås tillsammans och att inga tvång är inblandade. Personligen älskar jag barn men jag tränger mig aldrig på. Mina bonusbarnbarn frågade jag om jag fick hålla när de var små men jag skulle inte fråga någon jag inte har en äkta relation till redan innan och jag skulle aldrig sticka näsan i barnvagnar bara sådär. Jag avskydde när folk var så gränslösa när mina barn var små. Jag ser det som lika illa som när folk utan tvekan börjar känna på en gravid kvinnas mage. Är barnet så stort att hen själv kan välja hamnar de hos mig förr eller senare ändå.

Ah, jag uppfattade det inte som kräva i det inlägget. Utan att hon helt enkelt frågade om barnvakt för att hon behövde det och fick svalt ja, vilket ledde till att barnet och mormor (eller vem det nu var) fick en relation som individer och människor istället för som "barn" och "äldre". Vilket väl är vad man hoppas att de en gång ska ha.

Den senare biten av ditt inlägg är ju precis det jag försöker uttrycka. Om ts funderar och analyserar signaler. Det är hennes svärföräldrar, kanske är de inte likadana som hennes föräldrar i hur de beter sig. Kanske är de intresserade? Men inte aktiva. De kan vara blyga, reserverade, inte vill tränga sig på, kanske inte vågar fråga om de kan vara barnvakt för det var så länge sedan de hade barn. De kanske inte "älskar barn" men kanske kommer att älska just sitt barnbarn?
(Jag skulle aldrig be att få vara barnvakt åt någon, men säga ja om någon frågade.)

Jag har lite svårt för oreserverade "varma" människor, som tränger sig på, och finner det obegripligt att tio människor trängs runt en liten individ och skickar, och drar, och puttar och gullar och tjuter och beter sig. Dessutom verkar beteendet inte nödvändigtvis höra ihop med att man varken tycker om barn, människor eller vad som. Det kan lika gärna vara att man låtsas eller gillar att tjuta- ååå så gullig. Barn gillar det verkligen iofs. Jag har fått lära mig att det är ok och att svärmor är underbar trots att hon är varm och aktiv.

Men tänk om man är uppfödd i en familj som är såhär varm och gosig och på. Som tar tag i, lyfter upp, pussar, tjuter, osv.

Men har en svärfamilj som ler lite avmätt och klappar barnet på huvudet när man fikar. Och en svärfar som är lite gammaldags och inte tar sociala initiativ (till nästan någonting). Om man skulle behöva barnvakt 30 minuter och frågade (så kort tid kanske han vågar). Så kanske de skulle ha oerhört roligt tillsammans.

Jämför min pappa, han är -klappa lite förstrött på huvudet typen. Han skulle lätt acceptera att vara barnvakt om jag bad honom och han hade tid. Då skulle de kunna få en relation, de skulle kunna diskutera i evinnerlighet gissar jag . Men helt ärligt har han mycket och jag skulle vara tvungen att åka en bit för att rådda det. Det får bli mamma. Och jag är ju såklart lite sur på honom pga lågt intresse (han har egna barn iofs). Min svärfar är jag mer skeptisk till, han verkar inte kunna riktigt hålla igång en relation till ett barn själv. Dvs man får testa lite och se om det verkar funka eller ej.

 

[Lingon]

Ganska bra vågar jag påstå i alla fall.
Vi har alltid haft en ganska öppen relation vad gäller känslor och sådant som händer i livet.
Mannen och sin pappa har haft en god relation.

Många gånger anser jag vara ett par ggr i månaden i alla fall när vi bor så nära varandra. Vet flera vänner vars barn är hos sina mor/farföräldrar flera gånger i veckan, men då bor de i samma samhälle.

Oj! Menar du att du vill att ni träffas ett par gånger i månaden? Eller att du vill att de ska vilja träffa sitt barnbarn ett par gånger i månaden? Det tycker jag låter jättemycket! Hade någon i min familj krävt/velat att vi träffades ett par gånger varje månad så hade jag nog känt mig lite stressad av det. Så social är jag inte. Dessutom har jag ju mitt eget liv med mina intressen, mitt jobb, min vadag som måste gå ihop och tid för återhämtning. Återhämtning för mig innebär tid att vara ensam och bara låta tankarna vandra utan att de blir avbrutna.

Mitt barn har en bra relation med alla sina mor- och farföräldrar. Men inte träffas de så ofta! I perioder mer och i perioder mindre. Alla passade inte barnet när hen var liten heller. Men relationen nu är jättebra.

 

[MiniLi]

Det är ju såklart helt okej att vara ledsen över att situationen inte är så som du/ni hade hoppats på, samtidigt som ni nog inte kan göra så mycket mer än att gilla läget.
Du kanske behöver försöka att helt enkelt tro på att de är ärliga när de säger att de är intresserade? Även om de inte visar sitt intresse på det sätt som du hade önskat.

Jag tycker inte att det är rimligt att be någon ändra sig när det gäller sånt här. Det måste vara upp till dem hur ofta de vill ses/vara barnvakt och på vilket sätt de vill interagera med sitt barnbarn.

 

[Badger]

Vi har bjudit in många gånger, och fått nej många gånger. Vi har tröttnat litegrann på det nu. När de säger att de är glada över vår son, vill träffa honom men sen blir det inget av det.
Då blir man både ledsen och besviken.
Eftersom min mamma bor långt bort och min pappa inte hann träffa sonen kanske jag möjligtvis tar det lite extra, vad vet jag.

Men som jag skrivit innan att vi får bara acceptera situationen, sluta kämpa så mycket som vi gjort och låta det vara istället.
Att alla inte är intresserade av små barn har jag full förståelse för. Och vi är alla olika som personer och värderar olika i livet osv. Det är jag fullt medveten om.
Men vi har blivit genuint ledsna över den här situationen då vi känner att de har all möjlighet i världen att lära känna sonen och träffa honom och det är inte krångligt eftersom vi bor så nära.
Det är inte så lätt för min mamma menar jag, då resan tar 6 timmar måste man planera på ett helt annat sätt för att kunna träffas.

Vet inte om vi kommer så mycket längre i den här diskussionen utan vi får frysa situationen och se om dagen kommer då de kanske vill ha mer kontakt och hur vi väljer att agera då.

Ja om ni bjudit in många gånger och de tackat nej, då är det ju tråkigare. Läste inte det innan jag skrev.

Då får man kanske hålla det på en låg nivå som de accepterar ett par år och sedan försöka igen och kanske fråga om barnvakt någon gång när barnet blir lite äldre (typ ur blöjor eller något) och se om det tas emot positivt eller negativt.

Anledningen till att jag tycker att man kan fråga om barnvakt är att jag inbillar mig att ibland kan två som umgås bara med varandra en stund få en bättre kontakt och lära känna varandra.

 

[Pontevecchio]

Tacka nej till barnbarn? Det är helt och hållet föräldrarnas val huruvida de i sin tur skaffar barn eller inte, och far/morföräldrarnas val om de vill engagera sig i dessa. Du får det att låta som att det vilar något slags ansvar nedåt i generationerna tycker jag, och det håller jag verkligen inte med om. Någonstans blir ju barnens liv deras eget och man får omrevidera relationen en aning - far och morföräldrar har u också sina egna liv och sina egna intressen och kanske vill prioritera annat än barn.

Det sista förstår jag inte riktigt hur du menar, vem har beskrivit en sådan relation?

jag anser att det är skillnad på ens barnbarn och ens vänner.

Som vissa beskriver här att de bara träffar sina vänner om x y eller si eller så. Jag träffar oftast mina vänner utan mina barn men om vår relation endast handlade om vad min kompis tyckte var kul hade jag skippat den relationen.

Jag hade dött för mina barn, att ägna lite tid åt deras barn känns inte direkt som en uppoffring.

 

[Kilauea]

Oj! Menar du att du vill att ni träffas ett par gånger i månaden? Eller att du vill att de ska vilja träffa sitt barnbarn ett par gånger i månaden? Det tycker jag låter jättemycket! Hade någon i min familj krävt/velat att vi träffades ett par gånger varje månad så hade jag nog känt mig lite stressad av det. Så social är jag inte. Dessutom har jag ju mitt eget liv med mina intressen, mitt jobb, min vadag som måste gå ihop och tid för återhämtning. Återhämtning för mig innebär tid att vara ensam och bara låta tankarna vandra utan att de blir avbrutna.

Mitt barn har en bra relation med alla sina mor- och farföräldrar. Men inte träffas de så ofta! I perioder mer och i perioder mindre. Alla passade inte barnet när hen var liten heller. Men relationen nu är jättebra.

Det där beror nog helt på hur man är som person. Brukar träffa min mamma, 10 mil aka 1,5 timmar i bil ett par gånger i månaden. Minst en.
Och inte bara ett par timmar, utan brukar stanna nån natt eller två. Hon har även kommit upp till oss och stannat ibland.
Sommartid brukar vi vara i sommarstugan tillsammans, utan problem en vecka eller så åt gången.
För oss är det naturligt och hon träffar mer än gärna sitt barnbarn (utom nu då, men det är nog mest för att jag säger stopp ).

 

[WildWilma]

Har de ändrat sitt beteende så de kommer på besök mer sällan på grund av barnet? Då hade jag kanske tyckt att det var konstigt. Men för mig är det annars inte konstigt att inte träffa sina släktingar oftare pga. ett barn. Vi träffar våra föräldrar ungefär lika sällan som innan dottern kom. De har sina intressen och arbeten som tar samma tid som innan hon kom.

 

[clusia]

Oj! Menar du att du vill att ni träffas ett par gånger i månaden? Eller att du vill att de ska vilja träffa sitt barnbarn ett par gånger i månaden? Det tycker jag låter jättemycket! Hade någon i min familj krävt/velat att vi träffades ett par gånger varje månad så hade jag nog känt mig lite stressad av det. Så social är jag inte. Dessutom har jag ju mitt eget liv med mina intressen, mitt jobb, min vadag som måste gå ihop och tid för återhämtning. Återhämtning för mig innebär tid att vara ensam och bara låta tankarna vandra utan att de blir avbrutna.

Mitt barn har en bra relation med alla sina mor- och farföräldrar. Men inte träffas de så ofta! I perioder mer och i perioder mindre. Alla passade inte barnet när hen var liten heller. Men relationen nu är jättebra.

Där är man nog olika. Mitt barn träffar mormor och morfar minst en gång i veckan och har gjort så sedan hon föddes. Vi pratar även via facetime någon mer gång i veckan. Jag träffade mina föräldrar lika mycket innan jag fick barn så hade vi inte fortsatt med samma kontakt hade jag tagit det väldigt personligt.

Mina svärföräldrar bor 5min promenad bort men de väljer ju som sagt aktivt bort att träffa oss.