Tycker ni om att vara själva?

Du skrev faktiskt att du aldrig varit ensam i lägenheten under de sex år ni bott där. Men du kanske menade att du inte varit själv där i minst ett dygn?
Jag tolkade @BernT inlägg som att hon inte varit ensam någon längre stund i hemmet.
Tydligen var jag inte ensam om den tolkningen.

Att vara ensam ett dygn eller längre är jag inte så ofta, kanske en gång i månaden. Men det är fullt tillräckligt med ett par ensamma kvällar i veckan för mig.
 
Nu ska maken iväg hela nästa helg, men jag tycker inte riktigt att det är rimligt att köra ut honom från vårt gemensamma hem om han inte vill iväg?

Jag ser det inte som att köra ut någon utan att vara lyhörd för varandras behov och en vilja att ens partner ska må bra.
Nu sover jag borta på hotell mycket iom med jobb men skulle jag inte göra det skulle jag inte känna mig utkörd om min sambo ville ha ensamtid.
Jag skulle se det som en möjlighet att tex åka iväg och träffa vänner på annan plats.
 
Har inte läst hela tråden nu..
Jag gillar att vara ensam och har inga som helst problem med att sysselsätta mig på egen hand sas. Jag har stora behov av att få ägna mycket tid åt mina egna saker, både tex att lägga tid på mitt intresse (stallet) och att få vila/återhämtning på det sätt som passar mig bäst (mycket tid i tv-soffan alt med en bok). I mitt förhållande är det dock inget som kräver att jag är ensam hemma, min sambo har också intressen han vill ägna mycket tid åt så vi är ofta hemma tillsammans men på var sitt håll i lägenheten. Han sitter vid sin dator och jag ligger i soffan och kollar på serier/film eller läser.
 
@BernT och @nejlica jag ser verkligen inte hur det skulle vara ett problem eller otrevligt att fråga om ens partner kan tänka sig att åka hemifrån en helg. Om det får en att må bättre och känna sig utvilad eller så så borde ju partner absolut vilja göra det. Man vill ju att ens partner ska må bra. Det handlar inte om att köra ut nån från sitt hem.
Alltså jag gillar ensamtid och har all förståelse för att man behöver få hålla på med sitt eget, men jag skulle ALDRIG åka iväg en helg för att min partner vill ha boendet för sig själv. Det skulle sabba min egen vila och återhämtning totalt. Jag åker typ aldrig iväg, jag gillar inte att åka bort eller att sova borta. Det stjäl för mycket energi. Skulle inte kunna se det som en ”möjlighet” alls, hade jag velat åka bort hade jag ju planerat det själv..
 
Sitter och dricker te och klappar på hunden. Mannen är iväg och spelar golf, och varje år när golfsäsongen startar är det någon som skämtar om att jag inte kommer få se mycket av honom närmsta halvåret. ”Åh nej!” skämtar jag tillbaks men ärligt talat, att få dagarna själv på helgerna är extremt skönt. Jag tränar, pysslar hemma, myser med hunden, plöjer någon serie som han inte gillar. Ibland åker jag även till stugan på helgerna ensam.

Men jag vet att det är oerhört många som inte tycker om att vara själva någon längre tid. Ensamhet förstår jag, det är en sak, men att liksom vara i sitt eget sällskap en halv dag, en dag eller flera. En av mina närmsta vänner är så. Har vi bestämt att vi ska ses så ses hon gärna flera timmar tidigare, för hon blir så rastlös hemma.

Hur är ni?
Åh jag gillar att vara själv. Jag gillar såklart också mycket att var med en massa folk (tex korridorsliv var bara nice en gång för länge sedan, ett hus fullt av släkt överallt är mysigt.). Men få saker slår att få trava runt i ett helt tomt hus utan en annan levande varelse i eller ha ett schema som jag kan göra vad jag vill med utan att berätta vart jag ska under någon vecka.

Kn: Jag skulle aldrig be en partner eller unge sticka iväg under en helg för att få vara själv, det skulle ju vara att sätta mina behov framför andras behov. Däremot kanske jag inte ser väldigt ledsen ut om resten av familjen ska iväg på läger eller ngt. :D

(Om jag verkligen av någon orsak var helt desperat att få vara själv skulle jag ju själv få flytta mig helt enkelt, till ett hotell eller ngt.)
 
Jag tycker att det är tråkigt att vara själv mer än korta stunder. Några timmar är skönt men sen kliar det i kroppen på mig. Däremot vill jag inte umgås med SAMMA person för lång tid i taget, och jag är hellre några stycken än bara två. Jag har provat att vara sambo med en som bara var hemma hela tiden och det orkar jag inte. Nu har jag råd att åka och bo på hotell, det hade jag inte då. Men på helgerna var det alltid jag som åkte iväg och någon tid till återhämtning hemma blev det aldrig. Då hade jag ett lite mer psykiskt påfrestande jobb också och behövde få vara ifred från krav och förväntningar.
 
Jag älskar att vara själv i huset! En helt annan sak att åka iväg själv, det är också mysigt, men att puttra runt i huset helt ensam med hundarna, det är en magisk känsla. Om jag är hemma ensam ett par dagar medan partner är iväg med vårt barn så planerar jag goda middagar, gärna såna som är lite krångliga och tar tid, ser till att huset är mysigt och rent, tänder ljus och dricker rödvin. Ligger kanske och läser läääänge innan jag somnar, och gör saker som bara utgår från mina behov. Efter ett par dagar börjar jag längta efter resten av familjen men de första dagarna ensam i huset är underbara. :heart
 
Åh jag gillar att vara själv. Jag gillar såklart också mycket att var med en massa folk (tex korridorsliv var bara nice en gång för länge sedan, ett hus fullt av släkt överallt är mysigt.). Men få saker slår att få trava runt i ett helt tomt hus utan en annan levande varelse i eller ha ett schema som jag kan göra vad jag vill med utan att berätta vart jag ska under någon vecka.

Kn: Jag skulle aldrig be en partner eller unge sticka iväg under en helg för att få vara själv, det skulle ju vara att sätta mina behov framför andras behov. Däremot kanske jag inte ser väldigt ledsen ut om resten av familjen ska iväg på läger eller ngt. :D

(Om jag verkligen av någon orsak var helt desperat att få vara själv skulle jag ju själv få flytta mig helt enkelt, till ett hotell eller ngt.)

Jag som bor mycket på hotell tycker inte alls det är samma sak att vara själv på hotell som själv hemma 😅

För mig är det här med egentid en viktig sak att ta upp innan man blir sambo med någon.
Hade min sambo varit en sån som alltid är hemma hade vi aldrig flyttat ihop.
Nu har han sina kompisdagar varje vecka då han sover borta. Helt underbart 😍
Då äter jag chips till middag, bara slöar runt eller umgås med någon kompis.
Hade han däremot alltid varit hemma när jag är ledig hade jag antagligen kastat ner honom från balkongen 😂
 
Alltså jag gillar ensamtid och har all förståelse för att man behöver få hålla på med sitt eget, men jag skulle ALDRIG åka iväg en helg för att min partner vill ha boendet för sig själv. Det skulle sabba min egen vila och återhämtning totalt. Jag åker typ aldrig iväg, jag gillar inte att åka bort eller att sova borta. Det stjäl för mycket energi. Skulle inte kunna se det som en ”möjlighet” alls, hade jag velat åka bort hade jag ju planerat det själv..
Samma här. Någon enstaka gång har jag varit tvungen att åka bort med jobbet och sova borta en natt, jag har mått som en överkörd grävling i säkert en vecka efteråt för att jag hatar att sova borta och typ inte sover alls på hela natten (plus att jag sover rätt kasst även innan den resan för att jag ligger och retar mig på att jag måste åka iväg). Sen har jag mina hästar hemma i eget stall på gården, så det skulle bli direkt jobbigt för honom att skicka iväg mig och bli kvar själv med hästarna.

Jag är absolut för egentid, och jag älskar att få vara ifred i stallet eller läsa en bok ifred (det sistnämnda behöver en person inte ens vara frånvarande för att jag ska känna, bara jag inte behöver vara social och prata hade en eventuell partner gärna fått vara i huset under tiden). Men egentid som sträcker sig över flera dagar/nätter, är det inte bättre att vara särbo då?
 
Jag älskar att vara själv i huset! En helt annan sak att åka iväg själv, det är också mysigt, men att puttra runt i huset helt ensam med hundarna, det är en magisk känsla. Om jag är hemma ensam ett par dagar medan partner är iväg med vårt barn så planerar jag goda middagar, gärna såna som är lite krångliga och tar tid, ser till att huset är mysigt och rent, tänder ljus och dricker rödvin. Ligger kanske och läser läääänge innan jag somnar, och gör saker som bara utgår från mina behov. Efter ett par dagar börjar jag längta efter resten av familjen men de första dagarna ensam i huset är underbara. :heart
Är det specifikt att få vara hemma barnfri då eller? Hade du känt likadant om det inte funnits barn med i bilden?
Nu vet jag inte alls hur ni funkar men jag har svårt att förstå hur man inte kan göra det där trots att ens partner finns i huset?

Eller så är det jag som är ovanligt ego. Mina helger utgår typ alltid bara från mina egna behov🤣
 
Är det specifikt att få vara hemma barnfri då eller? Hade du känt likadant om det inte funnits barn med i bilden?
Nu vet jag inte alls hur ni funkar men jag har svårt att förstå hur man inte kan göra det där trots att ens partner finns i huset?

Eller så är det jag som är ovanligt ego. Mina helger utgår typ alltid bara från mina egna behov🤣
Absolut kan jag göra allt det där även när barnet är hemma, men att läsa bok är inte lika njutbart när en hela tiden blir avbruten av ett barn som vill prata om något, visa något eller är törstig eller.... och även om partner servar barnet så hörs hon ju av naturliga skäl. Om jag vill läsa bok mitt i natten så gör jag det men får sen betala på morgonen då jag är astrött eftersom barnet såklart vaknar i vanlig tid. Sovmorgon måste planeras, osv osv osv.

Så, ja, känslan förstärks av barn. Men jag hade nog kunnat uppleva samma sak även om vi inte hade något barn. Jag uppskattar att vara själv i ett helt hus. Om barnet är bortrest och jag och partner är hemma så visst kan jag göra precis det jag känner för, men det blir ändå inte samma känsla. Han är ju liksom där, andas, grejar, pysslar, sätter på tv:n, har åsikter om vad vi ska kolla på, går förbi och byter några ord osv. Mysigt och trevligt och jag vill inte vara utan det! Men inte samma sak som att vara helt och fullkomligt ostörd under mer än bara några timmar. Att liksom ha några dagar när jag inte behöver relatera till någon människa, inte ens såna jag älskar. Jag vet inte om jag kan förklara känslan bättre än så men det är något jag verkligen njuter av då och då.
 
Jag bor själv och är därför ensam en hel del. Hade gärna bott med kompisar i ett kollektiv igen, då kan jag både vara ensam i mitt rum, men även vara social i de gemensamma utrymmena.
Även om jag uppskattar att vara själv tror jag att jag behöver ha människor nära.

Men åh, ja! Jag har aldrig bott i kollektiv men kan ibland tänka att det hade kunnat vara typ det optimala. Jag (eller min hjärna) är ganska extremt tudelad i frågan. Jag har absolut ett ganska stort behov av egentid och att få vara helt för mig själv, men det samtidigt som jag i grund och botten har ett ganska stort socialt behov.

Det som jag tycker kan vara bland det jobbigaste som ensamstående är att typ all social kontakt (utöver på jobbet etc.) blir ju liksom på förhand planerad och villkorad tid specifikt för att UMGÅS (även om det såklart kan se väldigt olika ut, allt från ”hej vill du komma över ikväll så kör vi hämtmat och chillar i soffan” till ”förbered det och det så vi ses på plats x kl y uppklädda till tänderna för middag eller whatever aktivitet”).

Den sociala kontakt jag saknar mest är liksom att bara ha någon annan nära. Någon som kanske fixar med sitt någonstans i bakgrunden, men som man vid tillfälle kan ha spontana samtal med, villkorslöst chilla med framför en film i soffan tills någon part kanske tröttnar (liksom utan den där låsningen ”NU HAR VI TID FÖR ATT UMGÅS HÄR”) eller rentav få eller ge en spontan kram när man behöver. De där små sakerna, liksom.

Samtidigt som den sortens samboförhållande där båda ”ska” hänga ihop hela tiden och som i princip aldrig skulle ge utrymme för egentid hade tärt för mycket åt andra hållet.
 
När jag läser svaren i denna tråden slår det mig hur lyckligt lottad jag är. Men är det så att vi som bor själv blir egocentrerade?

Jag har ett behov av egentid, men jag har ju också tillgång till massor med egentid. Det är ingen lyx för mig att läsa en bok eller puttra runt i huset själv. Någon skrev att dens helger består av aktiviteter som den själv vill göra. Hela mitt liv består av grejer jag vill göra! Förutom jobbet, det är ett nödvändigt ont. 😇

Däremot är jag väldigt flexibel och inget är sådär viktigt för mig. Men det är kanske just för att jag får alla mina behov tillfredsställda som jag är sådär lättsam. För mig spelar det ingen roll vilken restaurang man går på, vilken tid som är bokad någonstans etc. Något som för andra människor verkar jätteviktigt. Har det ett samband?
 
En tanke slog mig då jag nämnde för min fd partner att jag kanske ska flytta in med en vän.
(Och reaktionen var i stil med "jaha.. så du ska bo med någon??")

Där fanns liksom inte alls förståelse för att egentiden blir helt olika (för mig iaf) med en vän man bor med - mot med en partner. Till exempel att göra sitt i olika rum blir en helt annan sak för mig då, när jag var sambo kunde jag inte alls släppa att partnern var hemma. Så det blev aldrig att jag slappnade av fullt ut.

Medan med en lägenhetskompis sas så gör ju de helt sin egen grej utan ens en underförstådd förväntan på mig. (Typ, när du är klar med din egentid så kan vi ju se på film!)

Nej gud vad jag svamlar haha, kvällstankar sponsrade av ett (1) glas rött :rofl:
 
Fast det var inte så du skrev, så jag gick på det du skrev.
För mig är det iaf självklart att en förälder gör saker med sitt barn så tänkte inte på att jag behövde ta med det. Ska va övertydlig i fortsättningen med tusen disclaimers, glömde att man måste det här 🤷🏼‍♀️
 
En tanke slog mig då jag nämnde för min fd partner att jag kanske ska flytta in med en vän.
(Och reaktionen var i stil med "jaha.. så du ska bo med någon??")

Där fanns liksom inte alls förståelse för att egentiden blir helt olika (för mig iaf) med en vän man bor med - mot med en partner. Till exempel att göra sitt i olika rum blir en helt annan sak för mig då, när jag var sambo kunde jag inte alls släppa att partnern var hemma. Så det blev aldrig att jag slappnade av fullt ut.

Medan med en lägenhetskompis sas så gör ju de helt sin egen grej utan ens en underförstådd förväntan på mig. (Typ, när du är klar med din egentid så kan vi ju se på film!)

Nej gud vad jag svamlar haha, kvällstankar sponsrade av ett (1) glas rött :rofl:
Fast sådär som du skriver att det är med en kompis, är det inte så det är/"ska vara" med en partner också? Jag hade blivit galen om en sambo hela tiden hade någon förväntan om att umgås med mig!
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 258
Senast: MML
·
Relationer Min svärfar miste relativt plötsligt sin partner tidigare i vintras. De har varit tillsammans så gott som hela sina liv. Ensamheten...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 918
Senast: Halona
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 195
Senast: TinyWiny
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 782
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp