Tycker ni om att vara själva?

[Lightzone]

Fast sådär som du skriver att det är med en kompis, är det inte så det är/"ska vara" med en partner också? Jag hade blivit galen om en sambo hela tiden hade någon förväntan om att umgås med mig!

Jo, det ska väl helst det.
Jag tror det var en kombination av att han gärna ville umgås, och att jag verkligen inte kunde släppa att han "nog" ville det ändå (även när han var fullt upptagen med sitt). Tror det låg hos båda. Men kunde inte komma ifrån det, så kom ifrån hela grejen med förhållande istället

 

[Mineur]

Precis som många andra så älskar jag att vara själv! Jag älskar min sambo också men kan gå och riktigt se fram emot en kväll/dag/helg i all min ensamhet när han är iväg på något. Egentligen gör jag inget direkt annorlunda när han inte är här, förutom att ändra mina matvanor lite, men det är ändå något speciellt med att känna att allt - precis allt - sker på mina villkor. Jag har alltid varit sådan här och minns att jag njöt på samma sätt när mina föräldrar var bortresta när jag var yngre. Däremot mår jag inte bra av att lämnas ensam med mina tankar alltför länge, 2-3 nätter brukar räcka. Sedan börjar jag lätt känna mig lite deppig och saknar de dagliga kramarna, pussarna och sällskapet i största allmänhet.

Sedan är jag och min sambo väldigt bra på att vara "själva tillsammans", som jag brukar säga. Våra kvällar går oftast ut på att han sitter i ett hörn av vardagsrummet och pysslar med sitt medan jag sitter i ett annat hörn och gör mitt. Det kan lätt gå både en och två timmar utan att vi säger något till varandra. Vi behöver lite "time out" efter jobbet båda två, tid då vi bara bryr oss om oss själva. Vi lagar och äter middag tillsammans och ser ofta ett avsnitt av en serie ihop innan läggdags, men det är ungefär så mycket som vi "umgås" under en vanlig vardagskväll. Ibland, som just nu, tar jag det ett steg längre och tillbringar kvällen i sängen istället medan sambon hänger i vardagsrummet. Det brukar jag behöva efter en lite kämpig dag, som till exempel idag.

 

[Modest]

En tanke slog mig då jag nämnde för min fd partner att jag kanske ska flytta in med en vän.
(Och reaktionen var i stil med "jaha.. så du ska bo med någon??")

Där fanns liksom inte alls förståelse för att egentiden blir helt olika (för mig iaf) med en vän man bor med - mot med en partner. Till exempel att göra sitt i olika rum blir en helt annan sak för mig då, när jag var sambo kunde jag inte alls släppa att partnern var hemma. Så det blev aldrig att jag slappnade av fullt ut.

Medan med en lägenhetskompis sas så gör ju de helt sin egen grej utan ens en underförstådd förväntan på mig. (Typ, när du är klar med din egentid så kan vi ju se på film!)

Nej gud vad jag svamlar haha, kvällstankar sponsrade av ett (1) glas rött

Tänker att det där är helt beroende på vilken kompis och vilken partner.

 

[athena_arabians]

Jag som bor mycket på hotell tycker inte alls det är samma sak att vara själv på hotell som själv hemma

För mig är det här med egentid en viktig sak att ta upp innan man blir sambo med någon.
Hade min sambo varit en sån som alltid är hemma hade vi aldrig flyttat ihop.
Nu har han sina kompisdagar varje vecka då han sover borta. Helt underbart
Då äter jag chips till middag, bara slöar runt eller umgås med någon kompis.
Hade han däremot alltid varit hemma när jag är ledig hade jag antagligen kastat ner honom från balkongen

Jag var sugen att på att kasta ner särbon från altantaket när vi nästan bodde ihop under ett par år... För oss är särbo da shit

 

[Kiwifrukt]

Jag var sugen att på att kasta ner särbon från altantaket när vi nästan bodde ihop under ett par år... För oss är särbo da shit

Det är lite så jag tänker, att om man har ett ganska stort behov av att vara ensam (då menar jag att man vill vara ensam flera dygn i sträck, inte att man är själv medan sambon är på en fritidsaktivitet i tre timmar) så kanske man ska vara särbo istället? Då behöver man ju inte träffas de dagarna/kvällarna/nätterna som man känner behovet av ensamtid.

 

[inverterad]

Det är lite så jag tänker, att om man har ett ganska stort behov av att vara ensam (då menar jag att man vill vara ensam flera dygn i sträck, inte att man är själv medan sambon är på en fritidsaktivitet i tre timmar) så kanske man ska vara särbo istället? Då behöver man ju inte träffas de dagarna/kvällarna/nätterna som man känner behovet av ensamtid.

Fast varför ska en vara särbo därför att en njuter av ensamdygn ibland? Jag svarar på detta då jag är en av dem som skrivit om att uppskatta dygn ensam. Jag trivs jättebra med att bo med min partner och vårt barn. Och jag njuter stort av ensamdygn. Dessa två upplevelser tar liksom inte ut varandra. Om vi ville vara särbos så skulle vi ju vara särbos, liksom.

 

[athena_arabians]

Det är lite så jag tänker, att om man har ett ganska stort behov av att vara ensam (då menar jag att man vill vara ensam flera dygn i sträck, inte att man är själv medan sambon är på en fritidsaktivitet i tre timmar) så kanske man ska vara särbo istället? Då behöver man ju inte träffas de dagarna/kvällarna/nätterna som man känner behovet av ensamtid.

För oss är det inte bara ensamtiden... vi har våra (o)vanor som inte riktigt går att sammanfoga och är vi på samma ställe någon längre tid irriterar vi oss på varandra. Det gör inte att vi inte älskar varandra men vi är bäst på lite avstånd

 

[Angel]

Tänker att det där är helt beroende på vilken kompis och vilken partner.

Jag håller med. Har både bott med olika kompisar och haft två olika sambos. Det är bara med den nuvarande som jag känner att jag faktiskt kan vara ifred fast han är hemma. Men han har å andra sidan åtminstone nästan lika stort behov av egentid som vad jag har.

 

[Kiwifrukt]

Fast varför ska en vara särbo därför att en njuter av ensamdygn ibland? Jag svarar på detta då jag är en av dem som skrivit om att uppskatta dygn ensam. Jag trivs jättebra med att bo med min partner och vårt barn. Och jag njuter stort av ensamdygn. Dessa två upplevelser tar liksom inte ut varandra. Om vi ville vara särbos så skulle vi ju vara särbos, liksom.

Jag kan bara svara för mig själv, men hade jag haft en sambo som hade krävt att jag skulle sova borta för att han ville ha vårt gemensamma boende för sig själv hade han inte varit min sambo längre. Jag hatar att sova borta, och jag kan inte göra det om hästarna står inne för då måste de in och ut. Hade han valt att sova någon annanstans själv så hade det så klart varit en annan femma, men jag har svårt att sova borta. Både för att jag har problem att sova hos någon annan och för att inte funkar rent logistikmässigt.

 

[Hermelin]

Jag har ett mycket stort behov av att vara ensam. Även på den tiden när jag bodde själv valde jag ibland riktiga eremit-aktiviteter för att öka känslan av ensamhet. Som att paddla kajak ensam när inga andra var på havet. Jag reste ofta ensam. Inte för att jag behövde utan för att jag tycker om att resa ensam. Nu när jag har en familj och ett rätt krävande jobb finns det helt enkelt inte tid för att få den ensamhet jag behöver. Men när jag väl lyckas komma ifrån så är det guld värt. Häromveckan tog jag båten och seglade ut ensam några dagar. Helt fantastiskt! La mig vid en boj i en öde vik och verkligen njöt av att vara helt ensam.

Före pandemin hade jag en hel del jobbresor men jag tycker inte att de där få timmarna själv på hotellrummet blev någon kompensation. Visst är man där själv men det kanske är något med att situationen inte är självvald som gör att det inte känns som värdefull självtid?

 

[Voeux]

Inser när jag läser tråden att min egen ensamtid verkligen inte behöver vara kopplad till just hemmet. Det kan lika gärna vara stugan eller hotell, bara jag får vara ifred Ibland då, jag lever uppenbarligen med min man för att jag gillar att ha honom omkring största delen av tiden. Men det är en speciell sak att få vara helt ensam och göra saker i sin takt. Han själv säger att han inte har något särskilt behov av egentid, men ändå när jag är borta vet jag att han passar på att äta sånt som jag själv inte gillar, titta på serier som jag inte vill se och struntar i att städa ett dygn. Jag själv är nitisk, måste vara skitjobbigt att behöva plocka undan koppen så fort man druckit upp eller släcka i köket så fort man lämnar det i 5 sek. Eller puffa kuddarna i soffan innan man går och lägger sig. Så jag vet ju, när han får en ensamhelg, att allt bara får vara för en gångs skull. Sen städar han 20 min innan jag kommer hem

 

[inverterad]

Jag kan bara svara för mig själv, men hade jag haft en sambo som hade krävt att jag skulle sova borta för att han ville ha vårt gemensamma boende för sig själv hade han inte varit min sambo längre. Jag hatar att sova borta, och jag kan inte göra det om hästarna står inne för då måste de in och ut. Hade han valt att sova någon annanstans själv så hade det så klart varit en annan femma, men jag har svårt att sova borta. Både för att jag har problem att sova hos någon annan och för att inte funkar rent logistikmässigt.

Dom där ensamdygnen behöver ju på inget sätt hänga ihop med att "kräva" att få vara ensam. Ingen har nämnt nåt om krav i tråden vad jag vet, men jag kan ju ha missat det. Jag tänker ju mig att jag och min partner hela tiden pratar om våra behov och hur vi kan skapa utrymme för dem på ett sätt som fungerar i vårt liv och som inte medför något obehag för någon.

 

[Mineur]

Jag själv är nitisk, måste vara skitjobbigt att behöva plocka undan koppen så fort man druckit upp eller släcka i köket så fort man lämnar det i 5 sek. Eller puffa kuddarna i soffan innan man går och lägger sig. Så jag vet ju, när han får en ensamhelg, att allt bara får vara för en gångs skull. Sen städar han 20 min innan jag kommer hem

Så mycket igenkänning på detta!

 

[Badger]

Jag som bor mycket på hotell tycker inte alls det är samma sak att vara själv på hotell som själv hemma

För mig är det här med egentid en viktig sak att ta upp innan man blir sambo med någon.
Hade min sambo varit en sån som alltid är hemma hade vi aldrig flyttat ihop.
Nu har han sina kompisdagar varje vecka då han sover borta. Helt underbart
Då äter jag chips till middag, bara slöar runt eller umgås med någon kompis.
Hade han däremot alltid varit hemma när jag är ledig hade jag antagligen kastat ner honom från balkongen

Nej men att bo på hotell är ju inte heller någonting man vill tvinga någon annan att göra i så fall

Jag puttrar gärna runt ensam i en fjällstuga eller något också, det funkar för mig. Men det har inte barkat dithän dock.

 

[Badger]

Är det specifikt att få vara hemma barnfri då eller? Hade du känt likadant om det inte funnits barn med i bilden?
Nu vet jag inte alls hur ni funkar men jag har svårt att förstå hur man inte kan göra det där trots att ens partner finns i huset?

Eller så är det jag som är ovanligt ego. Mina helger utgår typ alltid bara från mina egna behov

Partners och barn frågar ju saker hela tiden och ska visa och spelar musik och ser på film och vill se på film tillsammans och massa sådant grejs. Sedan vill de veta om man ska iväg och vill åka och handla. Och så kommenterar de om man lagt ett för tätt schema för sig själv som är nära omöjligt att hålla.

 

[Kiwifrukt]

Dom där ensamdygnen behöver ju på inget sätt hänga ihop med att "kräva" att få vara ensam. Ingen har nämnt nåt om krav i tråden vad jag vet, men jag kan ju ha missat det. Jag tänker ju mig att jag och min partner hela tiden pratar om våra behov och hur vi kan skapa utrymme för dem på ett sätt som fungerar i vårt liv och som inte medför något obehag för någon.

Ja alla gör ju så klart som det passar dem. För mig hade det inte funkat att bo med någon som vill vara ensam flera dygn i sträck (som faktiskt var det jag skrev, inte en enstaka natt för det hade väl gått att lösa även om jag inte hade gillat det), då får han ordna det på egen hand, inte i vårt gemensamma boende. Men jag är typen som nästan får panik om vi måste sova borta med jobbet för att det innebär att jag inte får sova alls den natten.

 

[Bison]

Nej men att bo på hotell är ju inte heller någonting man vill tvinga någon annan att göra i så fall

Jag puttrar gärna runt ensam i en fjällstuga eller något också, det funkar för mig. Men det har inte barkat dithän dock.

Vem har pratat om att tvinga någon?
Vi pratar med varandra
Är jag trött efter en tuff vecka brukar jag be sambon ta kompisdag när jag är ledig. Är jag social tar han den en dag när jag ändå sover borta eller ska träffa en kompis.
Easy peasy

 

[inverterad]

Ja alla gör ju så klart som det passar dem. För mig hade det inte funkat att bo med någon som vill vara ensam flera dygn i sträck (som faktiskt var det jag skrev, inte en enstaka natt för det hade väl gått att lösa även om jag inte hade gillat det), då får han ordna det på egen hand, inte i vårt gemensamma boende. Men jag är typen som nästan får panik om vi måste sova borta med jobbet för att det innebär att jag inte får sova alls den natten.

Jo, men det blir ju lite märkligt om din slutsats blir att alla som vill ha flera ensamdygn hemma ibland borde vara särbos för att du specifikt inte skulle fixa att sova borta?

 

[Badger]

Fast varför ska en vara särbo därför att en njuter av ensamdygn ibland? Jag svarar på detta då jag är en av dem som skrivit om att uppskatta dygn ensam. Jag trivs jättebra med att bo med min partner och vårt barn. Och jag njuter stort av ensamdygn. Dessa två upplevelser tar liksom inte ut varandra. Om vi ville vara särbos så skulle vi ju vara särbos, liksom.

Samma här. Bara för att man tycker det är helt underbart att ha en helg eller kväll själv några gånger om året betyder ju inte det att man inte tycker det är ännu underbarare att ha sin familj de övriga dagarna.

 

[MiniLi]

Partners och barn frågar ju saker hela tiden och ska visa och spelar musik och ser på film och vill se på film tillsammans och massa sådant grejs. Sedan vill de veta om man ska iväg och vill åka och handla. Och så kommenterar de om man lagt ett för tätt schema för sig själv som är nära omöjligt att hålla.

”Partners” beter sig ju inte direkt på samma sätt. Sådär är det inte hos oss