Utbränd av privatliv och jobb - när vila?

[Seaside]

Kanske luddig rubrik men behöver skriva av mig och rådfråga andra lite. (Inte som ersättning för hjälp IRL, jag ska ta hjälp, men i väntan på tider osv och HUR jag ska gå tillväga, kanske ni har tips).

Jag tror jag börjar bli utbränd. Jag kan inte fokusera på några glädjeämnen som förr gav mig energi, jag ser minsta hushållssyssla som en enorm "utmaning", jag är känsligare för ljus och annan sinnespåverkan, ingen ork eller fokus på något... Jag tappar fokus efter några minuter och kan varken se film, läsa eller något längre stunder än 10 minuter typ (läsa knappt 5), jag har förändrad matlust - ständigt hungrig men samtidigt inte (jag är tröstätare), min OCD har skjutit i höjden med tvångstankar och jag är mer lättirriterad, känner typ sorg hela tiden utan att veta orsak, gråter för minsta sak - för att säga en del symptom jag tror kan ha med saken att göra.

Jag har haft traumatiska år i privatlivet, mycket som följer med även om jag delvis bearbetat mycket av det. Sista året har emotionellt och tidskrävande varit vidrigt. Samtidigt har det varit (och är) extremt hemskt på arbetsplatsen efter varsel och omorganisationer där jag vet att än mer stress stundar om typ 6 veckor. På det privata planet är det inte bra men mer stabilt för stunden - det är hemskt att vara anhörig till folk som lider och behöva steppa upp mycket även om man såklart vill.

Jag har läst på en del kring ämnet - eller inte "läst" för jag orkar knappt det men ni förstår, och överallt står det bara om utbrändhet efter jobb. Jag tror dock det som fått mig att må såhär är 70-80% privatliv och resten arbete (men jag kan ju ha fel, kan lika gärna vara 50/50). Kan man "gå in i väggen" privat? Jag funderar på att kontakta företagshälsan just för att jag då får hjälp under arbetstid. Men tar de emot personer som har problem privat också? Ser de inte det som fel om jag har mer problem privat och inte bara med jobbet?

Har någon av er upplevt samma? Jag hade semester 4 veckor i somras och tänkte att det skulle ge mig lite andrum, men jag mådde sämre och sämre under semestern och i slutet nu när jag började jobba mår jag sämre än innan jag gick hem. Jag blev stressad för att jag "inte gjorde semestersaker eller tog vara på den", för jag orkade ju ingenting? Och INGA av mina intressen ger mig glädje längre, allt är bara svårt och jag finner mig slöglo på gamla barnprogram tio minuter i taget då det är det enda jag klarar av.

Sedan blir jag stressad över att jag har så få fysiska symptom? Min kollega jag ska jobba med i höst (om hon kommer tillbaka) gick in i väggen i juni och är ännu borta 100%. Hon svimmade, fick panikångest och blev yr. Jag har inget sådant? Och jag känner nu när jag är tillbaka och fler och fler blir sjuka att "jag inte har tid att söka hjälp nu för någon måste finnas på plats" - och jag vet att det är fel sätt att tänka, men jag har för hög arbetsmoral.

När ska jag få tid att återhämta mig när det som återhämtade mig från jobb förut, alltså mina intressen, nu inte hjälper? Jag kan inte koppla av hemma eller på jobbet.

Har ni några tips eller råd? Eller kanske ni känner igen er?

Utmattning kan absolut yttra sig på olika sätt för olika personer. Försök att inte jämföra dig med andra. Sen kanske diagnosen blir ”bara” akut stressreaktion” men det är fortfarande skäl för sjukskrivning. Sjukskriv dig nu genast och fixa ett läkarbesök om en vecka. Det behöver inte vara en specialist som sjukskriver. Jag träffade en fd plastikkirurg som första vårdkontakt

Försök få tid hos företagshälsovården. Det brukar gå snabbare och de har koll på rutiner för rehab och kan sköta kontakten med din arbetsgivare medan du är borta. Min arbetsgivare försökte få mig att söka vård på vc men min vc sa faktiskt att de inte ville ta emot mig eftersom jag hade tillgång till företagshälsovård. Då gick min chef med på det (jag fick bara gå till företagshälsovården efter chefens godkännande).

I mitt fall var det absolut så att mitt privatliv bidrog mycket till utmattningen. MEN i grunden är det ju jag, min person, som ska göra jobbet, och jag är både en privatperson och en yrkesperson. Alla delar av mig måste må ok för att jag ska kunna jobba.

 

[Seaside]

Det är inte fel att gå till företagshälsovården. Men det jag fick till mig när jag mådde dåligt var att företagshälsovården arbetar för arbetsgivaren och inte har möjlighet att sjukskriva medarbetare (vilket jag tycker är lite konstigt). Jag önskar dock att någon sagt det till mig tidigt för jag trodde att de skulle sjukskriva mig om jag var tillräckligt sjuk och antog att jag inte var det eftersom ingen nämnde sjukskrivning alls. Så jag kämpade på på tok för länge. Och jag har fortfarande problem med vissa saker som kanske hade kunnat läka om jag fått vila upp mig tidigare. Jag fick dock samtalsstöd via företaget vilket var väldigt hjälpsamt.

Företagshälsovården kan visst sjukskriva dig. Men de gör det i samråd med dig som patient och det måste göras av en läkare, så man måste själv se till att få en läkartid (t.ex psykologen kan inte sjukskriva).

 

[Kjerulfia]

Tack för alla tips och råd. Det låter som om företagshälsan är fel väg att gå då? Jag tänkte först det var smidigt för jag får åka på arbetstid och slipper "ekonomiångesten" av att behöva ta tjänstledigt för läkarbesök. Sen har jag en hel del ångest över att ringa min VC då de på vad jag än söker om skriver att jag är fet. Jag sökta innan sommaren vård för bihålorna - fick diagnosen övervikit. Sökte i höstas för en sårskada - fick diagnosen övervikt. Det känns väldigt svårt att ta den hjälpen när de bara ser en fet människa och tror att alla mina problem kommer av min övervikt - inte att min övervikt är resultatet av andra orsaker liksom. :/

Men ska kolla över VC också då, men kanske skippa företagshälsan?

Jag tror att min "för stunden chef men inte helt då chefen också är utbränd"-ansvarige kommer bli chockad om/när hen får veta hur jag mår för jag biter ihop väldigt bra på arbetsplatsen. Det kanske syns bitvis då jag inte är samma "solstråle" som förr, men ouppmärksamma skulle nog inte reagera alls. Jag själv tycker att min blick ser död ut, om ni förstår?

Kolla upp så det inte är så att du får gå på läkarbesök på arbetstid. Det får nämligen vi.

 

[animalasia]

Tack för svar. Jag fick till mig av en vän att göra en direkt egenremiss till psykiatriska kliniken. Tror ni det är bättre eller sla jag gå vi VC/Företagshälsan?

Jag är tillbaka efter längre tids utmattningssyndrom. Jag har levt i mycket hög stress under många år privat och flytt detta genom att jobba, jobba och jobba. När jag insjuknade upplevde jag att allt gick långsammare och långsammare och jag kunde inte påverka.

Jag gick till VC men fick ingen stadig kontakt utan fick träffa någon ny varje gång. Pratade med min chef och de sa företagshälsovården. Jag ringde dit en fredag, fick en digital tid på måndag och blev då sjukskriven helt i 1,5 månader. Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Huvudvärk från helvetet, ont i hela kroppen, kunde inte äta och världens yrsel. Jag var sjukskriven helt 4 månader och sedan gick jag tillbaka successivt. Idag arbetar jag 80 % för jag har valt att ta tjänstledigt 20%.

Jag är fortfarande inte helt återställd men det blir långsamt bättre. Jag förstår din situation, det är svårt att avgöra när det är nog. Det är därför du ska prata med en läkare med rätt kompetens. Läkare på företagshälsovård har den kompetensen, det är den vanligaste diagnosen de hanterar där. Min läkare som sjukskrev mig den där måndagen sa till mig. Du har utmattningssyndrom, du kommer att bli bra men det kommer ta lite tid, vi är proffs på det här så du kan lita på oss.

 

[grodan21]

Kolla upp så det inte är så att du får gå på läkarbesök på arbetstid. Det får nämligen vi.

På min arbetsplats får vi gå till företagshälsovården på arbetstid, men att det skulle ta mig 1-1.5 timme enkel väg, det får vi inte betalt för.

 

[Tassa]

Företagshälsovården kan visst sjukskriva dig. Men de gör det i samråd med dig som patient och det måste göras av en läkare, så man måste själv se till att få en läkartid (t.ex psykologen kan inte sjukskriva).

Aha tyckte väl att det var lite konstigt. Önskar att jag hade vetat om det bara.

 

[Bee]

Jag tycker du ska prata med din arbetsgivare, om du har en vettig sådan. Att ha anställda som är sjukskrivna kostar ganska mkt pengar. Det gör att, åtminstone min arbetsplats, gärna hjälper till så mkt som möjligt för att anställda ska må bra. Det gör att anställda tex kunna få psykologhjälp och annan privat sjukvård på arbetsgivarens bekostnad. Vi har även en mkt bra företagshälsovård som kan hjälpa till med mycket.

Sen kan det ibland var frustrerande när orsakens till den anställdes mående är till största del privata, men personen i fråga ha svårt att se det/vill inte göra några förändringar.

 

[Happimess]

Det är inte fel att gå till företagshälsovården. Men det jag fick till mig när jag mådde dåligt var att företagshälsovården arbetar för arbetsgivaren och inte har möjlighet att sjukskriva medarbetare (vilket jag tycker är lite konstigt). Jag önskar dock att någon sagt det till mig tidigt för jag trodde att de skulle sjukskriva mig om jag var tillräckligt sjuk och antog att jag inte var det eftersom ingen nämnde sjukskrivning alls.

Företagshälsovården kan visst sjukskriva dig. Men de gör det i samråd med dig som patient och det måste göras av en läkare, så man måste själv se till att få en läkartid (t.ex psykologen kan inte sjukskriva).

Som ett litet svar på både detta och på flera andra som säger att man ska börja med företagshälsovården:
Hos de allra flesta arbetsgivare så arbetar företagshälsovården på uppdrag av arbetsgivaren. Det betyder ju då också att det är arbetsgivaren som godkänner besöket, ger uppdrag till företagshälsovården osv. Det är inte tänkt att det ska ersätta ordinarie primärvård och jag har vid flera tillfällen uppmuntrat mina medarbetare att söka vård på VC osv som ett första steg, även fått förklara att jag inte kan godkänna läkarbesök hos FH bara för att man inte är nöjd med sin vårdcentral osv. Jag upplever att det är vanligt att många tror att det är fri väg in till FH, precis som flera i tråden här, och så är det ju verkligen inte.

Sen finns det säkert arbetsgivare som är mer frikostiga, men man ska ju också tänka på att får man vårdkontakter via företagshälsovård så finns det ju också en förväntan och (förhoppningsvis i förväg) en överenskommelse om att ha trepartssamtal med arbetsgivaren, fördjupa sig i problemet tillsammans, för att kunna lägga upp en plan framåt. Så om det primärt är privatliv som stressar och påfrestar ser jag inte alls varför FH skulle vara ett förstahandsalternativ.

Sen kan ju många arbetsgivare ha någon form av förmån som tangerar vad man skulle kunna tolka som FH men som egentligen är renodlad "personalvård" ; vi har exempelvis fem kostnadsfria (telefon)-samtal med terapeut som man kan ringa helt utan AG:s inblandning, hos en annan leverantör än vår ordinarie företagshälsovård.

 

[Islandshästryttare]

Du behöver ta reda på vad som gäller för just er företagshälsovård och vilket avtal din arbetsgivare har @Twihard

En del arbetsgivare har ett avtal som säger att enbart arbetsrelaterade åkommor gör att det är möjligt att gå till FHV. En del arbetsgivare har ett avtal där vissa saker kan behandlas eller få stöd för även om det är privata problem. Jag har både varit med om att bli nekad FHV för att det varit privat och att få stöd av dem fast det inte varit arbetsrelaterat.

 

[Mearas]

Säger också företagshälsovården om det är snabbaste vägen att få hjälp. Det ligger i AG intresse att du får rätt diagnos och kommer under behandling så snabbt som möjligt oavsett vilka grundorsaker som finns efter som ju längre det dröjer desto längre rehab kan komma att behövas. Jobbar själv som chef och jag är väldigt frikostig med att hänvisa till vår företagshälsovård när medarbetare visar tecken på stress/utmattning oavsett orsak. Tänker även preventivt och är övertygad om att det är något både AG och medarbetare vinner på i längden.
Vår företagshälsovård kan ge akut sjukskrivning men hänvisar sen till primärvården.
Var rädd om dig och hoppas nu att du får hjälp snabbt!

 

[animalasia]

Som ett litet svar på både detta och på flera andra som säger att man ska börja med företagshälsovården:
Hos de allra flesta arbetsgivare så arbetar företagshälsovården på uppdrag av arbetsgivaren. Det betyder ju då också att det är arbetsgivaren som godkänner besöket, ger uppdrag till företagshälsovården osv. Det är inte tänkt att det ska ersätta ordinarie primärvård och jag har vid flera tillfällen uppmuntrat mina medarbetare att söka vård på VC osv som ett första steg, även fått förklara att jag inte kan godkänna läkarbesök hos FH bara för att man inte är nöjd med sin vårdcentral osv. Jag upplever att det är vanligt att många tror att det är fri väg in till FH, precis som flera i tråden här, och så är det ju verkligen inte.

Sen finns det säkert arbetsgivare som är mer frikostiga, men man ska ju också tänka på att får man vårdkontakter via företagshälsovård så finns det ju också en förväntan och (förhoppningsvis i förväg) en överenskommelse om att ha trepartssamtal med arbetsgivaren, fördjupa sig i problemet tillsammans, för att kunna lägga upp en plan framåt. Så om det primärt är privatliv som stressar och påfrestar ser jag inte alls varför FH skulle vara ett förstahandsalternativ.

Sen kan ju många arbetsgivare ha någon form av förmån som tangerar vad man skulle kunna tolka som FH men som egentligen är renodlad "personalvård" ; vi har exempelvis fem kostnadsfria (telefon)-samtal med terapeut som man kan ringa helt utan AG:s inblandning, hos en annan leverantör än vår ordinarie företagshälsovård.

Det kan säkert se olika ut beroende på arbetsgivare och personliga behov. Jag kan bara redogöra för mina erfarenheter och dessa är väldigt positiva. Jag hade genom företagshälsovården en egen läkare, psykolog, terapeut och koordinator. Innan varje uppföljning hade koordinatorn haft kontakt med alla parter inklusive mig så alla var med på banan så att säga. En representant från försäkringskassan och min chef deltog också på dessa möten. Det betydde att jag ”bara” behövde berätta allt där och då och så visste alla. Försäkringskassan kunde ställa frågor och min chef likaså. Jag slapp vara den som skulle informera alla utan kunde koncentrera mig på att bli frisk. Jag är helt övertygad om att det har varit en positiv väg för mig att gå och har bidragit till att jag är tillbaka. Jag älskar mitt jobb men det blir lite mycket ibland och det måste jag lära mig att hantera, samma med privatlivet.

 

[DarkInNight]

Jag tänker så här, att om det är bra privat så orkar man lättare med att det är dåligt på jobbet.
Eller om det är bra på jobbet, orkar man lättare med att det är dåligt privat.

Men när det är dåligt både privat och jobb så finns det liksom knappt några marginaler kvar.

Så inte ett dugg konstigt att du mår skit.
Hoppas det vänder för dig!

 

[monster1]

Tack för svar. Jag fick till mig av en vän att göra en direkt egenremiss till psykiatriska kliniken. Tror ni det är bättre eller sla jag gå vi VC/Företagshälsan?

Det spelar ingen roll vilken vårdgivare du går till, bara du tar dig till någon så blir det bra. Ta den där du känner minst motstånd och som det är lättast att vända sig till. Det är fullständigt bra nog. Om du behöver tas vidare till psykiatrin kan du få en remiss senare. Nu behöver du bli sjukskriven, det kan vilken läkare som helst göra.

 

[sjoberga]

Det spelar ingen roll vilken vårdgivare du går till, bara du tar dig till någon så blir det bra. Ta den där du känner minst motstånd och som det är lättast att vända sig till. Det är fullständigt bra nog. Om du behöver tas vidare till psykiatrin kan du få en remiss senare. Nu behöver du bli sjukskriven, det kan vilken läkare som helst göra.

Jag +1:ar på den, i alla fall jag följt på nära håll så är det som ångras mest att vården kontaktades senare än vad som hade varit optimalt. Vilken ingång som användes har inte varit avgörande. Så det är mitt stående tips numer, se till att få kontakt med professionen så fort som möjligt och ta det därifrån. (Via jobbet har vi försäkringar som ger samtalskontakt och vård direkt - men primärvården har också fungerat bra.)

 

[Luff]

Du behöver kolla upp hur din kropp mår även om symptomen tyder på stress. Kroppen reagerar och värden kan vara katastrof. Sköldkörtel, järn, vitaminer med mera. D-vitamin är vanligt att ha brist på vid depression och utmattning. Så gå till V C och be om ett enkelt blodprov. Jag som tjock brukar helt enkelt stänga öronen när dom pratar o fetman och ställa motfråga. -Jaha och vad gör vi åt min hjärndimma?

 

[Palermo]

Jag +1:ar på den, i alla fall jag följt på nära håll så är det som ångras mest att vården kontaktades senare än vad som hade varit optimalt. Vilken ingång som användes har inte varit avgörande. Så det är mitt stående tips numer, se till att få kontakt med professionen så fort som möjligt och ta det därifrån. (Via jobbet har vi försäkringar som ger samtalskontakt och vård direkt - men primärvården har också fungerat bra.)

Jag har i dagarna behövt ett recept. Eftersom det var lögn i helvetet att få en tid på vårdcentralen ringde jag till sist företagshälsovården (receptet är inte arbetsrelaterat i annan mening än att det är bra för arbetsgivaren om jag sköter min hälsa). Där fick jag tid på ett kick!

 

[Twihard]

Jag tycker du ska prata med din arbetsgivare, om du har en vettig sådan. Att ha anställda som är sjukskrivna kostar ganska mkt pengar. Det gör att, åtminstone min arbetsplats, gärna hjälper till så mkt som möjligt för att anställda ska må bra. Det gör att anställda tex kunna få psykologhjälp och annan privat sjukvård på arbetsgivarens bekostnad. Vi har även en mkt bra företagshälsovård som kan hjälpa till med mycket.

Sen kan det ibland var frustrerande när orsakens till den anställdes mående är till största del privata, men personen i fråga ha svårt att se det/vill inte göra några förändringar.

Som ett litet svar på både detta och på flera andra som säger att man ska börja med företagshälsovården:
Hos de allra flesta arbetsgivare så arbetar företagshälsovården på uppdrag av arbetsgivaren. Det betyder ju då också att det är arbetsgivaren som godkänner besöket, ger uppdrag till företagshälsovården osv. Det är inte tänkt att det ska ersätta ordinarie primärvård och jag har vid flera tillfällen uppmuntrat mina medarbetare att söka vård på VC osv som ett första steg, även fått förklara att jag inte kan godkänna läkarbesök hos FH bara för att man inte är nöjd med sin vårdcentral osv. Jag upplever att det är vanligt att många tror att det är fri väg in till FH, precis som flera i tråden här, och så är det ju verkligen inte.

Sen finns det säkert arbetsgivare som är mer frikostiga, men man ska ju också tänka på att får man vårdkontakter via företagshälsovård så finns det ju också en förväntan och (förhoppningsvis i förväg) en överenskommelse om att ha trepartssamtal med arbetsgivaren, fördjupa sig i problemet tillsammans, för att kunna lägga upp en plan framåt. Så om det primärt är privatliv som stressar och påfrestar ser jag inte alls varför FH skulle vara ett förstahandsalternativ.

Sen kan ju många arbetsgivare ha någon form av förmån som tangerar vad man skulle kunna tolka som FH men som egentligen är renodlad "personalvård" ; vi har exempelvis fem kostnadsfria (telefon)-samtal med terapeut som man kan ringa helt utan AG:s inblandning, hos en annan leverantör än vår ordinarie företagshälsovård.

Du behöver ta reda på vad som gäller för just er företagshälsovård och vilket avtal din arbetsgivare har @Twihard

En del arbetsgivare har ett avtal som säger att enbart arbetsrelaterade åkommor gör att det är möjligt att gå till FHV. En del arbetsgivare har ett avtal där vissa saker kan behandlas eller få stöd för även om det är privata problem. Jag har både varit med om att bli nekad FHV för att det varit privat och att få stöd av dem fast det inte varit arbetsrelaterat.

Säger också företagshälsovården om det är snabbaste vägen att få hjälp. Det ligger i AG intresse att du får rätt diagnos och kommer under behandling så snabbt som möjligt oavsett vilka grundorsaker som finns efter som ju längre det dröjer desto längre rehab kan komma att behövas. Jobbar själv som chef och jag är väldigt frikostig med att hänvisa till vår företagshälsovård när medarbetare visar tecken på stress/utmattning oavsett orsak. Tänker även preventivt och är övertygad om att det är något både AG och medarbetare vinner på i längden.
Vår företagshälsovård kan ge akut sjukskrivning men hänvisar sen till primärvården.
Var rädd om dig och hoppas nu att du får hjälp snabbt!

Det kan säkert se olika ut beroende på arbetsgivare och personliga behov. Jag kan bara redogöra för mina erfarenheter och dessa är väldigt positiva. Jag hade genom företagshälsovården en egen läkare, psykolog, terapeut och koordinator. Innan varje uppföljning hade koordinatorn haft kontakt med alla parter inklusive mig så alla var med på banan så att säga. En representant från försäkringskassan och min chef deltog också på dessa möten. Det betydde att jag ”bara” behövde berätta allt där och då och så visste alla. Försäkringskassan kunde ställa frågor och min chef likaså. Jag slapp vara den som skulle informera alla utan kunde koncentrera mig på att bli frisk. Jag är helt övertygad om att det har varit en positiv väg för mig att gå och har bidragit till att jag är tillbaka. Jag älskar mitt jobb men det blir lite mycket ibland och det måste jag lära mig att hantera, samma med privatlivet.

Just nu har vi en bristande ledning eftersom min chef också är sjukskriven och hens assistent får steppa in men utan beslutsmakt. Chefens chef är föräldraledig där det nu är ett skifte mellan två vikarierande.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska formulera mig eller fråga dem ang företagshälsan eller hur man går till väga. Är det nu som vissa säger att jag troligen inte får hjälp där för mitt är privat också, får jag lite ångest över hur jag ska göra. FH kanske inte hjälper, VC ser mig bara som tjock och att mindre vikt löser alla problem...

Jag jobbar kommunalt inom barnomsorg där de nyss varslat och där flera av mina närmaste kollegor redan är sjukskriva pga utmattning. Jag får ångest av att veta att jag sätter "mina barn" i skiten om jag också går hem, även om jag nog behöver fast jag fysiskt är funktionabel.

Mitt problem (och fina sida) är min extrema arbetsmoral. Jag stänger av mina känslor på jobbet och jag tror ingen märker mitt skifte i mående - just för de närmsta är inte på plats och vissa är beordrade till andra områden. De jag är med nu känner mig inte lika väl.

Eller det jag försöker säga är att jag har en så otroligt stark fasad att jag tror att ledning och kollegor inte kommer ta mig på allvar om jag blir sjukskriven för detta. Jag är också rädd att sjukvården inte kan SE på mig hur illa jag mår. Jag tänker bara "om det inte syns dömer de mig för att vara lat". Jag har försökt säga lite fint till mina nuvarande kollegor att jag är orolig för min hälsa och jag har fått svar som "Nämen oj, du? Är det så illa din stackare". För jag ler, jag jobbar... Men de ser ju inte klumpen av sorg i min bröstkorg. Sen har vi hurtiga kollegor som sagt "Ut och rör på dig så mår du bättre" Eller "det handlar inte om motivation utan disciplin". Jag har redan ångest för min nyligen gagna vikt och brist på motion...

Sen är det säkert fel av mig att få ångest och tänka över ekonomin om jag blir sjukskriven. Jag lever ensam och således bara en inkomst. Jag hade klarat mig osv, men bara tanken på förlusten ger mig ångest. Är jag girig då?

 

[monster1]

Just nu har vi en bristande ledning eftersom min chef också är sjukskriven och hens assistent får steppa in men utan beslutsmakt. Chefens chef är föräldraledig där det nu är ett skifte mellan två vikarierande.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska formulera mig eller fråga dem ang företagshälsan eller hur man går till väga. Är det nu som vissa säger att jag troligen inte får hjälp där för mitt är privat också, får jag lite ångest över hur jag ska göra. FH kanske inte hjälper, VC ser mig bara som tjock och att mindre vikt löser alla problem...

Jag jobbar kommunalt inom barnomsorg där de nyss varslat och där flera av mina närmaste kollegor redan är sjukskriva pga utmattning. Jag får ångest av att veta att jag sätter "mina barn" i skiten om jag också går hem, även om jag nog behöver fast jag fysiskt är funktionabel.

Mitt problem (och fina sida) är min extrema arbetsmoral. Jag stänger av mina känslor på jobbet och jag tror ingen märker mitt skifte i mående - just för de närmsta är inte på plats och vissa är beordrade till andra områden. De jag är med nu känner mig inte lika väl.

Eller det jag försöker säga är att jag har en så otroligt stark fasad att jag tror att ledning och kollegor inte kommer ta mig på allvar om jag blir sjukskriven för detta. Jag är också rädd att sjukvården inte kan SE på mig hur illa jag mår. Jag tänker bara "om det inte syns dömer de mig för att vara lat". Jag har försökt säga lite fint till mina nuvarande kollegor att jag är orolig för min hälsa och jag har fått svar som "Nämen oj, du? Är det så illa din stackare". För jag ler, jag jobbar... Men de ser ju inte klumpen av sorg i min bröstkorg. Sen har vi hurtiga kollegor som sagt "Ut och rör på dig så mår du bättre" Eller "det handlar inte om motivation utan disciplin". Jag har redan ångest för min nyligen gagna vikt och brist på motion...

Sen är det säkert fel av mig att få ångest och tänka över ekonomin om jag blir sjukskriven. Jag lever ensam och således bara en inkomst. Jag hade klarat mig osv, men bara tanken på förlusten ger mig ångest. Är jag girig då?

Ring vårdcentralen/företagshälsan eller vems om och bara berätta hur du mår, helt oscensurerat. Skulle det uppstå problem får du ta det därifrån. Men steg ett tag kontakt med någon vårdgivare. Sen får DOM hjälpa DIG.

 

[Enya]

Ring din vc så slipper du krånglet med företagshälsovården och frånvarande chef och försöka förklara för annan. Det är ändå vc som du kommer bli skickad till om du blir emottagen av företagshälsovården då de inte i förlängningen sjukskriver en längre tid. de kan sjukskriva och starta behandling, men sedan allt eftersom får vc ta över. Skicka ingen egenremiss till psykiatrin, låt vc bedöma om du är ett fall för specialistpsykiatrin. Det är den gången man ska ta. Oftast hamnar man inte inom specialistvård med utmattning utan det funkar i vc också i de flesta fall. Skickar du egenremiss är risken bara stor att den blir avvisad istället med hänvisning om att man ska försöka med vc först och bedömer vc att de inte kan hantera din utmattning får de skicka remiss i så fall.

Så sjukskriv dig själv i sju dagar och ring under tiden till din vc och få en tid hos läkare och förklara vad som är fel. Min syster har precis själv blivit sjukskriven, lite av liknande, men inte helt, orsak, men det var bara att till slut säga som det var. Och det fungerade faktiskt till slut. Värsta var nog att komma igenom sjuksköterskan i början så där fick hon vara hård. Läkaren var lättare för att förstå det hon sa, så det var en lättnad när hon väl gick därifrån.

 

[Palermo]

Just nu har vi en bristande ledning eftersom min chef också är sjukskriven och hens assistent får steppa in men utan beslutsmakt. Chefens chef är föräldraledig där det nu är ett skifte mellan två vikarierande.

Jag har lite svårt att veta hur jag ska formulera mig eller fråga dem ang företagshälsan eller hur man går till väga. Är det nu som vissa säger att jag troligen inte får hjälp där för mitt är privat också, får jag lite ångest över hur jag ska göra. FH kanske inte hjälper, VC ser mig bara som tjock och att mindre vikt löser alla problem...

Jag jobbar kommunalt inom barnomsorg där de nyss varslat och där flera av mina närmaste kollegor redan är sjukskriva pga utmattning. Jag får ångest av att veta att jag sätter "mina barn" i skiten om jag också går hem, även om jag nog behöver fast jag fysiskt är funktionabel.

Mitt problem (och fina sida) är min extrema arbetsmoral. Jag stänger av mina känslor på jobbet och jag tror ingen märker mitt skifte i mående - just för de närmsta är inte på plats och vissa är beordrade till andra områden. De jag är med nu känner mig inte lika väl.

Eller det jag försöker säga är att jag har en så otroligt stark fasad att jag tror att ledning och kollegor inte kommer ta mig på allvar om jag blir sjukskriven för detta. Jag är också rädd att sjukvården inte kan SE på mig hur illa jag mår. Jag tänker bara "om det inte syns dömer de mig för att vara lat". Jag har försökt säga lite fint till mina nuvarande kollegor att jag är orolig för min hälsa och jag har fått svar som "Nämen oj, du? Är det så illa din stackare". För jag ler, jag jobbar... Men de ser ju inte klumpen av sorg i min bröstkorg. Sen har vi hurtiga kollegor som sagt "Ut och rör på dig så mår du bättre" Eller "det handlar inte om motivation utan disciplin". Jag har redan ångest för min nyligen gagna vikt och brist på motion...

Sen är det säkert fel av mig att få ångest och tänka över ekonomin om jag blir sjukskriven. Jag lever ensam och således bara en inkomst. Jag hade klarat mig osv, men bara tanken på förlusten ger mig ångest. Är jag girig då?

Nu är det ju inte kollegor eller chefer som sjukskriver. Lämna det med varm hand åt läkaren.

Berätta hur du mår utan att censurera. De här dåligt samvete-grejerna som du uttrycker, kan mycket väl vara ett slags symtom.