Vad anser du är att vara fattig när det gäller pengar?

[Jenka]

Ursh vad jag skäm känner jag över mig själv. Har verkligen fått en tankeställar! nu ska det bli ändring på det hela. Har redan sagt upp massa streamingtjänster. Betalat räkningar osv.

men hur mycket räknar man på vad mat/ eget hushåll kostar i månaden? För en person.

På konsumentverkets hemsida finns schablonbelopp för kostnader. Finns också budgethjälp osv.
Mat för en person ligger strax under 3000kr/mån om jag minns rätt (tycker personligen det låter rätt mycket, men går väl att både komma billigare undan och såklart dyrare också).

 

[tanten]

För att vara på ursprungsfrågan...
jag anser att fattig är när man behöver kalkylera för att kunna köpa livets nödtorft. Mat, hygienartiklar, läkarvård.
Barnfamiljer som inte har råd att förse barnen med nödvändiga kläder t.ex.

Tyvärr har vi alldeles för mycket sånt.

 

[Tranan]

För att vara på ursprungsfrågan...
jag anser att fattig är när man behöver kalkylera för att kunna köpa livets nödtorft. Mat, hygienartiklar, läkarvård.
Barnfamiljer som inte har råd att förse barnen med nödvändiga kläder t.ex.

Tyvärr har vi alldeles för mycket sånt.

Väldigt sant!

 

[Ramona]

För att vara på ursprungsfrågan...
jag anser att fattig är när man behöver kalkylera för att kunna köpa livets nödtorft. Mat, hygienartiklar, läkarvård.
Barnfamiljer som inte har råd att förse barnen med nödvändiga kläder t.ex.

Tyvärr har vi alldeles för mycket sånt.

Exakt!
Det är stor skillnad på fattig och fattig!
Jag känner mig enormt fattig just nu, men egentligen handlar det om att det försvinner lite mer pengar än det kommer in och det var en medveten kalkylering när jag skickade iväg min 3-åring på inridning. Dessutom har det varit några stora räkningar som kommit, som jag inte hade räknat med. Men jag är ju inte fattig för det, även om jag just nu känner mig väldigt fattig och begränsad.

 

[escodobe]

Nu arbetar jag bland annat med försörjningsstöd och har gjort det i över tio år och jag är väl medveten om att det kan vara lättare än man tror att hamna i fattigdom. Läste nyligen en dom (visserligen ett par år gammal vilket faktiskt spelar roll) där en miss på ett par dagar gjorde att personen gick miste som sin SGI, vilket är förödande. Skit

Jag har levt under existensminimum ett par gånger i mitt liv. Det är tufft. och då ska man ha i åtanke att försörjningsstödet inte följt den allmämna utvecklingen, klyftan har blivit mycket större bland de som har riktigt ont om pengar och medelsvensson och framförallt så har försörjningsstödet aldrig varit avsett för att man ska kunna leva på det under en lång tid vilket är ofta är fallet idag (Ja, Försäkringskassan - det är dig jag tittar snett på),
.
Det många inte begriper är hur DYRT det är att vara fattig och att det oftast är de som är sämst rustade för att vara fattiga som är det. Det är inget störrre problem att som normalfungerande med ett skyddsnät klara av att leva en/ett par månader på väldigt liten inkomst om från början har ett skafferi med basvaror, bra skor/kläder och förmåga att planera ditt liv och ekonomi.

Det är en helt annat om du ett eller flera funktionshinder, ett par ungar, aldrig har kunnat bygga upp ett förråd av vinterkläder för barnen att ärva av varandra ,basvaror eller göra storkok och frysa in eftersom ni flyttar mellan olika osäkra tredjehandsontrakt eller är inneboende hos släktingar och eftersom två av ungarna är hyperaktiva och du är ensam och har ont i ryggen och ingen bil så åker ni inte till Willys eller lidl och storhandlar utan går till närmsta butiken som är mycket dyrare. När overallen går sönder och förskolan klagar så måste du köpa en ny NU och kan inte vänta till rean så du köper något skräp som börja läcka efter en månad och innebär ett till köp vilket blir dyrare än om du hade kunnat köpa en bättre overall från början - men pengar till sånt har du aldrig en chans att kunna lägga undan. Du är dessutom utbränd med svåra minnesproblem och tappar därför bort kvittot på medicinen du köpt 350kr och får avslag på din ansökan om den. Du har nån dum skuld med ockerränta som växer som du aldrig kommer ikapp med, du var ju tvungen att fixa fram pengar till nån katastrof eller hyresdeposition som du aldrig fick tillbaka...
Nej, jag överdriver inte. Det är såhär vardagen ser ut för många.

 

[Tranan]

Nu arbetar jag bland annat med försörjningsstöd och har gjort det i över tio år och jag är väl medveten om att det kan vara lättare än man tror att hamna i fattigdom. Läste nyligen en dom (visserligen ett par år gammal vilket faktiskt spelar roll) där en miss på ett par dagar gjorde att personen gick miste som sin SGI, vilket är förödande. Skit

Jag har levt under existensminimum ett par gånger i mitt liv. Det är tufft. och då ska man ha i åtanke att försörjningsstödet inte följt den allmämna utvecklingen, klyftan har blivit mycket större bland de som har riktigt ont om pengar och medelsvensson och framförallt så har försörjningsstödet aldrig varit avsett för att man ska kunna leva på det under en lång tid vilket är ofta är fallet idag (Ja, Försäkringskassan - det är dig jag tittar snett på),
.
Det många inte begriper är hur DYRT det är att vara fattig och att det oftast är de som är sämst rustade för att vara fattiga som är det. Det är inget störrre problem att som normalfungerande med ett skyddsnät klara av att leva en/ett par månader på väldigt liten inkomst om från början har ett skafferi med basvaror, bra skor/kläder och förmåga att planera ditt liv och ekonomi.

Det är en helt annat om du ett eller flera funktionshinder, ett par ungar, aldrig har kunnat bygga upp ett förråd av vinterkläder för barnen att ärva av varandra ,basvaror eller göra storkok och frysa in eftersom ni flyttar mellan olika osäkra tredjehandsontrakt eller är inneboende hos släktingar och eftersom två av ungarna är hyperaktiva och du är ensam och har ont i ryggen och ingen bil så åker ni inte till Willys eller lidl och storhandlar utan går till närmsta butiken som är mycket dyrare. När overallen går sönder och förskolan klagar så måste du köpa en ny NU och kan inte vänta till rean så du köper något skräp som börja läcka efter en månad och innebär ett till köp vilket blir dyrare än om du hade kunnat köpa en bättre overall från början - men pengar till sånt har du aldrig en chans att kunna lägga undan. Du är dessutom utbränd med svåra minnesproblem och tappar därför bort kvittot på medicinen du köpt 350kr och får avslag på din ansökan om den. Du har nån dum skuld med ockerränta som växer som du aldrig kommer ikapp med, du var ju tvungen att fixa fram pengar till nån katastrof eller hyresdeposition som du aldrig fick tillbaka...
Nej, jag överdriver inte. Det är såhär vardagen ser ut för många.

Jag känner igen det där med utbränd. folk förstår inte hur stort hinder det kan vara när huvudet är ett utbränt område.

 

[TygerTyger]

Den senaste tiden har jag funderat mycket på ekonomi och fattigdom. Hur kommer det sig att man blir fattig? är det något vi väljer eller drabbas av i livet?

Jag tror att vem som helt kan bli fattig, genom kanske dåliga ekonomiska beslut.

Har du varit/ är fattig? Hur gick det till? Har du fått hjälp av samhället någon gång? Har det funkat? Hur lever du nu?

Jag tror att jag hade kunnat bli fattig. Kan inte själv säga emot dig på punkten att vem som helst kan bli det. Jag har dock aldrig nått ett totalt stopp som jag skulle jämställa med fattigdom. Vid ett tillfälle när jag flyttade utomlands med 19 200 i dagens penningvärde på kontot och därmed i budgeten så kom jag ner på sista kronorna innan jag fick första utbetalda lönen. Köpte burkmajs och majonnäs, klarade mig till nästa dag och började gradvis spara. Då var jag också lågutbildad och det var servicejobb som gällde.

Men "fattig" tror jag numer inte att jag skulle kalla mig ens där och då. När som helst hade jag kunnat ringa mamma och pappa och de hade räddat mig. Skulle gissa att de hade visst sparkapital som de hade kunnat ge mig och om inte annat hade de kunnat ta lån för mig. Om de hade varit borta så hade jag haft resten av släkten. Det hade svidit och jag hade blivit uppläxad men sen hade vi alla gått vidare. Jag kommer aldrig att kunna sätta mig in i den motsatta situationen till hundra procent.

 

[escodobe]

Jag känner igen det där med utbränd. folk förstår inte hur stort hinder det kan vara när huvudet är ett utbränt område.

Jag tror att hen förstog att jag mådde för dåligt att klara av det de krävde av mig.

Ja, det där är extremt frustrerande även för oss på andra sidan skrivbordet, dom flesta av oss försöker hitta vägar (tex sätta in bostöd, kreativ handläggning ect) för att hjälpa klienten att lyckas klara det de behöver göra, men inte helt ovanligt att det går bet och lagstiftningen sätter stopp för vad vi kan göra även om man så önskar att man hade kunnat fatta andra beslut.

Det är någon slags hemsk ironi i att det är så krångligt som det är att få hjälp när man oftast är där för att man har någon form av svårighet att klara sig själv. Samtidigt så måste det ju finnas en rättssäkerhet i systemet. en perfekt balans däremellan är en svår nöt att knäcka helt enkelt.

En gång i min ungdom då min dåvarande sambo hade fuckat upp och slutat ett jobb innan han hade ett nytt osv såpass att vi ekonomiskt låg under existensminimum, min lön räckte inte till oss bägge så gick han till soc och deras regler var så krångliga och puckade att vi gav upp och istället bara var extremt fattiga ett tag.
Jag kan fortfarande, över tjugo år senare inte smälta att de tyckte att JAG skulle ta ledigt från min tim/provisionställning (och förlora lön den dagen) och behöva följa med till soc för att de menade att jag skulle behöva försörja honom (min lön räckte precis till min halva av utgifterna) och få en massa ekonomiska problem i andra änden för att HAN ställt till det för sig, vi var ju inte ens gifta?!

Nu är det jag som måste genomdriva det där med försörjningsansvaret för sambos, även om det skaver i mig...

 

[Mia_R]

Jag har aldrig varit fattig, jag har ibland fått vända och vrida på varenda krona, lagat kläder och levt på havregrynsgröt till frukost, lunch, middag eller kokta rotfrukter/kål, men jag har aldrig varit fattig. Jag har haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv, jag missade sista CSN-inbetalningen och trodde på brevet jag fick att det var slutbetalt, det var det inte.

Jag har fått ta över ex skulder på några hundratusen för jag var förbannat snäll och hade dåligt samvete när jag gjorde slut, om jag hade varit klokare hade han fått ta sin del av skulderna när vi separerade. Jag förlorade över 100 000 kr på en bil med motorras, trots att den bara var tre år gammal fick jag ta smällen själv. Jag har fått sälja ägodelar för att ha råd med hyran, men jag har aldrig varit fattig.

Jag är inte fattig, jag har haft och har häst, jag har idag ett visserligen fallfärdig hus men i Sthlmsområdet, jag äger en bil, jag har ett förhållandevis välbetalt jobb och jag har hjälpt min syster med pengar och hjälper min mamma. Om jag hade varit fattig har jag inte kunnat ha häst, jag hade inte kunnat ha hus, jag hade inte kunnat haft bil.

Min mamma är fattigpensionär. Hon har inte råd att gå till tandläkaren, hon har inte råd med mediciner, jag betalar hennes el och när något hamnar hos inkasso. När jag var liten diskades plastpåsarna som det hembakade brödet packades i, julklappspapperet sparades till nästa år, mamma var hemmafru, sydde våra kläder och pappa jobbade på annan ort. Vid separationen hade hon inget alls.

Jag har lämnat plasma för att få pengar och kunnat fika på blodbanken, men jag hade häst och var inte fattig. Hon fick en säck morötter var 14:e dag för pengarna jag blödde ihop och jag jobbade av stallhyran. Jag var inte fattig.

Min farmor var fattig. Hon stickade kläder åt andra för att få pengar att köpa mat. Hon hade inte gardiner i fönstren när pappa var liten, det var klippt papper. DET är fattigdom. Jag har inte gardiner för att jag inte vill, hon hade inte för hon hade inga.

Min älskade lilla granntant växte upp i Tyskland under kriget. När hon var liten sprang de om de hörde hovklapper, inte från utan till. Lycka var om de kunde samla ihop lite gödsel för att kunna odla grönsaker.

Nej, jag är inte fattig. Jag har lån men råd att betala dem, jag har råd med djur och ta hand om dem, jag har råd att bo som jag gör själv och visst, jag äter fortfarande fil och gröt, lagar mina kläder och vänder på kronorna många gånger, men jag är inte fattig.

Jag tycker inte det är fattigdom att inte ha råd att åka utomlands med familjen, jag tycker inte det är fattigdom att ärva kläder eller bara ha råd att köpa begagnat. Fattigdom är att inte ha något alls, som min farmor som inte hade mer än klippt papper att sätta för fönstren och sticka tröjor åt andra för att kunna köpa mat. Nej, jag är inte fattig.

 

[Enya]

Ja, det där är extremt frustrerande även för oss på andra sidan skrivbordet, dom flesta av oss försöker hitta vägar (tex sätta in bostöd, kreativ handläggning ect) för att hjälpa klienten att lyckas klara det de behöver göra, men inte helt ovanligt att det går bet och lagstiftningen sätter stopp för vad vi kan göra även om man så önskar att man hade kunnat fatta andra beslut.

Det är någon slags hemsk ironi i att det är så krångligt som det är att få hjälp när man oftast är där för att man har någon form av svårighet att klara sig själv. Samtidigt så måste det ju finnas en rättssäkerhet i systemet. en perfekt balans däremellan är en svår nöt att knäcka helt enkelt.

En gång i min ungdom då min dåvarande sambo hade fuckat upp och slutat ett jobb innan han hade ett nytt osv såpass att vi ekonomiskt låg under existensminimum, min lön räckte inte till oss bägge så gick han till soc och deras regler var så krångliga och puckade att vi gav upp och istället bara var extremt fattiga ett tag.
Jag kan fortfarande, över tjugo år senare smälta att de tyckte att JAG skulle ta ledigt från min timan/provisionställning (och förlora lön den dagen) och behöva följa med till soc för att de menade att jag skulle behöva försörja honom (min lön räckte precis till min halva av utgifterna) och få en massa ekonomiska problem i andra änden för att HAN ställt till det för sig, vi var ju inte ens gifta?!

Nu är det jag som måste genomdriva det där med försörjningsansvaret för sambos, även om det skaver i mig...

Jag ska aldrig ALDRIG aldrig någonsin bli sambo med någon... någonsin!

 

[escodobe]

Jag har aldrig varit fattig, jag har ibland fått vända och vrida på varenda krona, lagat kläder och levt på havregrynsgröt till frukost, lunch, middag eller kokta rotfrukter/kål, men jag har aldrig varit fattig. Jag har haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv, jag missade sista CSN-inbetalningen och trodde på brevet jag fick att det var slutbetalt, det var det inte.

Jag har fått ta över ex skulder på några hundratusen för jag var förbannat snäll och hade dåligt samvete när jag gjorde slut, om jag hade varit klokare hade han fått ta sin del av skulderna när vi separerade. Jag förlorade över 100 000 kr på en bil med motorras, trots att den bara var tre år gammal fick jag ta smällen själv. Jag har fått sälja ägodelar för att ha råd med hyran, men jag har aldrig varit fattig.

Jag är inte fattig, jag har haft och har häst, jag har idag ett visserligen fallfärdig hus men i Sthlmsområdet, jag äger en bil, jag har ett förhållandevis välbetalt jobb och jag har hjälpt min syster med pengar och hjälper min mamma. Om jag hade varit fattig har jag inte kunnat ha häst, jag hade inte kunnat ha hus, jag hade inte kunnat haft bil.

Min mamma är fattigpensionär. Hon har inte råd att gå till tandläkaren, hon har inte råd med mediciner, jag betalar hennes el och när något hamnar hos inkasso. När jag var liten diskades plastpåsarna som det hembakade brödet packades i, julklappspapperet sparades till nästa år, mamma var hemmafru, sydde våra kläder och pappa jobbade på annan ort. Vid separationen hade hon inget alls.

Jag har lämnat plasma för att få pengar och kunnat fika på blodbanken, men jag hade häst och var inte fattig. Hon fick en säck morötter var 14:e dag för pengarna jag blödde ihop och jag jobbade av stallhyran. Jag var inte fattig.

Min farmor var fattig. Hon stickade kläder åt andra för att få pengar att köpa mat. Hon hade inte gardiner i fönstren när pappa var liten, det var klippt papper. DET är fattigdom. Jag har inte gardiner för att jag inte vill, hon hade inte för hon hade inga.

Min älskade lilla granntant växte upp i Tyskland under kriget. När hon var liten sprang de om de hörde hovklapper, inte från utan till. Lycka var om de kunde samla ihop lite gödsel för att kunna odla grönsaker.

Nej, jag är inte fattig. Jag har lån men råd att betala dem, jag har råd med djur och ta hand om dem, jag har råd att bo som jag gör själv och visst, jag äter fortfarande fil och gröt, lagar mina kläder och vänder på kronorna många gånger, men jag är inte fattig.

Jag tycker inte det är fattigdom att inte ha råd att åka utomlands med familjen, jag tycker inte det är fattigdom att ärva kläder eller bara ha råd att köpa begagnat. Fattigdom är att inte ha något alls, som min farmor som inte hade mer än klippt papper att sätta för fönstren och sticka tröjor åt andra för att kunna köpa mat. Nej, jag är inte fattig.

Relativ fattigdom ska inte förringas.

 

[TygerTyger]

Den senaste tiden har jag funderat mycket på ekonomi och fattigdom. Hur kommer det sig att man blir fattig? är det något vi väljer eller drabbas av i livet?

Jag tror att vem som helt kan bli fattig, genom kanske dåliga ekonomiska beslut.

Har du varit/ är fattig? Hur gick det till? Har du fått hjälp av samhället någon gång? Har det funkat? Hur lever du nu?

Missade att svara klart. Jag har fått sjukpenning av Försäkringskassan under en längre sjukskrivning. Vid det laget var jag färdigutbildad (=högutbildad) och hade ett tjänstemannajobb som projektledare. Läkarna skrev bristfälliga intyg och det var osäkert huruvida jag skulle få någon ersättning. Någon från Försäkringskassan ringde mig, ställde följdfrågor och förklarade vilka underlag de saknade för att kunna göra en (implicit: gynnsam) bedömning.

En kort sammanfattning: Något dåligt hade hänt i mitt liv, jag blev väldigt ledsen och kunde inte fokusera på jobbet eller någonting överhuvudtaget. Läkaren skrev mycket om det dåliga som hade hänt men inget om konkreta effekter på mig eller deras påverkan på min förmåga att göra mitt jobb. Försäkringskassan bryr sig bara om i vilken utsträckning man kan göra sitt jobb. (Senare: Förmågan att göra något jobb överhuvudtaget.)

När Försäkringskassan ringde mig var jag på riktigt fortsatt oförmögen att göra mitt jobb, men jag var inte totalt borta. Jag förstod vad de behövde och vad som saknades i vad läkaren hade skrivit. De frågade om mina symptom och jag berättade ärligt och var tillmötesgående. Något som i det här sammanhanget känns viktigt att understryka är dock att jag berättade och var tillmötesgående på ett sätt som visade precis de svårigheter som jag visste fanns när det gällde att göra mitt jobb. Jag kunde inte tänka i särskilt många led, inte "hålla ihop det" i samtal med andra eller ta initiativ/genomdriva saker. (Inte jättepraktiskt för en projektledare.) Det var inte falskt, men det var väl improviserat från min sida under samtalet att jag demonstrerade precis de här svagheterna. Jag trodde när jag gjorde det att det skulle kunna köpa mig mer tid att jaga korrekta intyg från läkaren, men det ledde till att Försäkringskassans representant godkände utbetalningen rakt av för att hen fick tillräcklig information under samtalet.

Jag tror inte att jag hade kunnat 1) Googla mig till vad mina svårigheter faktiskt var efter första läkarbesöket 2) Hitta rätt information om vad Försäkringskassan förväntar sig av någon i det läget, eller 3) Trovärdigt representera mina symptom "på beställning" vid kontrollen.
... om jag inte hade haft både min utbildning och min uppväxt i grunden.

 

[tanten]

Jag har aldrig varit fattig, jag har ibland fått vända och vrida på varenda krona, lagat kläder och levt på havregrynsgröt till frukost, lunch, middag eller kokta rotfrukter/kål, men jag har aldrig varit fattig. Jag har haft en betalningsanmärkning i hela mitt liv, jag missade sista CSN-inbetalningen och trodde på brevet jag fick att det var slutbetalt, det var det inte.

Jag har fått ta över ex skulder på några hundratusen för jag var förbannat snäll och hade dåligt samvete när jag gjorde slut, om jag hade varit klokare hade han fått ta sin del av skulderna när vi separerade. Jag förlorade över 100 000 kr på en bil med motorras, trots att den bara var tre år gammal fick jag ta smällen själv. Jag har fått sälja ägodelar för att ha råd med hyran, men jag har aldrig varit fattig.

Jag är inte fattig, jag har haft och har häst, jag har idag ett visserligen fallfärdig hus men i Sthlmsområdet, jag äger en bil, jag har ett förhållandevis välbetalt jobb och jag har hjälpt min syster med pengar och hjälper min mamma. Om jag hade varit fattig har jag inte kunnat ha häst, jag hade inte kunnat ha hus, jag hade inte kunnat haft bil.

Min mamma är fattigpensionär. Hon har inte råd att gå till tandläkaren, hon har inte råd med mediciner, jag betalar hennes el och när något hamnar hos inkasso. När jag var liten diskades plastpåsarna som det hembakade brödet packades i, julklappspapperet sparades till nästa år, mamma var hemmafru, sydde våra kläder och pappa jobbade på annan ort. Vid separationen hade hon inget alls.

Jag har lämnat plasma för att få pengar och kunnat fika på blodbanken, men jag hade häst och var inte fattig. Hon fick en säck morötter var 14:e dag för pengarna jag blödde ihop och jag jobbade av stallhyran. Jag var inte fattig.

Min farmor var fattig. Hon stickade kläder åt andra för att få pengar att köpa mat. Hon hade inte gardiner i fönstren när pappa var liten, det var klippt papper. DET är fattigdom. Jag har inte gardiner för att jag inte vill, hon hade inte för hon hade inga.

Min älskade lilla granntant växte upp i Tyskland under kriget. När hon var liten sprang de om de hörde hovklapper, inte från utan till. Lycka var om de kunde samla ihop lite gödsel för att kunna odla grönsaker.

Nej, jag är inte fattig. Jag har lån men råd att betala dem, jag har råd med djur och ta hand om dem, jag har råd att bo som jag gör själv och visst, jag äter fortfarande fil och gröt, lagar mina kläder och vänder på kronorna många gånger, men jag är inte fattig.

Jag tycker inte det är fattigdom att inte ha råd att åka utomlands med familjen, jag tycker inte det är fattigdom att ärva kläder eller bara ha råd att köpa begagnat. Fattigdom är att inte ha något alls, som min farmor som inte hade mer än klippt papper att sätta för fönstren och sticka tröjor åt andra för att kunna köpa mat. Nej, jag är inte fattig.

Precis.
Jag har min mor som jämförelsematerial. Hon slutade skolan och flyttade hemifrån nät hon var 13. Helt enkelt för att överleva, de hade ine mat åt alla aå hon måste jobba för sitt uppehälle. De gick utan skor tills det kom snö för det fanns inte pengar och skor skulle man inte slita på innan det verkligen behövdes.

jag har levt väldigt snålt och gör det just nu. Men jag äger min stuga, jag har en bil och skåp och frys full med mat. Så trots att jag behöver vända på varje krona så är jag inte fattig, bara pank.

 

[Zinfernia]

Jag skulle säga att min familj var fattig under några år av min barndom.
Mina föräldrar köpte en villa med en hel del renoveringsbehov när jag och min bror var ganska små. De körde igång med de mest nödvändiga renoveringarna och innan allt var ens halvfärdigt beslutade sig mamma för att begära skilsmässa.
Hon var vid den tiden inte ens färdigutbildad läkare utan pluggade samtidigt som hon jobbade extra som röntgensköterska. Inte mycket pengar att leva på när man samtidigt har ett halvfärdigt hus och två små barn alltså.

Pappa flyttade ut och mamma tog över lånen på huset. I det läget hade det inte gått att sälja det på marknaden i och med att det var riktigt högt belånat samtidigt som alla ofullständiga renoveringar hade sänkt priset så mycket att det har blivit en övermäktig förlustaffär.

I och med att mamma ändå skulle få en hög lön efter sin utbildning gick banken med på att hon som ensamstående fick ta över lånen.
Vi hade det inte gott ställt de första åren efter skilsmässan, snarare riktigt, riktigt snålt. Vi fick mer eller mindre leva bara på hennes inkomst eftersom pappa endast betalade minimikravet för underhåll trots att han egentligen borde kunnat stå för mer.

Mamma tog hjälp av sin pappa och syster som barnvakter åt oss för att hon skulle kunna jobba natt och tjäna extra samtidigt som hon kämpade för att bli klar med sin utbildning och försökte hålla igång huset så gott det gick. Alla inköp var strikt ransonerade, hon körde runt i en riktigt risig bil och fick säkert en hel del ångest och stresspåslag när oväntade utgifter dök upp.
Jag kommer ihåg att vi inte ens hade en riktig trappa till husets ingång utan det var ett gäng lastpallar staplade på varandra, det fanns inte ens pengar att bygga en trätrappa Hon köpte kläder på stormarknader åt oss men kunde inte köpa något till sig själv under en lång tid.

Efter några år hade hon dock lyckats få ordning på allt. Hon blev klar som läkare och fortsatte läsa vidare till specialist. Hon lyckades renovera klart huset, betalade tillbaka sitt studielån, köpte en bättre bil, lät mig och min bror börja med alla fritidsaktiviteter vi ville och dränkte oss i julklappar och födelsedagspresenter. Häromåret gav hon mig och min bror 1,5 miljoner vardera som vi kunde använda till våra bostäder.
Mamma är en sån jäkla powerkvinna som fixar allt själv, hon är verkligen min idol

Själv hade jag kunnat hamna i fattigdom när jag hoppade av gymnasiet men jag gjorde bra ifrån mig på mina första jobb, arbetade mig uppåt och sitter idag på en bra tjänst som gör att jag inte behöver bekymra mig ekonomiskt.
Min tillvaro idag skiljer sig enormt från min barndom och jag är så oerhört tacksam för allt jag fått och allt jag själv ordnat.

 

[Kilauea]

Men va hemskt! Jag hoppas verkligen inte att du kommer behöva göra det. Vad ligger extensminium på ? Förlåt för dum fråga !

Jag räknar med och hoppas på att kunna bygga upp buffert. Nu har jag sambo också, men vill kunna stå på egna ben ändå i framtiden om det skulle behövas.
Om jag får leva på existensminimum räknar jag med att kunna leva och äta, men inte unna mig något särskilt. Och det är väl det som är existensminimum, man ska överleva.

 

[TygerTyger]

Jag skulle säga att min familj var fattig under några år av min barndom.
Mina föräldrar köpte en villa med en hel del renoveringsbehov när jag och min bror var ganska små. De körde igång med de mest nödvändiga renoveringarna och innan allt var ens halvfärdigt beslutade sig mamma för att begära skilsmässa.
Hon var vid den tiden inte ens färdigutbildad läkare utan pluggade samtidigt som hon jobbade extra som röntgensköterska. Inte mycket pengar att leva på när man samtidigt har ett halvfärdigt hus och två små barn alltså.

Pappa flyttade ut och mamma tog över lånen på huset. I det läget hade det inte gått att sälja det på marknaden i och med att det var riktigt högt belånat samtidigt som alla ofullständiga renoveringar hade sänkt priset så mycket att det har blivit en övermäktig förlustaffär.

I och med att mamma ändå skulle få en hög lön efter sin utbildning gick banken med på att hon som ensamstående fick ta över lånen.
Vi hade det inte gott ställt de första åren efter skilsmässan, snarare riktigt, riktigt snålt. Vi fick mer eller mindre leva bara på hennes inkomst eftersom pappa endast betalade minimikravet för underhåll trots att han egentligen borde kunnat stå för mer.

Mamma tog hjälp av sin pappa och syster som barnvakter åt oss för att hon skulle kunna jobba natt och tjäna extra samtidigt som hon kämpade för att bli klar med sin utbildning och försökte hålla igång huset så gott det gick. Alla inköp var strikt ransonerade, hon körde runt i en riktigt risig bil och fick säkert en hel del ångest och stresspåslag när oväntade utgifter dök upp.
Jag kommer ihåg att vi inte ens hade en riktig trappa till husets ingång utan det var ett gäng lastpallar staplade på varandra, det fanns inte ens pengar att bygga en trätrappa Hon köpte kläder på stormarknader åt oss men kunde inte köpa något till sig själv under en lång tid.

Efter några år hade hon dock lyckats få ordning på allt. Hon blev klar som läkare och fortsatte läsa vidare till specialist. Hon lyckades renovera klart huset, betalade tillbaka sitt studielån, köpte en bättre bil, lät mig och min bror börja med alla fritidsaktiviteter vi ville och dränkte oss i julklappar och födelsedagspresenter. Häromåret gav hon mig och min bror 1,5 miljoner vardera som vi kunde använda till våra bostäder.
Mamma är en sån jäkla powerkvinna som fixar allt själv, hon är verkligen min idol

Själv hade jag kunnat hamna i fattigdom när jag hoppade av gymnasiet men jag gjorde bra ifrån mig på mina första jobb, arbetade mig uppåt och sitter idag på en bra tjänst som gör att jag inte behöver bekymra mig ekonomiskt.
Min tillvaro idag skiljer sig enormt från min barndom och jag är så oerhört tacksam för allt jag fått och allt jag själv ordnat.

Jag kan inte hålla med om att din mamma var fattig när hon hade ett sådant stort humankapital. Banken verkar också ha värderat det ganska högt.

 

[Zinfernia]

Jag kan inte hålla med om att din mamma var fattig när hon hade ett sådant stort humankapital. Banken verkar också ha värderat det ganska högt.

Nja. Hon hade väl helt enkelt inte så mycket val än att ta huset och försöka göra det bästa av det. Hade hon sålt i det skicket hade hon inte haft råd med något nytt boende och banken har väl knappt fått tillbaka sina pengar.

Jag upplevde det definitivt som barn att vi var fattiga.

 

[Raderad medlem 142449]

Den senaste tiden har jag funderat mycket på ekonomi och fattigdom. Hur kommer det sig att man blir fattig? är det något vi väljer eller drabbas av i livet?

Jag tror att vem som helt kan bli fattig, genom kanske dåliga ekonomiska beslut.

Har du varit/ är fattig? Hur gick det till? Har du fått hjälp av samhället någon gång? Har det funkat? Hur lever du nu?

Fattigdom är när man inte har råd att upprätthålla grundläggande mänskliga behov som mat och bostad.

Jag har levt på socialbidrag som yngre. Det var tufft men det gick.

Idag är jag höginkomsttagare.

 

[Enya]

Precis.
Jag har min mor som jämförelsematerial. Hon slutade skolan och flyttade hemifrån nät hon var 13. Helt enkelt för att överleva, de hade ine mat åt alla aå hon måste jobba för sitt uppehälle. De gick utan skor tills det kom snö för det fanns inte pengar och skor skulle man inte slita på innan det verkligen behövdes.

jag har levt väldigt snålt och gör det just nu. Men jag äger min stuga, jag har en bil och skåp och frys full med mat. Så trots att jag behöver vända på varje krona så är jag inte fattig, bara pank.

Jag tycker det är lite fel att jämföra då och nu, det är ett helt annat samhälle vi lever i i dag än vad de gjorde då. Då var det liksom på en nivå ok att låta barnen jobba, äta enformig/för lite, gå i trasiga kläder eller utan skor, för att överleva. I dag skulle socialen ta barn som har det på det viset. Dessutom finns ju försörjningsstöd på ett helt annat vis, som just är för att hjälpa så att man åtminstone kan förse sina barn med mat och baskläder.

Mina barn har tex haft baskläderna och mat alltid, men för att ha råd med det har jag själv en period haft samma gympaskor året om i fyra år och under samma tid inte ens haft någon jacka att ta på mig, använde en hoodie som jacka på vintern samt hoppade måltider mer än annars så att maten skulle räcka längre. Ingen av oss gick barfota och barnen behövde inte börja jobba för att få mat, så egentligen hade vi det rätt bra, om man jämför med de stackare som var verkligt fattiga förr.

 

[Tranan]

Fattigdom är när man inte har råd att upprätthålla grundläggande mänskliga behov som mat och bostad.

Jag har levt på socialbidrag som yngre. Det var tufft men det gick.

Idag är jag höginkomsttagare.

Jag tror att man uppskattar att vara höginkomsttagare om man har varit i botten och skrapat. Jag tror att man får en bra förståelse vilken tur man har.