Vad gör vi? Del CCXIX

[Krålus]

Helt ok födelsedag trots förkylningen Hundarna fick en sväng till havet och springa av sig, det var uppskattat! Sen ett långt telefonsamtal med en kär vän, mycket skratt blandat med allvar
Sen har jag packat upp mitt nya brädspel, läst reglerna och lite halvengagerat spelat några vändor för att förstå reglerna inför att jag ska besöka en kompis om några veckor och spela ordentligt

Grattis här är det födelsedags afton.

 

[parellikusken]

Hur gör man för att hitta någon som "varar"? "Hej, vi ska träffas 8 gånger" är väl det vanligaste och jag känner mest att "Hej, jag känner inte dig, vädret är fint och jag tycker om lussekatter, vad mer ska vi prata om?" Hur pratar man om sitt innersta med en person man inte känner ? Just som jag slutade med mina antidepressiva och kände att jag lyckades lite så slutade psykoterapeuten jag gick hos och det var inte ens meningen jag skulle gå så "länge", men eftersom jag slutade med tabletterna blev det lite till-det var ju DÅ det hade effekt och fungerade. Nu har jag gått två gånger hos en annan och nog mest varit lite avvisande vid varje försök han har gjort för att ta sig igenom muren, men hur släpper man in någon ens? Det är för tusan "helig" mark ingen får beträda och ord jag inte ens kan säga eller veta hur jag ska säga? Det är så märkligt svårt! Så pressande för jag borde ta vara på chansen jag får, men att riva murar bara sådär som tagit 45 år att bygga upp, och inför en okänd man?Hur ens?!

Jag har haft "tur". Var i väldigt dåligt skick efter en massa vändor i slutenvården och efter en psykolog och läkare som inte kunde hantera det tog enhetschefen mig som patient, han är en erfaren psykolog i grunden och tar få patienter numera.

Har varit inom psykiatrin sedan jag var.typ 18 år utan att fått ordentligt med hjälp förrän jag var 33 år.

 

[Sryoqwe]

Jag har inte varit på sjukhuset

Inte skolan heller, men ändå. Till och med varit ute på en promenad med hunden, fick pausa lite då och då men det gick. Hoppas att det fortsätter att inte bli sämre.

 

[Enya]

Jag har haft "tur". Var i väldigt dåligt skick efter en massa vändor i slutenvården och efter en psykolog och läkare som inte kunde hantera det tog enhetschefen mig som patient, han är en erfaren psykolog i grunden och tar få patienter numera.

Har varit inom psykiatrin sedan jag var.typ 18 år utan att fått ordentligt med hjälp förrän jag var 33 år.

Då har du både haft otur och tur i slutändan sedan Tur det blev bra med honom!

Men det verkar vara ett pussel verkligen, känns otroligt...omotiverande på något vis, att inte veta hur det blir eller om det funkar med personen.

 

[tuaphua]

Hur gör man för att hitta någon som "varar"? "Hej, vi ska träffas 8 gånger" är väl det vanligaste och jag känner mest att "Hej, jag känner inte dig, vädret är fint och jag tycker om lussekatter, vad mer ska vi prata om?" Hur pratar man om sitt innersta med en person man inte känner ? Just som jag slutade med mina antidepressiva och kände att jag lyckades lite så slutade psykoterapeuten jag gick hos och det var inte ens meningen jag skulle gå så "länge", men eftersom jag slutade med tabletterna blev det lite till-det var ju DÅ det hade effekt och fungerade. Nu har jag gått två gånger hos en annan och nog mest varit lite avvisande vid varje försök han har gjort för att ta sig igenom muren, men hur släpper man in någon ens? Det är för tusan "helig" mark ingen får beträda och ord jag inte ens kan säga eller veta hur jag ska säga? Det är så märkligt svårt! Så pressande för jag borde ta vara på chansen jag får, men att riva murar bara sådär som tagit 45 år att bygga upp, och inför en okänd man?Hur ens?!

Jag tror jag hade stor tur ärligt talat.
Jag var med om flera trauman i ung ålder och gick igenom ett par psykologer innan jag hamnade rätt.
Jag hade tur att den psykologen drev en traumagrupp ihop med en psykiater och forskade inom trauma/ptsd etc. Det var en heltidsgrupp där man gick hela dagar under ca 6 veckor. Det var en massa olika sorters terapi utöver ”prat”. Och också lektioner hur kroppen/psyket funkar medicinskt lett av psykiatern. Tyvärr finns den gruppen inte längre och jag gissar att det är mkt få liknande grupper som finns.
Psykologen gick hos enskilt före grupp, mellan grupperna och efter. Hon var helt jäkla magisk på att se in i folk, pressa dem lagom mkt på ett både tufft och varmt sätt. Alla var livrädda för henne och älskade henne just för att hon såg igenom allt.

Men både personkemi och terapimetoder är oerhört viktigt och individuellt.
För mig funkade KBT till en viss gräns tex efter traumaterapin. Men med Schematerspi, hos samma psykolog, blev det helt hundra.
Det är ju psykologens jobb att leda en ut ur kaoset så att säga. Men som i allt finns väl olika duktiga sådana.

 

[tuaphua]

Då har du både haft otur och tur i slutändan sedan Tur det blev bra med honom!

Men det verkar vara ett pussel verkligen, känns otroligt...omotiverande på något vis, att inte veta hur det blir eller om det funkar med personen.

Jag fick höra innan jag var myndig av en överläkare att jag var ett hopplöst fall och ingen man skulle lägga pengar på terapi åt.
Fuck him! Det gick väl alldeles utmärkt. Även om det så klart varit jobbigt på vägen.

 

[tanten]

Räknar ner
Måndag kväll. Sen tisdag, onsdag, torsdag.
Fredag morgon har jag tid för röntgen och ortopeden. Sen är jag sannolikt fri från metallställningen. Och gärna också kryckorna. Utan kryckor har jag bra balans, med en krycka är jag vinglig. Två kryckor är klumpigt att ha med sig.

Fredag Fredag fredag

 

[Enya]

Jag tror jag hade stor tur ärligt talat.
Jag var med om flera trauman i ung ålder och gick igenom ett par psykologer innan jag hamnade rätt.
Jag hade tur att den psykologen drev en traumagrupp ihop med en psykiater och forskade inom trauma/ptsd etc. Det var en heltidsgrupp där man gick hela dagar under ca 6 veckor. Det var en massa olika sorters terapi utöver ”prat”. Och också lektioner hur kroppen/psyket funkar medicinskt lett av psykiatern. Tyvärr finns den gruppen inte längre och jag gissar att det är mkt få liknande grupper som finns.
Psykologen gick hos enskilt före grupp, mellan grupperna och efter. Hon var helt jäkla magisk på att se in i folk, pressa dem lagom mkt på ett både tufft och varmt sätt. Alla var livrädda för henne och älskade henne just för att hon såg igenom allt.

Men både personkemi och terapimetoder är oerhört viktigt och individuellt.
För mig funkade KBT till en viss gräns tex efter traumaterapin. Men med Schematerspi, hos samma psykolog, blev det helt hundra.
Det är ju psykologens jobb att leda en ut ur kaoset så att säga. Men som i allt finns väl olika duktiga sådana.

Vad bra att du träffade på dem!
Med tanke på hur mycket jag ser på jobbet så verkar det vara enormt stor brist på rätt hjälp, enormt mycket medicinering dock och människor som väntar på terapi i långa köer. Sorgligt. Riktigt sorgligt.

Jag tycker bara det är så svårt, jag säger "jag vet inte" för att jag inte vet och får till svar att jag kanske inte är riktigt villig. Då hade jag inte suttit där och slösat någon av vår tid. Jag kan bara inte sätta ord på saker jag inte vet, hur vet man saker man aldrig satt ord på eller sånt som fått tänkas på eller sägas eller ens kännas? Det är den här frågan "vad vill du ha hjälp med", trots att det finns i journalen redan så stör mig, precis som du säger vill jag ha någon som rätar ut mitt kaos till vettiga saker, meningar och något som går att förstå och sätta ord på. Som det är nu är det ett glas som är tre gånger så fullt och det bara fortsätter. Och jag har ingen aning om hur jag förändrar eller får stopp på det eller hanterar allt som hamnar däri.

 

[Islandshästryttare]

Varit ledig idag ägnat mig åt eget skrivande och andras skrivande genom att ge respons åt andra i manusgruppen . Alltid intressant och givande och utvecklande för ens eget skrivande också.

Blev två dagar på bokmässan i år och jag tar med mig att många författare av historiska romaner har läst mycket veckotidningar utöver dagstidningar från perioden de skriver om. Jag har börjat läsa Idun från 1917 väldigt intressant och finns fritt tillgängligt i pdf på biblioteket eftersom det är över 100 år gammalt. Veckotidningar ger en annan inblick än dagstidningar som jag läst mycket av.

Det är väldigt praktiskt att skriva om en period som ligger mer än 100 år bakåt i tiden just för att tidningarna m.m. finns fritt tillgängligt.

 

[LadyCovergirl]

Ska fixa lite kvällsmat och sen se på någon serie.

 

[Irrbloss]

Hasat mig runt på en hundpromenad trots att jag mår skrutt. Nu kvällsmat, poddavsnitt och spela lite innan jag blir ännu tröttare.

 

[Sryoqwe]

Min mor hade tydligen flyttat en rulle hushållspapper till spiselkransen. Inga problem förren några timmar senare, då hunden börjar morra på något och sneglar upp där. Hon fortsatte morra och flydde när min mor sträckte fram rullen mot henne. Nu har hunden accepterat rullens existens och ligger utslagen på golvet. Lustigt djur

 

[hastflicka]

Jag kanner mig lite seg Idag. I gar paddlade jag paddle board motstroms I 6 kilometer, I dag har Jag gatt en halvtimma pa min eliptic trainer en halvtimma och varit ute pa en snabb promenad med hundar I lite over en timma I dag, sa nu kommer Jag att gora stillsamma saker I eftermiddag
Problemet ar bara ... vill jag sticka eller vill jag sy?

 

[tuaphua]

Kvällsmys i soffan för tvåbeningar och min hund. Sambos hund hypnotiserad av elden.

 

[Hippocampus]

Vad bra att du träffade på dem!
Med tanke på hur mycket jag ser på jobbet så verkar det vara enormt stor brist på rätt hjälp, enormt mycket medicinering dock och människor som väntar på terapi i långa köer. Sorgligt. Riktigt sorgligt.

Jag tycker bara det är så svårt, jag säger "jag vet inte" för att jag inte vet och får till svar att jag kanske inte är riktigt villig. Då hade jag inte suttit där och slösat någon av vår tid. Jag kan bara inte sätta ord på saker jag inte vet, hur vet man saker man aldrig satt ord på eller sånt som fått tänkas på eller sägas eller ens kännas? Det är den här frågan "vad vill du ha hjälp med", trots att det finns i journalen redan så stör mig, precis som du säger vill jag ha någon som rätar ut mitt kaos till vettiga saker, meningar och något som går att förstå och sätta ord på. Som det är nu är det ett glas som är tre gånger så fullt och det bara fortsätter. Och jag har ingen aning om hur jag förändrar eller får stopp på det eller hanterar allt som hamnar däri.

Jag har lärt mig att ”jag vet inte” är ett sätt att komma undan och inte ta ansvar. Att man faktiskt vet innerst inne men inte vågar säga det någon anledning, medvetet eller omedvetet. Hjärnan styr för mycket och blockar. Då behöver man ju verktyg för att ”komma förbi” hjärnan. Jag valde en terapi där jag fick hjälp att ”koppla bort” och det var skittufft. Men jag blev ju ”frisk” också utan återfall än så länge. Det har hållit i 20 år nu. Kostade mig 10 000 kr då då sjukvården inte ville göra mig frisk.

 

[tuaphua]

Vad bra att du träffade på dem!
Med tanke på hur mycket jag ser på jobbet så verkar det vara enormt stor brist på rätt hjälp, enormt mycket medicinering dock och människor som väntar på terapi i långa köer. Sorgligt. Riktigt sorgligt.

Jag tycker bara det är så svårt, jag säger "jag vet inte" för att jag inte vet och får till svar att jag kanske inte är riktigt villig. Då hade jag inte suttit där och slösat någon av vår tid. Jag kan bara inte sätta ord på saker jag inte vet, hur vet man saker man aldrig satt ord på eller sånt som fått tänkas på eller sägas eller ens kännas? Det är den här frågan "vad vill du ha hjälp med", trots att det finns i journalen redan så stör mig, precis som du säger vill jag ha någon som rätar ut mitt kaos till vettiga saker, meningar och något som går att förstå och sätta ord på. Som det är nu är det ett glas som är tre gånger så fullt och det bara fortsätter. Och jag har ingen aning om hur jag förändrar eller får stopp på det eller hanterar allt som hamnar däri.

Jag hade jättesvårt att både sätta ord på, släppa in etc. Men man kan lära sig med tid och rätt hjälp. Man kan behöva tala om det. Att ”jag mår skit, men jag vågar inte/kan inte/behöver att du drar ur mig saker etc”.
Just trauma kan ju bli så att man blockar sig. Just därför hade de en mängd olika sorters terapi i gruppen och inte ”bara prat”, tex musikterapi, bildterapi etc. Det var ju inte bara ”sätt er och måla”. Utan man leddes genom det och pratade om saker med terapeutens guidning.
Ledsamt att det inte finns mer sånt!

 

[Enya]

Jag har lärt mig att ”jag vet inte” är ett sätt att komma undan och inte ta ansvar. Att man faktiskt vet innerst inne men inte vågar säga det någon anledning, medvetet eller omedvetet. Hjärnan styr för mycket och blockar. Då behöver man ju verktyg för att ”komma förbi” hjärnan. Jag valde en terapi där jag fick hjälp att ”koppla bort” och det var skittufft. Men jag blev ju ”frisk” också utan återfall än så länge. Det har hållit i 20 år nu. Kostade mig 10 000 kr då då sjukvården inte ville göra mig frisk.

Jodå, jag vet att det kan användas så också, men jag vet faktiskt inte när jag säger just så. Jag är en ärlig person och skulle givetvis försöka mig på något svar om jag hade en aning om hur jag förväntades svara. Som det är nu vet jag inte ens det.

 

[Enya]

Jag hade jättesvårt att både sätta ord på, släppa in etc. Men man kan lära sig med tid och rätt hjälp. Man kan behöva tala om det. Att ”jag mår skit, men jag vågar inte/kan inte/behöver att du drar ur mig saker etc”.
Just trauma kan ju bli så att man blockar sig. Just därför hade de en mängd olika sorters terapi i gruppen och inte ”bara prat”, tex musikterapi, bildterapi etc. Det var ju inte bara ”sätt er och måla”. Utan man leddes genom det och pratade om saker med terapeutens guidning.
Ledsamt att det inte finns mer sånt!

Synd bara att det är så tidsbegränsat och stressat numera.
Jag är en sådan person som "ställ frågor så svarar jag". Tycker det fungerar bäst. Musik, bild eller dans har jag aldrig testat, mindfullnes verkar populärt och jag avskyr det hahaha, går verkligen inte hem hos mig, är verkligen inte bra på det.

 

[kma]

Synd bara att det är så tidsbegränsat och stressat numera.
Jag är en sådan person som "ställ frågor så svarar jag". Tycker det fungerar bäst. Musik, bild eller dans har jag aldrig testat, mindfullnes verkar populärt och jag avskyr det hahaha, går verkligen inte hem hos mig, är verkligen inte bra på det.

Det är väldigt synd. Jag är också en ställ frågor så svarar jag person. Eller jag kan skriva så får du läsa sen. Däremot sitta mitt emot och så ska jag självmant bara släppa kontrollen, fasaden, muren. Glöm det.
Jag har ju gått 3 stycken EMDR ca 50-60 tillfällen vardera och vi har kommit typ ingenstans, sen ansågs jag vara terapirefraktär men min nya läkare sa du kan få internetbaserad sömn-kbt och jag tänker jaja jo visst kan jag väl gå. Och vilken tur jag gjorde det! Psykologen hade tidigare jobba med trauman, hon insåg på första videobedömningssamtalet att det här handlar om komplext anknytningstrauma och långvarigt svårt våld av alla slag under mitt föesta 11,5 åriga förhållande. Hon sa du är den patient som haft mest och svårast symtom av alla jag jobbat med under åren som traumaterapeut och att det är mycket allvarligt, vi kan gå igenom den här sömn-kbtn som stabiliserande åtgärd men samtidigt kartlägga PTSD-problematiken så att jag kan skicka remissvar till din läkare. Sagt och gjort jag kom väldigt mycket längre på våra 12 veckor IKBT än på alla tre EMDR-omgångar och min läkare tog tag i det och sa att ny bedömning internt hos deras PTSD-team måste göras. Så ska på nytt bedömningssamtal på torsdag. Jag fick formulär hem att skriva upp problematik, symtom hur jag handskas med det, varför tidigare terapi inte funkat mm och jag har suttit flera kvällar nu och skrivit ihop det mesta. För i skrift kan jag få fram mycket mer. När jag sitter där u fåtöljen kommer jag sluta mig som en mussla i sitt skal. Så jag hoppas få hjälp igen, denna terapeut använder flertalet andra metoder så jag hoppas på att få nytt försök.

Men det verkar som att flera regioner stänger ner alla specialiserade traumakliniker och lägger över ansvaret helt på primärvården och allmänpsykiatrin. Väldigt trist utveckling.

 

[cambodia]

Från mitt köksfönster