Våld på jobbet

[Bapelsin]

Jag arbetar med ungdomsvård, både sluten sådan och öppen verksamhet. Både med akutplaceringar och behandlingsplaceringar över tid. Är man rädd för att bli utsatt för våld är det här inte ett yrke man ska välja. Det förekommer mycket våld, både ungdomar emellan och mot personal. Jag har åkt på däng många gånger, och då är jag ändå en av dem i personalstyrkan med pondus som oftast inte blir ansatt utan snarare får gå emellan. Den värsta incidenten jag varit med om var när en ungdom fick en psykos och försökte ha ihjäl min kollega. Jag gick emellan och fick bland annat flera revben knäckta. Den incidenten ledde senare till rättegång. Det tillhör dock inte vanligheterna. Det är inte bara fysiskt våld som är problematiskt inom mitt yrke, utan också sådant som ungdomarna ”ställer till med”. Blev rökförgiftad en gång när det var två tjejer som försökte bränna ner behandlingshemmet. Vet inte hur många skärsår jag fått stripea eller åka till akuten med, hur mycket blod jag fått städat upp. Hur många snaror av olika slag jag varit tvingen att cutta upp. Den värsta incidenten i den här kategorin var ett fritagningsförsök från en låst institution med seriöst skräckinjagande vapen. Men som sagt, är man rädd för sådant kan man inte ha mitt jobb. Detta är ungdomar som är otroligt trasiga och ofta har de aldrig haft en chans i livet. De är som små fågelungar på insidan men livet har sparkat på de flesta av dem sedan de föddes mer eller mindre. Ni skulle bara veta vad dessa ungdomar varit med om och blivit utsatta för

Det kanske låter helt galet, men jag älskar verkligen mitt jobb. Har jobbat med det här i över tio år och skulle inte kunna tänka mig att jobba med något annat. De här ungdomarna är så jädra fina, trots allt.

Som @Ramona skriver så löser vi av varandra vid behov och ger varandra utrymme att ”andas”. Vi stöttar varandra och det finns ingen prestige i vårt arbete, och därför kan vi styra om det så att rätt person är på rätt plats vid incidenter. Vi har också handledning, både med proffesionell handledare och med våra chefer. Både planerat och vid behov.

 

[Guldaskig]

Jag jobbar på en akutmottagning i en mellanstor stad. Hos oss är det mest hot om våld som förekommer och kollegor har tex blivit mordhotade (med tillhörande rättegång). Vi har väktare på sjukhuset, alla ska bära larm, det finns en låsfunktion så att hela lokalen blir låst vid eventuella hot utanför. Det har jag dock aldrig varit med om.

Vi hjälper polisen med blodprovstagning på folk som kört onyktra, det kan kännas lite olustigt då de kan bete sig illa. Ibland krävs tre patruller för att hålla fast en person vi ska ta blodprov på, då är i alla fall inte jag så kaxig längre. Ibland kan en person som begått ett brott vara skadad, då kommer de oftast i handfängsel och vissa är lugna medan andra går igång som tusan på situationen. Tack och lov är både polis och väktare på plats då.

Precis som några skrivit tidigare om som jobbar inom tex hemtjänsten kan många äldre dementa bli våldsamma. Det är otroligt svårt att hantera då man ju förstår att de inte gör det för att vara elaka utan snarare för att de blir rädda och osäkra. Där kan man få sig ett slag eller bli nypt, mest bara sorgligt.

 

[Vallmo]

På mitt jobb förekommer hot och våld.
Att kunna hantera det ingår yrket. Naturligvis har vi fått utbildning också. Det allra viktigaste är att vara steget före så man kan förhindra att uppstår en sån situation.
När det ändå händer så är det viktigt att så få som möjligt kommer till skada. Vi har bältessäng som vi kan spänna fast personen i. Oftast ge man också lugnande injektioner i samband med det.
Tack och lov sker dessa situationer och man har alltid en uppföljande samtal med patienten efter några dagar.

 

[stjarnhimmel]

Jag arbetar med ungdomsvård, både sluten sådan och öppen verksamhet. Både med akutplaceringar och behandlingsplaceringar över tid. Är man rädd för att bli utsatt för våld är det här inte ett yrke man ska välja. Det förekommer mycket våld, både ungdomar emellan och mot personal. Jag har åkt på däng många gånger, och då är jag ändå en av dem i personalstyrkan med pondus som oftast inte blir ansatt utan snarare får gå emellan. Den värsta incidenten jag varit med om var när en ungdom fick en psykos och försökte ha ihjäl min kollega. Jag gick emellan och fick bland annat flera revben knäckta. Den incidenten ledde senare till rättegång. Det tillhör dock inte vanligheterna. Det är inte bara fysiskt våld som är problematiskt inom mitt yrke, utan också sådant som ungdomarna ”ställer till med”. Blev rökförgiftad en gång när det var två tjejer som försökte bränna ner behandlingshemmet. Vet inte hur många skärsår jag fått stripea eller åka till akuten med, hur mycket blod jag fått städat upp. Hur många snaror av olika slag jag varit tvingen att cutta upp. Den värsta incidenten i den här kategorin var ett fritagningsförsök från en låst institution med seriöst skräckinjagande vapen. Men som sagt, är man rädd för sådant kan man inte ha mitt jobb. Detta är ungdomar som är otroligt trasiga och ofta har de aldrig haft en chans i livet. De är som små fågelungar på insidan men livet har sparkat på de flesta av dem sedan de föddes mer eller mindre. Ni skulle bara veta vad dessa ungdomar varit med om och blivit utsatta för

Det kanske låter helt galet, men jag älskar verkligen mitt jobb. Har jobbat med det här i över tio år och skulle inte kunna tänka mig att jobba med något annat. De här ungdomarna är så jädra fina, trots allt.

Som @Ramona skriver så löser vi av varandra vid behov och ger varandra utrymme att ”andas”. Vi stöttar varandra och det finns ingen prestige i vårt arbete, och därför kan vi styra om det så att rätt person är på rätt plats vid incidenter. Vi har också handledning, både med proffesionell handledare och med våra chefer. Både planerat och vid behov.

Måste bara säga att du beskriver det så fint hur du älskar ditt jobb. Jag är väldigt tacksam för de som orkar ha såna jobb som innebär att andra människor får en chans i livet.

 

[glittra]

Dock fick jag aldrig prata med någon, men jag hade gärna gjort det. Jag blev rejält påverkad och mådde dåligt flera veckor efter. Jag visste inte hur jag skulle hantera känslorna efteråt och drog mig för att gå till jobbet. Sitter alltid ensam i receptionen och får dessutom höra att "det är du som främst är säkerheten på skolan". Men jag vill inte vara kanonmat. Har pratat med chef om det men hon vill bara dra igång en hel psykologcirkus, jag ville mest bara prata med någon snäll människa och reda ut tankarna.

Det här tycker jag är under all kritik! Dels behöver du såklart få bearbeta händelser som du mår dåligt av, men också få hjälp och stöd framåt. I vissa avseenden verkar vård/omsorg ha vaknat till lite när det gäller dessa frågor, tänker tex på vilket bra stöd @honung beskriver, men utbildningsväsendet känns som om det fortfarande sticker huvudet i sanden. Jag tycker att du ska prata med chef och skyddsombud och få en genomgång av arbetsmiljö (fysisk och social/organisatorisk).

 

[Hoarfrost]

Det här tycker jag är under all kritik! Dels behöver du såklart få bearbeta händelser som du mår dåligt av, men också få hjälp och stöd framåt. I vissa avseenden verkar vård/omsorg ha vaknat till lite när det gäller dessa frågor, tänker tex på vilket bra stöd @honung beskriver, men utbildningsväsendet känns som om det fortfarande sticker huvudet i sanden. Jag tycker att du ska prata med chef och skyddsombud och få en genomgång av arbetsmiljö (fysisk och social/organisatorisk).

Det har jag gjort, båda gångerna. Det som hände var som sagt att jag fick ett paniklarm, men ingen vidare genomgång av säkerheten i arbetsmiljön. Det bad jag om, att ta hit någon som kan sådant som kan kolla på hur det ser ut och sedan hjälpa oss skapa en tryggare arbetsmiljö för oss. Det var "en bra idé!" men jag misstänker att pengar lades på något annat. Prata med någon kunde jag få men jag kände inte att ett 5 gångers paket hos en psykolog var rätt för mig, lite väl stort.
Jag har dock rutit ifrån en gång för alla angående att jag ska vara "säkerheten" för hela skolan. Så jag hoppas att de slutar upp med det. De ville att jag skulle sitta och vakta så att en avstängd hotfull elev inte kom in på skolan för några veckor sedan och det kunde de ju fetglömma.

 

[Renfis]

Själv jobbar jag ju i det förlängda våldsmonopolet, så våld är ganska vanligt förekommande. När jag jobbade som ordningsvakt i kollektivtrafiken så brukade vi äta lunch nattetid ute på bussgaragen och prata med förarna där. Många ifrågasatte hur vi klarade av våra jobb och hur ingen där skulle vilja vara i våra skor. Jag tänker snarare som så att jag aldrig skulle klara av att köra nattbuss, där hot och våld är ganska vanligt förekommande men inte förarens egentliga arbetsuppgift och jag tror att det är det som gör den stora skillnaden för mig. Det som gjort att jag klarat av mina 12 år i tunnelbanan, på plattan, på krogen, på fotboll och så vidare är mental förberedelse. När jag (och majoriteten av mina kollegor) drar på oss väst, bälte och uniform så vet vi att vi kommer att utsättas för hot och våld, förr eller senare - vilket gör att det sällan kommer som en chock när det väl händer.

Vad gäller omhändertagande av arbetsgivare/fackförbund och så vidare så beror det otroligt mycket på vem man har som sin närmsta chef i min bransch. Bara för att ta ett exempel så är enda gången jag erbjudits samtalsstöd sen jag började efter att vi deltog i arbetet kring Åhléns/Drottninggatan 2017. Ställ det i relation till det antal döda människor (alltifrån sjukdomsfall till självmord), folk som aktivt försökt ta sitt liv som man fått samtala med i väntan på polis/ambulans, skärrade brottsoffer och det oräkneliga antal våldsamma incidenter både med och utan tillhyggen som hanterats utan någon form av samtalsstöd. Nu ska jag inte måla fan på väggen, det går att i vår bransch få det stödet om man ber om det, problemet är just att man måste be om det. Vad som varit genomgående i de personalgrupper jag ingått i däremot är att vi tillsammans öppet har kunnat prata om saker som vi varit med om i förtroende och därmed bearbeta det.

Så för att korta svara på frågeställningarna i början så finns det en organisation för att hantera det i mitt företag. Vi har tillgång till samtalsstöd via företagshälsovården, även om det är en underutnyttjad resurs. Eftersom jag jobbar för att av de större bolagen har vi även en egen personskyddsavdelning som kan hjälpa medarbetare som utsatts för allvarliga hot och vi ska egentligen skriva tillbudsrapporter till facket/arbetsmiljöverket när det händer något (vilket vi som yrkeskategori överlag är katastrofalt dåliga på att göra). I alla arbetsgrupper jag jobbat i när jag jobbat i särskilt utsatta miljöer så har vi i personalen hanterat det genom att vid behov omfördela arbetsuppgifter om någon för stunden inte mentalt klarar av att gå ut och göra sitt jobb och vi har högt i tak och respekt för varandra när någon behöver prata av sig om något som hänt, kunde ha hänt och hur vi mår.

 

[Renfis]

Dessutom är det så att vi, tillsammans med bl.a. poliser och OV, ska stå ut med mer våld än gemene man. (Något jag tycker är helt fel. Att få verbala hot är en sak men att faktiskt bli misshandlad och få lägre skadestånd p.g.a. sitt yrke är galenskap! Jag tycker snarare att det är tvärtom, våld mot tjänsteman i statlig tjänst borde ses som ett angrepp på just staten och straffas högre.)

Här håller jag både med dig och inte.

Tjänstemannaskyddet innebär att en misshandel riktad mot någon som har det rättsliga skyddet, alltså rubriceringen våld mot tjänsteman, automatiskt får samma straffsats som en grov misshandel. Detsamma gäller för olaga hot/hot mot tjänsteman. Så lagstiftarens avsikt är att det ska bli en mer kännbar påföljd att slå, till exempel, en polis än vad det är att slå sin granne ute vid brevlådan. Där håller alltså både Brottsbalken (och jag) med dig.

Tyvärr har praxis blivit att våld mot tjänsteman i regel ger mildare straff än motsvarande handling om den rubricerats som misshandel och riktats mot en privatperson, just på grund av att yrkeskategorin förväntas möta våld och därmed ha en mental förberedelse för det.

Vad jag däremot inte håller med dig om, där jag faktiskt håller med domstolarnas praxis, är att folk i våldsmonopolet (här räknar jag alltså inte in taxichaufförer, bussförare m.fl som också har tjänstemannaskydd) ska få högre skadestånd. Skadeståndet är oftast (alltid?) uppdelat i två delar, en mindre del för sveda och värk - som i min värld borde vara densamma för privatperson och myndighetsutövare (eftersom bägge kategorierna får lika ont i kroppen av att bli slagen) och en betydligt högre del för kränkningen. Det är just den sista delen som jag tycker att det är rätt bedömt av domstolarna att hänvisa till att man som OV, polis, kriminalvårdare osv faktiskt ska ha en högre mental förberedelse och därför inte förtjänar samma skadestånd som en privatperson vad gäller just kränkningen.

 

[sthu]

När jag jobbade som städare på ett sjukhus blev jag klämd i en dörr av en patient. Hen försökte slå ner mig för att komma ut ur avdelningen och drog sedan igen dörren med mig emellan.. Jag fick rejält med blåmärken och en blåtira.
Jag var inte sugen på att gå tillbaka till den avdelningen sen..

 

[Lager]

Ni som på något sätt jobbar på ställen där det förekommer våld (antingen en kalkylerad risk så att säga eller där det någon gång hänt även om det inte är en del av verksamheten) eller stora konflikter av någon sort som påverkar lusten och orken att gå till jobbet - hur hanterar ni det för att orka vara på jobbet?

Hur ser er organisation ut runtomkring, finns det stöd? Utnyttjar ni det? Hur jobbar ni med sådana frågor i personalgruppen?

Hos oss förekommer våld. Det är inte vanligt, men det förekommer. Då främst genom kursdeltagare som mår dåligt, får ångestattacker, och är utåtagerande av olika orsaker. Vi har haft anställda som blivit slagna, hotade, fått däcken på bilen sönderskurna, och även fått gå emellan kursdeltagare som slagits.

Finns det stöd?
Ja vi har policys kring hur vi ska arbeta i grupperna och att vi inte ska exempelvis bemöta deltagare ensamma samt inte vara ensamma i lokalerna, och vi har larmknapp. Vi har även samtalsstöd genom återkommande schemalagd handledning i alla arbetslag, samt möjlighet till psykologstöd vid önskemål antingen om något uppenbart traumatiserande händer eller om det finns behov som ledningen bedömer likvärdigt.

Utnyttjar ni det?
Handledningen ja. Går även extern utbildning på uppdrag av ledningen för att sedan kunna bidra till hur vi ska arbeta för att minska risken för våld och utåtagerande.

Hur jobbar ni med sådana frågor i personalgruppen?
Genom skyddsombud och skyddskommitte. Genom stöd av handledaren, och med träning i att bemöta olika situationer som kan uppstå. Vi jobbar ofta med olika "case", där vissa är sådana som redan inträffat men där vi bearbetar situationen och försöker se möjliga alternativa handlingsmönster, etc.

 

[julgrisen]

Jag jobbar på socialtjänsten och tycker själv att det är mindre hot och våld än vad jag trodde när jag började. Jag uppfattar att det är betydligt värre på försörjningsstöd än på barn och unga som jag jobbar på, kanske för att människor inser att det inte gynnar dem att uppvisa våldsamma tendenser för nån som utreder deras barns hemsituation. Jag har själv aldrig blivit hotad men har flera kollegor som utsatt för hot, dels av föräldrar vars barn de omhändertagit men framförallt av ungdomar som placerats under tvång på låsta institutioner.

Jag upplever att vi har bra rutiner kring hot och våld, vi går igenom rutinen en gång om året och pratar om hur vi kan agera för att i första hand inte riskera en hotfull situation, i andra hand ta oss ur den så smidigt som möjligt och i tredje hand hantera det som händer. Vi har rutiner för var och hur vi möter potentiellt hotfulla personer och har ett säkerhetsrum där bord är fastskruvade i golvet och larmknappar tillgängliga. Vi har också tillgång till en fantastisk ”säkerhetsvärd” som är expert på att lugna ner alla tänkbara individer och som antingen kan sitta i rummet intill eller medverka på så väl möten i huset som vid hembesök om vi känner att vi vill det.
De av mina kollegor som mottagit hot som ansetts allvarliga har fått ha med sig larm hem under en period tills situationen lugnat sig.

 

[WhoIsItAgain]

Ni som på något sätt jobbar på ställen där det förekommer våld (antingen en kalkylerad risk så att säga eller där det någon gång hänt även om det inte är en del av verksamheten) eller stora konflikter av någon sort som påverkar lusten och orken att gå till jobbet - hur hanterar ni det för att orka vara på jobbet?

Hur ser er organisation ut runtomkring, finns det stöd? Utnyttjar ni det? Hur jobbar ni med sådana frågor i personalgruppen?

Vi har/har haft en del dementa och det händer de blir våldsamma, speciellt när demensen är långt gången. Vi jobbar ju alltid själva men fårnvinen sådan patient åker vi två, sen försöker vi med anhörigas hjälp (om sådana finns) eller socialtjänsten få en plats på ett hem för dessa så fort det går. Är man så dement är det inte alls bra bo hemma själv, de gör ofta andra saker också som är rent farliga för dem/andra i omgivningen. Så det är sällan vi har de en längre tid när det gått så långt, brukar vara max 2 v för det mesta.

 

[Killaloe]

Verkligen så himla intressanta svar från er alla i tråden, jätteintressant att få läsa om era olika villkor. Vill och kommer svara mer, men ville ändå hoppa in i tråden (eftersom jag startade den) och säga att jag är så himla glad för så många svar med så många olika perspektiv

 

[glittra]

Det har jag gjort, båda gångerna. Det som hände var som sagt att jag fick ett paniklarm, men ingen vidare genomgång av säkerheten i arbetsmiljön. Det bad jag om, att ta hit någon som kan sådant som kan kolla på hur det ser ut och sedan hjälpa oss skapa en tryggare arbetsmiljö för oss. Det var "en bra idé!" men jag misstänker att pengar lades på något annat. Prata med någon kunde jag få men jag kände inte att ett 5 gångers paket hos en psykolog var rätt för mig, lite väl stort.
Jag har dock rutit ifrån en gång för alla angående att jag ska vara "säkerheten" för hela skolan. Så jag hoppas att de slutar upp med det. De ville att jag skulle sitta och vakta så att en avstängd hotfull elev inte kom in på skolan för några veckor sedan och det kunde de ju fetglömma.

Sorry om jag missade att du skrev det och skandal att de inte lyssnar på dig! Just oro, hot och den sociala arbetsmiljön har fått en mycket starkare roll i arbetsmiljölagstiftningen och din arbetsgivare är skyldig att agera.

 

[FannyN]

Jag har jobbat i våldsamma miljöer hela mitt yrkesliv och har det alltid i bakhuvudet.
Akutpsyk psykosvård och LVM institutioner. Nu jobbar jag som nattsyrra på en säkerhetsavdelning inom rättpsykiatrin. Vi har även en häktesdel. Jag är även syrra på två andra ställen när jag jobbar som får ringa om de behöver mig.
Jag jobbar inom detta för att jag älskar det och jobbet ger massor tillbaka och de intagna är ofta mycket fina människor. Det blir väldigt tydligt att människan är en komplex varlse med olika sidor minst sagt.
Jag har klarat mig från våld sedan jag började 88 ända tills förra året då jag blev nedslagen genom rätt rejäla käftsmällar och mot tinningen när jag låg ner medvetslös.
Det gick bra och efter sjukskrivningen var jag återställd. Psykiskt var det inte jobbigt men fysiskt tog det flera veckor då jag stundom kände mig isolerad för jag vägrade visa mig ute.
Vi jobbar ju ständigt med detta på jobbet. Allt från att mäta risker på varje individ hela tiden till utbildningar i bemötande. Vi ha en lokal på jobbet typ judolokal där det dagligen är träning man kan delta i på arbetstid.
Det är frivilligt men sedan är det ofta obligatoriska självskyddsträningar.
Jag körde en heldag med det i fredags. Vi har ett tiotal medarbetare som är utbildade instruktörer och helt fantastiska inom detta och som personer. De är instruktörer på fritiden också på kampsportens hus och gym etc.
Vi har kameraövervakning såklart och larm. Och mycket genomgång och testning av larmen. Röd knapp så tjuter det i hela huset och kommer på displayer och telefoner direkt.
Gul knapp betyder tyst larm som vibrerar i larmet och visar vart den som behöver assistans finns men patienterna märker inget.

 

[SaraMara]

Ni som på något sätt jobbar på ställen där det förekommer våld (antingen en kalkylerad risk så att säga eller där det någon gång hänt även om det inte är en del av verksamheten) eller stora konflikter av någon sort som påverkar lusten och orken att gå till jobbet - hur hanterar ni det för att orka vara på jobbet?

Hur ser er organisation ut runtomkring, finns det stöd? Utnyttjar ni det? Hur jobbar ni med sådana frågor i personalgruppen?

Jag jobbar inte i en miljö med typiskt sett överhängande hot om våld men pga vissa känsliga ärenden som kollegor hanterar (tex konkurser och/eller hyresärenden) så har vi stundtals en förhöjd hotbild där arga motparter dykt upp och betett sig på ett sätt som föranlett ganska omfattande insatser från arbetsgivaren. Vi har tex avtal med ett privat säkerhetsbolag som hjälper oss med riskanalyser, både privat och i tjänsten, som kan utföra skyddsinsatser av olika slag, som satt upp diverse säkerhetslösningar i lokalen med utbildningar för särskilt utsatta personalkategorier och dessutom fysiskt befinner sig i lokalen ibland.

Känner mig väldigt trygg i att arbetsgivaren gör vad som krävs och betydligt mer därutöver, samt i att ledande personer tar ”smällen” för oss andra när det bränner till.

 

[Lillgrådis]

Här håller jag både med dig och inte.

Tjänstemannaskyddet innebär att en misshandel riktad mot någon som har det rättsliga skyddet, alltså rubriceringen våld mot tjänsteman, automatiskt får samma straffsats som en grov misshandel. Detsamma gäller för olaga hot/hot mot tjänsteman. Så lagstiftarens avsikt är att det ska bli en mer kännbar påföljd att slå, till exempel, en polis än vad det är att slå sin granne ute vid brevlådan. Där håller alltså både Brottsbalken (och jag) med dig.

Tyvärr har praxis blivit att våld mot tjänsteman i regel ger mildare straff än motsvarande handling om den rubricerats som misshandel och riktats mot en privatperson, just på grund av att yrkeskategorin förväntas möta våld och därmed ha en mental förberedelse för det.

Vad jag däremot inte håller med dig om, där jag faktiskt håller med domstolarnas praxis, är att folk i våldsmonopolet (här räknar jag alltså inte in taxichaufförer, bussförare m.fl som också har tjänstemannaskydd) ska få högre skadestånd. Skadeståndet är oftast (alltid?) uppdelat i två delar, en mindre del för sveda och värk - som i min värld borde vara densamma för privatperson och myndighetsutövare (eftersom bägge kategorierna får lika ont i kroppen av att bli slagen) och en betydligt högre del för kränkningen. Det är just den sista delen som jag tycker att det är rätt bedömt av domstolarna att hänvisa till att man som OV, polis, kriminalvårdare osv faktiskt ska ha en högre mental förberedelse och därför inte förtjänar samma skadestånd som en privatperson vad gäller just kränkningen.

Jo, kränkningen som skadeståndsgrund i ett enskilt fall är ju lättare att motivera om det är en random privatperson som är ute och går, än en uniformerad polis med mental beredskap, kollegor som uppbackning och befogenheter att lösa våld och hot på ett annat sätt.

Samtidigt skulle jag vilja att den generella risken för sådana kränkningar - som det ju ändå innebär att drabbas av hot eller våld eller båda i sitt jobb - syntes mer i lönekuvertet varje månad för de mest utsatta kategorierna. Det skulle kännas lite lättare att motivera då för t ex en polis i yttre tjänst när domstolarna säger att tyvärr, du får inget skadestånd för att någon skrikit okvädningsord i en halvtimme och "jag vet var du bor" och "jag ska knulla/slakta/döda dig/din familj", för att det ska du minsann tåla när du valt det jobbet.

 

[MiaMia]

Intressant att läsa alla era berättelser. Förväntade mig inte det först av trådstarten, men ser att det finns massor av olika prespektiv och olika miljöer där ute som en vet mindre om än en inser.

 

[mamman]

Tillägger att jag inte vet exakt hur det går till om föraren måste åka till sjukhuset. Vilka som åker med/kommer dit. Jag kör som tur är i ett relativt lugnt område, men visst händer det grejer hos oss med.

En av de andra stora bussoperatörerna i Stockholm har något som heter jourhavande kollega. Det är en person som rycker ut om en kollega i tjänst har blivit utsatt för något, varit inblandad i en trafikolycka etc. Ingen ska behöva åka hem eller till akuten ensam. Dessutom är det förstås en annan förare som tar över bussen. Ledningen för företaget turas om att vara press- och säkerhetsansvarig på icke kontorstid, vilket innebär att de har en god insyn i vad som kan hända (och händer) och vilka frågor som pressen kan ställa.

 

[MissFideli]

En av de andra stora bussoperatörerna i Stockholm har något som heter jourhavande kollega. Det är en person som rycker ut om en kollega i tjänst har blivit utsatt för något, varit inblandad i en trafikolycka etc. Ingen ska behöva åka hem eller till akuten ensam. Dessutom är det förstås en annan förare som tar över bussen. Ledningen för företaget turas om att vara press- och säkerhetsansvarig på icke kontorstid, vilket innebär att de har en god insyn i vad som kan hända (och händer) och vilka frågor som pressen kan ställa.

Ja, men jag är inte säker på att vi har det. Måste kolla.