Vårföräldrar 2023

[Flummflicka]

Så skönt han kommit och att det enda verkar varit en bra upplevelse även om det låter riktigt tufft! Hoppas ni kan njuta av Hugo och att din kropp sammarbetar om återhämtningen.

 

[PathOfClovers]

Lilla Hugo Franz är här. Vi fick som vanligt mycket bra personal och vårdupplevelse. Operationen blev tuff, jag blev mycket mer påverkad av medicinerna än senast, någonting sprack så de fick att göra och de försökte få in en extra venkateter fyra gånger utan framgång. Så maken fick ta Hugo en stund då jag inte kunde ha honom på mitt bröst utan var tvungen att fokusera på att andas under tiden de sydde. Fick dock väldigt fint bemötande och återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket. Nu är vi på BB och alla mår toppen. Hugo är frisk, lugn och sover i min famn. Jag äter Haribo-nappar och maken uppdaterar familj och vänner.

48 cm och 3,4 kg, med blond frilla!

Grattis!!

Tänk att ni fått en till liten plutt sen vår tråd!

 

[athena_arabians]

Stort grattis till er @Voeux

 

[julgrisen]

Lilla Hugo Franz är här. Vi fick som vanligt mycket bra personal och vårdupplevelse. Operationen blev tuff, jag blev mycket mer påverkad av medicinerna än senast, någonting sprack så de fick att göra och de försökte få in en extra venkateter fyra gånger utan framgång. Så maken fick ta Hugo en stund då jag inte kunde ha honom på mitt bröst utan var tvungen att fokusera på att andas under tiden de sydde. Fick dock väldigt fint bemötande och återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket. Nu är vi på BB och alla mår toppen. Hugo är frisk, lugn och sover i min famn. Jag äter Haribo-nappar och maken uppdaterar familj och vänner.

48 cm och 3,4 kg, med blond frilla!

Åh men grattis!

 

[Voeux]

Tack för alla gratulationer! Han är så lugn och enkel, nu har han sovit på rygg i sin säng sen kl. 22 vad är det här för barn?! Så stor skillnad mot Ebba som kom ut, och har förblivit, en åsiktsmaskin med enorm egen vilja och fullkomlig vägran att lämna min kropp.

Hugge, du kommer säkert att bli både hungrigare och viljestarkare med tiden men om du kan fortsätta åtminstone lite på det här spåret så blir inte mamma och pappa superledsna.

Barnmorskorna säger att han kan sova på nu, och det gör inget att han enbart snuttat lite till och från under dagen igår. Men i morgon ska vi bevaka amningen lite noggrannare och vi kommer behöva väcka honom med jämna mellanrum om han inte vaknar självmant.

 

[Voeux]

3 dagar till beräknat datum. Lite rosa flytning imorse. Sista dagarna känns det som att jag måste bajsa hela tiden. lite tecken på att det närmar sig?

Hur går det för dig?

 

[Libbsticka]

Det går bra. Igår kväll fick jag panik då vi firade icke födelsedag med grillning och tårta. Jag har inte kunnat äta socker ostraffat på länge då han blir helt vild så fort jag tar något sött i munnen och jag får mig en riktig omgång . Provade dricka iskallt vatten och även ge honom några rejäla knuffar med bara små rörelser som svar. Vi åkte in, fick väldigt fint bemötande och blev kollad noggrant. Allt ser perfekt ut. Men hjälp vad rädd jag hann bli och mycket tankar. Idag känns det inte så farligt att vara fortsatt gravid.

Tanken på att inte bli mamma och vadå, återvända till jobbet? Nä, allt rasade.

De rörelserna han visade igår var tydligen normala. Inte så konstigt att jag tycker det gör ont när han hoppar rundor så jag nästan trillar ur sängen!

Hur är det att vara tvåbarnsmamma då?

 

[Voeux]

Skriver ihop en förlossningsberättelse mest för min egen skull. Jag skulle inte läsa den om jag har planerat snitt framöver.

Spoiler: Förlossning

Vi kom till förberedande avdelning och fick ett rum där vi bytte om, och vår barnmorska berättade om operationen och och vanliga komplikationer och bieffekter som kunde dyka upp. Ont i axlarna, kraftiga skakningar, tryck över bröstet. Hon frågade även hur jag upplevt tidigare snitt och om jag upplevt något av det hon berättat då. Men vi hade en väldigt bra operation senast och jag kunde inte minnas att det var något ovanligt. Det kom sedan ett akutsnitt emellan så vi fick vänta en extra timme innan vi kunde gå ner till operation. Under tiden var både kirurgen och narkosläkaren från vårt team in till oss och pratade lite. Ställde lite frågor om hur vi kände och om vi hade några frågor. Narkosläkaren tittade även på min ryggrad inför spinalbedövningen och tyckte att allt såg bra ut. Vi kom även överens om att lägga en lokalbedövning innan spinalbedövningen, men läkaren sa också att de flesta är oftast onödigt oroliga inför just ryggsprutor. Det är den smalaste sprutan vi kommer att se idag. ”De värsta är oftast de där” sa han och pekade på venkatetern som jag fått i handen. Jag kunde ju faktiskt hålla med, av alla stick jag fått i vården senaste åren så är de absolut värst.

Tillslut fick vi går ner till operation och resten av teamet presenterade sig. De tvättade min rygg och gav båda sprutorna. Jag fick lägga mig ner, de la mina armar på plats och började tvätta magen. Jag pratade med maken, narkosläkaren och barnmorskan som var uppe vid mitt huvud lite som distraktion. De renoverade tydligen någonstans så det var ett högt borrljud i rummet som teamet klagade på, och tyckte att det var under all kritik att de inte fått information. Jag förstår dem, det lät verkligen som att någon stod med en borrmaskin mot betong i samma rum. Efter ett tag säger de att de ska testa bedövningen och sticka mig på några ställen i magen med en stor och vass pincett. Lite väl mycket information kunde jag tycka men jag intygade att det inte gjorde ont, så de satte igång operationen. Allt gick egentligen fint till en början, jag känner ju hur de trycker och drar på magen men känner igen proceduren från förra gången. Narkosläkaren ber narkossköterskan om en till venkateter. Eftersom placentan är i framvägg fanns en liten ökad risk för blödning så de ville vara beredda om något skulle ske, men sköterskan lyckas tyvärr inte. Det är kallt i operationssalen och mina vener har dragit ihop sig. Hon testar en gång på ena handen och två gånger på den andre innan hon ger upp och ber läkaren ta över. Samtidigt märker jag hur det blir fart bakom skynket, det verkar komma mycket fostervatten som de försöker få kontroll på och jag hör hur kirurgen säger ”Det är okej, det är okej, det kommer bara ta längre tid att sy”. Narkosläkaren håller fortfarande på med venkatetern och har precis lyckats sticka när de får ut Hugo och vi hör hans gurglande skrik. Jag börjar då känna mig ganska medtagen men de lägger upp honom på mitt bröst och de avbryter försöket med en till venkateter, narkosläkaren säger att det är bättre att jag får ha mina händer nu. Hugo mår bra, jag börjar dock känna av precis alla bieffekter som barnmorskan pratat om i förväg. Mina händer skakar, axlarna krampar och det är ett enormt tryck över bröstet. Samtidigt har de börjat städa ur min kropp på blod och fostervatten och jag har inget minne av att det gick så brutalt till sist. Jag känner hur min höft flyttas fram och tillbaks på bordet och de trycker hårt med händerna upp mot bröstkorgen. Tillslut får jag nästan ingen luft och får be maken ta bort Hugo från min bröstkorg. Jag får försöka andas igenom den sista kvarten av operationen, maken frågar oroligt hur jag mår men jag har svårt att prata. Han pratar med narkosläkaren som är framme och håller koll, läkaren berättar att medicinen jag fått för att livmodern ska dra ihop sig kan te sig såhär men det kommer bli bättre snart. De är snart klara. Jag kippar efter andan och gråter lite. Krampar och får ingen luft. Samtidigt som det känns som att de drar och sliter med all sin kraft i min mage och jag försöker att inte tänka på det. Efter en stund mjuknar kirurgen i sitt handlag, jag börjar känna mig stabilare och jag förstår att de nu snart är klara med att sy sista lagret. ”Bra, du kan gå på lunch nu” säger hon till en kollega och kommer upp till mig. Hon berättar att allt gick bra, men livmodern sprack som ett T så i stället för att öppna upp tidigare ärrbildning rakt som de planerat så sprack det nedåt. Det innebär att jag inte kan föda barn vaginalt framöver, men det hade de heller inte rekommenderat efter två snitt, även om det inte spruckit. Men nu blev det nog uteslutet.

Jag återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket och på BB. Kunde stå upp samma kväll och var uppe och gick på morgonen dagen efter. Vi kunde åka hem redan igår så det känns fantastiskt att kunna vara hemma med dottern och stappla runt här hemma i stället för på BB. Vi kämpar med amningen men hittills tycker jag att han får bättre grepp än vad dottern fick i början så jag håller hoppet uppe. Det största problemet är en nervsmärta på höger sida. Den hänger kvar sedan operationen och strålar från höger axel ner längst revbenen och höften. Ibland så illa att jag inte får luft. Igår kväll gjorde jag misstaget att försöka stödja mig på armen när jag la mig ner i sängen och det kändes som tusen knivhugg. Jag bara skrek och grät i panik och kom inte runt på andra sidan eftersom jag är nyopererad så maken kom springandes från andra sidan huset och fick lyfta mig. Jag tror aldrig jag har varit med om något så smärtsamt, jag bara krampade och grät i flera minuter efteråt. Inatt kom det tillbaks när jag ammade, då satt jag upp så jag kunde försöka andas igenom det. Men det hugger till några gånger i rad när jag minst förväntar mig och jag tappar andan. Jag ska ta upp det på återbesöket i morgon men vad jag förstått är det inte ovanligt och kan hålla i sig i ett par dagar, eller veckor, ibland månader. Jag läste (såklart när man Googlar) om någon som tillslut blivit förlamad av det men det vanligaste är väl några dagar, och att man kan få morfin utskrivet. Så jag hoppas på det bästa.

Nu är mina två barn här. Jag känner mig stark och målmedveten att läka även från denna operation. Vem vet vad som händer i framtiden, men just nu känner jag att jag är glad över att ha allt det här bakom mig och är stolt över allt jag tagit mig igenom för att komma hit. Känns fint att vår familj nu är på plats och vi kan släppa detta och börja bygga ett liv ihop!

 

[Voeux]

Det går bra. Igår kväll fick jag panik då vi firade icke födelsedag med grillning och tårta. Jag har inte kunnat äta socker ostraffat på länge då han blir helt vild så fort jag tar något sött i munnen och jag får mig en riktig omgång . Provade dricka iskallt vatten och även ge honom några rejäla knuffar med bara små rörelser som svar. Vi åkte in, fick väldigt fint bemötande och blev kollad noggrant. Allt ser perfekt ut. Men hjälp vad rädd jag hann bli och mycket tankar. Idag känns det inte så farligt att vara fortsatt gravid.

Tanken på att inte bli mamma och vadå, återvända till jobbet? Nä, allt rasade.

De rörelserna han visade igår var tydligen normala. Inte så konstigt att jag tycker det gör ont när han hoppar rundor så jag nästan trillar ur sängen!

Hur är det att vara tvåbarnsmamma då?

Usch vad jobbigt, det är alltid så mycket tankar och oro under en graviditet tycker jag. Särskilt mot slutet. Man är liksom ”klar”, men tänk om allting inte går vägen osv. Vilket det som allra oftast såklart gör. Snart är det din tur!

Det känns fint! Dotter pekar och är nyfiken men leker annars som vanligt. Vi försöker fortsätta som vanligt här hemma och komma in i rutinerna

 

[Förgätmigej]

Jag genomförde ytterligare en hel arbetsvecka men nu är bf på måndag så jag ger upp för denna gång och går på föräldraledigt. Tror han kommer inom några dagar, fått en del sammandragningar och tryck neråt på kvällarna de senaste kvällarna men bara för det lär det väl dröja

 

[Malibu_Stacy]

Lilla Hugo Franz är här. Vi fick som vanligt mycket bra personal och vårdupplevelse. Operationen blev tuff, jag blev mycket mer påverkad av medicinerna än senast, någonting sprack så de fick att göra och de försökte få in en extra venkateter fyra gånger utan framgång. Så maken fick ta Hugo en stund då jag inte kunde ha honom på mitt bröst utan var tvungen att fokusera på att andas under tiden de sydde. Fick dock väldigt fint bemötande och återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket. Nu är vi på BB och alla mår toppen. Hugo är frisk, lugn och sover i min famn. Jag äter Haribo-nappar och maken uppdaterar familj och vänner.

48 cm och 3,4 kg, med blond frilla!

Stort grattis! Och vilket fint namn, passar perfekt till resten av familjen ju

 

[Beaatrice_]

Lilla Hugo Franz är här. Vi fick som vanligt mycket bra personal och vårdupplevelse. Operationen blev tuff, jag blev mycket mer påverkad av medicinerna än senast, någonting sprack så de fick att göra och de försökte få in en extra venkateter fyra gånger utan framgång. Så maken fick ta Hugo en stund då jag inte kunde ha honom på mitt bröst utan var tvungen att fokusera på att andas under tiden de sydde. Fick dock väldigt fint bemötande och återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket. Nu är vi på BB och alla mår toppen. Hugo är frisk, lugn och sover i min famn. Jag äter Haribo-nappar och maken uppdaterar familj och vänner.

48 cm och 3,4 kg, med blond frilla!

Grattis till Hugo

 

[Libbsticka]

@Voeux låter otäckt. Nu vet jag inte hur man gör spoiler men min syster fick en liknande reaktion på lungorna och trodde hon skulle dö. Blev ett stort trauma för henne. Be om samtalskontakt om känslan av obehag hänger kvar. Låter som du gjorde 100% rätt val med kejsarsnitt med tanke på livmodern.

Här var jag sängliggande med förvärkar hela dagen igår. Trodde återigen att det var dags men nej..... Sista besöket hos BM idag. Har uppskattat henne enormt. Är jag konstig om jag tar med en blomma? Idag ska vi gå igenom vem jag ska kontakta om jag ska få uppstart. Har han inte kommit på torsdag bokas tid till fredag om jag förstått det rätt.

 

[Förgätmigej]

@Voeux låter otäckt. Nu vet jag inte hur man gör spoiler men min syster fick en liknande reaktion på lungorna och trodde hon skulle dö. Blev ett stort trauma för henne. Be om samtalskontakt om känslan av obehag hänger kvar. Låter som du gjorde 100% rätt val med kejsarsnitt med tanke på livmodern.

Här var jag sängliggande med förvärkar hela dagen igår. Trodde återigen att det var dags men nej..... Sista besöket hos BM idag. Har uppskattat henne enormt. Är jag konstig om jag tar med en blomma? Idag ska vi gå igenom vem jag ska kontakta om jag ska få uppstart. Har han inte kommit på torsdag bokas tid till fredag om jag förstått det rätt.

Låter som att din bm varit toppenbra om hon förtjänar en blomma köpte du en?

Bf idag och det enda som hänt är att lillebror borrat ner sig mot nån nerv tror jag för går jag mer än 100m ilar det väldigt oskönt

 

[Flummflicka]

Skriver ihop en förlossningsberättelse mest för min egen skull. Jag skulle inte läsa den om jag har planerat snitt framöver.

Spoiler: Förlossning

Vi kom till förberedande avdelning och fick ett rum där vi bytte om, och vår barnmorska berättade om operationen och och vanliga komplikationer och bieffekter som kunde dyka upp. Ont i axlarna, kraftiga skakningar, tryck över bröstet. Hon frågade även hur jag upplevt tidigare snitt och om jag upplevt något av det hon berättat då. Men vi hade en väldigt bra operation senast och jag kunde inte minnas att det var något ovanligt. Det kom sedan ett akutsnitt emellan så vi fick vänta en extra timme innan vi kunde gå ner till operation. Under tiden var både kirurgen och narkosläkaren från vårt team in till oss och pratade lite. Ställde lite frågor om hur vi kände och om vi hade några frågor. Narkosläkaren tittade även på min ryggrad inför spinalbedövningen och tyckte att allt såg bra ut. Vi kom även överens om att lägga en lokalbedövning innan spinalbedövningen, men läkaren sa också att de flesta är oftast onödigt oroliga inför just ryggsprutor. Det är den smalaste sprutan vi kommer att se idag. ”De värsta är oftast de där” sa han och pekade på venkatetern som jag fått i handen. Jag kunde ju faktiskt hålla med, av alla stick jag fått i vården senaste åren så är de absolut värst.

Tillslut fick vi går ner till operation och resten av teamet presenterade sig. De tvättade min rygg och gav båda sprutorna. Jag fick lägga mig ner, de la mina armar på plats och började tvätta magen. Jag pratade med maken, narkosläkaren och barnmorskan som var uppe vid mitt huvud lite som distraktion. De renoverade tydligen någonstans så det var ett högt borrljud i rummet som teamet klagade på, och tyckte att det var under all kritik att de inte fått information. Jag förstår dem, det lät verkligen som att någon stod med en borrmaskin mot betong i samma rum. Efter ett tag säger de att de ska testa bedövningen och sticka mig på några ställen i magen med en stor och vass pincett. Lite väl mycket information kunde jag tycka men jag intygade att det inte gjorde ont, så de satte igång operationen. Allt gick egentligen fint till en början, jag känner ju hur de trycker och drar på magen men känner igen proceduren från förra gången. Narkosläkaren ber narkossköterskan om en till venkateter. Eftersom placentan är i framvägg fanns en liten ökad risk för blödning så de ville vara beredda om något skulle ske, men sköterskan lyckas tyvärr inte. Det är kallt i operationssalen och mina vener har dragit ihop sig. Hon testar en gång på ena handen och två gånger på den andre innan hon ger upp och ber läkaren ta över. Samtidigt märker jag hur det blir fart bakom skynket, det verkar komma mycket fostervatten som de försöker få kontroll på och jag hör hur kirurgen säger ”Det är okej, det är okej, det kommer bara ta längre tid att sy”. Narkosläkaren håller fortfarande på med venkatetern och har precis lyckats sticka när de får ut Hugo och vi hör hans gurglande skrik. Jag börjar då känna mig ganska medtagen men de lägger upp honom på mitt bröst och de avbryter försöket med en till venkateter, narkosläkaren säger att det är bättre att jag får ha mina händer nu. Hugo mår bra, jag börjar dock känna av precis alla bieffekter som barnmorskan pratat om i förväg. Mina händer skakar, axlarna krampar och det är ett enormt tryck över bröstet. Samtidigt har de börjat städa ur min kropp på blod och fostervatten och jag har inget minne av att det gick så brutalt till sist. Jag känner hur min höft flyttas fram och tillbaks på bordet och de trycker hårt med händerna upp mot bröstkorgen. Tillslut får jag nästan ingen luft och får be maken ta bort Hugo från min bröstkorg. Jag får försöka andas igenom den sista kvarten av operationen, maken frågar oroligt hur jag mår men jag har svårt att prata. Han pratar med narkosläkaren som är framme och håller koll, läkaren berättar att medicinen jag fått för att livmodern ska dra ihop sig kan te sig såhär men det kommer bli bättre snart. De är snart klara. Jag kippar efter andan och gråter lite. Krampar och får ingen luft. Samtidigt som det känns som att de drar och sliter med all sin kraft i min mage och jag försöker att inte tänka på det. Efter en stund mjuknar kirurgen i sitt handlag, jag börjar känna mig stabilare och jag förstår att de nu snart är klara med att sy sista lagret. ”Bra, du kan gå på lunch nu” säger hon till en kollega och kommer upp till mig. Hon berättar att allt gick bra, men livmodern sprack som ett T så i stället för att öppna upp tidigare ärrbildning rakt som de planerat så sprack det nedåt. Det innebär att jag inte kan föda barn vaginalt framöver, men det hade de heller inte rekommenderat efter två snitt, även om det inte spruckit. Men nu blev det nog uteslutet.

Jag återhämtade mig förvånansvärt snabbt på uppvaket och på BB. Kunde stå upp samma kväll och var uppe och gick på morgonen dagen efter. Vi kunde åka hem redan igår så det känns fantastiskt att kunna vara hemma med dottern och stappla runt här hemma i stället för på BB. Vi kämpar med amningen men hittills tycker jag att han får bättre grepp än vad dottern fick i början så jag håller hoppet uppe. Det största problemet är en nervsmärta på höger sida. Den hänger kvar sedan operationen och strålar från höger axel ner längst revbenen och höften. Ibland så illa att jag inte får luft. Igår kväll gjorde jag misstaget att försöka stödja mig på armen när jag la mig ner i sängen och det kändes som tusen knivhugg. Jag bara skrek och grät i panik och kom inte runt på andra sidan eftersom jag är nyopererad så maken kom springandes från andra sidan huset och fick lyfta mig. Jag tror aldrig jag har varit med om något så smärtsamt, jag bara krampade och grät i flera minuter efteråt. Inatt kom det tillbaks när jag ammade, då satt jag upp så jag kunde försöka andas igenom det. Men det hugger till några gånger i rad när jag minst förväntar mig och jag tappar andan. Jag ska ta upp det på återbesöket i morgon men vad jag förstått är det inte ovanligt och kan hålla i sig i ett par dagar, eller veckor, ibland månader. Jag läste (såklart när man Googlar) om någon som tillslut blivit förlamad av det men det vanligaste är väl några dagar, och att man kan få morfin utskrivet. Så jag hoppas på det bästa.

Nu är mina två barn här. Jag känner mig stark och målmedveten att läka även från denna operation. Vem vet vad som händer i framtiden, men just nu känner jag att jag är glad över att ha allt det här bakom mig och är stolt över allt jag tagit mig igenom för att komma hit. Känns fint att vår familj nu är på plats och vi kan släppa detta och börja bygga ett liv ihop!

Låter som en tuff upplevelse. Hur känns det nu och går det bra hemma?

 

[Flummflicka]

Jag tycker det kan börja komma fler bebisar nu.

Hade total kris igår pga klaustrofobi i min kropp. 2 dagar till bf och 2 veckor till igångsättelse om han inte kommit. Men hoppas varje sekund att det ska börja!

 

[Flummflicka]

Det går bra. Igår kväll fick jag panik då vi firade icke födelsedag med grillning och tårta. Jag har inte kunnat äta socker ostraffat på länge då han blir helt vild så fort jag tar något sött i munnen och jag får mig en riktig omgång . Provade dricka iskallt vatten och även ge honom några rejäla knuffar med bara små rörelser som svar. Vi åkte in, fick väldigt fint bemötande och blev kollad noggrant. Allt ser perfekt ut. Men hjälp vad rädd jag hann bli och mycket tankar. Idag känns det inte så farligt att vara fortsatt gravid.

Tanken på att inte bli mamma och vadå, återvända till jobbet? Nä, allt rasade.

De rörelserna han visade igår var tydligen normala. Inte så konstigt att jag tycker det gör ont när han hoppar rundor så jag nästan trillar ur sängen!

Hur är det att vara tvåbarnsmamma då?

Så otäck upplevelse! Jag är också otroligt bortskämd med en väldigt livlig bebis. Har varit kanske två gånger det gått mer än få minuter innan jag känt rörelser och blir så himla rädd.

Hoppas han kommer snart! Men skönt annars med plan om igångsättning fredag!

 

[Libbsticka]

Jag vågade inte ge en blomma utan att nån härifrån sa att det var ok. Vill inte vara ett weirdo

 

[Förgätmigej]

Jag tror det håller på att starta här haft några rent av djävulska flytningar i 3h. Nog för att jag haft rejäla sådana under båda mina graviditeter men inte dessa mängder flera gånger i timmen. Minns att jag hade nåt liknande när värkarna med första var igång. Jag försökte ofta övertyga de på förlossningen att vattnet måste läcka men de sa alltid att det inte var det

 

[Libbsticka]

Så du mår fantastiskt hela graviditeten, jobbar fram till 3 dagar innan beräknat datum, och startar igång på beräknat datum? Din jävel!

nä men grattis! Så spännande! Hoppas förlossningen blir en lika positiv upplevelse