Vem är du.... vem är jag...

[manda]

När mina lungor var som sämst, jag blev andfådd bara av att röra mig i huset, så bestämde jag mig för att tänka spännande tankar.
Det kan man göra liggande i en soffa.

Och så pratade jag om det, i den mån jag kunde prata, med andra människor.
Det blev väl mest skriva.

Som frisk tänkte jag så; jag har ju mitt inre liv. Det kan jag ägna mig åt som sjuk/gammal/döende. Men intressant nog, upptäckte jag att när kroppen är tillräckligt dålig kan en hel del kognitiv och mental (emotionell) aktivitet också hamna utom räckhåll. Jag kände mig länge som i en dubbel frostad glaskupa, en som separerade mig utåt från omvärlden och en som separerade mig inåt, från mig själv. Märklig och obehaglig upplevelse. Jag upplever mig fortfarande delvis avskuren även från mig själv men inte lika uttalat. Även det faller såklart i kategorin ”spännande tankar”, eller upplevelser, även om min poäng mest var att det är ett privilegium som inte går att ta för givet att få bibehålla även kognitiva funktioner.

 

[sidensvans]

Jag avstår ofta samtal som handlar om vad den andre jobbar med.

Med tanke på vilka ointressanta liv vissa (mest Stockholmare) verkar ha, så är det faktiskt intressantare att diskutera jobb ibland. Jag var på ett möte i Stockholm där typ alla jobbade med ytlig marknadsföring, men när alla skulle presentera vad de gjorde på fritiden så svarade samtliga(!) att dom hade 2 barn och tyckte det var kul att springa.

 

[Badger]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Jag tycker det är så himla blekt och trist att folk frågar om jobb och liknande (lite snokigt med). Det finns ju så många mycket roligare saker att prata om som hobbies, husdjur, vädret eller någonting.

 

[Midsommarblomster]

Med tanke på vilka ointressanta liv vissa (mest Stockholmare) verkar ha, så är det faktiskt intressantare att diskutera jobb ibland. Jag var på ett möte i Stockholm där typ alla jobbade med ytlig marknadsföring, men när alla skulle presentera vad de gjorde på fritiden så svarade samtliga(!) att dom hade 2 barn och tyckte det var kul att springa.

Oj. Vad dömande du är.

 

[sidensvans]

Oj. Vad dömande du är.

Kanske, mest förvånad över hur alla är kopior av varandra. Och löpning är inte mitt intresse och ett svårt samtalsämne att diskutera om man inte har det intresset själv. Och kanske lite färgad av att marknad och sälj är det enda som var viktigt för ledningen och därför fyllde alla möten till 99%. Är man teknik nörd som jag är man helt enkelt inte så road.

 

[Lingon]

När jag får frågan "Vad jobbar du med när du inte är här då?" (den frågan kommer alltid när de fått veta att jag bara är på jobbet ett par dagar i veckan), så har jag gett upp på att vara bekväm så jag svarar "Då försöker jag hantera att vara vid liv" ungefär.

Det leder 100% av gångerna till att frågaren blir mycket obekväm, men jag tänker att det kanske leder till att de slutar ställa såna frågor.

Förmodligen leder det bara till att går vidare och pratar med någon annan istället. Det hade nämligen varit ett ganska ohyfsat svar. Det trevliga hade varit att svara med något man faktiskt gör. Få människor gör inget annat än att försöka vara vid liv och jag tvivlar på att speciellt många av dem är ute och träffar folk då de faktiskt är upptagna med att hålla sig vid liv. Alla vi andra gör ju nåt på fritiden: klappar katten, läser/lyssnar på ljudbok, lyssnar på musik, virkar, tränar hund, tittar på film/serier m.m.

Sen undrar jag: om man inte är intresserad av dela med sig av sig själv (varken jobb eller fritid), hur hade man tänkt umgås med folk då?

 

[Midsommarblomster]

Kanske, mest förvånad över hur alla är kopior av varandra. Och löpning är inte mitt intresse och ett svårt samtalsämne att diskutera om man inte har det intresset själv. Och kanske lite färgad av att marknad och sälj är det enda som var viktigt för ledningen och därför fyllde alla möten till 99%. Är man teknik nörd som jag är man helt enkelt inte så road.

Om man redan har bestämt sig för vad man tycker om folk så är jag inte förvånad över att det inte blir intressantare samtal. Jag har träffat ganska många som har åsikter om "Stockholmare" och ja, de får väl av mig ungefär vad de förväntar sig helt enkelt. Självuppfyllande profetia, kan hända. Men likväl som en lokalvårdare kan känna av hur den bemöts så gäller det givetvis oss andra också. Vad som passar sig som småprat på jobbet säger dessutom ingenting om vilket liv folk lever, eller vilka de är.

 

[Badger]

Kanske, mest förvånad över hur alla är kopior av varandra. Och löpning är inte mitt intresse och ett svårt samtalsämne att diskutera om man inte har det intresset själv. Och kanske lite färgad av att marknad och sälj är det enda som var viktigt för ledningen och därför fyllde alla möten till 99%. Är man teknik nörd som jag är man helt enkelt inte så road.

Fast tänker att det väl alltid går att intressera sig på något sätt? Tycker att en hel del fritidsintressen är kul att veta mer om även om det är typ virkning eller löpning. Om inte annat är det kanske skog runt eller de har sprungit Blodomloppet. Tekniknördighet är ju inte heller extremt brett?

Själv har jag fördomen att alla i Stockholm vill inreda med carreramarmor (stavn?) i köket hela tiden jag vet oanat mycket om marmorblock numera

 

[Midsommarblomster]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Jag tycker att mycket trattar ner i vad man själv tänker om sig själv, och hur trygg man är i det. Jag har också ett yrke som inte låter mycket för världen. Eller i varje fall inte i den värld som jag ibland vistas i. Det gör inte så mycket, för dels vet jag själv om mycket saker om mitt yrke och mitt dagliga arbete som andra inte gör. Eller åtminstone inte de som inte ställde några följdfrågor. Jag vet om att de flesta inte vet det mesta. För det andra är jag trygg i mina styrkor och mina svagheter. Mina styrkor är tyvärr inte lika lukrativa som många av mina bekantas. Men det är också bara det. Det är ganska odramatiskt. Om det gör mig ointressant för någon så är den personen ganska ointressant för mig med.

Jag tänker att det är samma med att vara sjukskriven. Vad tycker du om dig själv? Vad tycker du att du har för styrkor och intressanta sidor? Vad tycker du är din identitet? Jag hade försökt bena ut det lite och försöka hitta en trygghet i det. Skulle någon tycka att du är mindre intressant för att du är sjukskriven så är det som sagt dennes förlust, som inte har det i sig att lära känna människor förbi stadiet levebröd.

 

[Midsommarblomster]

Själv har jag fördomen att alla i Stockholm vill inreda med carreramarmor (stavn?) i köket hela tiden jag vet oanat mycket om marmorblock numera

Haha, ja det var faktiskt riktigt hypat ett tag! Men nu tycker jag att det lagt sig.

 

[manda]

Jag tycker att mycket trattar ner i vad man själv tänker om sig själv, och hur trygg man är i det. Jag har också ett yrke som inte låter mycket för världen. Eller i varje fall inte i den värld som jag ibland vistas i. Det gör inte så mycket, för dels vet jag själv om mycket saker om mitt yrke och mitt dagliga arbete som andra inte gör. Eller åtminstone inte de som inte ställde några följdfrågor. Jag vet om att de flesta inte vet det mesta. För det andra är jag trygg i mina styrkor och mina svagheter. Mina styrkor är tyvärr inte lika lukrativa som många av mina bekantas. Men det är också bara det. Det är ganska odramatiskt. Om det gör mig ointressant för någon så är den personen ganska ointressant för mig med.

Jag tänker att det är samma med att vara sjukskriven. Vad tycker du om dig själv? Vad tycker du att du har för styrkor och intressanta sidor? Vad tycker du är din identitet? Jag hade försökt bena ut det lite och försöka hitta en trygghet i det. Skulle någon tycka att du är mindre intressant för att du är sjukskriven så är det som sagt dennes förlust, som inte har det i sig att lära känna människor förbi stadiet levebröd.

Jag håller helt med dig. Det finns oändligt att vinna med att känna sig själv (och bete sig mot och tala till sig själv så som man tycker är rimligt att bete sig mot folk, inte hårdare eller mer dömande). Samtidigt är det väldigt många människor som försvinner när ens möjlighet eller vilja att identifiera sig med olika roller och attribut försvinner. Det blir en sorg att förlora delar av ens liv trots att det också är fint att ”skala av” oviktigheter så att ett mer autentiskt jag träder fram. Det är väl parallellt med att det går att sörja även en lämnad destruktiv relation, det är inte bara när allt är guld och gröna skogar som det ger sorg att omformas, lämna, förlora och nyskapa.

 

[Midsommarblomster]

Jag håller helt med dig. Det finns oändligt att vinna med att känna sig själv (och bete sig mot och tala till sig själv så som man tycker är rimligt att bete sig mot folk, inte hårdare eller mer dömande). Samtidigt är det väldigt många människor som försvinner när ens möjlighet eller vilja att identifiera sig med olika roller och attribut försvinner. Det blir en sorg att förlora delar av ens liv trots att det också är fint att ”skala av” oviktigheter så att ett mer autentiskt jag träder fram. Det är väl parallellt med att det går att sörja även en lämnad destruktiv relation, det är inte bara när allt är guld och gröna skogar som det ger sorg att omformas, lämna, förlora och nyskapa.

Verkligen. Det är ju en process som man måste tillåta sig att gå igenom.

Nu är jag fortfarande yrkesverksam, men jag bytte jobb från en central roll i ett mindre bolag till en mer operativ roll i en stor organisation. Jag kände mig lite som en akvariefisk som släpptes ut i havet. Ingen behövde mig för strategierna längre och jag är nog så långt ifrån ledningsgruppen man bara kan komma hos oss. Jag fick också lite identitetskris när jag plötsligt hamnade på hel andra sidan av beställer-ledet. Vem är jag nu, här? Jag förstår att det verkligen inte är samma sak. Men jag kan förstå att det är en process när stora omställningar kommer i livet. Man får vara snäll mot sig själv och låta det ta den tid det tar, att hitta "sitt" igen.

 

[Görel]

Jag erkänner att jag absolut kan fråga folk vad de jobbar med, men det är för att få inspiration till vad man kan jobba med. Jag dömer inte utan är nyfiken, det är spännande med alla olika saker som man kan försörja sig med.

Själv har jag inte jobbat på två år, först frivilligt och sen lång konvalescens efter en olycka. Jag saknar inte det jag gjorde och har aldrig identifierat vare sig mig själv eller andra utifrån deras arbeten.

 

[Lingon]

Jag erkänner att jag absolut kan fråga folk vad de jobbar med, men det är för att få inspiration till vad man kan jobba med. Jag dömer inte utan är nyfiken, det är spännande med alla olika saker som man kan försörja sig med.

Själv har jag inte jobbat på två år, först frivilligt och sen lång konvalescens efter en olycka. Jag saknar inte det jag gjorde och har aldrig identifierat vare sig mig själv eller andra utifrån deras arbeten.

Jag skulle definitivt döma nån mer för ett snorkigt svar (liknande flera förslag här i tråden) än för vad hen jobbar med (eller inte jobbar).

 

[Skojamindoja]

Tyvärr kan jag nog vara lite skyldig till dessa kommentarer, eftersom jag hatar kallprat och är riktigt usel på det, så frågan "vad jobbar du med" är lite en ingång till att få igång ett samtal med personen. Som kvinna i en viss ålder är det visserligen ännu vanligare att få frågan "hur många barn har du" och när jag svarar inga blir det omedelbart följdfrågan: Men varför då samt Men vill du inte ha barn?! Vilket för mig är ungefär lika tjatigt, eller rättare sagt, jag pratar hellre om folks tråkiga jobb än varför jag inte har några barn...

Nu vet jag inte hur gammal du är, men min mamma gick i tidig pension för ett par år sen. Ingen har kommenterat negativt på det, utan snarare att folk tycker hon har gjort rätt som gått hem i förtid när hon hade möjlighet. Ironiskt nog är det enbart min bror som tycker det är uridiotiskt och han är arbetsnarkoman/statusjägare och vill jobba tills han fyller 90, typ.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker det är så himla blekt och trist att folk frågar om jobb och liknande (lite snokigt med). Det finns ju så många mycket roligare saker att prata om som hobbies, husdjur, vädret eller någonting.

Det absolut mest roliga och spännande som jag har gjort har varit saker på mina jobb.
Det slår allt som jag har kunnat hitta på själv.

 

[Inte_Ung]

Med tanke på vilka ointressanta liv vissa (mest Stockholmare) verkar ha, så är det faktiskt intressantare att diskutera jobb ibland. Jag var på ett möte i Stockholm där typ alla jobbade med ytlig marknadsföring, men när alla skulle presentera vad de gjorde på fritiden så svarade samtliga(!) att dom hade 2 barn och tyckte det var kul att springa.

Oj. Vad dömande du är.

Jag tror att många flyttar till Stockholm just för de spännande jobben som finns där.
Och då blir det ett ovanligt stort fokus just på arbetet.

Med ett extremt spännande arbete så behövs inte någon spännande fritid.
Då behövs vila och mental återhämtning.

Själv så gillar jag att ligga på soffan och tänka på ingenting.
Och det är ju inte så spännande att prata om.

 

[Luff]

Jag är ju inte normal i min approach till folk har jag förstått - om än ganska sent i livet - vilket ibland gett mig ganska tråkiga näsbrännor. Jag frågar inte hur folk mår, jag skiter högaktningsfullt vilken status någon har och är nyfiken på allt o alla.

Så jag undrar? Vad får en ut utav att vara dissig mot en sjukskriven? Att se ner på en lokalvårdare eller sopgubbe?
Kan någon av de jag mött genom åren i kommunal förvaltning och på konferenser förklara varför ni inte tyckte jag var värd mer än en inledningsmening om yrke och när svaret var fritidsledare snabbt lämnades i minglet? Och det var inte en gång det hände.

 

[Mia_R]

Jag har aldrig gillat att prata om mitt jobb, brukar nöja mig med att nämna branschen och sen låta det vara.

 

[Inte_Ung]

Kan någon av de jag mött genom åren i kommunal förvaltning och på konferenser förklara varför ni inte tyckte jag var värd mer än en inledningsmening om yrke och när svaret var fritidsledare snabbt lämnades i minglet?

Så märkligt.
Det är ju ett jätteintressant jobb att prata om.