Vill ni hjälpa mig med en ny "Bukeroman"?

[warg]

Eller svärföräldrar som inte alls kan förstå det här med häst och att man bara inte kan lämna den när man vill. Som dotterns farmor och farfar som tycker att hon kan vara med dem på landet i en vecka. Ponnyn i tävlingskondition som ska starta fälttävlan veckan efter då?

Min svärfar var jätteupprörd för att vi inte kunde låta bli att sköta hästarna på julafton.

 

[Bluefish]

Har inte riktigt velat skriva i tråden men nu skrev ju du @Miran i #99 att du ville ha synpunkter på boken så vågar mig fram från under min sten Jag hade högt ställda förväntingar och sparade boken i väntan på släpp enkom för att jag tycker om dina ungdomsböcker, det är få författare som drar så mycket så det hoppas jag är lite kul att höra! Men jag önskar att jag tyckte om boken mer än jag gjorde, den passade inte mig riktigt.

Läste i kommentarerna på storytel att den var en studie i manshat, det håller jag inte med om! Men jag tycker många karaktärer var mer eller mindre likadana, i en lite osannolik omfattning. För mycket sorgliga stereotyper för min smak, däribland vuxna barn som tilläts utnyttja sina föräldrar utan att någon satte ner foten. Jag hade väntat mig mer utveckling av ffa huvudkaraktären men hon förblev densamma i mitt huvud, lite av ett ständigt offer. Kvinnan M tyckte jag bäst om, där fanns lite hopp om framtiden! Skurkarna ganska förutsägbara, inga överraskningar. Nu har det gått några böcker sen Dy men min känsla var att Lovisa inte riktigt var del av upplösningen utan mest en åskådare till den. Vi fick veta hur det slutade lite trots hennes hantering av situationen än på grund av den.

Gillade beskrivningarna av det mundana, typ hur tomten navigerades eller hur torpet tog sig, det är lätt att relatera till. Men hade önskat lite mer djup och lite fler potentiella gärningsmän, man fick inte lära känna så många att det fanns att välja på. Men så gillade jag inte uppläsaren heller, tycker Lo läser så ödesmättat och sammanbitet och det passade inte tempot i boken eller spänningen. Rekommenderar att spela på x1.5 för att få lite fart i historien. Dina egna inläsningar däremot är mina favoriter vad gäller just läsning. Det är som sagt bara mina reflektioner, men det kan kanske vara kul att ta del av det också. Är det inte ett dugg kul ber jag om ursäkt på förhand!

 

[Miran]

Självklart är det roligare när någon tycker om det man skriver än när de inte gör det. Samtidigt kan man ju aldrig skriva så att det passar alla. I den här boken är det en speciell historia jag vill berätta, där finns det inga quick fix att ta till. Det kommer att ta tid för Lovisa. Sedan är det medvetet att jag inte vill ha huvudperson som den som löser problemet/fångar skurken (). Det finns så många sådana redan.
Jag älskar Los inläsning. Hon hittar precis den ton jag vill ha.

 

[Miran]

En av de grejer som jag verkligen tycker att du är fantastiskt bra på att skildra, redan i ungdomsböckerna jag läste som barn (typ Klara), var utanförskap. Nu är jag som sagt lite yngre än den åldern du tänkt dig, men mina föräldrar är i din generation.

Min mamma till exempel, hon har umgåtts med samma tjejgäng sen de var unga och började jobba. De träffas fortfarande en gång i månaden, året om. De är i samma ålder, men mamma var bland de sista i den gruppen att skaffa barn och det i kombination med att bara min yngsta syster har skaffat egna barn har gjort att mamma länge var ensam i gänget om att inte ha barnbarn. Min systerson är bara tre år, de äldsta barnbarnen närmar sig tonåren för de andra. Hon var länge lite utanför eftersom så väldigt mycket fokus hamnade på barnbarnen. Likadant har min moster förlikat sig med tanken på att hon aldrig kommer få några egna barnbarn, eftersom min kusin har en (ganska grav) kognitiv funktionsnedsättning. Så jag tänker att man inte behöver hamna utanför det snacket enbart för att man själv valt att inte skaffa barn (vilket absolut kan vara ett självvalt beslut!) utan du kan även hamna där för att någon annan (= dina vuxna barn) inte kan eller vill skaffa barn.

Funderar även på det här med att en partner, eller en själv, väljer att pensionera sig medan den andra fortsätter jobba. Hur hanterar man det? Både om man är den som går hemma medan den andre går iväg till jobbet precis som vanligt, eller om man är den som ska gå till jobbet medan den andra stannar kvar hemma (vilket väl är vanligare i och med att kvinnan oftast är den yngre i förhållandet).

Massor med intressanta tankar. Stort tack!

 

[Miran]

Jag tänker på en del hästböcker från min uppväxt som var helt galet overklighetsbaserade där det var en person som typ inte kunde rida alls när boken började för att ungefär en månad senare vinna en stor hästtävling eller motsvarande. Det är ju liksom inte så det går till på riktigt. Eller att det var världens mest lyckade person som både var fotomodellsnygg, jätteduktig i skolan, populär bland vännerna och så klart fantastiskt bra på att rida.

Alternativet behöver ju inte vara att boken nödvändigtvis ska handla om ett mobboffer, men för mig var det skönt med en huvudperson (Klara) som kändes precis som jag och mina kompisar gjorde. Men jag är helt rätt målgrupp för Klara, jag var tonåring under de åren som Klara-böckerna kom ut. Jag förstår att man kanske inte riktigt ser det så om man är uppväxt under en annan tid. Bara det att Klara inte vann en tävling förrän i bok nummer elva (men var med i flera innan dess) tyckte jag speglade verkligheten.

Klara blev faktiskt refuserad av första förlaget jag skickade till. Det skrev att "jag skrev bra men att boken inte handlade om något." Det var förstås för att den är så vardaglig.

 

[Skojamindoja]

Eller svärföräldrar som inte alls kan förstå det här med häst och att man bara inte kan lämna den när man vill. Som dotterns farmor och farfar som tycker att hon kan vara med dem på landet i en vecka. Ponnyn i tävlingskondition som ska starta fälttävlan veckan efter då?

Känner igen det där. Min mosters man har fler än en gång påpekat att hästarna borde klara sig själva, typ julafton eller nyår. Han hänvisar också alltid till en granne på deras landställe som vansköter sina hästar, och "de klarar sig ju", plus blir jättesur när någon påpekar att de hästarna knappast mår prima... Nu sist retade han sig på att hovslagaren skulle komma, vad nu det hade med honom att göra eftersom hovslagaren kommer en helt vanlig vardag. Landet-grannen skor aaaaaaaldrig sina hästar.

 

[Badger]

Jag tänker på en del hästböcker från min uppväxt som var helt galet overklighetsbaserade där det var en person som typ inte kunde rida alls när boken började för att ungefär en månad senare vinna en stor hästtävling eller motsvarande. Det är ju liksom inte så det går till på riktigt. Eller att det var världens mest lyckade person som både var fotomodellsnygg, jätteduktig i skolan, populär bland vännerna och så klart fantastiskt bra på att rida.

Alternativet behöver ju inte vara att boken nödvändigtvis ska handla om ett mobboffer, men för mig var det skönt med en huvudperson (Klara) som kändes precis som jag och mina kompisar gjorde. Men jag är helt rätt målgrupp för Klara, jag var tonåring under de åren som Klara-böckerna kom ut. Jag förstår att man kanske inte riktigt ser det så om man är uppväxt under en annan tid. Bara det att Klara inte vann en tävling förrän i bok nummer elva (men var med i flera innan dess) tyckte jag speglade verkligheten.

Ok, vi läste nog olika hästböcker

Tror jag läste en från 60-talet om en tjej som inte kunde rida och fick ridlektioner av en sur gubbe och ev deltog i en klubbtävling. Men övriga var mer som Jill böckerna, Jill kan iofs inte rida när hon köper en ponny men böckerna känns väldigt verklighetstrogna (för den tiden). Att tävla och ibland vinna och ibland förlora känns verklighetstroget. Att ha ett mål känns som att många tar som motiverande.

Klara böckerna har jag inte läst, kanske får låna.

Det jag tyckt om med hästböckerna jag läste var just resan och lärandet med hästen i ridning.

Det är speciellt kul att hitta gamla böcker faktiskt för att se skillnader i ridstil från nu.

För mig känns det väldigt verklighetstroget med en kvinna i 50 åldern som tar över en häst från sin son eller dotter och "vinner tävlingen".

Tycker det är sådant som händer runt mig i stallet. Kvinnor som har barn som har hästar och nu går mot universitetet. Kvinnor som inte ridit på länge men satt son eller dotter på ridskola och provar en gång och fastnar på nytt. Farfar som älskar ridningen på ridskola och nu får dela en hobby med barnbarn. Kvinnor som rider på ridskola men nu plötsligt har tid och pengar och köper en häst och vågar sig på en 70cm klass på klubbtävlingen osv. Eller en pensionär som sliter med att barnbarnen tar tid från ridlektioner.

Känns som att börja rida som 50-åring, eller återvända känns mer verklighetstroget än att sluta, och mer hästboksaktigt. En bok om att sluta rida borde, om den ska vara väldigt verklighetstrogen hända i 30-årsåldern iom barn (men skulle kännas lite deprimerande). (och iom att klimakteriet inte inverkat på ridning relaterat till mig, och jag fått uppfattningen om att det påverkat någon jag känner, så känns inte det omedelbart extremt verklighetstroget för just mig. Även om det självklart säkert påverkar en hästägare som är bättre på att rida mer.)

 

[Badger]

Och istället för de oroliga föräldrarna som tycker en ska sluta rida när en trillat av och slagit sig illa kan vi slänga in den tio-femton år yngre chefen. Huvudpersonen haltar in lagom sönderslagen efter att favorithästen skickat av henne, och undrar hur en bäst utnyttjar privata sjukförsäkringen för att lappa ihop sig kvickt. Chefen blir hysterisk ("du måste sluta, du kommer slå ihjäl dig!!! ") men ställer såklart upp, och trixar senare om viktiga möten pga hästens klinikbesök. Lägg dessutom till diskreta frågor från hen om allt verkligen är okej hemma efter att lilla käcka HR-människan sett blåmärken på vår huvudperson ("detdär??!! Min unghäst är lite odräglig och nöp mig i armen, ingen fara!") så har vi massor av content

Och barnen! Men mamma!...

 

[cili]

(kanske blir någon annan också inspirerad och börjar skriva. Jag bidrar gärna med tips, har ju ändå jobbat heltid som författare i 25 år)

Andra användare har kommit med så bra förslag redan, men jag fastnade lite vid den här raden och hoppas att det är okej med en större fråga än bara tipsförfrågan.
Jag vill jättegärna höra om hur processen ser ut, från idé till publicerad hästbok. Både hur det går till med research, skrivande och att få den publicerad, men även hur lång tid det tar, hur många personer som är involverade längs vägen och annat vi som läser kanske inte tänker på. Förstår att det är olika för alla författare, så jag tänker hur det är för just dig - och även om det är någon större skillnad om det är en bok för barn, ungdomar eller vuxna. Det vore jätteintressant!

 

[Miran]

Andra användare har kommit med så bra förslag redan, men jag fastnade lite vid den här raden och hoppas att det är okej med en större fråga än bara tipsförfrågan.
Jag vill jättegärna höra om hur processen ser ut, från idé till publicerad hästbok. Både hur det går till med research, skrivande och att få den publicerad, men även hur lång tid det tar, hur många personer som är involverade längs vägen och annat vi som läser kanske inte tänker på. Förstår att det är olika för alla författare, så jag tänker hur det är för just dig - och även om det är någon större skillnad om det är en bok för barn, ungdomar eller vuxna. Det vore jätteintressant!

Ja alltså, i stort sett får man en ide, skriver historien, skickar den till olika förlag och hoppas bli antagen. Blir man det skrivs kontrakt, man får ett förskott. Sedan brukar historien (om man har ett bra förlag) gås igenom av först en redaktör som kommer med förslag på förbättringar (som man kan ta till sig eller inte) och korrekturläsare. Brukar bli några turer fram och tillbaka.

Det ska göras ett omslag, skrivas baksidetext och säljpresentationer osv.

Med ungdomsböcker har jag det lyxigare eftersom jag har förlag som jag vet vill ge ut det jag skriver. Så behöver inte skicka till olika.

Numera finns det ju också massor av hybridförlag. Jag tror inte mycket på det, faktiskt. Deras affärsidé är att människor betalar för att få sin bok utgiven så det är så de tjänar sina pengar. Vanliga förlag måste sälja boken för att tjäna något. Och det är skitsvårt att sälja böcker så man går med vinst.

Research beror ju på vad det är för historia. Allt man inte kan måste man ju ta reda på. Ibland blir man inspirerad av platser man besökt t.ex.

Ingen större skillnad mellan att skriva för vuxna och barn egentligen. Förutom att alla säger att barnböcker är så viktiga men i själva verket räknas böcker för vuxna mycket mer.

Du får gärna fråga mer specifikt om jag missat något.

 

[Palermo]

Ja alltså, i stort sett får man en ide, skriver historien, skickar den till olika förlag och hoppas bli antagen. Blir man det skrivs kontrakt, man får ett förskott. Sedan brukar historien (om man har ett bra förlag) gås igenom av först en redaktör som kommer med förslag på förbättringar (som man kan ta till sig eller inte) och korrekturläsare. Brukar bli några turer fram och tillbaka.

Det ska göras ett omslag, skrivas baksidetext och säljpresentationer osv.

Med ungdomsböcker har jag det lyxigare eftersom jag har förlag som jag vet vill ge ut det jag skriver. Så behöver inte skicka till olika.

Numera finns det ju också massor av hybridförlag. Jag tror inte mycket på det, faktiskt. Deras affärsidé är att människor betalar för att få sin bok utgiven så det är så de tjänar sina pengar. Vanliga förlag måste sälja boken för att tjäna något. Och det är skitsvårt att sälja böcker så man går med vinst.

Research beror ju på vad det är för historia. Allt man inte kan måste man ju ta reda på. Ibland blir man inspirerad av platser man besökt t.ex.

Ingen större skillnad mellan att skriva för vuxna och barn egentligen. Förutom att alla säger att barnböcker är så viktiga men i själva verket räknas böcker för vuxna mycket mer.

Du får gärna fråga mer specifikt om jag missat något.

En skillnad är väl också att barn läser mer (eller åtminstone gjorde fram tills nyligen)? Jag har fått för mig att barnböcker ofta har högre försäljningssiffror än vuxenböcker? Minns inte längre vad jag bygger det på.

 

[malumbub]

@Miran Har du nån koll på hur man blir korrekturläsare?
Som barn, ungdom och ung vuxen ville jag bli författare och få skriva. Men nu, som lite äldre än ung, vill jag snarare få betalt för de fel jag hittar.

 

[Miran]

En skillnad är väl också att barn läser mer (eller åtminstone gjorde fram tills nyligen)? Jag har fått för mig att barnböcker ofta har högre försäljningssiffror än vuxenböcker? Minns inte längre vad jag bygger det på.

Nej, generellt tror jag nästan att det är tvärtom, faktiskt. Numera läser de flesta barn bara om de blir tvingade, typ. Sorgligt nog. Sen får du förstås mycket mindre betalt per barnbok som författare eftersom de är billigare och du får procent. De flesta böcker säljer väldigt lite numera. Men du vet, en bestseller är en bestseller.

Hörde att en vanlig roman kanske säljer 800 ex. Så vad författare ska leva på vet jag faktiskt inte. De flesta kan ju inte heller försörja sig.

 

[Miran]

@Miran Har du nån koll på hur man blir korrekturläsare?
Som barn, ungdom och ung vuxen ville jag bli författare och få skriva. Men nu, som lite äldre än ung, vill jag snarare få betalt för de fel jag hittar.

Förr var de anställda av förlagen, men numera är nog alla freelance. Så de startar ett företag och raggar kunder/ erbjuder sina tjänster. Och gör de ett bra jobb blir de anlitade igen. Typ så. Sen behöver man väl ha referenser och utbildning som gör att förlagen litar på en.

 

[Palermo]

Nej, generellt tror jag nästan att det är tvärtom, faktiskt. Numera läser de flesta barn bara om de blir tvingade, typ. Sorgligt nog. Sen får du förstås mycket mindre betalt per barnbok som författare eftersom de är billigare och du får procent. De flesta böcker säljer väldigt lite numera. Men du vet, en bestseller är en bestseller.

Hörde att en vanlig roman kanske säljer 800 ex. Så vad författare ska leva på vet jag faktiskt inte. De flesta kan ju inte heller försörja sig.

När jag tänker barn, tänkte jag nog rätt små. Förskolebarn. Men de är ju en ganska liten del av befolkningen.

Nej. Det finns ju mycket man kan säga om författares och konstnärers ekonomiska villkor. Lever inte barnboksförfattare, i de fall de inte har ett annat jobb också, på skolbesök och sånt i rätt hög grad? Eller har det också gått ur modet?

 

[Miran]

När jag tänker barn, tänkte jag nog rätt små. Förskolebarn. Men de är ju en ganska liten del av befolkningen.

Nej. Det finns ju mycket man kan säga om författares och konstnärers ekonomiska villkor. Lever inte barnboksförfattare, i de fall de inte har ett annat jobb också, på skolbesök och sånt i rätt hög grad? Eller har det också gått ur modet?

Jodå om man blir anlitad kan man förstås göra författarbesök. Men du måste vara hyfsat känd för att bli det. Jag gör rätt många författarbesök och håller I skrivarkurser på skolor. Sen har jag ju en enorm backlist, det hjälper.
Förskolebarn läser ju inte, då är det bilderböcker med lite text. Då är man två som delar också.

 

[Hippocampus]

Har ingen input mer än nu vill jag med skriva en bok! Men jag vet inte hur man gör eller hur man bygger en historia.
Jag har uselt tålamod dessutom Men gillade att skriva när jag var ung, många berättelser.

 

[Miran]

Har ingen input mer än nu vill jag med skriva en bok! Men jag vet inte hur man gör eller hur man bygger en historia.
Jag har uselt tålamod dessutom Men gillade att skriva när jag var ung, många berättelser.

Det finns ju kurser. Och så får man träna, träna, träna. Och ha ett jävla tålamod.

 

[Hippocampus]

Det finns ju kurser. Och så får man träna, träna, träna. Och ha ett jävla tålamod.

Ja det där sista…. Imponerad av er som har det!

 

[SaraXX]

Jag tipsar om Helena Bergströms sommarprat för lite hästsentilivetinspo.