Vinterföräldrar 17/18 del 7

[FeatherCloud]

Det vet jag knappt eftersom det är sambon som är föräldraledig nu .

... vilket innebär att han sedan några dagar har alla barnen hemma på heltid. Lilla A lär sig så mycket uppbyggligt, tidigare ikväll kom han till exempel med en av brorsornas Nerf-pistoler och ”skjöt” genom att säga ”tsch, tsch” . Han älskar klockramsan (stora klockan säger ”nnn-DO” enligt honom ) och Huvud, axlar, knä och tå. Sambon har tänkt komma i sitt livs form under denna föräldraledighet så därför har också Lilla A lärt sig knäböj (tänk om man själv kunde göra dem som en ettåring, de har onekligen en lite annan rörlighet än oss gamlingar..!) och armhävningar (då ligger man på mage på golvet och pustar ). I övrigt älskar han att vara ute, att pilla med sand och stenar är en favorit. Och att leka med vatten såklart - fylla och hälla, fylla och hälla! Det känns som att jag är lite dålig på att läsa med honom jämfört med hur jag var med brorsorna, men han vet att böcker är betydelsefulla saker och sätter sig gärna och bläddrar i en bok i soffan när de sitter där och läser.

Sömnen fungerar helt okej, ofta ammar han sig dock igenom morgontimmarna och det längtar jag lite efter att han ska sluta med. Oftast är han go och glad men när han är trött kan han bitas, rivas och skallas - helst i/mot ansiktet. Jag försöker mest sätta ord på hans känslor och värja mig, men ibland får han in en fullträff så att jag får rivsår att förklara på jobbet . Jag upplever att det mest triggar honom att fortsätta/trappa upp om han märker att det gör ont, som att det liksom gör det ännu svårare att sluta.

Ja, jag har tänkt på att kotten kanske egentligen är lite för liten för att förstå att jag blir ledsen när han slåss, men också att han ju en dag kommer förstå. Blir dock ofta villrådig om jag ska ignorera (eller för all del sätta ord på situationen) och värja mig eller säga ifrån.

Hur jag än gör känner jag mig ganska otillräcklig... Jobbar dessutom galet mycket och träffar nästan bara kotten på helgerna, och så funkar dessutom inte nattningarna.. Livet som småbarnsförälder?

 

[pollex]

Ja, jag har tänkt på att kotten kanske egentligen är lite för liten för att förstå att jag blir ledsen när han slåss, men också att han ju en dag kommer förstå. Blir dock ofta villrådig om jag ska ignorera (eller för all del sätta ord på situationen) och värja mig eller säga ifrån.

Hur jag än gör känner jag mig ganska otillräcklig... Jobbar dessutom galet mycket och träffar nästan bara kotten på helgerna, och så funkar dessutom inte nattningarna.. Livet som småbarnsförälder?

Det låter tufft . Känner som sagt igen mig i att knappt träffa barnen, jag kommer inte jobba heltid sedan när det blir förskola men så länge sambon är hemma så får det vara så.

Det viktiga, med lilla A i alla fall, verkar vara att inte ”komma ur balans” eller vad jag ska kalla det. Ett ”AJ!!!” triggar, ett ”styra bort handen/huvudet med ett neutralt ’du är så trött så att du vill bitas/rivas/skallas men det gör ont på mamma’” leder inte till samma upptrappning.

 

[soom]

Pust... Nu börjar det verkligen vara mer unge än bebis här hemma. 16,5 månad visserligen, men jag hade nog trott att vissa grejer skulle dröja lite till. Sömnen är fortfarande svår, selen funkar aldrig kvällstid längre och bara ibland på dagarna. Jag kan inte natta alls, han bara sparkar och skallar(!) mig och det slutar alltid med att jag får lämna över till sambon eftersom jag blir både arg och ledsen och kotten ballar ur...

Överlag mycket slåss och testa gränser, och ber man honom sluta och förklarar att vi blir ledsna gör han ofta mer istället. Jag försöker avleda och använda positiv förstärkning men blir ofta arg när det gör ont och då får jag kämpa för att vara pedagogisk...

Samtidigt är han ju också smart och gullig och väldigt snabb på att lära och ta efter, mycket av allt liksom. ❤
Vad händer med era ungar?

Det är intensivt. Full fart hela tiden, hon är aldrig stilla och har noll tålamod. Ingenting är kul mer än några minuter, sen ska hon göra nåt annat. Och hon vill helst ha konstant uppmärksamhet, annars blir det gnälligt. Ska jag vara helt ärlig fasar jag lite för semestern, det är skönt att få gå till jobbet och pausa

Men samtidigt är det fantastiskt roligt. Det är häftigt att se henne utvecklas, och att hon kan så mycket. Och det bästa som finns är när hon skrattar så hon tjuter, och hennes kramar.

Hon fick en egen vattenkanna häromdagen, så det bästa just nu är att vattna tomaterna. Det vill hon göra många gånger om dagen

 

[leoparden]

Skönt att höra att det är fler som har gnälliga barn om de inte får ens uppmärksamhet 100 %. Vår dotter är förvisso bra på att sitta själv och leka ibland också, men i perioder är det oerhört gnälligt om inte jag eller pappan riktar fokus mot henne. Jag inbillar mig att hon kommer tycka att det är kul att börja på förskolan i höst och få "härja av sig", det känns inte alltid som att vi vuxna räcker till aktiveringsmässigt.

Att de förstår mycket nu är det inget snack om, det är nästan lite läskigt tycker jag eftersom det egna språket inte är riktigt "där" ännu. Vi har ju babypottat sen hon var pytteliten, men har nu haft en period då både kiss och bajs mest hamnat i blöjan. Men så nu, för några veckor sedan, har hon börjat signalera mycket mer tydligt när det är dags för kiss eller bajs och mycket hamnar i pottan igen. Det är nästan så att hon gillar att sitta på pottan och går dit självmant Fascinerande hur saker och ting ändras nästan konstant.

 

[soom]

Hoppas nattningarna snart blir bättre @FeatherCloud !

 

[FeatherCloud]

Hoppas nattningarna snart blir bättre @FeatherCloud !

Tack! Det är lite varannan dag här, i förrgår 10 minuter, igår 1h20 minuter... Med i princip lika förutsättningar vad gäller dagvila, läggningsrutin, bus och stoj under dagen och mätt mage etc, så vi vet liksom inte vad vi ska ändra heller...

 

[Monifa]

Länge sedan jag skrev här men "lite skönt" att läsa att det inte bara är ens egna barn som är gnällig och har svårt att somna

Ni som har kompisar med barn eller gått i föräldragrupper, upplever ni att det finns en "norm" för hur man ska vara med sitt barn?
Jag upplever att jag är utanför hur många första gångs föräldrar är med sina barn, ibland kan jag känna att mitt sätt är nära på provocerande för andra. Dels för vi kört BLW, ammade till 15 mnd och framförallt: jag har alltid tyckt att för att lära sig sina egna förmågor och begränsningar måste man testa, testa, testa. Såklart inte situationer som är rent farliga men exempelvis igår klättrade han på prispallen på brukshundklubben och skulle klättra ner från översta platån. Jag står med - men han får reda ut det ("ber" han om hjälp får han det såklart) vilket han också gjorde.

Jag är överlag väldigt chill, man slår sig ibland och det tillhör. Varför är det så provocerande?

 

[FeatherCloud]

Länge sedan jag skrev här men "lite skönt" att läsa att det inte bara är ens egna barn som är gnällig och har svårt att somna

Ni som har kompisar med barn eller gått i föräldragrupper, upplever ni att det finns en "norm" för hur man ska vara med sitt barn?
Jag upplever att jag är utanför hur många första gångs föräldrar är med sina barn, ibland kan jag känna att mitt sätt är nära på provocerande för andra. Dels för vi kört BLW, ammade till 15 mnd och framförallt: jag har alltid tyckt att för att lära sig sina egna förmågor och begränsningar måste man testa, testa, testa. Såklart inte situationer som är rent farliga men exempelvis igår klättrade han på prispallen på brukshundklubben och skulle klättra ner från översta platån. Jag står med - men han får reda ut det ("ber" han om hjälp får han det såklart) vilket han också gjorde.

Jag är överlag väldigt chill, man slår sig ibland och det tillhör. Varför är det så provocerande?

Vi tänker som du när det gäller att testa, har dock mest känt av att den äldre generationen tycker vi är lite släpphänta. Har tex fått kommentarer om att inte låta honom springa inomhus och vi kände mest, som om vi skulle kunna hindra honom? sätter stopp för sånt jag kan påverka, han får leka med skruvmejslar och andra verktyg som inte är direkt vassa, men inte ha dom i munnen och springa etc.
Men häromdagen klättrade han själv upp för stegen till ladans loge, så en prispall känns rätt chill

Övrigt har vi ju inte gjort, alltså ammat eller någon hardcore blw, så det har jag inte tänkt så mycket på, men överlag är jag nog gsnska bestämd i min framtoning så kommentarerna är få. Upplever dock generellt ganska mycket förståelse från de med jämngamla barn men att de med äldre nog har glömt en del...

 

[pollex]

Tack! Det är lite varannan dag här, i förrgår 10 minuter, igår 1h20 minuter... Med i princip lika förutsättningar vad gäller dagvila, läggningsrutin, bus och stoj under dagen och mätt mage etc, så vi vet liksom inte vad vi ska ändra heller...

Men det var ju olika dagar

 

[pollex]

Länge sedan jag skrev här men "lite skönt" att läsa att det inte bara är ens egna barn som är gnällig och har svårt att somna

Ni som har kompisar med barn eller gått i föräldragrupper, upplever ni att det finns en "norm" för hur man ska vara med sitt barn?
Jag upplever att jag är utanför hur många första gångs föräldrar är med sina barn, ibland kan jag känna att mitt sätt är nära på provocerande för andra. Dels för vi kört BLW, ammade till 15 mnd och framförallt: jag har alltid tyckt att för att lära sig sina egna förmågor och begränsningar måste man testa, testa, testa. Såklart inte situationer som är rent farliga men exempelvis igår klättrade han på prispallen på brukshundklubben och skulle klättra ner från översta platån. Jag står med - men han får reda ut det ("ber" han om hjälp får han det såklart) vilket han också gjorde.

Jag är överlag väldigt chill, man slår sig ibland och det tillhör. Varför är det så provocerande?

Vi ammar än, samsover, har kört BLW, heltidsbar första året... men jag upplever att vår omgivning vant sig

Vad jag däremot fått kommentarer och blickar om är otillräcklig klädsel, att jag låter honom testa det mesta inklusive leka med småsaker och att jag inte tröstar om han ramlar förrän (om) han själv blir ledsen. Så jag förstår hur du menar!

 

[YaHilweh]

Länge sedan jag skrev här men "lite skönt" att läsa att det inte bara är ens egna barn som är gnällig och har svårt att somna

Ni som har kompisar med barn eller gått i föräldragrupper, upplever ni att det finns en "norm" för hur man ska vara med sitt barn?
Jag upplever att jag är utanför hur många första gångs föräldrar är med sina barn, ibland kan jag känna att mitt sätt är nära på provocerande för andra. Dels för vi kört BLW, ammade till 15 mnd och framförallt: jag har alltid tyckt att för att lära sig sina egna förmågor och begränsningar måste man testa, testa, testa. Såklart inte situationer som är rent farliga men exempelvis igår klättrade han på prispallen på brukshundklubben och skulle klättra ner från översta platån. Jag står med - men han får reda ut det ("ber" han om hjälp får han det såklart) vilket han också gjorde.

Jag är överlag väldigt chill, man slår sig ibland och det tillhör. Varför är det så provocerande?

+1 på det!

Ronja är överallt och ingenstans, hon kommer slå sig så mycket i sitt liv. Kört BLW, är väldigt "låt gå" i min föräldraroll, enkla regler efter deras förmåga. Som du säger, tydligen väldigt provocerande. Kidsen hänger med i allt, lättare att ha dom med på deras nivå, än att säga nej och göra själv. Dom står båda med vid spisen, vispar i skålar, dammsuger, slänger sopor... på deras nivå.

 

[FeatherCloud]

Personligen undrar jag hur de föräldrar som inte låter sina små göra allt detta lever..? Om vi skulle gå in för att aktivt hindra och skydda kotten från att klättra och testa och prova allt han gör skulle vi behöva sätta hela livet och våra intressen på vänt ett par år och helt enkelt hålla oss inomhus istället för att bygga, fixa i trädgården och renovera. Och både vi och kotten skulle ha dödens tråkigt på köpet
Men med det sagt möter jag inte så många såna åsikter i vardagen utan de flesta tänker ungefär som oss.

 

[FeatherCloud]

Men det var ju olika dagar

Orimligt svar för någon som tror på och gillar rutiner

 

[Monifa]

Personligen undrar jag hur de föräldrar som inte låter sina små göra allt detta lever..? Om vi skulle gå in för att aktivt hindra och skydda kotten från att klättra och testa och prova allt han gör skulle vi behöva sätta hela livet och våra intressen på vänt ett par år och helt enkelt hålla oss inomhus istället för att bygga, fixa i trädgården och renovera. Och både vi och kotten skulle ha dödens tråkigt på köpet
Men med det sagt möter jag inte så många såna åsikter i vardagen utan de flesta tänker ungefär som oss.

Lever vid barnen förmodligen
Vill inte skriva för mycket om andra, dels för risken att nån läser som vet vem jag är.
Men ptja, lite annorlunda mot hur jag lever. Nu är Vidar sjukt smidig och alltid varit så har varit väldigt enkelt att ha med han överallt och jag förstår de som har känsligare små. Men jag skulle förmedla bryta ihop om jag skulle se faror i allt. Och när ska dom lära sig?

 

[Monifa]

+1 på det!

Ronja är överallt och ingenstans, hon kommer slå sig så mycket i sitt liv. Kört BLW, är väldigt "låt gå" i min föräldraroll, enkla regler efter deras förmåga. Som du säger, tydligen väldigt provocerande. Kidsen hänger med i allt, lättare att ha dom med på deras nivå, än att säga nej och göra själv. Dom står båda med vid spisen, vispar i skålar, dammsuger, slänger sopor... på deras nivå.

Tror vi är ganska lika, dels vet jag ju hur du var som yngre (äh, så mycket kan ju inte hänt på typ 20 år ) och sen ser jag ju på Instagram.

Blir ju väldigt mycket roligare när barnen får vara med på sin nivå. Jag har skurat altan i två dagar, Vidar har haft egen diskborste. Ja det vore sjukt mycket enklare att låsa in han med sin pappa, men varför skulle han inte kunna få vara med?

 

[Sofie_B]

Vi har kommit ur bitas/nypas stadiet här hemma, som han väldigt tydligt var i för ett tag sedan. Vi har bemött det genom att neutralt säga "nej, det gör ont på mamma" och ta bort hans hand/möjligheten att göra det han gör. När han då blir ledsen har vi kramats och sagt att vi förstår att det är jobbigt nu, men man får inte göra så. För honom har det tydligt varit när han blir trött eller överexalterad.

Rent generellt tycker jag att vi har en ganska lättsam bebis just nu så jag känner inte riktigt igen mig i det ni skriver om gnälligheten. Han har dock varit ordentligt sjuk den senaste veckan och då är det såklart andra bud med att man vill vara nära nära och bli buren osv men rent generellt tycker jag att han springer runt väldigt mycket själv. Han har dock på många sätt blivit "liten" igen, på ett sätt som han inte varit (någonsin?). Tror att han känner på sig att lillasyster kommer snart, han vill gärna ha alla hennes bebissaker (dricka ur nappflaska, bädda ner sig med bebisfiltar, leka med napparna osv), amma massor osv. Jag går honom till mötes och låter honom vara liten liten bebis, har förstått att många barn har det behovet när det kommer/ska komma ett lillasyskon.

Jag stämmer också in på det ni många skriver om att vara "avslappnade" som föräldrar. Min teori är att det beror på att i alla fall många av oss (alla?) är häst/djurmänniskor. Om jag kollar på min umgängeskrets tenderar dom föräldrarna till att vara dom mest opjåskiga. John får också göra det mesta själv och leka med det mesta. Såklart inte sånt som är uppenbart farligt, men min gräns går nog långt efter många andras.. Ibland får jag kommentarer, framförallt från släktingar men även ibland från hans pappa, men ungen lever och andas än i alla fall. (sanningen är att han faktiskt aldrig ens slagit sig särskilt allvarligt).

Det är dock ganska intressant det där med att vara "hönsig" eller inte. Min man som ju är pappa till tre barn än så länge med två olika mammor, är i förhållandet till dom äldre barnen och deras mamma definitivt den "icke hönsiga". Men när det gäller vår relation så tar han nog mer den "oroliga" rollen, i alla fall när John är sjuk. Han ville väldigt gärna att jag skulle åka till lättakuten med John i fredags när han hade haft feber i mer än fyra dagar och kolla så att han inte behövde medicin. Jag försökte hålla emot då jag såg och kände så tydligt att det inte var några stora fel på vår grabb (+ att jag är väldigt försiktig med att använda antibiotika i onödan) men gjorde honom ändå till lags och åkte. Skämdes nästan när jag var där för ungen var ju pigg.. men men. Ibland får man göra saker för husfriden!

 

[Evenstar]

Har inte riktigt hängt med i hela diskussionen men L gör som hon vill. Vad skulle hon annars göra? Det går inte stoppa en virvelvind
Busigare unge har jag aldrig träffat. Förutom att klättra och hoppa på allt (köksstolarna ligger ner för hennes säkerhets skull) så är hon så busig! Gör liksom uträknade bus, kittlas, skojar och har glimten i ögat.
Just nu kör vi dock vattkoppor och det tycker hon inte var världens roligaste grej... Storebror hade för några veckor sen, och det har gått på förskolan i två månader, så har bara väntat på det. Tyckte väl dock att de kunde fått det samtidigt så det inte blev så utdraget Nu är det sommarlov i alla fall!

 

[Sofie_B]

Har inte riktigt hängt med i hela diskussionen men L gör som hon vill. Vad skulle hon annars göra? Det går inte stoppa en virvelvind
Busigare unge har jag aldrig träffat. Förutom att klättra och hoppa på allt (köksstolarna ligger ner för hennes säkerhets skull) så är hon så busig! Gör liksom uträknade bus, kittlas, skojar och har glimten i ögat.
Just nu kör vi dock vattkoppor och det tycker hon inte var världens roligaste grej... Storebror hade för några veckor sen, och det har gått på förskolan i två månader, så har bara väntat på det. Tyckte väl dock att de kunde fått det samtidigt så det inte blev så utdraget Nu är det sommarlov i alla fall!

Ja, bus har vi här också och han skrattar så han kiknar när han får hitta på något bus.

 

[soom]

Blir ju väldigt mycket roligare när barnen får vara med på sin nivå. Jag har skurat altan i två dagar, Vidar har haft egen diskborste. Ja det vore sjukt mycket enklare att låsa in han med sin pappa, men varför skulle han inte kunna få vara med?

Har du alltså lyckats skura altanen? Vi involverar L så mycket det går, och sånt som (normalt) går ganska snabbt går bra, men skura en hel altan? Hade inte gått, iaf inte på bara två dagar. Hon hade skurat en halv minut, plaskat i vattnet, hällt ut vattnet i en sko och sen vattnat blommorna med det, slängt sand i vattnet, druckit vattnet med hjälp av borste, kastat borsten och sagt "pang", klättrat upp på trappan och behövt hjälp att komma ner, klättrat upp på trappan och behövt hjälp att komma ner, klättrat upp på trapp... och det gör att det tar längre tid, men ändå görbart. Men när hon tröttnat på det efter en kvart eller så så hade hon börjat gnälla och klänga. Och ska man fortsätta då så är det med barn på höften som gäller. (Förtydligande: det är alltså gnälla-klänga som gör det svårt, inte allt det andra - hon får gärna "hjälpa till"!)

 

[FeatherCloud]

Här är kotten också med och gör det mesta men nog tar det en jäkla tid... För oss är det mest att han vill ha exakt de verktyg vi använder så även om han har egna spadar, krattor, skruvmejslar mm är det just de använder som han också vill ha vilket innebär att det blir mycket förhandling. Och med jämna mellanrum ger han sig iväg på äventyr och eftersom tomten ligger vid väg och ännu saknar staket på vissa delar vill vi ju inte släppa honom ur sikte. Men det är härligt att se honom stråla över att få hjälpa till och lära sig något nytt!