50 år-livet slut???

[Krans]

Ni som är runt 50 år, hur ser ni på er ålder? Jag tycker det är en ganska ok ålder. Vissa mindre kroppskrämpor finns nuförtiden men ändå är kroppen ganska ok om man håller igång den med träning, rörelse, sömn osv. Jag kan fortfarande göra i stort sett allt jag gillar fortfarande. Men jag vet inte vad som händer med vissa i min bekantskapskrets? Många har "gamlat" till sig! Slutat bry sig om sitt utseende, hälsa, gräver ner sig i klimakteriekrämpor och pratar om livet som det vore slut imorgon." Vi börjar bli gamla", " jag har inget minne snart" osv osv. Jag tycker inte det är sant! Jag vet många ännu äldre som lever mkt aktiva och givande liv.
Jag är lite förundrad; jag trodde folk skulle börja leva lite mera aktivt och socialt när barnen flugit ut ur sina bon, verkar dock inte vara så...50 är det nya 90???

 

[SaraXX]

Exet var så. Han hade gått in i mindsetet att han var gammal och att det var så oerhört mycket som han därför inte klarade.

Jag vägrar. Jag kör på, kroppen känns finemang, jag springer längre och snabbare än jag någonsin gjort. Blir 47 snart.

 

[Luff]

Att sluta bry sig om sitt utseende är väl ett sundhetstecken i min bok. Och att prata om klimakteriet önskar jag att fler gjort. Då hade jag vetat mer vad som skulle hända
Med det sagt så är ju att bli äldre att skita i vad andra tycker och göra sådant som en vill. I mitt fall att utbilda mig som 58åring och starta en mindre verksamhet vid sidan om heltidsjobb.

 

[corzette]

När jag började med klimakteriehormon (mot klimakteribesvär) försvann min "fan vad gammal jag känner mej".
Jag har inte ens kommit in i klimakteriet, men fick värmevallningar (de luxe) så vände mej till VC och sedemera gynekologen.
Inga problem att få tabletter som sagt. När jag började ta de så försvann så MÅNGA saker från kroppen, jag känner mej nu som jag "ser ut" (yngre ) Jag STORMTRIVS med livet ... (till och från iom tumören som ju ger biverkningar med den hormonmedicinen, men det är förhoppninhsvis tillfälligt i sådär ca 5år till )

MEN hade jag inte träffat min man så hade nog mitt mående sett helt annorlunda ut.

 

[alazzi]

När jag började med klimakteriehormon (mot klimakteribesvär) försvann min "fan vad gammal jag känner mej".
Jag har inte ens kommit in i klimakteriet, men fick värmevallningar (de luxe) så vände mej till VC och sedemera gynekologen.
Inga problem att få tabletter som sagt. När jag började ta de så försvann så MÅNGA saker från kroppen, jag känner mej nu som jag "ser ut" (yngre ) Jag STORMTRIVS med livet ... (till och från iom tumören som ju ger biverkningar med den hormonmedicinen, men det är förhoppninhsvis tillfälligt i sådär ca 5år till )

MEN hade jag inte träffat min man så hade nog mitt mående sett helt annorlunda ut.

Ja, tyvärr

 

[Islandshästryttare]

Jag har sen jag fyllde 50 för ett par år sedan tyckt att livet var fantastiskt. Bra jobb, bra lön och hittade tillbaka till ett gammalt intresse. Sen jag blev sjuk i april i år har livet inte varit så bra. Det har varit drygt två månader som varit de värsta i mitt liv och hur bra jag kan bli är ovisst. Med ålder kommer större risk för sjukdomar och hur livet blir vet jag inte.

 

[cassiopeja]

Att "gräva ner sig i krämpor och prata som om livet vore slut" gör väl ingen som mår psykiskt och fysiskt bra? Pratar man så, så lär man väl må dåligt på nåt sätt tänker jag. Det är ju inte alla förunnat att må bra tyvärr, och risken för krämpor ökar väl med åldern.

Själv upplever jag en extremt låg livskvalitet efter 50. Jag har dock haft hälsoproblem hela livet, och ju äldre jag blir desto sämre klarar min kropp av att parera alla problem. Dessutom mår jag verkligen fysiskt och psykiskt skit av klimakteriet.

En annan sak är att jag har upplevt en rätt trist attityd mot äldre i vårt samhällsklimat, och plötsligt inser jag att jag numera står i skottlinjen för den attityden... "Man får inga favörer av folk som vill ligga längre" som Säkert! så klockrent sjöng... Att börja se sig själv som gammal - om man tidigare har varit rädd för eller skytt ålderdomen som pesten - är också en rätt jobbig omställning som kan inträffa runt 50.

 

[bettysmatte]

Ni som är runt 50 år, hur ser ni på er ålder? Jag tycker det är en ganska ok ålder. Vissa mindre kroppskrämpor finns nuförtiden men ändå är kroppen ganska ok om man håller igång den med träning, rörelse, sömn osv. Jag kan fortfarande göra i stort sett allt jag gillar fortfarande. Men jag vet inte vad som händer med vissa i min bekantskapskrets? Många har "gamlat" till sig! Slutat bry sig om sitt utseende, hälsa, gräver ner sig i klimakteriekrämpor och pratar om livet som det vore slut imorgon." Vi börjar bli gamla", " jag har inget minne snart" osv osv. Jag tycker inte det är sant! Jag vet många ännu äldre som lever mkt aktiva och givande liv.
Jag är lite förundrad; jag trodde folk skulle börja leva lite mera aktivt och socialt när barnen flugit ut ur sina bon, verkar dock inte vara så...50 är det nya 90???

Jag är 57 och tycker att jag håller ihop hyfsat ännu... Jag tycker dessutom om att jag känner mig lugnare och klokare med åldern . Såklart finns det störande moment kring t.ex. klimakteriet men på det stora hela är det bra. Jag tycker om mitt jobb, har en hyfsad lön vid det här laget och har många intressen som jag älskar att syssla med... Jag kan bli lite stressad ibland över hur GAMLA mina föräldrar är, och såklart funderar man på hur länge man ska få behålla dem med sig. Men det är ju oundvikligt att det blir så.

 

[manda]

Jag har några år kvar till femtio men känner mig verkligen inte gammal eller som att livet är slut (även om min hälsa är minst sagt begränsad). Jag gillar den frihet som lite livserfarenhet och mognad ger; tidigare i livet var jag mer mån om att vara rätt, nu är jag mer mån om att vara mig själv. Att värdera mitt liv efter hur funktionell min kropp är, vad jag kan göra eller prestera skulle aldrig komma på fråga. Jag tror det är en del av att folk ”gamlar till sig” när det kommer krämpor? Jag känner mig som att jag är mitt i livet, trots att jag inte kan jobba och har väldigt begränsad kapacitet att socialisera. Inte mitt i samhällslivet, där är jag avskiljd pga sjukdom, men mitt i mitt liv. Jag tror också det är lätt att känna sig passé i en (populär-)kultur som värderar ungdom och nedvärderar (diskriminerar) ålderdom så genomgående. Men det är liksom yttre värdering. Om jag går efter hur jag upplever livet, så är det en fördel att åldras. Min mamma är 79 år och där kan jag verkligen se att åldrandet är begränsande och komplicerat (på ett ganska likt sätt som sjukdom är för mig).

Att begränsas på sätt som gör det svårare att leva normativt, kommer nog alltid konfrontera en med både omgivningens och ens egna internaliserande normer. Om det ”fel” man ser i den ekvationen är en själv blir nog livskvaliteten lägre än om det ”fel” som identifieras är normtrycket.

 

[Görel]

I mina kretsar är det nog tvärtom. Vi börjar närma oss 60 och har kommit till insikten om att livet är ändligt.

Visst gör kroppen sig påmind, men det kan kompenseras till en del av vettig kost och motion.

Jag har alltid varit road av kläder och smink och jag bryr mig fortfarande om hur jag ser ut. Jag tillhör de lyckligt lottade som ser yngre ut än vad jag är, tack vare gener och att jag var punkare och svartrockare i min ungdom så jag undvek solen. Det syns på hyn nu!

Så i min vrå av världen är det tvärtom. Vi försöker ta tillvara på det liv som är kvar, uppfylla drömmar och försöka göra ålderdomen lite mer bekväm.

 

[Catsu]

Jag är 57 med kronisk sjukdom sen snart 30 år. Jag fick MS som 30-åring.

Idag är jag lugn och trygg i mig själv på ett sätt som jag aldrig varit förut.
Jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker och tänker.

Jag är absolut inte gammal. Visst knarrar knäna emellanåt men herregud vad långt ifrån färdig med livet jag är. Det finns så mycket jag inte hunnit med än och som jag vill göra.

 

[escodobe]

Ni som är runt 50 år, hur ser ni på er ålder? Jag tycker det är en ganska ok ålder. Vissa mindre kroppskrämpor finns nuförtiden men ändå är kroppen ganska ok om man håller igång den med träning, rörelse, sömn osv. Jag kan fortfarande göra i stort sett allt jag gillar fortfarande. Men jag vet inte vad som händer med vissa i min bekantskapskrets? Många har "gamlat" till sig! Slutat bry sig om sitt utseende, hälsa, gräver ner sig i klimakteriekrämpor och pratar om livet som det vore slut imorgon." Vi börjar bli gamla", " jag har inget minne snart" osv osv. Jag tycker inte det är sant! Jag vet många ännu äldre som lever mkt aktiva och givande liv.
Jag är lite förundrad; jag trodde folk skulle börja leva lite mera aktivt och socialt när barnen flugit ut ur sina bon, verkar dock inte vara så...50 är det nya 90???

Jag är 48 år, jag planerar att gå fortsättningskursen i grottdykning det året jag blir 50 - sen kan jag sikta på att vara med på utforskning och sådant.
Utseende har jag egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om så på den punkten kan jag inte "förfalla" mer än när jag var 20.
Enda gången jag känner mig gammal är när jag pratar om min ungdom med folk under 25....

 

[Niyama]

Jag har inte ens fyllt 40 än, men jag ser så många 60-70 åringar i min omgivning som verkligen lever livet. Imorgon ska jag på fjälltur med en 70 åring som skulle kunna dra ifrån mig uppför .

Jag blir inspirerad och vill göra vad jag kan för att vara fysiskt stark så länge som möjligt. Är en av många saker som motiverar mig att träna.

Utseende har jag aldrig brytt mig så jättemycket om. När jag var 18 levde jag typ i stallet. För några år sedan blev livet lite lättare och jag ville "fräscha upp mig" och fixade bl.a. tandblekning. Skulle jag aldrig gjort när jag var 18 .

 

[Piglet]

Jag köpte min första häst när jag just fyllt 50. Då hade jag äntligen tiden och pengarna och var gammal nog att bestämma själv att jag fick köpa häst
Nu är jag 67 och inne på min tredje häst.

 

[Palermo]

Kring mig har rätt många fått lite förnyad fart efter 50. Vuxna barn som förhoppningsvis har det bra, gör ju att man kan börja leva sitt liv mer för sin egen skull igen. Och med mycket mindre normkrav, både vad gäller livsstil och utseende. Folk har roligare och friare liv.

Alla vi som INTE har använt utseendet för att ta sig fram i världen, är plötsligt relativt sett rätt snygga, jämfört med jämnåriga -till skillnad mot yngre år då normsnyggheten satte ett ideal man inte orkade eller ville lägga energi på.

Jag märker inga direkta krämpor. Jag får äta lite mindre för att hålla samma vikt, och småstukningar och sånt tar längre tid på sig. Men vid fyllda 60 har jag i övrigt inget jag skulle kalla krämpor. Lite stelare, dock. Vilket gör att jag litar lite mindre på kroppen.

 

[Otherside]

50?!? Det är ju typ ingenting!! Åh att vara 50!!

Jag har ju DNF:at (Did Not Finish...) tre Ironmanstarter och tänker inte ge mig förrän jag får till en finish. I år kan jag inte men nästa år tänker jag starta - och vara i form! Då är jag 70...!

Jag är ju definitivt fysiskt stelare osv än vid 25 (eller 50...) men inte så stel att jag inte kan göra allt jag vill OCH jag är medveten om att det är upp till mig om jag vill resignera och ge upp och låta kroppen förfalla helt, eller hålla mig i form. Inte minst balansen ska man se till att hålla i trim, det är en av detaljerna som kan försämras med åldern.

Så - jisses, 50! Somliga kvinnor blir ju gravida vid 50!

 

[Red_Chili]

Jag har inte ens fyllt 40 än, men jag ser så många 60-70 åringar i min omgivning som verkligen lever livet. Imorgon ska jag på fjälltur med en 70 åring som skulle kunna dra ifrån mig uppför .

Jag blir inspirerad och vill göra vad jag kan för att vara fysiskt stark så länge som möjligt. Är en av många saker som motiverar mig att träna.

Samma här.
Har en 61årig vän som är i bättre form än vad jag är, och som absolut inte upplevs som gammal på något vis. En väldigt aktiv person som försöker ta hand om sig så bra som möjligt, och det märks.

Samtidigt möter jag väldigt många personer i jobbet eftersom jag jobbar i butik. Eftersom jag registrerar många i kundklubben (med personnummer) så får jag också ett bra hum om hur gamla folk är. Och en sak som jag konstaterat då är att det är jättesvårt att se på folk hur gamla de är. Vissa är lika gamla som mig men känns 20 år äldre, andra är 20 år äldre men vi känns jämngamla osv. Vad det beror på varierar såklart, men totalt sett känns det som en bra idé att försöka ta hand om sig både fysiskt och psykiskt för att kunna må så bra som möjligt så länge som möjligt.

 

[bettysmatte]

Ja, att hålla igång är viktigt, tror jag. Jag är äldst på min arbetsplats, och ibland förvånas jag över att de som är 10 år - eller ännu mer - yngre än jag är så stela! Den här övningen med att ta sig upp från golvet utan händer är kanske inte min grej, men jag studsar upp rätt lätt ändå. Vissa av mina betydligt yngre kollegor stönar, stånkar och tar en evighet för att komma upp ! Nu tror jag ju inte precis att det BARA räcker att inte tänka att man är gammal/äldre, men jag tror ändå att det har en rätt stor betydelse för vad man tror att man kan och vad man faktiskt gör!

 

[MacGyver 2.0]

Jag är 68 och blåvägrar att gå med i PRO, vägrar befatta mig med gnällon som bara ser problem i allt och stannade i utvecklingen när dom fyllde 30, vissa ännu tidigare. Jag har min mekaniska verkstad och mitt eget torp, jag äger precis allting och har inga lån och därför kan jag göra precis vad jag vill nästan och jag vägrar gubba till mig, här ska köras med flaggan i topp ända in i evigheten!

 

[escodobe]

Kring mig har rätt många fått lite förnyad fart efter 50. Vuxna barn som förhoppningsvis har det bra, gör ju att man kan börja leva sitt liv mer för sin egen skull igen. Och med mycket mindre normkrav, både vad gäller livsstil och utseende. Folk har roligare och friare liv.

Alla vi som INTE har använt utseendet för att ta sig fram i världen, är plötsligt relativt sett rätt snygga, jämfört med jämnåriga -till skillnad mot yngre år då normsnyggheten satte ett ideal man inte orkade eller ville lägga energi på.

Jag märker inga direkta krämpor. Jag får äta lite mindre för att hålla samma vikt, och småstukningar och sånt tar längre tid på sig. Men vid fyllda 60 har jag i övrigt inget jag skulle kalla krämpor. Lite stelare, dock. Vilket gör att jag litar lite mindre på kroppen.

Ja, det erkänner jag. Det gör mer ont att ramlq nu för tiden. Men det innebär inte att jag inte utsätter mig för risken att ramla.