50 år-livet slut???

[Amha]

Ni som är runt 50 år, hur ser ni på er ålder? Jag tycker det är en ganska ok ålder. Vissa mindre kroppskrämpor finns nuförtiden men ändå är kroppen ganska ok om man håller igång den med träning, rörelse, sömn osv. Jag kan fortfarande göra i stort sett allt jag gillar fortfarande. Men jag vet inte vad som händer med vissa i min bekantskapskrets? Många har "gamlat" till sig! Slutat bry sig om sitt utseende, hälsa, gräver ner sig i klimakteriekrämpor och pratar om livet som det vore slut imorgon." Vi börjar bli gamla", " jag har inget minne snart" osv osv. Jag tycker inte det är sant! Jag vet många ännu äldre som lever mkt aktiva och givande liv.
Jag är lite förundrad; jag trodde folk skulle börja leva lite mera aktivt och socialt när barnen flugit ut ur sina bon, verkar dock inte vara så...50 är det nya 90???

Jag är inte ens 40 än men jag kanske också har gamlat till mig jag kanske kan få lov att fylla sportbil lite tidigare än planerat (sagt att jag behöver en sportbil i förebyggande syfte när jag blir 40, ifall jag skulle råka få 40-årskris).

 

[NilHe]

Har fyllt 50 och känner inte igen mig i TS inledning. Jag och nära väninnor pratar hälsa inkl. klimakterie men med humor och i syfte att informera. Vi konstaterade nyligen att vi är rätt unga och omogna mentalt fortfarande, vi har roliga och innehållsrika liv
Själv har jag varit ganska sjuk med massa mediciner (och "kuliga" biverkningar..) senaste åren vilket slitit rejält på kroppen och oundvikligen psyket men trots det tycker jag mitt liv är bra. Jag har vänner, lagom socialt liv, jag hittar på saker (aktiverar mig), jag har hästeriet och jag orkar (nåja men jag gör det...) jobba heltid med ett roligt jobb. Trots de på ytan oerhört jobbiga faktorerna (sjukdom) har jag det bättre nu än för kanske 10-15 år sedan. En slags grundtrygghet som infunnit sig? Andra förväntningar på livet?

 

[lingonben]

Jag känner inte heller igen mig i beskrivningen. Ok, klimakteriet är inte kul, jag har några krämpor och snittet när jag cyklar är långsammare än när jag var 40. Men livet är absolut inte slut, jag har många aktiviteter att pyssla med och har gott om drömmar att uppfylla. Jag är mer team @Spelberoende där, full fart in i evigheten

 

[NilHe]

Kanske ska tillägga att jag nog inte dundrat in i klimakterievärlden ännu och då sannolikt ändrar min uppfattning, eller så överröstas det av övriga symtom från sjukdom och jag faktiskt inte märker det...

 

[monster1]

Ni som är runt 50 år, hur ser ni på er ålder? Jag tycker det är en ganska ok ålder. Vissa mindre kroppskrämpor finns nuförtiden men ändå är kroppen ganska ok om man håller igång den med träning, rörelse, sömn osv. Jag kan fortfarande göra i stort sett allt jag gillar fortfarande. Men jag vet inte vad som händer med vissa i min bekantskapskrets? Många har "gamlat" till sig! Slutat bry sig om sitt utseende, hälsa, gräver ner sig i klimakteriekrämpor och pratar om livet som det vore slut imorgon." Vi börjar bli gamla", " jag har inget minne snart" osv osv. Jag tycker inte det är sant! Jag vet många ännu äldre som lever mkt aktiva och givande liv.
Jag är lite förundrad; jag trodde folk skulle börja leva lite mera aktivt och socialt när barnen flugit ut ur sina bon, verkar dock inte vara så...50 är det nya 90???

Jag är snart 50 och kan defentivit känna av det i kroppen mycket av det beror säkert på lågt östrogen (de lär ju ge både trötthet, hjärndimma och ont i lederna. Jag måste plötsligt ha glasögon, ha bra skor och sova med handledsskena. Jag kan inte äta vad som helst och jag måste börja träna mer aktivt. Jag känner mig som en gammaltant. Man refererar till saker som hände innan kollegorna ens var födda.
Jag har liksom börjat få ont i en tå när det är kallt och rått ute, det är ett tydligt tanttecken tänker jag.
Men det är ok, jag kan göra roliga saker ändå. Men särskilt ung känner jag mig verkligen inte och jag har inte den smidighet i kroppen jag hade för 10 år sedan.

 

[MacGyver 2.0]

Jag har en medfödd derekt i en fot som gör att höften på den sidan tagit lite stryk så jag kan inte längre cykla utan att få ont men vad gör väl det om hundra år, jag "fyllde moppe" på nytt istället och köpte samma sort och samma färg jag som hade när jag växte upp.

 

[Palermo]

Ja, det erkänner jag. Det gör mer ont att ramlq nu för tiden. Men det innebär inte att jag inte utsätter mig för risken att ramla.

Samma här. Jag cyklar och rider som vanligt, tex. Men jag har blivit lite fegare när det tex gäller att i glatt övermod hoppa över tex en parkbänk. Jag har kollat upp parkour för seniorer. Men de bilder jag har sett, tyder på en för låg nivå för att peppa mig, tyvärr. Jag ska ta tag i hoppande och klättrande nu i sommar, när jag inte har tunga klumpiga vinterkängor

 

[Tajger]

Jag är 65, och visst studsar jag inte upp ur sängen längre, men det är bara lite längre startsträcka. Går med mina sex hundar (tre i taget) så 6-12 km om dagen. Rider en gång i veckan och var nyligen på ridresa i Portugal. Skrattade lite och undrade vad guiden skulle tänka, den yngsta 58 och den äldsta 73 i vårt gäng… Men det var bara en som fick problem med ryggen efter ett antal timmar i ovan sadel, och det var inte den äldsta
Godsaker lägger sig lite lättare runt midjan, och fotriktiga skor är ett måste. Min närmaste väninna är 73 och tävlar agility och har en ettårig unghund hon håller på att träna upp nu.
För att dra en gammal klyscha, det är inte hur gammal man är, utan hur man är gammal
Så till TS, kör på, lyssna inte på de som drar ner dig i gammelträsket

 

[corzette]

Jag är snart 50 och kan defentivit känna av det i kroppen mycket av det beror säkert på lågt östrogen (de lär ju ge både trötthet, hjärndimma och ont i lederna. Jag måste plötsligt ha glasögon, ha bra skor och sova med handledsskena. Jag kan inte äta vad som helst och jag måste börja träna mer aktivt. Jag känner mig som en gammaltant. Man refererar till saker som hände innan kollegorna ens var födda.
Jag har liksom börjat få ont i en tå när det är kallt och rått ute, det är ett tydligt tanttecken tänker jag.
Men det är ok, jag kan göra roliga saker ändå. Men särskilt ung känner jag mig verkligen inte och jag har inte den smidighet i kroppen jag hade för 10 år sedan.

Du måste inte ha ont i lederna. Det var det som försvann när jag började med klimakteriehormonerna (återigen jag är inte ens inne i klimakteriet än) ... Livet blev så mkt lättare igen med behandlingen !

 

[Palermo]

Jag är snart 50 och kan defentivit känna av det i kroppen mycket av det beror säkert på lågt östrogen (de lär ju ge både trötthet, hjärndimma och ont i lederna. Jag måste plötsligt ha glasögon, ha bra skor och sova med handledsskena. Jag kan inte äta vad som helst och jag måste börja träna mer aktivt. Jag känner mig som en gammaltant. Man refererar till saker som hände innan kollegorna ens var födda.
Jag har liksom börjat få ont i en tå när det är kallt och rått ute, det är ett tydligt tanttecken tänker jag.
Men det är ok, jag kan göra roliga saker ändå. Men särskilt ung känner jag mig verkligen inte och jag har inte den smidighet i kroppen jag hade för 10 år sedan.

Ja, tidsuppfattningen visar verkligen hur gammal jag är. Jag träffar många i åldersspannet 20-25 i jobbet. När vi pratar känner jag ju att mina exempel och referenser är från stenåldern, jämförelsevis.

 

[Otherside]

Min svärmor är 80 och tävlar regelbundet i agility med sina border collies! OCH - hon vinner det mesta hon ställer upp i!!

 

[Palermo]

Min svärmor är 80 och tävlar regelbundet i agility med sina border collies! OCH - hon vinner det mesta hon ställer upp i!!

Ja, liknande förväntar jag mig vid 80. Ser jag mig omkring, är de flesta 80-åringar i ungefär den formen.

Nu vill jag inte antyda att din svärmor är på fallrepet, men ser jag mig omkring, så finns det oftast inte jättemånga pigga år kvar sen efter 80. Det verkar vara stor skillnad på 80 och tex 85. (Vilket ju inte är så konstigt, folk har ju inte evigt liv. Nyss dog en hundraåring i min släkt, han spelade boule till framåt 95, men de flesta kilar ju vidare tidigare än så.)

 

[Otherside]

Ja, liknande förväntar jag mig vid 80. Ser jag mig omkring, är de flesta 80-åringar i ungefär den formen.

Nu vill jag inte antyda att din svärmor är på fallrepet, men ser jag mig omkring, så finns det oftast inte jättemånga pigga år kvar sen efter 80. Det verkar vara stor skillnad på 80 och tex 85. (Vilket ju inte är så konstigt, folk har ju inte evigt liv. Nyss dog en hundraåring i min släkt, han spelade boule till framåt 95, men de flesta kilar ju vidare tidigare än så.)

Det finns säkert nåt sammanhang; har man klarat sig till 80 och är i ok form, har man nog goda förutsättningar. Mycket beror säkert på en själv, hur man levt/lever sitt liv, men en del är genetiskt. Svärmor är en seg hästkvinna, som ridit jakt i England till långt efter 65. Det har nog gjort sitt till!

 

[cassiopeja]

Ja, liknande förväntar jag mig vid 80. Ser jag mig omkring, är de flesta 80-åringar i ungefär den formen.

Oj, vad olika det är! I min släkt så tycker jag att "livet" verkar ta slut vid 70, sen är det bara krämpor och sjukdomar och livströtthet och elände.

 

[Palermo]

Oj, vad olika det är! I min släkt så tycker jag att "livet" verkar ta slut vid 70, sen är det bara krämpor och sjukdomar och livströtthet och elände.

Vad deppigt. 70 är ju väldigt kort tid efter pensioneringen.

 

[SiZo]

Vad deppigt. 70 är ju väldigt kort tid efter pensioneringen.

Min generation kommer nog inte ha gått i pension då ens.

Mannens familj är lite märklig. Varenda man upplever knappt sin 60årsdag. Kvinnorna blir urgamla om inget händer. Funderar på o skicka honom på såndär undersökning där de kollar hela kroppen när han är 40. Kostar 35 000 (nu), men det kan det vara värt.

 

[monster1]

Oj, vad olika det är! I min släkt så tycker jag att "livet" verkar ta slut vid 70, sen är det bara krämpor och sjukdomar och livströtthet och elände.

När jag tittar runt mig börjar det efter 75 ungefär med lite mer allvarliga krämpor. I generationen innan mina föräldrar så var det bara min farfar som levde efter 75. Den generation som är i den åldern nu verkar ju klara sig bättre även om de har sina krämpor de med.

 

[cassiopeja]

När jag tittar runt mig börjar det efter 75 ungefär med lite mer allvarliga krämpor. I generationen innan mina föräldrar så var det bara min farfar som levde efter 75. Den generation som är i den åldern nu verkar ju klara sig bättre även om de har sina krämpor de med.

Ja, bara sen jag föddes har medellivslängden ökat med 8 år för kvinnor och 10 år för män, så vi lever ju verkligen mycket längre. Eller åtminstone hålls vid liv längre...
Jag vet faktiskt inte om jag är sugen på att leva så länge om jag ser till (den obefintliga) livskvaliteten hos de äldre jag känner. Tycker mest att det verkar ovärdigt. Men jag blir glad av att läsa att det inte verkar vara så för alla!

 

[Araminta]

Jag träffar en hel del pensionärer i jobbet och det är verkligen helt omöjligt att döma någon efter ålder. 65-åringen hasar in med rullator och 87-åringen ursäktar arbetskläderna med pågående husbygge.

Fysiskt form har absolut inverkan men man behöver också en hel del tur och genetiska förutsättningar för att slippa sjukdomar och skador

 

[Tajger]

Oj, vad olika det är! I min släkt så tycker jag att "livet" verkar ta slut vid 70, sen är det bara krämpor och sjukdomar och livströtthet och elände.

Herregud, är ju snart där