Adhd

[Niyama]

Ja så kan det ju vara. Som du skrev förut så lät det som om man skulle sätta en ADHD-diagnos innan man behandlat/utrett själva traumat.

Skrev NPF men menar egentligen autism. ADHD har jag sämre koll på. Men ja, det kan man göra. Det är nog en individuell bedömning.

Det är inte ovanligt att psykologer som gör en traumabehandling remitterar patienter vidare för ADHD-utredning. Speciellt när patienten inte svarar på traumabehandlingen som förväntat kan det väckas misstanke om andra bakomliggande orsaker. Skillnaden då är dock att själva traumat är utrett och eventuellt färdigbehandlat och det går då att se vad som är vad vid en NPF-utredning.

Enligt de psykologer och psykiatriker jag träffat så påverkar en autismdiagnos hur traumabehandlingen ser ut, så det därför är viktigt att känna till i förväg. Sen är det klart utredningen inte görs precis efter ett nytt trauma. Det är inte ovanligt att främst kvinnor med autism felaktigt får diagnoser som bipolär och EIPS eller att en PTSD-diagnos gör att patienten inte får rätt hjälp.

 

[SiZo]

Jag har max 4 timmar per kväll efter jobbet. O 3 hästar. Det går verkligen inte ihop. Jag lagar aldrig mat på kvällen utan äter kall mat när jag kommer hem.
Tror det ser ut så för de flesta. Jag undrar ibland om vi människor skapar oss en bild på saker och ting om hur ”alla andra” är och har det/orkar o så lever man i någon tro att alla andra orkar så mycket.
Jag har gått mycket i terapi för att lära känna mig själv och har skapat vissa rutiner för att jag ska klara av att gå upp på morgonen. Övat i tankemönster etc. Det har hjälpt mig men inte mot att alltid vara så trött.

Nej vi lagar oftast mat på helgerna, storkok. Och kanske något lättare någon vardag.

Så det är inte så att vi står o lagar mat massor. Verkligen inte.

Och jo, de flesta orkar mer än mig. De flesta har liksom barn, det finns inte på kartan. Jag har fullt upp med att existera.

 

[monster1]

Jag har max 4 timmar per kväll efter jobbet. O 3 hästar. Det går verkligen inte ihop. Jag lagar aldrig mat på kvällen utan äter kall mat när jag kommer hem.
Tror det ser ut så för de flesta. Jag undrar ibland om vi människor skapar oss en bild på saker och ting om hur ”alla andra” är och har det/orkar o så lever man i någon tro att alla andra orkar så mycket.
Jag har gått mycket i terapi för att lära känna mig själv och har skapat vissa rutiner för att jag ska klara av att gå upp på morgonen. Övat i tankemönster etc. Det har hjälpt mig men inte mot att alltid vara så trött.

Nej det är det inte, möjligen är det normaliserat bland hästmänniskor. Men de vuxna jag har i min omgivning äter lagad mat tillsammans med sin familj, dessutom kör de sina barn på aktiviteter och tränar själva. De tvättar, städar, diskar och sköter hushållet även på vardagar.
Att inte orka göra något efter jobbet och med något menar jag laga mat, diska, städa, träna etc det är en varningsklocka. Man ska ha tillräckligt med energi för att sköta sitt hem, sin hygien och att ha sociala relationer.

Jag fattar inte riktigt det här normaliserande av utmattningssymptom, är det liksom signalen att det är normalt att vara utmattad eller på gränsen till utmattad hela tiden.

 

[animalasia]

Jag har max 4 timmar per kväll efter jobbet. O 3 hästar. Det går verkligen inte ihop. Jag lagar aldrig mat på kvällen utan äter kall mat när jag kommer hem.
Tror det ser ut så för de flesta. Jag undrar ibland om vi människor skapar oss en bild på saker och ting om hur ”alla andra” är och har det/orkar o så lever man i någon tro att alla andra orkar så mycket.
Jag har gått mycket i terapi för att lära känna mig själv och har skapat vissa rutiner för att jag ska klara av att gå upp på morgonen. Övat i tankemönster etc. Det har hjälpt mig men inte mot att alltid vara så trött.

När jag ser hur många det är som går ut och äter lunch så tänker jag att det har förändrats för en del. Lunchen har blivit det lagade målen och middagen har övergått till något lättare.

 

[Niyama]

Hade du en enkel, problemfri uppväxt, noll mobbning? Har du sluppit stress och social ångest? Du blev inte konstant tillsagd när du försökte uttrycka dina behov? Tilllsagd att "bete dig"?

Jag menar inte Trauma som i "såg sin mamma bli mördad" utan alla de där små tillfällena som skapar starka känslor, starka negativa minnen, och stark rädsla inför att prova det igen.

Jag förklarar inte det här jättebra, men grundidén (inte min egen) är att det neurotypiska samhället är såpass hostilt mot autistiska behov att många, eventuellt alla, får cptsd av att försöka "göra rätt och vara rätt".

Jag har inga såna trauman alls. Jag var en unge som knappt märktes, alltid gjorde som jag blev tillsagd osv. Det gjorde nog att omgivningen generellt gillade mig, enkel unge liksom. Sen hade jag det jobbigt ändå men skulle absolut inte kalla det för trauman.

(Om det finns såna händelser som jag ändå kände av, utan att andra märkte det, så överskuggas de nog av allvarligare trauman för det är inget jag minns.)

 

[Tora]

Det behöver inte vara misshandel såsom en neurotypiker uppfattar misshandel. Men effekten blir densamma.

Här är ett exempel:
Att bli skriken åt varje morgon att ta på sig kläderna som kliar, stramar, skär in, och förstör koncentrationen för hela skoldagen, samtidigt som ens vuxna säger åt en att det man känner inte stämmer... "Sluta vara så känslig!"

Det var bara ett exempel. Generellt så vet man att vissa barn är mer utsatta än andra. Sen har jag svårt att tänka mig att det finns speciellt många människor som aldrig råkar ut för ett trauma under sin livstid. I alla fall om man definierar ett trauma som något man bär med sig genom livet på ett ej positivt sätt.

 

[Tora]

Skrev NPF men menar egentligen autism. ADHD har jag sämre koll på. Men ja, det kan man göra. Det är nog en individuell bedömning.

Enligt de psykologer och psykiatriker jag träffat så påverkar en autismdiagnos hur traumabehandlingen ser ut, så det därför är viktigt att känna till i förväg. Sen är det klart utredningen inte görs precis efter ett nytt trauma. Det är inte ovanligt att främst kvinnor med autism felaktigt får diagnoser som bipolär och EIPS eller att en PTSD-diagnos gör att patienten inte får rätt hjälp.

Ja och det är därför du behöver utvärdera eventuella differentialdiagnoser noggrant innan en utredning.

 

[Sel]

Det var bara ett exempel. Generellt så vet man att vissa barn är mer utsatta än andra. Sen har jag svårt att tänka mig att det finns speciellt många människor som aldrig råkar ut för ett trauma under sin livstid. I alla fall om man definierar ett trauma som något man bär med sig genom livet på ett ej positivt sätt.

Fast jag vet inte. Jag både håller med om inte men tycker att ordet "trauma" blir lite överarbetat och förlorar mening ibland.
Vilken unge har inte dåliga minnen och har blivit påverkad på något vis av att inte räcka till, av att bli utesluten eller periodvis mobbad? Av att bli orättvist behandlad, pressad, inte sedd?

Vilken vuxen människa har inte blivit utsatt för antingen sexuella anpelningar, övergrepp eller annat som satt spår? Har osäkerhet ibland runt sitt utseende, sin livsstil eller sina val? Vilken yrkeskategori upplever inte problematik på arbetsplatsen?
Är allt det här traumatiskt eller är det till viss grad faktiskt "normalt" inom alla samhällskulturer?

 

[Tora]

Fast jag vet inte. Jag både håller med om inte men tycker att ordet "trauma" blir lite överarbetat och förlorar mening ibland.
Vilken unge har inte dåliga minnen och har blivit påverkad på något vis av att inte räcka till, av att bli utesluten eller periodvis mobbad? Av att bli orättvist behandlad, pressad, inte sedd?

Vilken vuxen människa har inte blivit utsatt för antingen sexuella anpelningar, övergrepp eller annat som satt spår? Har osäkerhet ibland runt sitt utseende, sin livsstil eller sina val? Vilken yrkeskategori upplever inte problematik på arbetsplatsen?
Är allt det här traumatiskt eller är det till viss grad faktiskt "normalt" inom alla samhällskulturer?

Ja precis så. Att vara med om en flygolycka klassar nog de flesta som traumatisk upplevelse men sen verkar gränsen vara rätt så flytande…….

 

[Sel]

Ja precis så. Att vara med om en flygolycka klassar nog de flesta som traumatisk upplevelse men sen verkar gränsen vara rätt så flytande…….

Precis. Det en del klassar som ganska normala motgångar kan givetvis vara mycket svårt att hantera för andra, men att generalisera det som ett trauma känns också fel.

 

[skiesabove]

Fast jag vet inte. Jag både håller med om inte men tycker att ordet "trauma" blir lite överarbetat och förlorar mening ibland.
Vilken unge har inte dåliga minnen och har blivit påverkad på något vis av att inte räcka till, av att bli utesluten eller periodvis mobbad? Av att bli orättvist behandlad, pressad, inte sedd?

Vilken vuxen människa har inte blivit utsatt för antingen sexuella anpelningar, övergrepp eller annat som satt spår? Har osäkerhet ibland runt sitt utseende, sin livsstil eller sina val? Vilken yrkeskategori upplever inte problematik på arbetsplatsen?
Är allt det här traumatiskt eller är det till viss grad faktiskt "normalt" inom alla samhällskulturer?

Skillnaden mellan en negativ händelse och ett trauma är vilken långvarig effekt det får, hur det påverkar en i nutid.

Men ja, personligen tror jag att väldigt många bär på saker som orsakar ångest och "beteendestörningar", vare sig det vänds inåt eller utåt. Vi är däggdjur som alla andra, och växer upp i en form av fångenskap, långt från våra egentliga biologiska behov. Vi är sociala flockdjur, men lever i ett abstrakt samhälle, och många beter sig rätt så vidrigt mot andra.

Det är inte alla människor som får "stora problem", precis som det inte är alla hästar i en dålig miljö som börjar väva eller blir aggressiva. Men de flesta blir lite avstängda, som ett sätt att överleva dom suboptimala förhållandena.

 

[Badger]

8 timmar? För mig snarare 11-12 timmar sömn vardag och mer helg.

Är lite intressant att oavsett hur du förklara trötthet så tar läkare inte det på allvar och ändå är det patienten som förklarat dåligt. Jag hade ändå även dåliga blodvärden som förklarade min trötthet så kan bara föreställa mig hur det är att få läkare att tro en när det inte ens finns något sådant som ligger bakom.

Jo de är nog ganska trötta i allmänhet tänker jag så bedömer andra efter sig själva, vilket var vad jag försökt uttrycka.

Jag har haft serumblodvärden på 14 där gränsvärdet ligger mellan 13- 200 eller så och sökt för ganska stora symptom. Och läkaren har ansett sig generös som skrev ut järnpiller, iom att jag var innanför gränsvärdena. Dock fick jag dem faktiskt för att jag sov runt 5 timmar på en dag och runt 8+ timmar på en natt utan problem när jag pluggade.

Jag tror att de är trötta, att de nästan somnar vid ratten och inte orkar ha några fritidsaktiviteter osv. För de jobbar väldigt väldigt mycket och kan ha jourer i många många timmar.

 

[Tora]

Skillnaden mellan en negativ händelse och ett trauma är vilken långvarig effekt det får, hur det påverkar en i nutid.

Men ja, personligen tror jag att väldigt många bär på saker som orsakar ångest och "beteendestörningar", vare sig det vänds inåt eller utåt. Vi är däggdjur som alla andra, och växer upp i en form av fångenskap, långt från våra egentliga biologiska behov. Vi är sociala flockdjur, men lever i ett abstrakt samhälle, och många beter sig rätt så vidrigt mot andra.

Det är inte alla människor som får "stora problem", precis som det inte är alla hästar i en dålig miljö som börjar väva eller blir aggressiva. Men de flesta blir lite avstängda, som ett sätt att överleva dom suboptimala förhållandena.

Det där låter lite verklighetsfrånvänt. Var tänker du att det traumafria livet ska finnas/har funnits? På savannen där man blev uppäten av rovdjur? Mobbning och uteslutning har alltid funnits, det är inget nytt påfund.

Rent generellt så är livet kantat med mindre eller större trauman. Människor är egentligen rätt bra på att hantera dåliga händelser annars skulle de flesta lägga sig ner och bara ge upp. Ta till exempel normaliseringsprocessen, den är i grunden ett överlevnadsverktyg.

Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång. Jag skulle snarare säga tvärtom att tittar man historiskt på det så har det aldrig varit så lätt för människor som det är nu.

 

[Palermo]

Det där låter lite verklighetsfrånvänt. Var tänker du att det traumafria livet ska finnas/har funnits? På savannen där man blev uppäten av rovdjur? Mobbning och uteslutning har alltid funnits, det är inget nytt påfund.

Rent generellt så är livet kantat med mindre eller större trauman. Människor är egentligen rätt bra på att hantera dåliga händelser annars skulle de flesta lägga sig ner och bara ge upp. Ta till exempel normaliseringsprocessen, den är i grunden ett överlevnadsverktyg.

Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång. Jag skulle snarare säga tvärtom att tittar man historiskt på det så har det aldrig varit så lätt för människor som det är nu.

Jag håller verkligen med dig.

 

[Badger]

Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång. Jag skulle snarare säga tvärtom att tittar man historiskt på det så har det aldrig varit så lätt för människor som det är nu.

Ja, håller med, att ha en bokstavsdiagnos i dagens skola är väldigt svårt och jobbigt.

Men de andra barnen lever inte ett liv med rosa enhörningar och ständig glädje och lycka. Även de andra barnen kan ha utbrott och slå någon eller bli jätteledsen och gråta hysteriskt eller bli knuffad hela tiden i matsalskön varpå läraren skäller på den knuffade eleven. Eller att en lärare bara hatar den eleven osv. Det finns liksom inte rosa moln och enhörningar ens för alla välbärgade barn med snälla föräldrar. Och helt ärligt den som hela tiden glider ovanpå och landar överst i en klass och verkar vara rosa moln och enhörningar är inte alltid någon som inte tar konflikter och stampar ned personer hårt och skapar en hård miljö i klassen i sin kamp att vara i den positionen. Så de som är nära den personen och verkar ha rosa enhörningar kan lika gärna ha massor av små mikroagressioner hela dagarna. Jag tror inte ens det nödvändigtvis är nyttigt att vara den personen som lever ovanpå i rosa moln och enhörningar. Jag tror inte hens föräldrar gjort hen en tjänst alla gånger. Ibland framkommer det inte tänker jag, att barn kan agera ut även utan diagnoser.

 

[skiesabove]

Det där låter lite verklighetsfrånvänt. Var tänker du att det traumafria livet ska finnas/har funnits? På savannen där man blev uppäten av rovdjur? Mobbning och uteslutning har alltid funnits, det är inget nytt påfund.

Rent generellt så är livet kantat med mindre eller större trauman. Människor är egentligen rätt bra på att hantera dåliga händelser annars skulle de flesta lägga sig ner och bara ge upp. Ta till exempel normaliseringsprocessen, den är i grunden ett överlevnadsverktyg.

Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång. Jag skulle snarare säga tvärtom att tittar man historiskt på det så har det aldrig varit så lätt för människor som det är nu.

Hemska händelser händer. Det är hur dom hanteras direkt efter som påverkar huruvida det blir ett trauma eller inte.

Får man prata om det med sina nära, som lyssnar och stöttar? Eller blir man gaslightad, skammad, eller locket läggs på?

Handskas man med de hemska händelserna i flocken, inkluderar alla, bearbetar, ruskar av sig det?

Hemska händelser/upplevelser leder inte per automatik till ett trauma.

Och vad är det här för människosyn från din sida, tänker du verkligen såhär om folk som du inte känner och inte vet vad dom har för vetenskapliga belägg för sina teorier? "Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång."

Jösses...

 

[Sassy]

Det där låter lite verklighetsfrånvänt. Var tänker du att det traumafria livet ska finnas/har funnits? På savannen där man blev uppäten av rovdjur? Mobbning och uteslutning har alltid funnits, det är inget nytt påfund.

Rent generellt så är livet kantat med mindre eller större trauman. Människor är egentligen rätt bra på att hantera dåliga händelser annars skulle de flesta lägga sig ner och bara ge upp. Ta till exempel normaliseringsprocessen, den är i grunden ett överlevnadsverktyg.

Det låter mer som om du har målat upp en traumafri värld med rosa moln och enhörningar som något som faktiskt har funnits någon gång. Jag skulle snarare säga tvärtom att tittar man historiskt på det så har det aldrig varit så lätt för människor som det är nu.

Som @skiesabove skriver, kvarstående trauma är inte avhängigt hur svårt något är, utan hur det kan bearbetas utan att lämna stora och långvariga konsekvenser. Till synes små händelser kan lämna stora trauman för resten av livet, händelser som omvärlden förfasas över kan passera utan jättestora spår.

Barn med NPF har av flera anledningar lättare att bilda trauma av händelser som vuxenvärlden kanske inte förstår är traumatiska (kanske just därför?). Jag gissar att det samma gäller vuxna också för den delen, även om vuxna i regel har en stabilare grund för att kunna undvika att kvarstående trauma bildas.

Det finns en del att läsa när det gäller tex C-PTSD och varför det uppstår, om man nu tror att traumafri skulle vara = dans på rosor.

Jag har själv traumareaktioner (numera till största delen bearbetade) från händelser som nästan är så små att omgivningen inte har sett det, men har klarat flera livshotande händelser utan större kvarhängande problem. Det tog ett tag att hitta psykolog som var tillräckligt insatt så jag har hade eventuellt inte kunnat få kompetent hjälp om det inte vore för att jag själv har pluggat psykologi och visste vad jag skulle fråga efter.

 

[Badger]

Historisk så är det ju inte särskilt länge ”normen” varit att man ska orka jobba 40 h vecka samtidigt som man tar hand om hus och hem och barn, än mindre hinna med fritid. Utan väldigt länge var ju normen i en familj att en vuxen arbetade och den andra vuxna tog hand om hemmet och barnen. Ev arbetade deltid.

Så att vara ensamstående med barn är ett pussel som egentligen inte går ihop. Inte heller att vara två heltidsarbetande föräldrar även om man delar på allt.

Jag är extremt imponerad över alla som klarar heltid och ta hand om barn. Jag skulle aldrig orka det

Men mannen i den familjen hade i många fall ingen fritid. Han var priviligierad. Men på ett annat sätt fick han mindre tid med barnen och jobbade och kom hem och åt middag och satt i en fåtölj ett par timmar och gick och la sig och sedan gick till jobbet. Ibland middagar eller ngt hemma. Dvs inte riktigt drömlivet med en aktiv fritid. Och frun jobbade dygnet runt med allting som skulle fixas så tror inte det var mycket fritid där heller. Barnen slängdes ut på gården så att de inte var ivägen och många 40-50-talsbarn har inga jätteminnen av av föräldrarna, kanske skridskor någon gång.

 

[Capybara]

OT, men det är så här debatter spårar ur. Jag ser inte att @skiesabove i något enda inlägg målat upp en idealiserad drömvärld, så varför formulera sig på det där nedlåtande sättet med "rosa moln och enhörningar" som några av er gör?

Jag har svårt att förstå den här tråden och var den befinner sig nu. Är den en dragkamp mellan vilka grupper av människor som har det jobbigast och svårast? Vem som har lättast att få trauma? Vem som är tröttast och har störst skäl att vara det?

 

[nullo-modo]

Jo de är nog ganska trötta i allmänhet tänker jag så bedömer andra efter sig själva, vilket var vad jag försökt uttrycka.

Jag har haft serumblodvärden på 14 där gränsvärdet ligger mellan 13- 200 eller så och sökt för ganska stora symptom. Och läkaren har ansett sig generös som skrev ut järnpiller, iom att jag var innanför gränsvärdena. Dock fick jag dem faktiskt för att jag sov runt 5 timmar på en dag och runt 8+ timmar på en natt utan problem när jag pluggade.

Jag tror att de är trötta, att de nästan somnar vid ratten och inte orkar ha några fritidsaktiviteter osv. För de jobbar väldigt väldigt mycket och kan ha jourer i många många timmar.

Då var du ju inom ref ramen, jag var det inte med
P—Ferritin
Resultat 2,4
Referensintervall: 13-148

P—Transferrinmättnad
Resultat: 0,03
Referensintervall: 0,10-0,50

P—Järn
Resultat: 2,2
Referensintervall: 9,0-34

Och även en del B-vitamin och andra brister även om det HB på 101 var hyfsat högt för att vara jag.
Trötthet var det stora för mig men långt ifrån bara det.