Adhd

[Wille]

Meningen kan kanske vara att tjäna några kronor. Det kan minska din stress. Mitt jobb är inte något jag BRINNER för, vilket jag ser som ett plus. Jag blir inte utbränd. Det är ett jobb, jag är faktiskt bra på det, och jag har energi över till annat ibland. Ibland suger jobbet all energi, men inte alltid.

Det är så minimalt att det inte räddar röven på mig. Jag sitter i skiten ändå.

 

[Rosett]

Det är säkert inte omöjligt att det är vanligare med att de med autism blivit utsatta för misshandel som barn.

Det är fastlagt av forskare att personer med ADHD och/eller autism löper större risk att utsättas för trauma.

 

[animalasia]

Jag tänker att vad man jobbar med och hur man gör det påverkar hur mycket energi det kostar till viss del.

Om jag tex jobbar 5 hästar per dag är jag oerhört mindre psykiskt slut än om jag jobbar kontor 4 h.
Har jag lektioner för 5 pers så kostrar det mer energi än att jobba 5 hästar själv. Men inte lika mkt som det kontorsjobbet.

Precis som det för sambo kostar mkt mindre energi att kirobehandla hästar än vissa människor.

Sen är det så klart oerhört lyxigt att jobba med något man både brinner för och har lätt att utföra. Och att kunna styra arbetstider en hel del. Det kan ju inte alla.
Men jag känner ett gäng npf-are som justerat sina liv efter vad de brinner för/har lätt för och orkar då mkt mer.

Till viss del kanske man kan söka sig till visst arbete/utbildning som ens npf inte triggas så mkt av. Även om det kanske blir sämre betalt eller ngt så kanske det är värt att orka annat.

Där tänker jag att det vore värdefullt att få hjälp att analysera olika arbeten utifrån hur mycket energi som de kan krävas. Jag vet att det är individuellt och kan skilja sig mellan olika kontexter, men det kan ändå ge en vägledning. Tex har jag lärt mig om mig själv att långa deadlines stressar enormt, det är bättre med korta.

Ett arbete som uppfattas som stressigt av någon kan vara helt ok för en annan. Det den ena tycker är långtråkigt upplever en annan är skönt och förutsägbart.

 

[tuaphua]

Där tänker jag att det vore värdefullt att få hjälp att analysera olika arbeten utifrån hur mycket energi som de kan krävas. Jag vet att det är individuellt och kan skilja sig mellan olika kontexter, men det kan ändå ge en vägledning. Tex har jag lärt mig om mig själv att långa deadlines stressar enormt, det är bättre med korta.

Ett arbete som uppfattas som stressigt av någon kan vara helt ok för en annan. Det den ena tycker är långtråkigt upplever en annan är skönt och förutsägbart.

Ja, absolut!

Jag har ett gäng npf:are runt mig som är rätt framgångsrika i sina olika yrken. Gemensamt för dem är ju att de landat där deras npf inte triggas så mkt. Någon som är ultraextrovert och snabb att tänka utanför boxen är en supersäljare/affärutvecklare etc. Medans någon väldigt introvert som är bra på mönster, matematik etc är skitbra inom vissa IT-saker där denne får vara lite avskild från andra medans den jobbar med det.
De hade nog inte upplevt den andres jobb som särskilt lätt eller kul.

För mig är det enklare att jobba med hästar själv iom att det kommer per rutin och per instinkt. Det bara görs automatiskt mkt. Har jag lektion kräver det lite mer iom att man måste förklara för andra och sätta ord på saker i rätt läge anpassat för just den som tränas. Det går ändå också hyfsat på rutin och kräver inte jättemycket tankeprocess i stunden mer.
Men visst kontorsjobb kräver att jag aktivt lär mig, aktivt översätter, aktivt räknar etc. Det kan vara himla tungt. Jag har totalt värdelöst arbetsminne för siffror. Jag hade varit en katastrof som typ ekonomi-människa.

Sen ang att jobba med sin hobby så kan det bli lite magplask för många, med och utan npf. Det blir ju vardag och inte jätteskoj alltid det heller. Det kan vara riktigt tungt i perioder för många. Jag vet ganska många som lite grann överskattat hur himla roligt det måste vara när det blir vardag.

 

[tuaphua]

Det här.

Jag har just nu ett mindre administrativt jobb, och satan vad det suger energi, för jag hatar jobbet. Jag ser ingen mening med mina arbetsuppgifter och förstår inte ens poängen med hela företaget.

Det är en kamp att klara jobbet, just för att det är så tråkigt och meningslöst.

Jag tror nog inte jag känt att jag inte fattar poängen med något företag.

Fattar att det måste kännas tungt om du avskyr det.

 

[animalasia]

Ja, absolut!

Jag har ett gäng npf:are runt mig som är rätt framgångsrika i sina olika yrken. Gemensamt för dem är ju att de landat där deras npf inte triggas så mkt. Någon som är ultraextrovert och snabb att tänka utanför boxen är en supersäljare/affärutvecklare etc. Medans någon väldigt introvert som är bra på mönster, matematik etc är skitbra inom vissa IT-saker där denne får vara lite avskild från andra medans den jobbar med det.
De hade nog inte upplevt den andres jobb som särskilt lätt eller kul.

För mig är det enklare att jobba med hästar själv iom att det kommer per rutin och per instinkt. Det bara görs automatiskt mkt. Har jag lektion kräver det lite mer iom att man måste förklara för andra och sätta ord på saker i rätt läge anpassat för just den som tränas. Det går ändå också hyfsat på rutin och kräver inte jättemycket tankeprocess i stunden mer.
Men visst kontorsjobb kräver att jag aktivt lär mig, aktivt översätter, aktivt räknar etc. Det kan vara himla tungt. Jag har totalt värdelöst arbetsminne för siffror. Jag hade varit en katastrof som typ ekonomi-människa.

Sen ang att jobba med sin hobby så kan det bli lite magplask för många, med och utan npf. Det blir ju vardag och inte jätteskoj alltid det heller. Det kan vara riktigt tungt i perioder för många. Jag vet ganska många som lite grann överskattat hur himla roligt det måste vara när det blir vardag.

Ja jag provade att hålla lektioner när jag var ung men kände ganska snabbt att det inte var för mig. Istället för att känna lugn och avslappning när jag kom till stallet så var det lite press på att presentera. Men för någon annan är det säkert värt det.

 

[Sel]

Jag tror det är Jättevanligt oavsett diagnos eller inte att ha svårt att hinna/orka med mycket mer än ett heltidsjobb. Därefter orkar man många det man Måste, om ens det.
Det finns en anledning till att alla "häpnar" när någon människa hinner med mycket och till att det övervägs sex timmars arbetsdagar och fyradagars veckor. Det kommer ju inte från ingenstans.

 

[skiesabove]

Det är säkert inte omöjligt att det är vanligare med att de med autism blivit utsatta för misshandel som barn.

Det behöver inte vara misshandel såsom en neurotypiker uppfattar misshandel. Men effekten blir densamma.

Här är ett exempel:
Att bli skriken åt varje morgon att ta på sig kläderna som kliar, stramar, skär in, och förstör koncentrationen för hela skoldagen, samtidigt som ens vuxna säger åt en att det man känner inte stämmer... "Sluta vara så känslig!"

 

[Alexandra_W]

Jag tror det är Jättevanligt oavsett diagnos eller inte att ha svårt att hinna/orka med mycket mer än ett heltidsjobb. Därefter orkar man många det man Måste, om ens det.
Det finns en anledning till att alla "häpnar" när någon människa hinner med mycket och till att det övervägs sex timmars arbetsdagar och fyradagars veckor. Det kommer ju inte från ingenstans.

Historisk så är det ju inte särskilt länge ”normen” varit att man ska orka jobba 40 h vecka samtidigt som man tar hand om hus och hem och barn, än mindre hinna med fritid. Utan väldigt länge var ju normen i en familj att en vuxen arbetade och den andra vuxna tog hand om hemmet och barnen. Ev arbetade deltid.

Så att vara ensamstående med barn är ett pussel som egentligen inte går ihop. Inte heller att vara två heltidsarbetande föräldrar även om man delar på allt.

Jag är extremt imponerad över alla som klarar heltid och ta hand om barn. Jag skulle aldrig orka det

 

[Bison]

Ja stora delar av mitt liv ser ut precis så. Med skillnaden att jag är kräsen så istället för färdigmat så blir det ingen mat eller "girl dinner". Jag avundas folk som har energi till att verkligen göra saker. Jag förstår inte hur det går till, och hur de har tid?

När min man kommer hem från jobbet så är det 3 h tills vi ska gå o lägga oss. Man ska hinna äta/laga mat, promenera hundarna, ge dem mat och sen då? Ja ska man duscha så är det dags för sängen sedan. Annars kanske man har 20-30 min med "fri tid".

Visst händer det att vi är sociala på helger, men då är vi slitna under veckan sedan, riktigt slitna.

Det beror helt på vad man har för arbetstider, arbetsuppgifter, pendlingsträcka osv.
Mina dagveckor slutar jag 14,30, är hemma 14,45. Byter om och går/cyklar till stallet och är där strax efter 15.
Hemma igen runt 18, då har jag iaf tre timmar att chilla, klappa katter, duscha och äta.

Skulle jag däremot jobba 7 - 16 och lång restid på det hade jag inte orkat ett skit efter jobbet.
Har ett jobb dom passar mig bra, lite lagom monotont, följer checklistor och bra tid för att återhämta mig i ensamhet på raster.

 

[tuaphua]

Det behöver inte vara misshandel såsom en neurotypiker uppfattar misshandel. Men effekten blir densamma.

Här är ett exempel:
Att bli skriken åt varje morgon att ta på sig kläderna som kliar, stramar, skär in, och förstör koncentrationen för hela skoldagen, samtidigt som ens vuxna säger åt en att det man känner inte stämmer... "Sluta vara så känslig!"

Det kan ju också vara traumatisk för vissa att hela tiden få höra ”du som är så himla intelligent måste sluta vara så lat” i skolan när de kämpar sig blå med att hålla fokus. Att deras identitet ska bli ”den lata” när de kämpar livet ur sig.

Eller som en autistisk väldigt introvert kille med matsvårigheter i min klass som verkligen inte kunde prata inför folk. Drabbades typ av mutism då inför grupp. Och hur lärare bara tjatade om att han skulle skärpa sig och läsa högt som alla andra. Eller var han väl lyckats fråga matteläraren om hjälp och får höra ”Vad vill du då din smale rackare?”. Som om han vågade be om hjälp igen? Eller får kraft och vilja att plugga vidare efter gymnasiet.

 

[SiZo]

Det beror helt på vad man har för arbetstider, arbetsuppgifter, pendlingsträcka osv.
Mina dagveckor slutar jag 14,30, är hemma 14,45. Byter om och går/cyklar till stallet och är där strax efter 15.
Hemma igen runt 18, då har jag iaf tre timmar att chilla, klappa katter, duscha och äta.

Skulle jag däremot jobba 7 - 16 och lång restid på det hade jag inte orkat ett skit efter jobbet.
Har ett jobb dom passar mig bra, lite lagom monotont, följer checklistor och bra tid för att återhämta mig i ensamhet på raster.

Ja tyvärr så är restiden 1,5 h enkel väg för min man. Men jag tyckte inte att jag hade mer tid när jag hade 40 min restid enkel väg. Inte jättemycket mer energi heller.

 

[Sel]

Ja tyvärr så är restiden 1,5 h enkel väg för min man. Men jag tyckte inte att jag hade mer tid när jag hade 40 min restid enkel väg. Inte jättemycket mer energi heller.

Skillnaden mellan tre timmar och en och en halv timme är kanske inte så märkvärd, men när jag gick från mellan två och fyra timmar restid totalt per dag, räkna in väder, vind och skit och slopp och passa tider jämfört med nu när jag kan välja mellan att promenera på tjugo, femton minuter eller ta cykeln på fem känns det som att jag ibland fått en bit av livet tillbaka. Sedan blev arbetsdagarna också kortare i samma veva, men att slippa just den där menlösa och frustrerande transportsträckan gjorde mycket för mig.

 

[Alexandra_W]

Skillnaden mellan tre timmar och en och en halv timme är kanske inte så märkvärd, men när jag gick från mellan två och fyra timmar restid totalt per dag, räkna in väder, vind och skit och slopp och passa tider jämfört med nu när jag kan välja mellan att promenera på tjugo, femton minuter eller ta cykeln på fem känns det som att jag ibland fått en bit av livet tillbaka. Sedan blev arbetsdagarna också kortare i samma veva, men att slippa just den där menlösa och frustrerande transportsträckan gjorde mycket för mig.

Jag känner verkligen samma. 1.5 h enkel väg bilpendling (när allt funkade som det skulle) kändes helt okej när jag höll på med det. Och i 20 år.

Nu går jag på 20 min, 15 om man jag skyndar mig och cyklar på 5. Och skulle aldrig kunna tänka mig frivilligt pendla 3 h per dag igen. Inte ens 2. Möjligen 30 min enkel väg med bil som max om jag fick andra fördelar

 

[SiZo]

Skillnaden mellan tre timmar och en och en halv timme är kanske inte så märkvärd, men när jag gick från mellan två och fyra timmar restid totalt per dag, räkna in väder, vind och skit och slopp och passa tider jämfört med nu när jag kan välja mellan att promenera på tjugo, femton minuter eller ta cykeln på fem känns det som att jag ibland fått en bit av livet tillbaka. Sedan blev arbetsdagarna också kortare i samma veva, men att slippa just den där menlösa och frustrerande transportsträckan gjorde mycket för mig.

Ja jag försöker övertala mannen att leta efter andra spelföretag som inte ligger i Stockholm. För 5 min cykel från söder kommer vi aldrig ha råd med. Där vi har råd med kommer man aldrig under 45 känns det som.

Så jag hoppas att han ska nöja sig på ett mindre företag i framtiden

 

[Bison]

Ja tyvärr så är restiden 1,5 h enkel väg för min man. Men jag tyckte inte att jag hade mer tid när jag hade 40 min restid enkel väg. Inte jättemycket mer energi heller.

Även 40 minuter är ju rätt långt och som sagt arbetstider och uppgifter påverkar massor.

 

[Sel]

Skillnaden mellan tre timmar och en och en halv timme är kanske inte så märkvärd, men när jag gick från mellan två och fyra timmar restid totalt per dag, räkna in väder, vind och skit och slopp och passa tider jämfört med nu när jag kan välja mellan att promenera på tjugo, femton minuter eller ta cykeln på fem känns det som att jag ibland fått en bit av livet tillbaka. Sedan blev arbetsdagarna också kortare i samma veva, men att slippa just den där menlösa och frustrerande transportsträckan gjorde mycket för mig.

Rent krasst gjorde också skillnaden i transportkostnad att skillnaden mellan en åtta och sex timmars arbetsdag nästan gick på ett ut.
Det stämmer inte längre, men vilket andrum det gav då!

 

[Hippocampus]

Jag tänker att vad man jobbar med och hur man gör det påverkar hur mycket energi det kostar till viss del.

Om jag tex jobbar 5 hästar per dag är jag oerhört mindre psykiskt slut än om jag jobbar kontor 4 h.
Har jag lektioner för 5 pers så kostrar det mer energi än att jobba 5 hästar själv. Men inte lika mkt som det kontorsjobbet.

Precis som det för sambo kostar mkt mindre energi att kirobehandla hästar än vissa människor.

Sen är det så klart oerhört lyxigt att jobba med något man både brinner för och har lätt att utföra. Och att kunna styra arbetstider en hel del. Det kan ju inte alla.
Men jag känner ett gäng npf-are som justerat sina liv efter vad de brinner för/har lätt för och orkar då mkt mer.

Till viss del kanske man kan söka sig till visst arbete/utbildning som ens npf inte triggas så mkt av. Även om det kanske blir sämre betalt eller ngt så kanske det är värt att orka annat.

Det här tror jag är nyckeln i hela samhället. Att justera sina liv efter vad du som person ”behöver”. Idag springer så många efter hjärnans aktivitet, man både reagerar och agerar på allt. Det finns ingen lärdom att faktiskt bortse från hjärnan ibland utan den hittar på saker hela tiden.
Basbehoven behöver fyllas absolut som boende, mat etc. Men jag tror många hade behövt lyssna inåt istället för på hjärnan och kontrollen.

 

[Hippocampus]

Ja stora delar av mitt liv ser ut precis så. Med skillnaden att jag är kräsen så istället för färdigmat så blir det ingen mat eller "girl dinner". Jag avundas folk som har energi till att verkligen göra saker. Jag förstår inte hur det går till, och hur de har tid?

När min man kommer hem från jobbet så är det 3 h tills vi ska gå o lägga oss. Man ska hinna äta/laga mat, promenera hundarna, ge dem mat och sen då? Ja ska man duscha så är det dags för sängen sedan. Annars kanske man har 20-30 min med "fri tid".

Visst händer det att vi är sociala på helger, men då är vi slitna under veckan sedan, riktigt slitna.

Jag har max 4 timmar per kväll efter jobbet. O 3 hästar. Det går verkligen inte ihop. Jag lagar aldrig mat på kvällen utan äter kall mat när jag kommer hem.
Tror det ser ut så för de flesta. Jag undrar ibland om vi människor skapar oss en bild på saker och ting om hur ”alla andra” är och har det/orkar o så lever man i någon tro att alla andra orkar så mycket.
Jag har gått mycket i terapi för att lära känna mig själv och har skapat vissa rutiner för att jag ska klara av att gå upp på morgonen. Övat i tankemönster etc. Det har hjälpt mig men inte mot att alltid vara så trött.

 

[Niyama]

Jag försökte förklara min trötthet för läkare en gång när jag hade problem att ens gå från toan till badrummet. Men fick svaret att det är helt normalt att vara trött efter jobbet.

Jag berättade för läkare hur jag efter några timmar i skolan somnade i hallen med ytterkläder på. Sen släpade jag mig till sängen, åt en banan där, somnade och sen likadant nästa dag. Men det var normalt för att jag hade varit sjukskriven länge. Jag fortsatte i 1,5 termin och hela tiden fick jag svaret att det skulle bli bättre och att det berodde på att jag inte var van, helt normalt.