Adhd

[Rosett]

Jag har träffats psykolog och arbetsterapeut på af, som ansåg att jag skulle hs en sius.

Sen blev jag av med sius för att min bil gick sönder. (Bilen är ett hjälpmedel för mig, så att jag kan fungera bättre.)

Vården anser att de inte kan göra mer för mig.

Då borde du kunna få varaktig sjukersättning på 100%.

 

[monster1]

Ett problem med att vara rörig pga adhd är att ingen medicin hjälper mot det. Det enda som hjälper är att ha olika mentala strategier.

Jag själv har provat flera olika adhd-mediciner i olika stark dos. En rejält bidragande orsak till det var just att se om något av det kunde hjälpa mig att hålla ordning. Jag tappar bort mobilen 20 gånger per dag, att nycklarna aldrig varit borta en längre tid är ett rent mirakel. Jag lägger SÅ mycket tid bara på att komma iväg eftersom jag aldrig lyckas ha ordning på saker och ting, hemma. På jobbet är det en helt annan sak.

Efter något år slutade jag ta medicinerna. De var bra tillfälligt för att jag skulle få lite ordning på saker och ting, de hjälpte mig i min jakt på strategier kring annat i livet. Men, just "rörigheten" påverkades inte, och den hjälp jag blev erbjuden var samtalsgrupper för andra med npf-diagnoser och arbetsterapeut. M.a.o. samma saker som jag erbjöds pga min autismdiagnos.

Vad jag förstår på de i min närhet som medicinerar mot adhd är att det hjälper med fokus och hjärnbrus. Jag märker rätt stor skillnad på när de glömt ta sina mediciner och när de har tagit dom i hur de beter sig. Det är liksom som att det kliar i hela kroppen på den ena när den inte tar medicinen, kan inte sitta still, hålla en konversation och liksom sitter och ger i från sig olika ljud hela tiden. Hen säger själv att det är stor skillnad och räknar med att medicinera livet ut, liknande på de andra jag känner med men inte riktigt lika tydligt för mig som utomstående. Men de har också fått sina diagnoser som vuxna så de har ju fått skaffa andra mer eller mindre bra strategier för att hantera sin rastlöshet.

 

[tuaphua]

Ett problem med att vara rörig pga adhd är att ingen medicin hjälper mot det. Det enda som hjälper är att ha olika mentala strategier.

Jag själv har provat flera olika adhd-mediciner i olika stark dos. En rejält bidragande orsak till det var just att se om något av det kunde hjälpa mig att hålla ordning. Jag tappar bort mobilen 20 gånger per dag, att nycklarna aldrig varit borta en längre tid är ett rent mirakel. Jag lägger SÅ mycket tid bara på att komma iväg eftersom jag aldrig lyckas ha ordning på saker och ting, hemma. På jobbet är det en helt annan sak.

Efter något år slutade jag ta medicinerna. De var bra tillfälligt för att jag skulle få lite ordning på saker och ting, de hjälpte mig i min jakt på strategier kring annat i livet. Men, just "rörigheten" påverkades inte, och den hjälp jag blev erbjuden var samtalsgrupper för andra med npf-diagnoser och arbetsterapeut. M.a.o. samma saker som jag erbjöds pga min autismdiagnos.

Det är ändå olika hur mkt medicinen hjälper.
För många ger det en startmotor som gör att man orkar börja städa. För många gör det också att de kan fokusera nog att börja med en viss grej och inte smådutta med allt och aldrig bli klar med något.

Det kan också göra det lättare att hålla rutiner.

Vissa ”läcker energi” när man inte förmår kanalisera den rätt. Det kostar massor av energi att försöka fokusera. Med medicin kan det vara så att man liksom lite får som en vattenslang att rikta vattnet med i jämförelse med att skvätta lite med händerna typ. Det blir mkt mer vatten i hinken/energi i kroppen att använda.

Precis som att jag är stökigare fysiskt, sprider mer kläder etc runt mig än sambo som också har ADHD men är überpedant och liksom radar upp allt han äger och har i exakta linjer. Kan gå ut och parkera om bilen om den står någon dm snett på vår egen uppfart. Sen är det kaos i hans dator och min är väldigt sorterad och prydlig.
Man är olika!

 

[Wille]

Då borde du kunna få varaktig sjukersättning på 100%.

Nej. 50%

Jag förväntas kunna jobba delvis, trots mina problem.

 

[tuaphua]

Sen absolut så funkar inte medicinen för alla! Jag vet flera som inte orkat olika biverkningar och slutat. Men det är främst såna som funkar hyfsat iaf.
Blir man väldigt hjälp så kanske man står ut med mer.
Men att det kan ge mer ångest är ju välkänt och gör det därav olämpligt för en del.
Samtidigt som det för andra sänker ångesten IOM att olika dysfunktioner får lite hjälp.

 

[parellikusken]

Sen absolut så funkar inte medicinen för alla! Jag vet flera som inte orkat olika biverkningar och slutat. Men det är främst såna som funkar hyfsat iaf.
Blir man väldigt hjälp så kanske man står ut med mer.
Men att det kan ge mer ångest är ju välkänt och gör det därav olämpligt för en del.
Samtidigt som det för andra sänker ångesten IOM att olika dysfunktioner får lite hjälp.

För mig hjälpte den verkligen, gjorde att jag klarade av min kandidatexamen. Och livet blev lättare med den, klarade av mer saker än jag gör nu. Bland annat hade jag inga problem att åka kollektivt, det har jag väldigt svårt för nu bland annat för att det blir för mycket intryck.
Åt medicin i typ 12-13 år.

Men ja, just nu haft jag så pass hög ångestnivå i grunden att det blir ännu mer kaos i hjärnan med elvanse eller concerta.

 

[Wille]

Sen absolut så funkar inte medicinen för alla! Jag vet flera som inte orkat olika biverkningar och slutat. Men det är främst såna som funkar hyfsat iaf.
Blir man väldigt hjälp så kanske man står ut med mer.
Men att det kan ge mer ångest är ju välkänt och gör det därav olämpligt för en del.
Samtidigt som det för andra sänker ångesten IOM att olika dysfunktioner får lite hjälp.

Det är p.g.a. risken för ångest som jag inte riktigt skulle vilja ha medicin även om jag skulle få en sådan diagnos.

Jag får lära mig leva med mig själv, men känner samtidigt att med samhällets krav så är det svårt.

 

[Rosett]

Nej. 50%

Jag förväntas kunna jobba delvis, trots mina problem.

Ok fast det verkar ju inte gå, med tanke på hur du mår. Skriver det av omtanke.
Vården och alla andra inblandade instanser kan väl göra en ny bedömning.

 

[ginnies]

Jag får lära mig leva med mig själv, men känner samtidigt att med samhällets krav så är det svårt.

Men det är väl inte konstigt om samhället har vissa regler och då krav på dig för ekonomiskt stöd? Annars har väl samhället i övrigt inte krav på dig du får ju tom en massa hjälp. Och vad gäller krav i övrigt så verkar det som du själv lägger stor börda på dina egna axlar, har du inte ork så måste du sålla bort fritidens intressen- kanske det mesta, så du orkar med om då 50% arbetsliv.

 

[Rosett]

Det är p.g.a. risken för ångest som jag inte riktigt skulle vilja ha medicin även om jag skulle få en sådan diagnos.

Jag får lära mig leva med mig själv, men känner samtidigt att med samhällets krav så är det svårt.

Jag fick stora besvär av metylfenidat men dexamfetamin funkar bra, så som jag tar det numera. Kan inte ta Elvanse flera dar i rad, för då blir jag hemskt irriterad, så varierar med kortverkande.
Man får prova sig fram, i samråd med läkare.

 

[Wille]

Ok fast det verkar ju inte gå, med tanke på hur du mår. Skriver det av omtanke.
Vården och alla andra inblandade instanser kan väl göra en ny bedömning.

Jo, det finns folk i min omgivning som tycker att jag inte borde jobba alls, bl.a. min ena boendestödjare.

Men det är inte alls sannolikt att FK ser det så.

 

[SiZo]

Sen absolut så funkar inte medicinen för alla! Jag vet flera som inte orkat olika biverkningar och slutat. Men det är främst såna som funkar hyfsat iaf.
Blir man väldigt hjälp så kanske man står ut med mer.
Men att det kan ge mer ångest är ju välkänt och gör det därav olämpligt för en del.
Samtidigt som det för andra sänker ångesten IOM att olika dysfunktioner får lite hjälp.

Jag blir tex bara helt tom i huvudet. Jag kan inte bearbeta information alls, inte så att jag är ofokuserad, det bara händer absolut ingenting i huvudet. Helt tomt.

Men. Jag har aldrig sovit så bra som jag gjorde då. Plättlätt att somna när man har noll tankar i huvudet.

Men nej, jag har inte tagit ADHD-medicin sedan början av universitetet, och klarat studier hjälpligt ändå. Mycket tack vare en man som sköter mycket av grunden i hemmet när jag fallerar. I perioder gör jag mer än honom, men i perioder där jag inte fungerar så gör han väldigt mycket i hemmet. Det gör det lättare att komma igen. Annars hade jag nog inte klarat mig.

På medicin stökar jag inte ner så väldigt dock. Jag kan vara nöjd med att sitta helt still och stirra på en film.

 

[Tora]

Jag har länge känt att jag nog har add, men det tycker inte vården. Anledningen är att jag kan hålla en röd tråd i ett samtal och genomföra projekt (sanning med modifikation).

Hur är det? Är det sånt man absolut inte kan om man har adhd/add?

Diagnoserna ADHD/ADD, depression, autism och bipolär går väldigt mycket in i varandra och kan vara svåra att diagnostisera.

Mycket har ändrats kring diagnostiseringen kring dessa diagnoser bara de senaste åren. Bara en sådan sak att det kan vara stor skillnad på hur diagnoserna manifesterar sig beroende på om man är en man eller kvinna har gjort att man på många sätt fått omvärdera satta diagnoser.

Känner du att man kanske inte riktigt kommit fram till ”hela sanningen” så tycker jag absolut att du ska vända dig till vården igen och lyfta frågan om en kompletterande bedömning.

Jag känner ju inte dig på något annat sätt än det du har skrivit här, men med tanke på ditt fluktuerande mående som kommit fram genom åren här på Buke så kanske man även kunde fundera på att eventuellt utvärdera bipoläritet.

Även menopausen kan ge symptom som kan förväxlas med till exempel en depression.

 

[tuaphua]

Det är p.g.a. risken för ångest som jag inte riktigt skulle vilja ha medicin även om jag skulle få en sådan diagnos.

Jag får lära mig leva med mig själv, men känner samtidigt att med samhällets krav så är det svårt.

Det kan ju också minska ångest på många. Man vet inte förrän man provat.
Det kan ju vara något som gör att man kan ta sig vidare i livet på ett sätt man innan inte förmått.
Det kan kanske gå att få extra vårdstöd/läggas in när man provar behandling.

Sen absolut! Medicin är inte för alla. Men att prova kan vara värt iom hur mkt det hjälper vissa.

 

[Wille]

Diagnoserna ADHD/ADD, depression, autism och bipolär går väldigt mycket in i varandra och kan vara svåra att diagnostisera.

Mycket har ändrats kring diagnostiseringen kring dessa diagnoser bara de senaste åren. Bara en sådan sak att det kan vara stor skillnad på hur diagnoserna manifesterar sig beroende på om man är en man eller kvinna har gjort att man på många sätt fått omvärdera satta diagnoser.

Känner du att man kanske inte riktigt kommit fram till ”hela sanningen” så tycker jag absolut att du ska vända dig till vården igen och lyfta frågan om en kompletterande bedömning.

Jag känner ju inte dig på något annat sätt än det du har skrivit här, men med tanke på ditt fluktuerande mående som kommit fram genom åren här på Buke så kanske man även kunde fundera på att eventuellt utvärdera bipoläritet.

Även menopausen kan ge symptom som kan förväxlas med till exempel en depression.

Jag tror inte alls på att jag skulle vara bipolär. Exempelvis har jag inga maniska perioder alls. Jag är aldrig jätteuppåt, men kan ibland nå ett läge där det känns okej.

Jag har mått dåligt mer eller mindre sedan jag var barn. Och det är ju inte så att det saknats orsaker.

Det kan ju också minska ångest på många. Man vet inte förrän man provat.
Det kan ju vara något som gör att man kan ta sig vidare i livet på ett sätt man innan inte förmått.
Det kan kanske gå att få extra vårdstöd/läggas in när man provar behandling.

Sen absolut! Medicin är inte för alla. Men att prova kan vara värt iom hur mkt det hjälper vissa.

Jag tål ju inte kaffe ens. Så därför är jag också tveksam till medicin.

 

[tuaphua]

Jag tror inte alls på att jag skulle vara bipolär. Exempelvis har jag inga maniska perioder alls. Jag är aldrig jätteuppåt, men kan ibland nå ett läge där det känns okej.

Jag har mått dåligt mer eller mindre sedan jag var barn. Och det är ju inte så att det saknats orsaker.


Jag tål ju inte kaffe ens. Så därför är jag också tveksam till medicin.

Ja, det är ju ditt val om det skulle bli någon diagnos satt etc.

Det går att göra mkt med dosering etc för att det ska bli lagom. Och man börjar alltid lågt.

 

[Tora]

Jag tror inte alls på att jag skulle vara bipolär. Exempelvis har jag inga maniska perioder alls. Jag är aldrig jätteuppåt, men kan ibland nå ett läge där det känns okej.

Jag har mått dåligt mer eller mindre sedan jag var barn. Och det är ju inte så att det saknats orsaker.

Just att du har haft en traumatisk barndom är något som kan ställa till det när man diagnostiserar NPF. Har man obehandlad trauma så kan det vara missvisande.

Ju mer komplex en människa är ju svårare är det att ställa rätt diagnos /diagnoser. Så jag tycker absolut att du ska lyfta frågan med vården om du känner att det kan finnas något mer än autism. Kan dock vara bra att ha i bakhuvudet att obehandlade traumatiska upplevelser kan ge liknade symptom som NPF (eller i alla fall ligga och ”störa” möjligheten att ge en korrekt diagnos).

 

[Wille]

Just att du har haft en traumatisk barndom är något som kan ställa till det när man diagnostiserar NPF. Har man obehandlad trauma så kan det vara missvisande.

Ju mer komplex en människa är ju svårare är det att ställa rätt diagnos /diagnoser. Så jag tycker absolut att du ska lyfta frågan med vården om du känner att det kan finnas något mer än autism. Kan dock vara bra att ha i bakhuvudet att obehandlade traumatiska upplevelser kan ge liknade symptom som NPF (eller i alla fall ligga och ”störa” möjligheten att ge en korrekt diagnos).

I min andra utredning står att mina besvär inte enbart kan förklaras med trauma.

Och mitt ena syskon har autism. Det andra syskonet har add. (Halvbrodern känner jag inte.)

 

[Sassy]

Ja en diagnos kan också vara avgörande för att få anpassningar och kunna genomföra teoriprov, högskoleprov, universitetsstudier etc

Har man redan en autism-diagnos har man i många fall rätt till mer stöd än en adhd-diagnos motiverar. (Och dubbeldiagnos ger inte mer rätt till stöd eller insatser, utöver att man kan få medicin då.)

Jag tror inte alls på att jag skulle vara bipolär. Exempelvis har jag inga maniska perioder alls. Jag är aldrig jätteuppåt, men kan ibland nå ett läge där det känns okej.

Jag har mått dåligt mer eller mindre sedan jag var barn. Och det är ju inte så att det saknats orsaker.


Jag tål ju inte kaffe ens. Så därför är jag också tveksam till medicin.

Det är ju inte bara bipolär sjukdom som ger återkommande depressioner. När man är deprimerad är hjärnan också väldigt rörig, så det är överlag svårt att avgöra om en person med pågående depression faktiskt har add också. Skillnaden blir tydligare i perioder där man faktiskt mår bra under ett längre tag.

 

[em-pirre]

Kära @Wille
Jag är AuDHD. Medicinerar.

Fick först adhd diagnos efter utbrändhet. Efter medicineringen blottades autismen.

Märker inte då jag tar medicin, men märker absolut av det då jag INTE tar. Får inget gjort, hatar alla, kan inte avsluta projekt.

Är ganska typisk audhd, dvs orkar inte hålla ordning men kräver ordning, tål inte oljud men kan orsaka mycket oljud, behöver instruktioner men tar inte emot dem, har svårt att bli tillsagd, tar allting djupt personligt. Allt jag behöver är också sånt som är så svårt.

Ironiskt nog är jag ju certifierad neuropsykiatrisk coach och jobbar med just detta. Medicinen är min räddning, men bara med hjälp av den kan jag få någon ordning på vardagen. Bara medicin eller bara träning funkar inte för mig.

Att lära känna sig själv och förstå varför saker är svåra eller motbjudande är a och o. Vissa saker för jag bara acceptera och vara förlåtande mot mig själv. vissa saker behöver jag träna på.

Sugig diagnos. Gör det svårt i förhållanden och så.

(sugigast är rsd)