Är det ett privilegium att plugga på universitetet i Sverige? (utbruten från Vad tycker ni om klädkoder?)

[Lingon]

Så jag håller med lite om att ha genomgått universitetsstudier på vissa orter kan ha med sig ett socialt privilegium -ett kanske oförtjänt mer gynnat läge i etikett, klädsel osv. Och då även kan få ett relativt mer positivt bemötande utan att förtjäna det jämfört med en kanske mycket trevligare person med annat bordsskick och klädsel. Det är ju inte ens det som var målet med studierna ändå.

Ja, fast man får det ju inte via studierna utan via att delta i studentlivet, vilket inte är obligatoriskt bara för att man studerar på universitetet.

 

[sjoberga]

Ja, fast man får det ju inte via studierna utan via att delta i studentlivet, vilket inte är obligatoriskt bara för att man studerar på universitetet.

Det har säkert förbättrats , men i mitten av 90-talet togs det emot med stor skepsis och oförståelse när man berättade att man måste åka till kyllagret för att dra in kulor och inte alls kan delta i kvällens nollningsaktivitet, oavsett hur mycket man ville eller inte.

 

[Lingon]

Gallringen sker, som tur var inte formellt längre. Men skämmas för att man söker är inte det jag menar i alla fall. Det handlar om att vara medveten om att inte alla har alls lika lätt att ens söka, även om det i praktiken är en trivial handling att utföra. Och att man nog blir mer hjälpt av en accepterande miljö, som är anpassat till att skapa förutsättningar för många, än en uppfostrande miljö där man måste lära sig saker från en viss starkt klassgrundad miljö för att passa in.

Sedan hade många av mina studiekamrater klart bättre förutsättningar att klara studierna, då många fick finansiering av sina föräldrar, emedan jag behövde jobba halvtid och låna pengar för att skramla ihop pengar att leva för. Jag hade inte valet att förlita mig på finansiering av någon annan. De skillnaderna är liksom där, och kommer att vara där.

Att vi i teorin inte har formellt lägre kvinnolöner betyder inte att det inte finns och måste fortsätta arbetas med.

Men CSN finns ju? Jag klarade mig på CSN trots att jag bodde på orten mitt i smeten i en rätt dyr bostad. Men så reste jag inte under studietiden, jag red inte, jag hade ingen annan hobby än studierna och nationslivet (vilket var billigt). Man behöver inte få pengar från sina föräldrar för att klara sig under studietiden om man bara prioriterar. Och då jobbade jag inte ens på somrarna. Men som sagt, jag reste inte och hade ingen dyr hobby. Köpte inga dyra kläder och festandet var billigt.

 

[Jenka]

Nej jag tycker inte det är särskilt priviligierat, inte inom Sverige sas. Har nog träffat på en enstaka person som ansett sig inte ha möjligheterna, desto fler som pluggat utan högutbildade föräldrar (inkl mig själv, i princip). Hög utbildning idag är mycket mer lättåtkomligt än för några generationer sen.

Tillägg: en annan sak globalt såklart.

 

[sjoberga]

Men CSN finns ju? Jag klarade mig på CSN trots att jag bodde på orten mitt i smeten i en rätt dyr bostad. Men så reste jag inte under studietiden, jag red inte, jag hade ingen annan hobby än studierna och nationslivet (vilket var billigt). Man behöver inte få pengar från sina föräldrar för att klara sig under studietiden om man bara prioriterar. Och då jobbade jag inte ens på somrarna. Men som sagt, jag reste inte och hade ingen dyr hobby. Köpte inga dyra kläder och festandet var billigt.

Ja, jag lånade pengar, men det räckte inte till att försörja hela familjen med bostad och allt annat. Resor och några dyra hobbies kom långt senare. Men jag var ju också privilegierad, med det system vi har och att jag lyckades få jobba i industrin och på universitetet för att få ihop levebrödet. Och klara en examen på utsatt tid.

 

[Lingon]

Ja, jag lånade pengar, men det räckte inte till att försörja hela familjen med bostad och allt annat. Resor och några dyra hobbies kom långt senare. Men jag var ju också privilegierad, med det system vi har och att jag lyckades få jobba i industrin och på universitetet för att få ihop levebrödet. Och klara en examen på utsatt tid.

Ok, jag känner flera som gjort precis det. D.v.s. försörjt familjen på CSN-lån. Man får ju (iaf numera, hur det var förr vet jag inte) ett extra bidrag om man har barn och extra stort lån (om man vill) om man innan studierna arbetat (just för att man ska kunna studera/omskola sig även om man har en högre levnadskostnad än en 20-åring som nyss flyttat hemifrån.

 

[sjoberga]

Ok, jag känner flera som gjort precis det. D.v.s. försörjt familjen på CSN-lån. Man får ju (iaf numera, hur det var förr vet jag inte) ett extra bidrag om man har barn och extra stort lån (om man vill) om man innan studierna arbetat (just för att man ska kunna studera även om man har en högre levnadskostnad än en 20-åring som nyss flyttat hemifrån.

Man fick inget extra, men man fick låna en rimlig summa. Samtidigt kan man inte använda fördelaktiga studentlägenheter osv. Jag menar bara att förutsättningarna är olika även med de riktigt bra system vi har på plats, som också har blivit ännu bättre sedan jag började studera i mitten av 90-talet. Och jag tror att dessa bra system har motverkat det via diskuterar i stor utsträckning, även om det också finns kvar till delar.

Det var liksom inte alla som fick stora bidrag från sina föräldrar, och passar man i mallen så räckte nog bidrag + lån för att klara studierna.

 

[Jenka]

Håller på att läsa igenom tråden men känner att det (iaf efter första sidorna) behöver lyftas att högskoleutbildning knappast innebör hög klass idag, eller statusyrke.

 

[Enya]

Menar du att svårigheterna som finns pga klasstillhörigheten arbetarklass (som knappt ens finns i Sverige längre då de flesta som traditionellt var arbetarklass nu räknas till medelklassen) ligger i psykosociala strukturer t.ex. inställningen att ett akademiskt arbete inte är riktigt arbete? Att man inte jobbar på riktigt. Att många "arbetare" ser ner på en akademisk utbildning och föraktet som man som akademiker möter? Jag kan förstå att det kan vara svårt att gå emot det när man hör det från sin egen familj/släkt/vänner. Och ja, det är absolut något som behöver ändras.

Jag har tre tonåringar nu. Den äldsta är 18 och ska bli snickare, han kämpar sig igenom gymnasiet, troligen får han dessutoom ta igen en del av det för han har stora svårigheter. Snickare kommer han dock att bli och min familj är såååå nöjd. Son nummer två har tummen mitt i handen så att säga och min familj har alltid skrattat åt honom för det. Han är begåvad, har läshuvud och har intressen, min familj har alltid varit ointresserad av den biten. Ungen har tummen mitt i handen, ovanpå allt uppför han sig bögit (deras ord inte mitt) eftersom han inte gillar att "arbeta" och bli smutsig, gärna clownar sig för syskon och kusiner tex med en hårsnodd i håret osv, vad i all sin dar kommer det bli av honom? "Finns ju ingen framtid när man inte kan ARBETA?!" Dottern är pojkig, gillar att arbeta, har inget emot att bli smutsig, tar i som en hel karl, älskar bilar, ska bli rallyförare när hon blir stor.

Vilken av mina barn är den som de föredrar mest? Vilken minst? Det här är något som gör mig så jävla förbannad liksom, för visst ska min snickarunge välja att bli snickare, han har ingen chans på ett universitet. Och grabben som gärna spexar till det för att få folk att skratta, som har läshuvud och ogillar att arbeta fysiskt med kroppen borde väl då kunna plugga vidare? Han ville från början! Men med åren har det bliivt ett större motstånd och nu kom han in på Fordon och Transportprogrammet och ska bli lastbilschaufför. Det är inget fel i att vara det, bara det att jag känner ju min son, han kommer knappt hinna jobba som det förrän hans hjärna kräver annan form av aktivering. Det är inte han liksom, men det är vad som är acceptabelt i familjen och då passar han ju in. Då arbetar han.

Min släkt består av på min mammas sida var min morfar byggmästare, hans söner är detta också, mamma var städerska, min mormor var städerska. På min pappas sida var farfar cykelreparatör och min farmor hade oftast tre jobb samtidigt för att försörja sina 6 söner när farfar dog. Den släkten är för övrigt missbrukare i generationer. De av farmors barn som någonsin hade ett jobb mellan sina missbruksperioder jobbade i en affär eller liknande, oftast gick de mest på bidrag. Jag har 4 syskon, jag är den enda som har ett jobb. Egentligen märkligt att folk ändå har åsikter om vad som räknas som jobb när de själv inte orkar jobba.

Min familj är inte den enda som är så här, jag ser liknande runt om mig, liknande kommentarer, och jag förstår inte dem. Det verkar viktigare att leva och ha roligt, leka och ha fritidsintressen än att lägga tid på skolarbete och uppmana sina barn till att plugga, hjälpa med läxor/kräva att läxor görs ens eller kräva att barnen får ordentliga betyg.

 

[athena]

Det har säkert förbättrats , men i mitten av 90-talet togs det emot med stor skepsis och oförståelse när man berättade att man måste åka till kyllagret för att dra in kulor och inte alls kan delta i kvällens nollningsaktivitet, oavsett hur mycket man ville eller inte.

Ja eller hem till familjen.

 

[Enya]

Jo och det är där jag tjatar om grundskolan. På något sätt verkar vi inte längre i lika hög grad lägga grunden till, visa, och leda, elever till eller mot universitetsstudier? Utan det har blivit förälderns sak. Enligt artiklarna tidigare inlagda ovan. Dvs vi låter numera i fler fall än tidigare familjens bakgrund påverka möjligheten till val. Istället för att försöka vara bättre på att visa än rak väg än på 60-talet- 70-talet 80-talet 90-talet.

Men det är inte så att universiteten i sig eller någon som går på universitetet i sig, från professor till student strävar efter att utesluta någon som inte är privilegierad, som i högstatus rik eller högstatus klass. Utan det strävas ju efter all möjlig förmåga att inkludera alla som känner intresse för och kärlek till studier.

Utan det är liksom själva grundutbildningen, grundskolan, som inte (längre) i samma grad anstränger sig för att kompensera och bana vägen mot utbildning. Lägga upp den väg dit så tydligt som föräldrarna lägger för andra barn. Så att alla barn kan se samma väg inte olika barn olika väg beroende av föräldrarna.

För det är ju där grundskolan ska och bör kompensera. Kompensera med böcker, kompensera med läsning, kompensera genom att visa och uppmuntra och visa vilka olika vägar man kan gå, att de alla är öppna.

Fast jag tror inte bara det är skolans fel att det är så, det sitter hos föräldrarna väldigt mycket. Man är så oerhört ansvarig för sina barn som förälder, men väldigt många föräldrar lämnar det därhän till skolan, av anledningar som jag inte vet. Grunden byggs ju redan på när ungen föds, hur ska det kännas som en självklarhet att gå på universitet när hela släkten har som inställning att man inte gör det och att man inte förbereder och lär barnet allt? Barn kan inte ta igen allt i skolan, det är omöjligt. Grunden måste komma hemifrån, det måste vara en självklarhet att ... ja, jag vet inte, plugga, studera, lära sig, lägga tid på skolarbete osv, oavsett vilken kunskapsnivå man som förälder har. Men det saknas ju ofta.

 

[Lingon]

Jag har tre tonåringar nu. Den äldsta är 18 och ska bli snickare, han kämpar sig igenom gymnasiet, troligen får han dessutoom ta igen en del av det för han har stora svårigheter. Snickare kommer han dock att bli och min familj är såååå nöjd. Son nummer två har tummen mitt i handen så att säga och min familj har alltid skrattat åt honom för det. Han är begåvad, har läshuvud och har intressen, min familj har alltid varit ointresserad av den biten. Ungen har tummen mitt i handen, ovanpå allt uppför han sig bögit (deras ord inte mitt) eftersom han inte gillar att "arbeta" och bli smutsig, gärna clownar sig för syskon och kusiner tex med en hårsnodd i håret osv, vad i all sin dar kommer det bli av honom? "Finns ju ingen framtid när man inte kan ARBETA?!" Dottern är pojkig, gillar att arbeta, har inget emot att bli smutsig, tar i som en hel karl, älskar bilar, ska bli rallyförare när hon blir stor.

Vilken av mina barn är den som de föredrar mest? Vilken minst? Det här är något som gör mig så jävla förbannad liksom, för visst ska min snickarunge välja att bli snickare, han har ingen chans på ett universitet. Och grabben som gärna spexar till det för att få folk att skratta, som har läshuvud och ogillar att arbeta fysiskt med kroppen borde väl då kunna plugga vidare? Han ville från början! Men med åren har det bliivt ett större motstånd och nu kom han in på Fordon och Transportprogrammet och ska bli lastbilschaufför. Det är inget fel i att vara det, bara det att jag känner ju min son, han kommer knappt hinna jobba som det förrän hans hjärna kräver annan form av aktivering. Det är inte han liksom, men det är vad som är acceptabelt i familjen och då passar han ju in. Då arbetar han.

Min släkt består av på min mammas sida var min morfar byggmästare, hans söner är detta också, mamma var städerska, min mormor var städerska. På min pappas sida var farfar cykelreparatör och min farmor hade oftast tre jobb samtidigt för att försörja sina 6 söner när farfar dog. Den släkten är för övrigt missbrukare i generationer. De av farmors barn som någonsin hade ett jobb mellan sina missbruksperioder jobbade i en affär eller liknande, oftast gick de mest på bidrag. Jag har 4 syskon, jag är den enda som har ett jobb. Egentligen märkligt att folk ändå har åsikter om vad som räknas som jobb när de själv inte orkar jobba.

Min familj är inte den enda som är så här, jag ser liknande runt om mig, liknande kommentarer, och jag förstår inte dem. Det verkar viktigare att leva och ha roligt, leka och ha fritidsintressen än att lägga tid på skolarbete och uppmana sina barn till att plugga, hjälpa med läxor/kräva att läxor görs ens eller kräva att barnen får ordentliga betyg.

Otroligt tråkigt att folk inte kan låta unga människor vara sig själva och göra det de vill med sitt liv!

 

[Badger]

Ja, fast man får det ju inte via studierna utan via att delta i studentlivet, vilket inte är obligatoriskt bara för att man studerar på universitetet.

Jo liksom nästan därför.

 

[skogaliten]

Ja, det är väldigt sant.

Jag har definitivt inte växt upp i klass. Tvärtom. Däremot äter jag med kniv och gaffel, och tackar för maten osv. Jag fick höra att jag var snorkig en julafton av min föredettas föräldrar, som var arbetarklass på landet, för att jag använde kniv när jag åt. Alla andra använde bara gaffel. Jag blev faktiskt jätteledsen. Idag hade jag inte brytt mig så hårt.


Jag har faktiskt bara fått gliringar av människor utan högre utbildning, när jag väl gjorde det helt otänkbara i min familj, och läste som vuxen på högskola (lärare bara, visserligen). Men bara uppmuntran från andra som läst eller kommer från familjer där läsning är vanligt. Bildningsförakt har jag mött mycket. Väldigt mycket.

Jag förstår det @Migo skriver, verkligen. Men samtidigt är det synd när det läggs upp som att högskolan sen är ngt omöjligt att ta sig igenom utan rätt uppväxt. Jag vet inte hur det är på de anrika universiteten, säkert mkt sociala koder att knäcka, vad vet jag, men på en sketen högskola i en mindre stor stad, bjuder inte på några motstånd alls, när man väl tagit sig dit. Det är vanliga bestick i lådorna i restaurangen, kaffe i vanliga koppar och CSN-lån för de flesta.

Är du från USA?

Jag har inte träffat på någon "klass" eller kultur i Sverige, där det varit märkligt att använda både kniv och gaffel när man äter, eller att "tacka för maten"???

Det är väl snarare så, att i de umgänge jag haft med med svensk arbetarklass och/eller landsbygdsbefolkning av lite olika slag, har det varit viktigare att tacka för maten och göra maten något slags ära, än det varit bland medelklassen i storstad.

 

[Lingon]

Ja eller hem till familjen.

De studenter som inte deltar i studentlivets aktiviteter får ändå en bra utbildning. Studentlivet är en rolig grej. För mig personligen var det nåt jag inte ville missa. Men alla är olika och jag hade flera vänner i klassen som aldrig deltog i nåt. Bl.a. en tjej som hade sin hund och var nöjd med det. Brydde sig inte om att delta i studentlivet och hade hela sin sociala sfär på annat håll. Andra åkte hem till familjen men fick bra på tentorna. Studentlivet är en rolig grej för vissa och totalt ointressant för andra. Sommed allt annat. Man behöver inte vara med om man inte vill.

 

[Lingon]

Jo liksom nästan därför.

Va?? Jag förstår inte alls vad du menar..

 

[skogaliten]

Ibland är det svårt att hantera klass. Riktig klass blir alltmer sällsynt i Sverige eller så finns det rikligt med klass men att det inte syns så tydligt längre. Troligtvis göms klass på nått sätt eller att klass inte vill synas så mycket utåt. Jag vet inte. Men är man inne i klass eller att man blir välkomnad in i klass ja då öppnas en helt ny värld som man får tillgång till utan att behöva betala för. När jag tänker på klass så tänker jag egentligen England, Frankrike, Portugal

Uppriktigt sagt, jag förstår faktiskt inte alls vad menar???

Kan du förklara?

 

[Enya]

Det är jätteallvarligt med högläsningen.

Det gäller inte bara arbetarklassen. Har för mig men hittar inte artikeln att i Sverige hade vi en väldigt hög nivå av högläsning för barn inom alla klasser, dvs även arbetarklassen, under 80-talet.

Men att det numera minskat så totalt radikalt att det knappast kan vara så att alla högutbildade eller som hade högutbildade föräldrar ens gör det numera för sina barn.

Minskningen är från 74% av föräldrarna till 35% av föräldrarna mellan 2002 och 2012.

Har för mig att det låg på över 80% av föräldrarna under 80 -talet och då även längre tid.



Det gör i förlängningen att man kanske inte ens klarar av att läsa kvällspressen som 17 åring sedan. Eller ett valmanifest.



Men läsandet bland barn har ökat nu på senare år som tur är tydligen.

Ja, det är gräsligt det här med läsandet, jag skäms över min mamma för det och över mina syskon som inte läser för sina barn. Jisses liksom. Pappa läste för mig när jag riktigt litet, innan han hamnade så djupt ner i flaskan att han inte tog sig upp särdeles ofta. Han var dansk och läste på danska, det gynnade inte direkt mitt eget språk.

Mina barn gillar inte att läsa, så att jag älskar att läsa har tyvärr inte gått i arv.
Hur ska man få barn att läsa mer? Mina barn har haft full tillgång till böcker och blivit ombedda och uppmanade att läsa och ändå vill de inte, inte kul.

 

[Badger]

Fast jag tror inte bara det är skolans fel att det är så, det sitter hos föräldrarna väldigt mycket. Man är så oerhört ansvarig för sina barn som förälder, men väldigt många föräldrar lämnar det därhän till skolan, av anledningar som jag inte vet. Grunden byggs ju redan på när ungen föds, hur ska det kännas som en självklarhet att gå på universitet när hela släkten har som inställning att man inte gör det och att man inte förbereder och lär barnet allt? Barn kan inte ta igen allt i skolan, det är omöjligt. Grunden måste komma hemifrån, det måste vara en självklarhet att ... ja, jag vet inte, plugga, studera, lära sig, lägga tid på skolarbete osv, oavsett vilken kunskapsnivå man som förälder har. Men det saknas ju ofta.

Jo jag håller med om att det är tråkigt om föräldrar inte lägger en grund i att det är viktigt med skolan.

Men samtidigt måste jag tycka att just den här biten är jättesvår. Det är ju inte politikernas, universitetets, skolans, grannens osv fel om föräldrarna vill förmedla en viss attityd till studier till sina barn. Det kanske iofs är samhällets dvs journalister, andra föräldrar och hela trendens fel. Det måste på ett sätt bara vara ok att få göra det som förälder och samtidigt kan vi inte riktigt skylla på någon annan. För vad är alternativet?

Men jag håller med ibland känns det nästan som att dagens föräldrar (hihi tantigt skrivet jipppie, men jag är inräknad) lägger mycket tanke och energi och kärlek och ansträngning på att coacha sina barn till många fritidsintressen men inte tycker att de vill lägga någon energi, kärlek eller ansträngning på att coacha till skolan. Utan det är helt skolans och samhällets problem. Och det känns ju lite tråkigt om energin och allt fanns där att helt lägga den på ishockeyn och fotbollen och tennisen och golfen (ja jag beskriver en existerande familj eller flera (och ja det är ett barn till de sporterna och ja föräldrarna tycker det är jobbigt för dem att skolan vill ha lite tid.) och alternativet var med flit att visa att det inte bara är den hårt ansatta föräldern som rätt och slätt tycker skolan kan sköta sig själv och deras barn och hålla klaffen så de kan sticka till ishockey ifred. Jag tror dessutom detta drabbar pojkar i högre grad och oavsett klass.).

Det enda man kan göra är ju att låta skolan visa att det finns mer av världen.

 

[Lingon]

Ja, det är gräsligt det här med läsandet, jag skäms över min mamma för det och över mina syskon som inte läser för sina barn. Jisses liksom. Pappa läste för mig när jag riktigt litet, innan han hamnade så djupt ner i flaskan att han inte tog sig upp särdeles ofta. Han var dansk och läste på danska, det gynnade inte direkt mitt eget språk.

Mina barn gillar inte att läsa, så att jag älskar att läsa har tyvärr inte gått i arv.
Hur ska man få barn att läsa mer? Mina barn har haft full tillgång till böcker och blivit ombedda och uppmanade att läsa och ändå vill de inte, inte kul.

Jag har också kämpat med läsningen. Jag älskar att läsa och läste otroligt mycket som barn och ungdom. Nu lyssnar jag på ljudböcker. Jag har provat att muta mitt barn faktiskt för att hon ska upptäcka det underbara med läsning. Kombinerat med att hitta rätt läsning för just ens eget barn så har det funkat hyfsat! Men den stora boven är helt klart det stora utbudet av annan underhållning (barnprogram 24/7, datorer och mobiltelefoner). Läsningen blir ju inte rolig om man tvingar barnet att göra det istället för att ha sin mobil...

Kan ljudböcker funka?