Är ni mörkrädda?

Voeux

Trådstartare
Jag befinner mig ensam ute i stugan över helgen, och har ofta varit här uppe själv även under vinterhalvåret. Vilket har väckt reaktioner hos många som har undrat om jag inte blir mörkrädd. Hur vågar jag vara här uppe ensam? Denna helg är det dessutom både fredag den 13:e och fullmåne. Själv blir jag mest förvånad över att vuxna människor räds mörkret så mycket att de inte vågar vara ensamma, förutsatt att det inte finns något tidigare trauma kopplat till det då.

Jag ska erkänna att jag inte är helt resistent. När jag tar ut hunden sista rundan så kan jag tycka att det är lite kusligt att det är så mörkt och tyst, så det blir ofta en kort historia. Sedan lämnar jag alltid en liten lampa tänd i hallen när jag ska sova. Mestadels för att jag ibland får mardrömmar eller sömnparalyser. Inte mer här uppe i stugan än någon annanstans, men om jag vaknar av det på natten så känns det bra om det inte är becksvart i huset. Men utöver det ser jag inga problem med att spendera några dagar ensam här uppe, även under den mörkaste tiden på året.

Är ni mörkrädda? Ofta eller bara ibland? Finns det någonting ni undviker att göra på grund av rädslan?
 
Jag älskar både mörker och tystnad. Få saker gör mig så harmonisk som att vara ute på natten när det är en riktigt stjärnklar natt. De enda tillfällena som jag kan bli lite olustig är när det är mörkt och samtidigt riktigt dimmigt men det har nog mer med att göra att jag inte gillar att det känns lite ”tryckande” än att man inte ser.
 
Jag befinner mig ensam ute i stugan över helgen, och har ofta varit här uppe själv även under vinterhalvåret. Vilket har väckt reaktioner hos många som har undrat om jag inte blir mörkrädd. Hur vågar jag vara här uppe ensam? Denna helg är det dessutom både fredag den 13:e och fullmåne. Själv blir jag mest förvånad över att vuxna människor räds mörkret så mycket att de inte vågar vara ensamma, förutsatt att det inte finns något tidigare trauma kopplat till det då.

Jag ska erkänna att jag inte är helt resistent. När jag tar ut hunden sista rundan så kan jag tycka att det är lite kusligt att det är så mörkt och tyst, så det blir ofta en kort historia. Sedan lämnar jag alltid en liten lampa tänd i hallen när jag ska sova. Mestadels för att jag ibland får mardrömmar eller sömnparalyser. Inte mer här uppe i stugan än någon annanstans, men om jag vaknar av det på natten så känns det bra om det inte är becksvart i huset. Men utöver det ser jag inga problem med att spendera några dagar ensam här uppe, även under den mörkaste tiden på året.

Är ni mörkrädda? Ofta eller bara ibland? Finns det någonting ni undviker att göra på grund av rädslan?
Njaej, jag tycker det är härligt med natt och mörker, men kan vara lite mörkrädd så jag låser dörren tex om jag är själv.

Becksvart när jag vaknar är inga problem om jag hittar, det är lite kul att gå i becksvart hemma.

Jag undviker att springa själv i skogen när mörkret fallit, det är inte riktigt min grej, jag blir räddare av att jag springer. (om jag var helt 100 på att inga mördare var ute skulle det vara lättare).

Är man flera ute i skogen i mörkret så är det härligt, och det lite otäcka är del i det.

Som barn var jag mörkrädd, det var jätteläskigt att gå till dasset mitt i natten, utomhus, mellan träden. Eller genom långa hallen hemma. Men pappa lärde mig.
 
Jag var när jag var yngre. Inte nu. Men jag tog en promenad i kolmörk skog i vintras och fick faktiskt vända och gå hem. Trots att jag gjort det flera gånger tidigare fick jag panikkänslor. Så jag är tydligen mörkrädd ibland.
 
Nej jag är inte mörkrädd alls.
Jag kan dock bli rädd om jag tex är ute i någon okänd skog i mörker och jag plötsligt känner mig vilse. Men det är inte mörkret som gör mig rädd utan just att vara vilse/riskera att gå vilse.
 
Jag är rätt mörkrädd, beroende på mitt eget stämningsläge. Jag har livlig fantasi och kan koka ihop de mest hårresande historier när jag ligger ensam och det skrapar mot något fönster i huset. Blir betydligt bättre av att ha husdjur med sig. Jag tror inte det är så jättebegränsande, man är ju tvungen att sova själv ändå. Möjligen är det hämmande för sömnen. Om jag är på hispigt humör så har jag alla lampor tända och somnar till någon snäll film.
 
Jag är sällan mörkrädd, gillar att vara ute i mörker. Kan känna lite obehag om jag cyklar med tänd lampa, då ser jag sämre vad som finns i mörkret, och syns bättre.
 
Generellt är jag inte mörkrädd men jag har märkt att jag är ändå inte helt bekväm med att vara ute i skogen ensam när det är mörkt. Rida går dock bra, men löpningen brukar jag förlägga inne i samhället när det är mörkt faktiskt... Fast egentligen är ju det ologiskt eftersom det är större risk att möta på nått farligt inne i samhället än ute i skogen :angel:
Inomhus är jag inte mörkrädd alls, vi har dock mysbelysning i köket och i hallen uppe som är tänd hela nätterna (eller ja, hela tiden) men det är mest för att jag tycker att det ser trevligare ut och att det är praktiskt om man ska gå på toa mitt i natten.
 
Jag är trygg i mörker. Framförallt om det finns belysning i närheten. Jag vet då att jag är osynlig. Sinnena skärps dessutom i mörker. Man hör allt betydligt bättre. Gillar det. (bor på landet)

Avskyr gatljus som slyser upp fläckar medan omgivningen är mörk. Då står man mitt i ett strålkastarsken och vet inte vad som finns utanför i mörkret :)

Umgick med en kvinna som var så mörkrädd att hon tvekade att gå ner i sin egen källare eftersom det itne fanns dagsljus där nere. Hon tände allt i huset om kvällarna. Vilket i min hjärna blev kontraproduktivt - jag brukade retas och säga att då var det ju jättelätt att attackera henne eftersom man hade full koll på var hon var.
 
Mörker gör mig paranoid, varav paranoian kan göra mig vettskrämd vid tillfällen. Jag får väldigt livlig fantasi i mörker, tillräckligt för att få ihop en deckarhistoria fortare än kvickt. Inte alltid men ofta.
 
Jag befinner mig ensam ute i stugan över helgen, och har ofta varit här uppe själv även under vinterhalvåret. Vilket har väckt reaktioner hos många som har undrat om jag inte blir mörkrädd. Hur vågar jag vara här uppe ensam? Denna helg är det dessutom både fredag den 13:e och fullmåne. Själv blir jag mest förvånad över att vuxna människor räds mörkret så mycket att de inte vågar vara ensamma, förutsatt att det inte finns något tidigare trauma kopplat till det då.

Jag ska erkänna att jag inte är helt resistent. När jag tar ut hunden sista rundan så kan jag tycka att det är lite kusligt att det är så mörkt och tyst, så det blir ofta en kort historia. Sedan lämnar jag alltid en liten lampa tänd i hallen när jag ska sova. Mestadels för att jag ibland får mardrömmar eller sömnparalyser. Inte mer här uppe i stugan än någon annanstans, men om jag vaknar av det på natten så känns det bra om det inte är becksvart i huset. Men utöver det ser jag inga problem med att spendera några dagar ensam här uppe, även under den mörkaste tiden på året.

Är ni mörkrädda? Ofta eller bara ibland? Finns det någonting ni undviker att göra på grund av rädslan?
Jag är alltid mörkrädd. Har alltid varit, men oklart varför. Jag klarade inte av att gå till tvättstugan i källaren när jag flyttade hemifrån. En sån där lampa som tänds en stund och sedan släcks.
Jag skulle aldrig få gå ut ensam i skogen när det är mörkt, aldrig!
Vet inte vad jag är rädd för egentligen...

Annars är jag en generellt o-orolig perso så min mörkrädsla matchar inte alls min personlighet.

Jag har fått många!!! hånfulla kommentarer över min mörkrädsla vilket gör mig lite förbannad. Jag hånar inte andra som har rädslor, oro ellet ångest över något.

Jag saknar inte att promenera i skogen när det är mörkt, jag går på andra ställen bara 😊
 
Jag befinner mig ensam ute i stugan över helgen, och har ofta varit här uppe själv även under vinterhalvåret. Vilket har väckt reaktioner hos många som har undrat om jag inte blir mörkrädd. Hur vågar jag vara här uppe ensam? Denna helg är det dessutom både fredag den 13:e och fullmåne. Själv blir jag mest förvånad över att vuxna människor räds mörkret så mycket att de inte vågar vara ensamma, förutsatt att det inte finns något tidigare trauma kopplat till det då.

Jag ska erkänna att jag inte är helt resistent. När jag tar ut hunden sista rundan så kan jag tycka att det är lite kusligt att det är så mörkt och tyst, så det blir ofta en kort historia. Sedan lämnar jag alltid en liten lampa tänd i hallen när jag ska sova. Mestadels för att jag ibland får mardrömmar eller sömnparalyser. Inte mer här uppe i stugan än någon annanstans, men om jag vaknar av det på natten så känns det bra om det inte är becksvart i huset. Men utöver det ser jag inga problem med att spendera några dagar ensam här uppe, även under den mörkaste tiden på året.

Är ni mörkrädda? Ofta eller bara ibland? Finns det någonting ni undviker att göra på grund av rädslan?
Var mörkrädd som ung, men det gick över.

Älskar att gå in från stallet på kvällen på vintern när det är alldeles stjärnklart; blir ofta stående och bara njuter. Cyklar gärna med hunden på vinterkvällar, på med lampor och reflexer och iväg. Bor långt ute på landet.
 
Aldrig varit mörkrädd, däremot undviker jag att gå ut i skogen eller för den delen i okända stadsområden men det är för att 1. Jag har noll mörkerseende så jag är blind som en fladdermus och 2. Jag har minus lokalsinne. Men jag är en utpräglad nattmänniska som älskar mörker och tystnad och ensamheten.

Min lillasyster har alltid anklagat mig för att göra henne mörkrädd, men vadå jag och min kompis med ett lakan över oss, en ficklampa och en tamburin som gör entré i hennes rum och stänger av taklampan när vi tassar in, när hon var fyra, borde hon klara av :angel:
 
Jag är lite mörkrädd för att jag ser på för mycket skräckfilm. Märker liksom hur det blir värre när jag nyss sett något men det släpper med tiden. Till skillnad från många andra är jag dock helt trygg med mörker utomhus och tycker det är värre inne.

Märker när jag släcker på toa på kvällen och ska gå till sängen (och det är mörkt) hur jag liksom spänner mig, det är som att paniken ligger och flyter under ytan eller vad jag ska säga men det syns nog inte på mig. Jag skyndar liksom inte eller så utan säger åt mig själv i huvudet att skärpa till mig så även om det är lite obehagligt så hindrar det mig inte i vardagen så att säga.

Nu var det ju typ sju hundra år sedan jag hade häst men jag brukade älska att rida i mörkret. Hade en fin sandväg i skogen som var så härlig att skritta på när det var mörkt. Nästan becksvart var det om inte månen lyste lite. Väldigt mysigt :)
 
Har aldrig varit mörkrädd, är inte nu heller. Känner mig tvärtom ganska trygg i mörkret, och har rätt bra mörkerseende.

Mamma berättade att när jag var liten hade jag berättat om en kompis som var mörkrädd. När mamma frågade om inte jag var mörkrädd svarade jag "nä det är svårare för monstrena att se mig då ju :confused:" och inte fattat alls varför mörkrädda ens fanns :D
 
Inte mörkrädd. Kvällstid är min favorittid på dygnet. Älskar att stanna upp och titta på stjärnorna i mörkret.
Har inga problem med att låsa sent på jobbet och gå igenom byggnaden själv heller. ("Tyvärr" ser andra det som ett problem så blir inte lika ofta längre.)

Däremot tycker jag det är obehagligt att gå bland folk i mörker/sent, men det är inte mörkret som är bekymret där.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 877
Senast: EmmaW
·
Kropp & Själ Jag har varit mörkrädd hela mitt liv tyvärr. Jag tror inte på spöken eller dylikt, men ändå är jag rädd för diverse monster. Mest när...
2 3
Svar
54
· Visningar
9 244
Senast: Brisa
·
M
Övr. Hund Problemen började för 3-4 veckor sedan. Han har annars alltid sovit hela natten, från det att jag gått och lagt mig tills det att...
Svar
3
· Visningar
1 965
Senast: Dorro
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp