Ångesttråden, utbruten ur Vad gör vi? Del CCXXXIII

[MacGyver 2.0]

Hur vet du att ingen av dem har haft ångest vid något tillfälle? Att man agerar rätt vid krissituationer betyder inte att man inte kan ha ångest.

Kan ju vara för att jag känt dom väl i 30+ år.

 

[tanten]

Hur vet du att ingen av dem har haft ångest vid något tillfälle? Att man agerar rätt vid krissituationer betyder inte att man inte kan ha ångest.

Vad vill du med det inlägget?
Behöver man gräva i andra människors privata mående? Fundera över om person X verkligen är totalt frisk?
Jag vänder mig mot detta grävande. Behöver man verkligen veta?

Jag känner några personer väldigt väl som absolut inte har dessa personliga livstvivel. Måste jag gräva i deras mående för att - jippi - hitta nån fläck?

 

[Ninnurur]

Jag tänker att det är svårt att förstå om man inte upplever det själv, och med ångest tänker man nog på ordentlig ångest som påverkar ens liv rejält. Jag har själv inte så mycket ångest att det påverkar mig regelbundet som för många i tråden så för mig har jag alltid haft svårt att förstå vad det egentligen är, hur det känns egentligen och hur det får en att må. Inte att jag på något vis ser ner på någon som har utan att jag inte själv har en aning. Efter att ha fått panikångestattacken förstår jag bättre hur det känns i alla fall, upplevde ju det själv.

Precis som @Spelberoende kan jag ibland fundera på vad det är som gör att en del har väldigt mycket och andra väldigt lite, när det till synes verkar vara helt vettiga och bra uppväxter osv i båda fallen, om det skulle kunna ha något med det att göra kanske, men jag såg en Anders Hansen serie på SVT där det gicks igenom och han gick tillbaka till savannentiden där vissa var mer alerta på faror än andra och att vi i dag fortfarande är indelade lite så men att det här alarmsystemet inte behövs alls på samma sätt så det blir liksom ångest. Typ så, fler år sedan jag såg avsnittet. Faktiskt intressant!

Jag är väl ett praktexempel på att uppväxten inte påverkar helt och fullt. Pappa är professor i beteendeterapi och har forskat massor på ångest. Mamma är neuropsykolog. Jag lider av gad och audhd-c. Trots att uppväxten bör ha motverkat det i och med deras expertisområden.

 

[Mia_R]

Vad vill du med det inlägget?
Behöver man gräva i andra människors privata mående? Fundera över om person X verkligen är totalt frisk?
Jag vänder mig mot detta grävande. Behöver man verkligen veta?

Jag känner några personer väldigt väl som absolut inte har dessa personliga livstvivel. Måste jag gräva i deras mående för att - jippi - hitta nån fläck?

Gräva?

Hur får du det till att gräva i någon annans mående för att jag säger att man inte kan veta till 100% att någon annan aldrig mått dåligt, att någon aldrig haft ångest "bara" för att de är polis?

Man kan vara en utmärkt polis/brandman/krisledare mm även om man nån gång mått dåligt, privat eller pga jobbet och det finns inget som säger att man tvunget ska dela med sig av sitt innersta till alla man känner. Jag vet en ytbärgare som bl a fick plocka upp drunknade efter Estonia, han mådde skit varje gång han dök efter drunknade barn men han skötte sitt jobb prickfritt.

 

[athena_arabians]

Gräva?

Hur får du det till att gräva i någon annans mående för att jag säger att man inte kan veta till 100% att någon annan aldrig mått dåligt, att någon aldrig haft ångest "bara" för att de är polis?

Man kan vara en utmärkt polis/brandman/krisledare mm även om man nån gång mått dåligt, privat eller pga jobbet och det finns inget som säger att man tvunget ska dela med sig av sitt innersta till alla man känner. Jag vet en ytbärgare som bl a fick plocka upp drunknade efter Estonia, han mådde skit varje gång han dök efter drunknade barn men han skötte sitt jobb prickfritt.

Jag vet minst en brandman och en polis som har/har haft ångestproblematik. Det har som sagt inte ett skit att göra med hur en klarar av sitt jobb.

Jag skulle bli väldigt förvånad om all blåljuspersonal går igenom sin yrkeskarriär utan en tillstymmelse till psykisk ohälsa och/eller en krisreaktion. De får se det vi andra förhoppningsvis aldrig behöver se.

Edit: Jag vet minst en fd militär med psykisk ohälsa också - han såg för mycket i Bosnien

 

[athena_arabians]

Vad vill du med det inlägget?
Behöver man gräva i andra människors privata mående? Fundera över om person X verkligen är totalt frisk?
Jag vänder mig mot detta grävande. Behöver man verkligen veta?

Jag känner några personer väldigt väl som absolut inte har dessa personliga livstvivel. Måste jag gräva i deras mående för att - jippi - hitta nån fläck?

Det är inget grävande utan ett bemötande av @Spelberoende osmakliga insinuationer och påståenden om psykisk ohälsa - vilka inte har något med verkligheten att göra.

 

[Liten]

Edit: Jag vet minst en fd militär med psykisk ohälsa också - han såg för mycket i Bosnien

Jag har fått intrycket att det är relativt vanligt bland fd militärer, i varierande grad. Inte konstigt om en påverkas på något sätt när en ser tillräckligt mycket på plats..

 

[athena_arabians]

Jag har fått intrycket att det är relativt vanligt bland fd militärer, i varierande grad. Inte konstigt om en påverkas på något sätt när en ser tillräckligt mycket på plats..

Jag har fått höra rätt mycket av min granne som är brandman också Deras jobb är ibland så vidrigt.

 

[Mia_R]

Jag vet minst en brandman och en polis som har/har haft ångestproblematik. Det har som sagt inte ett skit att göra med hur en klarar av sitt jobb.

Jag skulle bli väldigt förvånad om all blåljuspersonal går igenom sin yrkeskarriär utan en tillstymmelse till psykisk ohälsa och/eller en krisreaktion. De får se det vi andra förhoppningsvis aldrig behöver se.

Edit: Jag vet minst en fd militär med psykisk ohälsa också - han såg för mycket i Bosnien

Den problematiken är det nog många som har efter bl a Bosnien. Jag har pratat med en som inte vill berätta så mycket av sin tid i armén, men han har sett och gjort saker som han fick mardrömmar av. Sa upp sig men blev alkoholiserad. Debriefing är något som inte ens fanns på 1990-talet, av all personal som var ombord i Gottrörakraschen var det en enda som kunde återgå till jobbet efteråt. Ingen fick någon som helst hjälp med stödsamtal t ex. Den händelsen används som varnade exempel vid krisutbildningar.

Det finns en anledning till att vid olyckor där närstående är inblandade att personal plockas ur tjänst.

 

[athena_arabians]

Den problematiken är det nog många som har efter bl a Bosnien. Jag har pratat med en som inte vill berätta så mycket av sin tid i armén, men han har sett och gjort saker som han fick mardrömmar av. Sa upp sig men blev alkoholiserad. Debriefing är något som inte ens fanns på 1990-talet, av all personal som var ombord i Gottrörakraschen var det en enda som kunde återgå till jobbet efteråt. Ingen fick någon som helst hjälp med stödsamtal t ex. Den händelsen används som varnade exempel vid krisutbildningar.

Det finns en anledning till att vid olyckor där närstående är inblandade att personal plockas ur tjänst.

Ibland på små orter hinner de inte... när flickan i Lillhärdal blev påkörd och dog så var hennes mamma en av brandmännen som ryckte ut på larmet

https://www.expressen.se/nyheter/emma-kordes-ihjal-darfor-friades-man-9/

 

[Enya]

Det just det han tar upp i det här avsnittet, varför en del har lättare till ångest och varför den kommer. Tycker han har ett bra sätt att förklara sker och ting på. Har läst hans böcker och tycker dom är mycket intressanta oavsett om jag kan relatera till mig själv eller inte.

Ja jag gillade hans serie på SVT om hjärnan och hur det fungerar. Han har ett bra sätt att förklara på. Just savannenförklaringen fastnade så tydligt och allt blev liksom självklart på något vis.

 

[Enya]

Jag är väl ett praktexempel på att uppväxten inte påverkar helt och fullt. Pappa är professor i beteendeterapi och har forskat massor på ångest. Mamma är neuropsykolog. Jag lider av gad och audhd-c. Trots att uppväxten bör ha motverkat det i och med deras expertisområden.

Ja precis och så finns det människor som har en sargad uppväxt som aldrig verkar uppleva ångest, och det funderade jag en del på innan jag såg Anders Hansens program. Det är intressant!

 

[parellikusken]

Det går att skapa vilka problem som helst av ett icke-problem och ett säkert kort är att börja älta och måla upp inre skräckscenarion av nåt som aldrig kommer att hända, jag har bekanta inom blåljusmyndigheter, ingen av dom har mig veterligen haft nåt med ångest att göra för då skulle dom inte passa på det jobbet. Alla är, liksom mig, "doers", löser problem som uppstått direkt utan en tanke på nåt annat, dessutom är dom förb. trevliga och empatiska.

Jag är sjuk i depression och ångest, men jag ältar inte och målar upp skräckscenarior. Jag valde inte att bli sjuk i detta. Det är ett helvete att gå igenom och det har inget med om jag skulle vara en doer eller inte.
Det handlar heller inte om att vara stark eller inte, jag är sjuk.

 

[sjoberga]

Det går att skapa vilka problem som helst av ett icke-problem och ett säkert kort är att börja älta och måla upp inre skräckscenarion av nåt som aldrig kommer att hända, jag har bekanta inom blåljusmyndigheter, ingen av dom har mig veterligen haft nåt med ångest att göra för då skulle dom inte passa på det jobbet. Alla är, liksom mig, "doers", löser problem som uppstått direkt utan en tanke på nåt annat, dessutom är dom förb. trevliga och empatiska.

För att vara nån som aldrig känt ångest känns du väldigt självsäker i dina uttalanden om vad det är och hur det fungerar.

Jag tänker att normalfuntade människor som känner ångest emellanåt utgör stommen i den blåljuspersonal vi har och är en helt utmärkt blåljuspersonal. Kopplingen till trevlighet och empati eller "doers" förstår jag inte alls. Att inte förstå mörker hos människor alls i de yrkena är nog i många situationer en betydligt sämre egenskap och mer handikappande än att man själv också känt det ibland. Om mörkret blir för stort och frekvent så ska det finnas hjälp att få även för denna yrkeskår.

 

[Flavor]

Ångest är inget man väljer, vad som är min trigger ser olika ut. Och hur ångesten ”uttrycker” sig kan vara olika från olika personer med. Oftast kan jag hantera det när den smyger sig på, eller så blir jag helt lamslagen, svimmar, dissociera, förlorar balans mm. Det senaste kan jag inte bryta alls utan får bara härda ut. Hemskt är det oavsett.

Sen tror jag att vissa kanske inte upplever ångest alls, oavsett vilket behöver man vara medveten om att det existerar och ha medmänsklighet för att det inte är självvalt och lika mycket en sjukdom som en förkylning eller vad annat som helst.

Misstänker att detta bryts ut snart då det blir långdraget, en utbrytning som kanske kan vara av godo?

Jag sitter och gör mig beredd för att gå till psykolog, äckligt nervös men det ska väll gå bra.
Väldigt fint väder idag så funderar på att ta en promenad ner mot sjön efteråt!

 

[Flavor]

Det går att skapa vilka problem som helst av ett icke-problem och ett säkert kort är att börja älta och måla upp inre skräckscenarion av nåt som aldrig kommer att hända, jag har bekanta inom blåljusmyndigheter, ingen av dom har mig veterligen haft nåt med ångest att göra för då skulle dom inte passa på det jobbet. Alla är, liksom mig, "doers", löser problem som uppstått direkt utan en tanke på nåt annat, dessutom är dom förb. trevliga och empatiska.

Är du medveten om vad trauma är? Vad ptsd är? Är det med självvalt och för att man ”ältar”?

 

[MacGyver 2.0]

Är du medveten om vad trauma är? Vad ptsd är? Är det med självvalt och för att man ”ältar”?

Självklart vet jag det, jag är inte efterbliven men att försöka diskutera här är som att pissa i motväder, man får alltihop över sig så over and out!

 

[MJLee]

Den problematiken är det nog många som har efter bl a Bosnien. Jag har pratat med en som inte vill berätta så mycket av sin tid i armén, men han har sett och gjort saker som han fick mardrömmar av. Sa upp sig men blev alkoholiserad. Debriefing är något som inte ens fanns på 1990-talet, av all personal som var ombord i Gottrörakraschen var det en enda som kunde återgå till jobbet efteråt. Ingen fick någon som helst hjälp med stödsamtal t ex. Den händelsen används som varnade exempel vid krisutbildningar.

Det finns en anledning till att vid olyckor där närstående är inblandade att personal plockas ur tjänst.

Har en bekant, han deltog i UNPROFOR och tillhörde en av de enheter som var stationerade närmast Srebrenica. De tog hand om många av de överlevande kvinnorna och barnen. Dagarna efter så begick en del överlevare självmord. De flesta i hans enhet blev svårt traumatiserad av vad de upplevde. Inte bara i samband med Srebrenica. Han är en extremt lugn, effektiv och spindeln i nätet person som är den man vill ska leda i en krissituation. Det ena har inte ett dugg att göra med det andra.

Han är fö extremt kritisk till hur militären handskades med det. Ingen uppföljning förutom en eller ett par slentrian samtal. Sedan fick det räcka, de var ju ändå soldater och det händer saker i krig.

 

[parellikusken]

Självklart vet jag det, jag är inte efterbliven men att försöka diskutera här är som att pissa i motväder, man får alltihop över sig så over and out!

Fräscht att använda ord som efterbliven.

 

[tanten]

Gräva?

Hur får du det till att gräva i någon annans mående för att jag säger att man inte kan veta till 100% att någon annan aldrig mått dåligt, att någon aldrig haft ångest "bara" för att de är polis?

Man kan vara en utmärkt polis/brandman/krisledare mm även om man nån gång mått dåligt, privat eller pga jobbet och det finns inget som säger att man tvunget ska dela med sig av sitt innersta till alla man känner. Jag vet en ytbärgare som bl a fick plocka upp drunknade efter Estonia, han mådde skit varje gång han dök efter drunknade barn men han skötte sitt jobb prickfritt.

Jag frågar mig fortfarande vad du vill.
Är det viktigt att veta att det finns dåligt månde under ytan på folk?
Är det av någon som helst betydelse? Bland människor vi möter?